Shit, bara 10 cent kvar att surfa för! Nu far det ga undan!
Fast det är svart att skriva fort med vänstra langfingret tejpat till ringfingret... Och sa chattar jag med en kompis pa facebook o en annan pa gmail samtidigt... ;)

Parque Nacional Cajas var fantastisk! Rasmus, jag o var brittiske vän Greg gjorde en 4-timmars hike pa 3 700 - 4 200 m höjd, mellan fantastiska bergstoppar o klara glaciärsjöar. Otroligt vackert o stillsamt... O kallt! Men Greg hade tappat bort sitt enda par langbyxor o hade bara Hawaii-style badshorts... Men Rasmus räddade honom genom att lana ut sina regnbyxor, och sa hade han ju sin Panamahatt i bjärta färger... ;) Efter vandringen tog Greg bussen tillbaka till Cuenca medan Rasmus o jag väntade pa en mot kuststaden Guayaquil. Tillsammans med Greg hojtade vi ramsor tvärs över vägen till varandra, sasom "How much wood would a wood chuck chuck if a wood chuck could chuck wood?" och "Sju sköna sjuksköterskor skötte sjuttiosju sjuka sjömän pa skeppet Shanghai", tills Gregs buss kom. Rasmus o jag var bada jättetrötta, bade pa grund av för lite sömn samt den langa höghöjdsvandringen, sa vi var tämligen flamsiga. Sa kommer Rasmus pa idén att leka pjett (eller "plätt" som han säger...!?) och vi börjar fara runt mellan stenarna bredvid vägen. Jag börjar närma mig att kunna pjetta Rasmus tillbaka, men sa orkar mina fötter inte riktigt lyfta pa sig, jag snubblar och WHAM slar hakan i en sten. AJ!
Satte mig upp o var nog mest förvanad, men sa börjar smärtsignalerna släppas fram till huvudet och tarar börjar välla upp i mina ögon. Rasmus böjer sig ner framför mig i ser alltmer bekymrad ut, vilket inte precis lugnar mig, men vi far fram servetter, alkogel och plaster och med perfekt timing kommer en buss mot Guayaquil. Den hade dessvärre inga lediga sittplatser, sa vi far sta upp längst bak; jag snörvlande med värkande käke, huvud, hand och ben, och Rasmus snart med aksjuka och illamaende. Fy fan... Utsikten var fantastisk, men höljd i dimma bakom tararna och det var kanske bra att vi inte riktigt kunde se hur brant det var en meter utanför den slingrande bergsvägen... Vi madde sa daligt bara tva att vi hoppade av bussen i en liten bergsby, utan att riktigt veta vad vi skulle göra, men sa kommer en ny buss efter bara en minut och har lyckligtvis tva platser lediga; passagerarsätet bredvid chauffören samt en kudde pa golvet däremellan...
Rasmus kunde somna och slippa ma illa, och min inledande smärta började lägga sig o jag kunde läsa pa om Guayaquil i min Lonely Planet bok under tiden. Vädret blev varmare o varmare o växterna utanför fönstret allt större o färggladare medan vi klättrade ner fran 4 000 m till havsniva. Och till slut, efter 4,5 timmar: Guayaquil: Ecuadors största stad med sina drygt 2 miljoner invanare. Floden Guayas flyter längs med strandpromenaden Malecón, men den är sa bred att Rasmus började undra var gränsen gar mellan "flod" o "sjö"... ;) Nu har vi haft tva fina dagar i Guayaquils hetta o ska springa till flygplatsen alldeles strax (Rasmus börjar titta nervöst pa mig o säga "Älskling...?"). En rolig sak i Guayaquil jag bara maste nämna är parken Bolívar där de har livs levande iguaner springandes omkring! Pa gangarna o i träden, överallt! Skitcoolt! Men man far akta sig för att sta under träden i parken eftersom de kissar störtregn o bajsar tennisbollar utan förvarning...

Nu klämmer han hart pa mitt ben o ler stelt, sa nu maste jag nog sluta... ;)

Mot Lima, Cusco o Inkaleden!!! Ingen uppkoppling pa 4 dagar om vi inte hinner skriva fran Cusco, sa: GOTT NYTT 2009!
Hoppas vi alla kan vara mer generösa med var tid som vi tillbringar med vänner o kära, att vi kan skratta varje dag, och ta cykeln istället för bilen allt oftare.

*peace, love and understanding*

/patita verde

Hola!

Sitter pa det, enligt Rasmus, sunkigaste internetcaféet ever, i Cuenca, Ecuadors tredje största stad. Vi letar febrilt efter telefonnumret till bussbolaget som kan köra oss till nationalparken Cajas imorgon bitti, medan skärmen flimrar i regnbagens alla färger och sidorna laddas langsammare än en snigel som saktar ner i en kurva.

;)

I förrgar tog vi bussen pa eftermiddagen till Riobamba, Ecuadors fjärde största stad, o hamnade mitt i en festival à la Kiviks marknad men i mindre skala. Vi went berserk bland standen eftersom det var sa billigt att leka! Rasmus favoritlekar var en automat man pluppade ner 5 cents mynt i som skulle putta ner andra mynt sa att man fick vinst i form av ett myntregn (om man hade tur...), samt ett rejs med studsbollar; när en gubbe smällde en träbit i taket av korrugerad plat gick starten för atta olikfärgade studsbollar som skulle ta sig ner för en slingrande bana fullspikad med spikar - jattespännande! Vi vann inget där, men pa ett ställe där man skulle kasta ringar runt flaskhalsar vann jag en Pilsener, Ecuadors mest salda öl. Fast ickeöldrickare som jag är sa bad jag att fa byta den mot en persikojuice... ;)

Nästa morgon gick vi upp kl 5:20 för att vara vid taget kl 5:45 och fa bra platser pa taket. Det var redan nagra turister där när vi kom och fler hann strömma till innan taget avgick kl 7. Resan bjöd verkligen pa underbara vyer över stora dalar och magnifika bergssidor. När vi anlände i Riobamba kvällen innan sag vi att vulkanen Tungurahua hade ett utbrott med ett stooooort moln av aska som reste sig upp mot himlen och spreds med vindarna söderut, men tyvärr fick vi inte beskada det mer fran tagtaket... Taxishauffören berättade att turister erbjuds turer pa kvallen till ett ställe där man kan beskada lava o glödande stenar som skjuts ur vulkanen fran säkert avstand... Cooooolt!!! :D

Efter närmare sex timmar av tittande, sjungande, pratande, bytande av ställning samt korta sovstunder, var vi framme i Alausí och pabörjade den kända sträckan El nariz del Diablo; Djävulens näsa. Denna tagsträcka var en av de första att öppnas i Ecuador och stod färdig 1904. Sträckan kallas sa eftersom den är "minst lika skräckinjagande som the devil´s nose itself!" da den utgörs av switchbacks fram och tillbaka längs en tämligen steep mountain side. Och där sitter man oa taket med bara en metallpinne mellan sig och stupet nedanför och tänker pa alla stackars satar som dog för att denna räls skulle kunna färdigställas... Nere i dalen passerar man tre hus som heter Sibambe, varefter taget stannar för kissepaus o fotograferande av den hissnande mountian side´n - innan det vänder och kör tillbaka till Alausí...

Efter atta timmar klev vi (äntligen...) av taget och kunde andas bara lite bil- o bussavgaser pa gatan istället för diesellokets mörka rök. Vi köpte en pizza tillsammans med en tjej fran Berlin som gör internship pa ett sjukhus i Riobamba, innan vi klev pa bussen till Cuenca och ytterligare 4,5 timmes sittande pa skumpigt fordon... ;)

Vi har delat hostelrum med RIobambatjejen, som idag for vidare till Gayaquil, samt en 18-aring fran Bedford, England, som aldrig varit utanför Europa, men nu reser jorden runt pa egen hand i 9 manader. Han ar rolig, men ser ut som värsta turiststereotypen med sina flipflops, Billabongshorts, färgglad t-shirt och näsan i sin Lonely Planet bok... Idag besökte vi en Panama hat factory och där slog han sa klart till för att spä pa sin utstyrsel desto mer! ;)

Nu ska Rasmus o jag kolla vad det gar för filmer med engelskt tal pa biografen här intill innan vi träffar Bedford-Greg for dinner. Hur det gick med nationalparken Cajas kommer vi förhoppningsvis kunna berätta fran Guayaquil!

Varma kramar till alla mitt i mellandagsrean!

*abrazos calientes*

/razz y anka

FELIZ NAVIDAD!

Sitter vid köksbordet i det kalla köket, husets kallaste rum, och har just socialiserat på facebook över en kopp varm choklad och en lussekatt... Juldagens morgon, fridens morgon...

Rasmus o jag är tillbaka i Quito efter våra fyra dagar i Amazonas och Sani Lodge. Frukost har serverats där som senast kl 6 varje morgon, så 6:45 vaknade jag nu med kramp i magen och behövde smyga upp o äta en första frukost. Rasmus sover som ett barn i den breda sängen under det rosa överkastet. Ingen snö på taken, men bara tomten (jag alltså...) är vaken...
Det kändes inte särskilt juligt i Amazonas, men igår hade vi en riktigt mysig kväll med familjen och några nära släktingar. Marta fick slita som ett djur i köket och såg väldigt trött ut redan kl 17, men middagen kl 20:30 var jättefin, jättegod och väldigt hjärtevarm. Det bjöds på en BAMSEkalkon, fantastiskt god potatisgratäng, vegetarisk lasagne (skulle snarare kalla det grönsaker gratinerade med ostsås), ris, pistachesås (!) och hemmagjord rödkål, direkt från trädgården! Rasmus o jag bidrog med glögg innan maten, 64 lussekatter (på RIKTIG saffran som Rasmus hade med sig från Sverige!) till efterrätt och som julklapp till alla gäster, samt att pappa Oswaldo fick slå sönder pepparkakshuset vi satte ihop för några dagar sen - till gästernas förtjusning, och mamma Julietas bestörtning eftersom det stod på ett väldigt fint och dyrt fat...
Efter maten blev jag otroligt trött och satt och nickade till vid bordet, medan Rasmus fick följa med sonen David upp på hans rum o leka med hans nya Playstation 3.

Jag fortsatte vara sjuk i Amazonas och började bli riktigt bra först samma dag som det var dags att åka hem, dvs igår. På förmiddagarna gick Rasmus o jag på långsamma djungelvandringar med vår alldeles egen guide Danny, men på eftermiddagarna fick jag sova i vårt tält medan Raasmus o Danny kunde gå på snabbare o längre vandringar. Har varit en underlig sjuka och eftersom det är tredje gången på två månader har jag börjat undra om de är kopplade till varandra. I Sani Lodge träffade vi en rolig, überbrittisk familj med mamma, pappa o två unga tonåringar, som har bott i Kenya o Indien, varit på fem kontinenter och nu bor i Spanien. Mamman var tämligen erfaren på området tropiska sjukdomar och började prata magparasiter med mig, vilket skrämde upp mig en del, fast det var bra tips... Jag älskar fortfarande Sani Lodge och tror efter att se på Rasmus ansikte att han gör det också. Han ska få vara gästskribent här på bloggen när han får tid, så han får berätta sin egen version också!

Det blev inte lika många myggbett på benen under detta besök, men desto fler på ryggen och i sidan, på den tunna huden över revbenen. Kliar likväl som f*n... Fick se en enorm kajman denna gången, precis bredvid bryggan vid campingen där vi sov... Om du håller ut armarna framför dig i en oval, som en ballerina, så vet du hur stort kajmanens huvud var... Själva kroppen uppskattade Danny till fyra meter, och sen tillkommer svansen som brukar vara nästan lika lång som kroppen... he... *svälj...* Jag träffade ju min gode vän guiden Jeremy från Sani Lodge i Quito, dagarna innan Rasmus skulle komma, och han berättade att de hade fått två anacondor hängandes runt lodgen. Lyckligtvis slapp vi stöta på dem denna gången, men en annan guide berättade att ecuadorianska anacondor kan bli 6-7 meter långa, medan de brasilianska dito kan bli det dubbla... Det är f*n inte möjligt!!! En 14 meter lång orm finns bara inte!!! Den längsta man fångat var tydligen så fet att man precis kunde sluta armarna runt den... ursäkta språket, men herrejävlar...
Vi fick istället se en skorpion som någon hittat precis utanför restaurangen. En annan brittisk kvinna berättade då att en kille osm nyss bott på campingen hade haft en i sin stövel. Han hade skakat stöveln ordentligt för att se till att det inte var nåt djur i den innan han tog den på sig, men skorpionen klängde sig fast i stöveln och var kvar när han körde ner sin fot i den. Dock hade skorpionen av skakandet hamnat uppochner och högg stöveln i sulan istället för i killens fot... *svälj igen...* Den svarta skorpionen, vilket detta var, är lite större och lite mindre giftig, men de små rödbruna skorpionerna kan man tydligen dö av...
Vi stötte såklart på fler kongamyror, vilka smärtar och ger feber i upp till 24 timmar, andra bitande myrsorter, samt myggor och getingar - men annars var det lugnt! ;) Rasmus såg en landsköldpadda mitt på stigen under en eftermiddagshike med Danny, och när Rasmus o jag gick på toa mitt i natten såg vi en agouti på bara några meters avständ. Den ser ut som en vildsvinskulting; brun med vita prickar i tre ränder på sidan, men med mycket pinnigare och längre ben. Vi såg två av dess mindre släktingar på en vandirng också, men de är otroligt snabba och prasslar i väg som ett streck innan man riktigt hinner se dem. En massa fåglar hann vi också med, samt en liten fladdermusunge som hängde på en stolsrygg i baren en morgon. Stolen flyttades utomhus och sent på eftermiddagen började den röra lite på sig och flög så småningom iväg. Jättesöt! Med en enorm uppnäsa och nästintill genomskinliga stora öron... :)

Medan jag var sjuk denna gången var jag väldigt kraftlös och trött och hela vår resa vi nu har framför oss verkade jättetung och grå. Men nu när jag kunnat stå upp i hela två timmar och baka lussekatter, kunnat tänka klart och till och med sjunga tillsammans med Rasmus så börjar livet se ljusare ut igen. Under förmiddagen idag behöver vi ägna den mesta tiden åt att packa, eftersom vi nu lämnar husets säkra väggar för att vara backpackers och leva i våra ryggsäckar i tre veckor. Vi ska röra oss mellan 4 500 meter, som är högsta punkten på Inkaleden i Peru, och varma vindar på havsnivå på Galápagos, så det kräver sin lilla planering...

Idag, Juldagen, ska vi ta en buss som går från den stora farliga busstationen i Quito kl 13:30, för att åka till Riobamba. Det är en stad som ligger rakt söderut, uppe i Anderna, men till skillnad från Quito ligger det inte i en dal utan på en platå, vilket gör att kalla vindar viner rätt igenom stan. Mmmm... Förhoppningsvis kommer vi dit en halvtimme innan biljettluckan på tågstationen stänger, så att vi kan köpa tågbiljetter till Riobamba-Alausí påföljande morgon. Om allt går som vi hoppas så sover vi på nåt billigt ställe i Riobamba ikväll och tar tåget vidare söderut kl 7 på Annandag Jul. Detta tåg går längs en del av den korta järnvägssträcka som finns i Ecuador. Tågräls byggdes först i mitten av 1900-talet i detta land, men på grund av jordskred (mkt because of El Niño-störtregn) och jordbävningar finns det bara en begränsad sträcka i Anderna kvar. Tåget vi ska åka är bara en vagn eller två, men där man får åka på taket längs det som kallas Avenida de los volcanes - Vulkanavenyn. Vi kommer förhoppningsvis att se t.ex. Ecuadors högsta vulkan Chimborazo som med sina 6 268 meter sägs vara den punkt på Jorden som är närmast solen - 2,1 km närmare än Mount Everest (enligt wikipedia...). Chimborazo betraktas idag som en inaktiv vulkan och finns med i Ecuadors statsvapen.

På eftermiddagen nån gång (beror på hur många gånger tåget spårar ur) kommer vi fram till byn Alausí och kommer därifrån fortsätta med buss till Cuenca, Ecuadors tredje största stad och andra stadskärna som är UNESCO-skyddad. Sen har vi 26-30 december att disponera fritt mellan Cuenca och största staden Guayaquil, eftersom vi kommer att flyga från Guayaquil till Cusco i Peru vid 18-tiden den 30 december. Det är en flygning som är otroligt muppig eftersom den tar typ 13 timmar (hela natten...) och inkluderar byte i både Lima och Arequipa. Men så var den också den billigaste biljetten vi kunde hitta... Framme i Cusco på morgonen den 31 december kommer vi att leta hostel samt träffa vår Inkaledsguide för breafing. Kl 5 på morgonen den 1 januari bär det sen av för fyra dagars vandrande på Inkaleden samt besök i Machu Picchu! Vi funderar på att försöka stanna en dag till i Aguas calientes, byn nedanför den gamla inkastaden, och sen besöka Titicacasjön på nåt vis, men mer detaljer om det kommer när vi har några! :) Tillbaka från Cusco till Guayaquil gäller iaf den 10 januari, en natt i Guayaquil och sen 6 dagar på Galápagos 11-16 januari. Direkt tillbaka till Quito därifrån, en dags souvernirshopping i Quito och sen flyger Rasmus hem den 18 januari, med landning på Kastrup kl 17 den 21 januari - han ska leka på Manhattan på vägen...

Så ser planen ut! Sen får vi se vad som händer...

De två första veckorna efter att Rasmus åker vet jag inte riktigt vad jag ska göra än, har några sköna alternativ att välja mellan, men sen har jag fått anställning som massageinstruktör på lodgen Black Sheep Inn 2-15 februari. Känns som jag har berättat det redan?... Nåja... Har köpt två stora flaskor Johnson & Johnson baby oil med lavendel- respektive äppeldoft för att ta med som massageolja!

Nu kommer mobilen att pipa om 22 minuter och dagen börja för Rasmus o mig.

Det doftar äventyr!...

:)

*varma varma julkramar* på er alla, nära och kära!

Glad att ni finns...

/anka

Allt blir inte som man tänkt sig. Det har Rasmus o jag redan fått applicera på vår resplan...

Vi gjorde ju Quito i onsdags, och sen kunde vi äntligen träffa Erin o hennes kompis Susanna på torsdagen. Rasmus delade lägenhet i Guelph förra året med Erin o 4 andra kanadensare, och hon är en helt underbar person. Ler alltid, ser enkelt på saker o ting, men tänker mycket, intressant att prata med och rolig att vara med. Och så passar hon väldigt bra i sina dreads! :) Erin har tagit ett år off from university för att resa runt i Sydamerika. Hon kom till Venezuela o Carácas den 4 november och har rest runt med sin kompis Susanna där samt i Colombia innan de kom hit i onsdags kväll. De blev försenade till Quito eftersom Erin fick en hudsjukdom och behövde söka upp läkare i Bogotá, men nu går hon på antibiotika och mår bara bra. Hennes kompis Susanna mådde dock lite mög i magen och var lätt dämpad, men glad. Vi träffades vid 11 i förrgår och utförde lite ärenden i Quito tillsammans innan vi drog oss mot Avenida América för att ta Q-linjen (finns inte 17 busslinjer, bara 4...) mot busstationen Cotocollao (äntligen fått kläm på det namnet!), där vi tog en regionbuss till Mitad del Mundo. Det är egentligen en by som alltså heter "Jordens mitt", men den besöks huvudsakligen för sina två ekvatormonument. Det största och mest bombastiska mättes fram av fransmän som var här 1736 eller så, och utmärks av en hel liten by av turistaffärer runt en jättekloss av tegelsten. Det kostar 2 dollar att komma in på området, ytterligare 3 dollar för att klättra upp i Tegelstenen och se på utsikten, och ytterligare 3 dollar att kolla in deras lilla insektsmuseum med några levande men mest döda och uppspikade fjärilar, moths, maskar av hisnande storlekar, diverse gräshoppsliknande saker samt håriga spindlar. Vi nöjde oss med att beskåda tegelstenen nerifrån samt ta foton med fötterna på vardera sidan ekvatorn och skämta om att den norra foten är rik och den södra fattig...

På gångavstånd, sort of just around the block, finns ett annat museum som heter Inti-Ñan och som hävdar att de är det RIKTIGA ekvatormuséet eftersom amerikansk militär varit där och mätt ut ekvatorlinjen via GPS med 20 satelliter. Guiden frågade om någon av oss i gruppen hade GPS med oss, varav en fransman sa ja, men också att den visade att vi var 120 meter off the line. "Haha, men militärGPS är mycket bättre än allmän GPS!", sa guiden och skrattade lätt nervöst... ;) Init-Ñan ligger inte ens 250 meter från Tegelstensmonumentet, vilket ju är ganska imponerande för att ha varit utmätt på tidigt 1700-tal av fransmän! Men Rasmus kollade upp på Wikipedia imorse att ekvatorn rör sig inom en 9 meters diameter, och alltså inte är på exakt samma ställe hela tiden. Guiden visade diverse experiment för att visa att ekvatorn är just här och att just på ekvatorn har vi mindre motståndsförmåga ("Not less strength, just less resilience!") och svårare att hålla balansen, men Rasmuskollade även upp detta på Wikipedia och där finns flera tips på hur man kan fejka dessa experiment för att få de resultat man vill! Men skit det, det var kul ändå att vara där! ;) Vi fick se vattenprovet, där vattnet i en sink snurrar åt olika håll beroende på vilken sida av ekvatorn the sink är på (2-3 meter åt norr resp söder), vi fick balansera ett ägg på en spik för att förstå att det är mycket svårare än om vi gör det i våra hemländer (så klart!), gå med stängda ögon längs ekvatorlinjen för att se hur Corioliseffekten drar en antingen åt norr eller söder ("Towards the hemisphere you belong to!") samt se styrkeprov på att det är svårare att hålla emot när guiden drar i dig på ekvatorn än 2-3 meter bredvid den. Det hördes nästan hur Rasmus hjärna gick på högvarv för att analysera och se igenom experimenten... :)

Efter bussturen tillbaka till Quito i solnedgången åt vi middag tillsammans på den söta lilla restaurangen El Cafecito, där jag ätit flera gånger med Frances o Anne. Erin ville gladeligen ta Frances plats som min Piña Colada buddy och beställa en tillsammans med mig. Rasmus o jag delade den godaste tomatsoppan nånsin, varm spenatsallad samt en crepe med champinjoner i goooood sås... MJUMS! Vi skiljdes åt med planen att ses kl 7:15 utanför tjejernas hostel nästa dag för att åka till byn Mindo i the Cloud Forest o ha en äventyrsdag på fredagen, men vid 3-tiden på natten fick jag gå upp och återlämna middagen till toaletten och duscha mig varm från feberfrossa... Kunde inte sova särskilt bra så på morgonen släpade jag mig ut genom dörren med illamående, huvudvärk och yr av trötthet, med Rasmus o en brödskiva i handen. Vi tog oss med taxi till Erin o Susannas hostel, men bara Erin var uppe eftersom Susanna inte mådde så bra... Rasmus o Erin ville iaf satsa på Mindo, så vi åkte vidare i taxin till den stora farliga busstationen (by reputation) och vimsade runt en liten stund innan vi hittade rätt buss åt dem och fick ombord dem en minut innan den skulle gå. *phew*

Jag tog en taxi tillbaka till huset, vilken tyvärr fördes fram väldigt ryckigt medan jag satt i baksätet o behövde tömma mig ur båda ändar, men jag kom lyckligtvis fram efter vad som kändes som en evighet, och sov sen hela dagen. Detta är tredje gången jag blir matförgiftad på mindre än 2 månader, så det börjar kännas lite underligt. Brukar ju kunna äta sten annars, som mamma Julieta uttryckte det... Men familjens husläkare kom o petade på mig imorse (AJ!!!), tog blodtryck o puls o sa "Hm... You shouldn't be vegetarian! Vegetarians die in advance! Tibetan monks die at an average age of 45! You should eat meat!" och skrev sen ut ett litet pill åt mig som jag nu har börjat ta. Rasmus gör stan med Erin idag, men imorgon åker vi ju till Amazonas och Sani Lodge... Vill bara inte må dåligt där, vill inte!! Vi skulle ha åkt på dagsutflykt till vulkanen Cotopaxi idag, men Rasmus ville hellre stanna i stan, så det missades. Fan... Cotopaxi är så fantastiskt! Den perfekt formade vulkanen, en otrolig utsikt och skitball att cykla nerför! Och så missade vi att få känna på glaciären där uppe... attans... Men allt blir inte som man tänkt sig... Hoppas bara det börjar bli bättre än sämre snart... ;)

GOD JUL på alla er som jag tänker på och saknar!!! Var ni än är...
Sjung / lyssna på mycket julmusik, njut lussekatter och pepparkakor och look twice at those beautiful candles in the window... It's christmas... :)

*varma varma kramar*

/sjukanka

Sitter återigen på mitt rosa överkast i mitt kalla rum på bottenvåningen och har laptopen i knät. Men för första gången sitter jag inte ensam här. Jag har en arm om mina axlar och ibland hörs ljud som inte jag är upphov till.

Rasmus är här...

Kan knappt fatta det, fast han sitter kloss intill mig, andas och vänder blad i sin bok.

Det har varit några galet fulla dagar i Quito sen jag kom hem från Polylepis. Åkte därifrån i förväg med ett pensionerat par från Guayaquil, Anita y Vicente. Första kvinnan jag träffat i Ecuador med samma namn som min mamma - fast det är spanskt! Polylepis var interssant och miljön så fantastiskt vacker, men jag orkade bara inte ta in det. Det blev för mycket, slutspurta med hjärnan har jag aldrig haft lätt för... Jag kände mig bara så rastlös och malplacerad, och med en god väns ord i mina tankar så vågade jag avvika från planen och lämna lodgen tidigare än beräknat. Fick svar på (nästan) alla frågor, så varför stanna längre om det inte känns rätt?

I Quito hade jag turen att springa på o lyckas träffa olika vänner, bland annat min guide från första lodgen: Sani Lodge i Amazonas. Han heter Jeremy, har ett brokigt ursprung som innefattar både Kanada, USA, England och Peru, han är innehavare av tre olika naitonaliteter (och pass) och känns som en underbart nära bror. Jättekul att få träffa honom igen, även om det var i betongdjungeln denna gången!
Jag träffade även Moe, guiden från vår utflykt till Cotopaxi, och fick bland annat följa med honom och testa klättring. Tänkte på kusin Lina o hennes Anders hela tiden! :) Klättringen utfördes i ett "klättringsgym" vilket var en källare med ca 2 m i takhöjd och hundratals olika formade grepp på väggarna. Jag tänkte att det inte kan vara så svårt eftersom det är så lågt i tak och alltså inte klättring uppför en hög vägg med linor och grejer - men ack så fel jag hade! Idag har jag gnällt lite randomly över träningsvärk på de konstigaste ställen o Rasmus har knådat mig lite, bland annat på insidan av underarmarna...
Vi gjorde Quito idag! Upp kl 7:50, frukost, prat med Marta, packa ryggsäck, borsta tänderna och ut genom dörren. Tog ganska lång tid idag, men jag förutspår en väl invand rutin om inte ens en vecka, då vi båda helt enkelt svisch, svisch, svisch - "Klar!", "Jag med!", "Bra, då går vi!"... ;)

Vi inledde dagen med att bekräfta och betala vårt besök på min första ecolodge Sani Lodge! Vi kommer att åka dit på söndag morgon den 21 dec (flyg... but I have my strong reasons!), bo på deras camping plats denna gången, och återvända kl 13 på julafton, lokal tid. Ha! Kalle Anka! Fast 6 timmar försent... Men vi kommer kanske uppleva den första kortfilmen live istället! Den där Kalle Anka är i djungeln för en fotoexpedition och försöker fotografera fåglar! A-la-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa-di-a! :D Sen klättrade vi upp i la Basílica de..., en av Centro Histórico's hundratals kyrkor. Vi kysstes på platsen jag förutbestämt när jag var där med spanskaklassen för två månader sen, och vi sjöng julsånger i stämmor uppe i klocktornet. Gud som jag saknat att sjunga! Att sjunga i stämmor med nån! Att sjunga med Rasmus!!!
Efter vår trerätterslunch för 2 dollar per person på helt okej restaurang mitt i smeten i Gamla Stan, så gick vi till Plaza Grande och besökte Palácio del Gobierno: Regeringspalatset. President Correa arbetar här, men just idag var han i Brasilien för en reunión de presidentes del America del Sur. Attans... Men vi fick se den stora mosaiktavlan av Guayasamín, en av Ecuadors största konstnärer ("Oj! Vad vägde han då?", sa Rasmus...), som visar conquistadoren Fransisco de Orellana's upptäcktsfärd som förste europé längs hela Amazonasfloden. Han började här i Quito, i mars 1541, och en staty visar var han stod när han pekade och sa "Ditåt!" och drog iväg med sina mannar. Med många indígenas hjälp nådde han Atlanten i augusti 1542. Vilken resa!

Resplanen för Rasmus o mig efter Sani Lodge ser ut som sådan att vi är 24 timmar i Quito med familjen (bakar lussekatter med RIKTIG saffran och bjuder på glögg med Rasmus glöggessens!) och sen tar vi en buss söderut till Riobamba kl 13:30 på Juldagen. Förhoppningsvis kommer vi fram en halvtimme innan biljettluckan stänger, så att vi kan köpa biljetter till tåget från Riobamba till Alausí på kvällen den 25e och inte behöver vaknar i tid för att köa kl 5 den 26e. Mer om tåget kommer att komma i senare blogginlägg! ;) På kvällen den 26e anländer vi förhoppningsvis Cuenca och är sedan där o i Guayaquil tills vi flyger från Guayaquil till Cusco i Perú på kvällen 30e. Sedan är det tre dagars vandring på Inkaleden samt en dag i Maccu Picchu - med start kl 5 den 1 januari. Blir nog första gången sen jag var fem år som jag inte kommer vara vaken på tolvslaget... Men vi har pratat om att sätta väckarklockan på 23:55, skåla i champagne och sen somna om... ;)

Allt är bra, jag älskar Ecuador, jag älskar Rasmus och vårt reseäventyr tillsammans har just börjat!

Ska bara fatta det också...

;)

Varmaste tankarna och kramarna till käraste Claudie som har fått låta sin Håkan gå...

/anka

Skrivet 10 december 2008:

Nerifrån o upp har jag på mig:

- Mammas Helly Hansensockar
- Långkalsonger
- Boxers
- Sport-bh
- Underställströja
- Långärmad blå bomullströja
- Min gröna, stickade, varma polotröja
- Uffes röda, stickade mössa

Jag sitter även i en säng under ett lakan, två filtar och ett tjockt täcke, but still...

...Jag fryser!

Bienvenido a Polylepis Lodge, situated i en remote dalgång på 3 600 m.ö.h. i de ecuadorianska Anderna. Här finns ingen snö, men under Pleistocenperioden var här en stor glaciär. Det var den som formade dalen och gav den dess nästan perfekta U-form. Därefter hade volcán Chile ett utbrott som täckte dalen i ett tjockt lager aska. Detta har gjort att dalen idag är hem för en trädsort som heter Polylepis; "många lager" eller "många blad". Det är ett av få träd som växer ovanför trädgränsen (hur paradoxalt låter inte det?) och är tydligen ovanligt idag. I alla fall i det här området och med denna storlek och ålder på träden. Förr använde folket i Anderna det som bränsle, men eftersom det växer så otroligt långsamt så har antalet träd sjunkit drastiskt. I denna dalen finns inte överdrivet många, den lilla skogen är ungefär stor som Botan. Om man inte räknar med kyrkogårdsdelen i söder.
Efter frukost fick jag gå på tur med guiden Jesus. Vi hade stövlar...
(Hahaa, parallellen till att Jesus kunde gå på vattnet o alltså inte behövde stövlar! Jättekul!)
Han pekade ut olika växter och berättade om dem i tämligen begränsad utsträckning. Men det kan vara så att alla mina "Qué?" gjorde att han drog sig från att berätta överdrivet mycket... Han visade Valeriana som ju är lugnande, två sorters bär som är halocinogena, en buske vars blad kan användas för att göra halocinogent te, en annan planta man kan använda för bråck, ont i magen och gikt, en planta som heter Dientes del León, en... vänta nu... de där bladen ser bekanta ut... Dientes del León? Dandelion? Hahaa, det är ju en maskros!
"No ríe, es una planta medicinal importante! Esta muy bien!", sa Jesus o tittade lätt besvärat på mig.
Okej, förlåt, jag ska inte skratta, det är en viktig medicinalväxt!... Men jag fick ju dra dem ur mammas gräsmatta för 10 öre styck när jag var liten! Och här markeras de med skyltar för turisterna! Det är ju lite roligt! Ganska coolt också att de kan växa såväl 3 som 3 600 meter över havet! Undrar om plantor som tas från havet och högt upp också flämtar? (När de går i trappor, alltså...) ;)

Ett annat träd som Jesus också pekade ut heter Pumamaqui. Puma betyder puma och maqui betyder hand på quichua (Maquipucuna = "vänlig hand", eller "hand som hjälper", berättade jag det när jag var där?). Trädet ser tydligen ut som en pumas hand? Vet inte riktigt om jag håller med... eller så ser pumatassar väldigt annorlunda ut i Ecuador... Ett av dessa pumamaqui var iaf jättestort. Relativt! Inte jämfört med ceibaträden i Amazonas eller ens ekarna i New Orleans inte... De växer också långsamt och kallas även för milleniumträd, varför jag frågade hur gammalt det är. "Este? No se, pero dos mil años pienso... o más...". Så det trädet har stått där sen Jesus levde alltså? På't ungefär! Ganska svindlande för tankarna... Tänk allt som har hänt under den tiden! Världskrig! Korståg! Pesten! TV! Alla människor som gått förbi det... eller snarare inte gått förbi det, det är ju desto fler... Bastante chévere! Ganska coolt!

Vi kom ut på andra sidan Botan, hrm, polylepisskogen, och gick uppför mellan högt gräs som växer som i upponervända skålar. Är halvsfäriska. Växer i mitten, men bladen blir för höga och tunga och faller ut åt sidorna, skapandes en liten kupol. Är ni med? :) Detta är Ecuadors páramo. Höglandsslätt. Mellan kupolerna växer frailejones, eller "orejas de conejo" = kaninöron. De finns inte heller på särskilt många ställen; 90% av världens bestånd av frailejones finns i Reserva de El Ángel, som är granne med Polylepis Lodge. De växer också extremt långsamt; stammen ökar i höjd med ca 1 cm per år... Vilken skillnad jämfört med bambun i regnskogen och the cloud forest som växer en meter per månad! Stammen påminner om en palmstam; den är ganska rugged, och smal i förhållande till växtens höjd. Högst upp finns ljusljusgröna blad, ca 30 cm långa, som är ganska tjocka och hårda, men täckta av små små ljusa hår. De är supermjuka att klappa på och tillsammans med dess form kan man förstå varför de kallas kaninöron. Bladen vissnar så småningom, böjer sig neråt och bildar ett skyddande lager utanpå stammen. Om du nånsin sett en liten träklubba med kristalliserat socker på så vet du hur trädet ser ut! De finns överallt ute på el páramo kring Polylepis och de flesta är mellan 30 och 150 cm höga. Men så stannar vi, Jesus pekar och säger "Den där är 420 cm hög...". Coolt! Grodde alltså ca 60 år efter att spanjorerna kom till Ecuador! "Och den där är 600 cm hög..." NÄHÄ! Pre-Inka alltså!? Bastante chévere!

Strax efteråt nådde vi en liten sjö och satte oss ner för att vila en liten stund efter den 90 minuter långa promenaden över trädstammar, under grenar o genom gegga. Dobermannbjässen Aron la sig splaff på mina fötter och bad "snällt" om att bli kliad. Okej då... ;)
"Mira!" Titta!, sa Jesus o pekade med rak arm snett uppåt. "Un condór!"
Och där svävade den! COOOOLT! Mitt livs första! WohooO!
"Pero es muy pequeñito, un niño..."
Jaha, så den jättefågeln är en bebis? Hur stor är inte mamma då?...

Här är otroligt vackert, men på ett stillsamt och storslaget sätt. Amazonas var så otroligt sprudlande av liv, väldigt dense och aldrig tyst. El bosque nublado hade så omväxlande väder och en massa fåglar hit och dit. Här är öde. Och kallt. Kan tänka mig att det är väldigt likt lappländska höglandet. Här finns djur men man ser dem aldrig. Och de har inga ljud för sig. Och utsikten är tiotals milsvid. I lodgen finns heller inga gäster förnärvarande, så det är jag och fyra anställda. Deras två två-åringar är det som låter mest. Fast på lördag kommer det 96 pasajeros. Hejåhå! Har lovat hjälpa till att servera...

:)

*abrazos*

/patita

Oh, såg två ankor här också! Patos på 3 700 m! Vi finns överallt!




Skrivet 11 december 2008:

Sitter på ett fårskinn på en träbänk i Polylepis allrum. Rosío och Jenny håller på att fixa klart lunchen i köket och Oscar el administrador och Jesus jobbar på därute tills de ropar att det är klart. Tvååringarna Johnny och Jannin leker, gråter, skriker och leker igen. Nyss fick de trycka på knapparna på min laptop och få fotona från imorse att hoppa fram och tillbaka. Jättekul! Nu kastar de ner cd-skivor på golvet. Ännu roligare!

Vid varje utandning kommer det ett vitt moln ur munnen.
Nästippen är kall som insidan av ett kylskåp.

Igår kväll, vid brasan efter middagen, frågade Oscar mig om svenskar tror på Gud.
”Tja, de är ju protestanter… Men vi tror inte direkt på Gud…”
”Inte? Tror DU på Gud?”
”Njae…”
”Vad tror du på då?”
”Jag vet inte… Vad tror jag på? (Måste man tro på nåt??) Tror jag på något? … Jag tror på evolutionen… Naturens krafter!”
”Men Gud har ju skapat allt detta så att vi kan leva! Om inte Gud hade skapat allt detta så hade det ju inte funnits! Klart att Gud finns! Man ska tro på Gud!”
”Okej… Men jag tror på evolution… och slump… Men jag förstår att andra kan tro att Gud har skapat allt!”
”Men om folk inte tror på Gud, hur gör de då när de gifter sig?
”De flesta gifter sig nog i kyrkan, tror jag.”
”Varför?”
”Det är tradition…”
Han tittade undrande på mig. Kändes nästan anklagande från hans sida. Tyckte jag hörde snudd på irritation i hans röst. Men hans fru Rosío bröt in och började prata om jul istället. Klok kvinna…
Men så svårt att prata religion och tro med någon som är fullständigt övertygad om att deras sätt att tänka är det enda rätta! Och då är Oscar ändå van vid turister och människor som är annorlunda än han själv… Börjar ana hur fundamentalister vore att prata med… Så underlig känsla, det vore…

* lunchpaus *

Jenny serverade rödbetor till lunchen. Det heter remolacha på spanska. Jag upprepade ordet högt för att repetera för mig själv, men då rättade lilla Jannin mig med rak blick och sa högt och tydligt: ”SE-MO-LAS-SA!”.
”Semolacha?” svarade jag undrande.
”SE-MO-LAS-SA!” sa hon igen. Hon upprepade sig säkert åtta gånger och log så hon fick rynkor på näsan efter varje gång. Men så hördes plötsligt från hennes mamma Jenny på andra sidan köket: ”Re-mo-la-cha!”.
”Si! SE-MO-LAS-SA!”

;)

Ägaren Fernando kom hit nu till lunch, så jag hoppas få en pratstund med honom i eftermiddag. The on-site administrator Oscar har jag lite svårt att kommunicera med…

Fem dagar kvar tills Rasmus kommer…

*kraaaaam*




Skrivet 12 december 2008:

Har ont i rumpan. Det här fårskinnet är tämligen nersuttet och de smala plankorna inunder gör sig väl påminda. Sitter för många meter från elden för att värmas av den, men har både långkalsonger, fluffiga träningsbyxor och regnbyxor på benen, samt underställströja, bomullst-shirt, Rasmus armévärmetröja och min varma stickade polo på överkroppen. Samt vadderade kängor på fötterna och Uffemössan på huvudet. Svårt att skriva med vantar…

:)

Har känt mig lite deppig här och inte helt kunnat ta in stället. Naturen runt om ecolodgen är completely stunning och jag tittar igen och igen på fotona från mina vandringar här, men… personalen är annorlunda… Jag kan inte riktigt få ut vad jag behöver för uppsatsen från dem, och så jobbar de antingen heltid i köket eller med att gå fram och tillbaka i gummistövlar och se busy ut… Här är inga turister och när de väl kommer så är de 96 stycken gymnasieelever… Taket i mitt rum läcker och allt är kallt och fuktigt… Lille Johnny tycker inte om mig och blänger argt eller sparkar på mig så fort han kan… och dobermann-Aron vill för ofta antingen lekbitas för hårt eller para sig med mitt vänsterben så jag nästan trillar omkull… Har känt mig ensam och rastlös och bara velat åka tillbaka till Quito. Längtar efter Rasmus och tiden går för långsamt här…

Fick ett prat med ägaren igår, men vilken underlig typ! Har sin gravida fru runt hörnet men kallar mig ändå ”mí amor”, lägger armen om min midja och nyper mig i sidan. Känns lite som om han har någon koncentrationsstörning och är konstant i rörelse och pratandes. Ställer man en fråga han inte vill eller kan svara på blir han sur. Lite för mycket inne i sin egen bubbla liksom… Och inte var det lätt att intervjua honom inte, så som han ställde sig upp mitt i en mening och gick ut, kom tillbaka, gick ut igen utan ett ord, kom inte tillbaka…

*suck*

Igår kväll bad Fernando mig vara guide åt en av de två turisterna eftersom hans mannar måste förbereda inför Invasionen av Gymnasiet idag och imorgon. O-o-o-okej?... Jag är ju visserligen utbildad vandrings- och reseledare av STS Alpresor, lärt mig om den Ecuadorianska naturen i tre månader och gått samma väg med guiden Jesus i förrgår, men-eh… Habla Inglés?
Visade sig dock vara inga problem eftersom min följeslagare genom polylepisskogen och över Andernas páramo var en frisk o underbar 65-årig tjej! Hon heter Anita och är från Guayaquil, den (relativt…) frigjorda staden. Vi pratade äktenskap, politik, religion, utbildning och en massa andra underbart känsliga ämnen, alltmedan jag höll hennes hand uppför och nerför stenar, under grenar och genom gegga. Vilken inspirationskälla och förebild! Halvvägs genom vår 3-timmars vandring över stock och sten säger hon att hon har osteoporos… ”Men inte bryr jag mig om det! Ska jag sätta mig på en stol och se livet passera revy bara för det? Inte då! Hahaha!”. Underbar tant!!! :D Flera gånger sa hon t.ex. ”Men det är ju relativt”, ”Så tänker man ju nu för tiden!” och ”Världen ändras ju ständigt!”. När jag sa att jag hoppas bli som hon när jag är 65 så sa hon ”Det är klart du blir!” :)

Snart dags för middag. Just nu är det lussevaka hos kusin Kalle o hans Pekeri i Malmö...
Elden behöver be attended to. Tändstickorna från mitt rum ligger på tork framför brasan…

Ännu en dag har sniglat sig förbi uppe på 3 600 meter över havet.

Ögonen faller ihop och hjärnan kan knappt formulera hela meningar längre.

Men jag måste packa... Sista lodgen imorgon nu, kom igen! You can do it! Bara vara la tesísta en vecka till! Heja! Seeeeen kommer belöningen! Wohooo! Som jag skrev på ett vykort nyss:
"Imorgon åker jag till min sista ecolodge: Polylepis, på 4 000 m uppe i Anderna.
Kallt.
Men sen kommer Rasmus!
VARMT!"

;)

Har haft tre sköna dagar i Quito då jag har kunnat vila min mage ordentligt, ätit vad jag velat och när jag velat, kunnat gå ärenden på stan och fixa det jag måste och köpa det jag behöver. Såsom ny dubbel dos av antihistamin samt Johnson & Johnson's baby olja för mina stackars vader. Jisses som de ser ut! Men s*tan vad de kliar!!! Har just mina vader blivit allergiska mot allt plötsligt?? En hudläkare skulle bli jätteglad över foton på dem; "Oh, så intressant! Nämen titta!"...

På facebook skriver majoriteten att de vill ha jul. NUUUUU! Jullov! Semester! Snö! Snöbollskrig med efterföljande varm choklad! Kanel- och saffransdoft... Tända ljus... Sakta röra runt i en kastrull med smältande knäcksmet... Höra Absolute Christmas-cd'n för sjuttiotolfte gången...

Mmmmm...

Men nej!
Packa nu!
Sova o drömma om en vit jul hemma sen!
Bakade ju lussekatter igår! Det var lite juligt! Och så kommer Rasmus med glöggkryddor (om inte tullen i New York tror att det är knark...)! Snart är det jullov! En vecka till, bara en!

HEJA!

*varma kramar* från en trött djungelanka...

Back in Quito!

Igen...

Skrev till en kompis häromdagen att jag återvänt till Quito så många gånger nu att det känns som "hemma". Vandra runt bland kvarteren i El Mariscal, veta vad gatorna heter, var affärerna finns och vilka kaféer som är billiga/har godast kaffe. Mysigt!
Men samtidigt saknar jag mina vänner från språkskolan, de jag gick runt där med, pratade, undrade o skrattade med. Frances och Anne är båda tillbaka i Tyskland respektive Belgien nu, och Achim har fortsatt från volontärarbetet på Galápagos (vilket bestod i att lära 3-åringar tala engelska. De kunde inte ens tala spanska, sa han...) och är nu som volontär i en nationalpark i Costa Rica. Ganska najs!

Bellavista, min senaste ecolodge, hade mycket trevligt folk och låg i en underbar omgivning, men ack, så fick jag matförgiftning (för andra gången på en månad), och såg bara min säng i två dagar. Dock var behandlingen på Bellavista långt mycket bättre än Faustos flinande kommentar "You're having diarrhea, aren't you?" på Napo Wildlife Center i Amazonas! Två av guiderna kom med te, vitt bröd och soppa till mig, medan självaste tillfälliga bossen på stället kom med medicin! Denna matförgiftningen var annorlunda än nån (två) jag upplevt tidigare, eftersom jag hade kramper i magen som gjorde så ont att det var svårt att andas. Men jag fick ett stort gult piller var åttonde timme och en hel flaska med vätskeersättning som jag skulle dricka upp. Kaskaderna ur båda ändarna lugnade sig inom de två dygnen, men kramperna sitter fortfarande kvar, om än mycket mildare. Men på grund av sjukan så skjuter jag upp avfärden till nästa - och min sista!!! - ecolodge till på tisdag morgon. Den heter Polylepis och ligger på 4 000 m höjd, men motsatt mot vad ryktena sagt så har de tydligen elektricitet! Internet är en annan fråga, men jag kan ta med datorn and make myself useful medan jag är där iaf!

Är lite ledsen idag eftersom jag fått säga hej då till en god vän. Troligtvis kommer vi aldrig mer att träffas, men om vi gör det så lär det dröja ett tag... Han kändes nära direkt, som en bror, och vi har kunnat prata och skratta och fundera över vad som helst. Och jag har vetat att jag har haft en vän i Quito att träffa o hänga med när jag har kommit tillbaka från mina ecolodges. Hans reseberättelser och äventyr har varit väldigt inspirerande och jag har alltid känt att jag fått energi efter att ha träffat honom; ny upptäckarglädje! Som med britten i djungeln: en glädjekälla som bara smittar! Så underbart det är med såna människor! Känner att flera av mina vänner i Lund är likadana och det gör mig väldigt glad. Vilken skatt! Men så sorgligt när man måste säga hejdå och vet att man troligtvis aldrig kommer att ses mer...

Skickade iväg Mailet idag. Mailet till Kilroy. Mailet där jag ber om att få byta hemresedag.
Hade Rasmus som stöd online, men så läskigt det var! Men nu är det bara att vänta och se, när det dimper ner ett mail från Kilroy kommer jag förhoppningsvis veta mitt nya hemresedatum.

Qué emocionante! (Så spännande!)

P.S. Håller på att baka Lussekatter med Julieta den Yngre! Dock var smöret konstigt och någon riktig saffran hittade jag inte heller, samtidigt som de bara hade cups i huset och inga decilitermått. Azfrán används mest som en salladskrydda och smakar ingenting utom kanske lite salt o peppar... Men den färgade mjölken ganska bra (efter typ 3 msk...), så hoppas att det blir lite LIKT lussekatter även om smaken inte är densamma...

Fan! Russin! De glömde jag köpa! Mierda...

Ar i Bellavista i skrivande stund, men vet inte riktigt nar jag kommer att... vänta nu, varför skriver jag utan å, ä, ö? Jag skriver ju pa min egen dator och behover inte skriva med bara a och o! Hm... Kan vara för att jag skickat mail från bara ecuadorianska datorer de senaste tio dagarna, och när jag jobbar på min egen dator skriver jag bara på engelska, så å, ä, ö har inte använts på sistone!

Tänker väldigt mycket varje dag.
Reflekterar över vad som sägs mellan turister o mig, mellan turister, mellan arbetare och mellan arbetare och mig. Och vad som inte sägs. Finns så mycket intressant att prata om, ta reda på, inspireras av, och försöka ändra på. Både miljö- och hållbarhetsaspekter, men även mycket personlighetsgrejer och livsfrågor. Att möta människor från hela (väst-)världen helt randomly så här, och börja ställa frågor är väldigt intressant! Vilka livsöden! Olyckor, sjukdomar, flytter (flyttar?), barn, andra hälfter, kärlek, tur, otur, och val, val, val… Haha, börjar använda kommatecken på amerikanskt vis när jag skriver på svenska också! Coolt! Har inte börjat drömma på spanska än, men engelskan kommer ganska snabbt i drömmarna när jag kommer utomlands. Drömmer mycket här! Har vaknat av att jag pratat i sömnen, av att jag gråtit så kudden varit blöt, av att jag blivit skrämd av något i drömmen, och någon gång av att jag skrattat! :) Känns som om min insida är väldigt aktiv här. Men jag vågar inte tänka för mycket på Rasmus… Tidigare för att jag skulle bli ledsen, men nu för att jag får fjärilar i magen och inte kan sitta still – det är ju bara två veckor kvar idag tills han kommer!!! WOHOOO!!! Har tre dagar kvar här på Bellavista, sen tre dagar i Quito och därefter en vecka på min sista ecolodge Polylepis. Allt jag vetat om den har varit att den ligger på 4 000 m och att där är k-k-k-kallt! Men igår fick jag även veta att de inte har elektricitet, så det blir nada skrivande eller kommunicerande under den veckan. Inte jättesmidigt med tanke på sista-minuten-frågor inför Rasmus avfärd… Men vi får snacka rejält när jag är i Quito i helgen, helt enkelt. Har skickat en inköpslista och en packningslista till honom, där jag bland annat tipsar om att packa långkalsonger (har på mig både underställsbyxor och –tröja as we speak…) samt att köpa två tuber alsolgel på Apoteket. Alcogel har de här – och mycket billigare – men jag visade mig ju vara allergisk mot deras antiklisalva, så det blir dubbel svensk dos av det istället…

Men alla människoöden och personligheter, ja! Så spännande! Och när man träffar så många människor – visserligen olika, men ändå snälla – så undrar man lätt varför det finns krig i världen. Svält o katastrofer, visst, men krig? Aktivt dödande! Hur kan det finnas folk som vill någon annan illa, när man träffar så många människor som bara vill njuta av naturen, ha en skön semester och träffa nya människor?
Så underligt när man vistas i en vacker omgivning…

Lärde känna en av guiderna här, de första två dagarna. Han heter Erik och hans pappa kom från Tyskland till Ecuador 1949, när han var 13 år. Nu driver pappan och mamman en hostería utanför byn Los Bancos, ca 35 km härifrån, vilket även är där Erik har växt upp. Erik rabblar spanska som alla andra anställda, kan alla lokala fåglar och växter, och har ju levt hela sitt liv i det här området, men ändå ser jag honom inte som ecuadorian just eftersom han är blek och lång… Hm… I alla fall så fattade vi tycke för varandra ganska snabbt och pratade en hel del. Upptäckte att vi hade väldigt mycket gemensamt på våra insidor och i våra tankar, särskilt under tonåren, vilket ökade känslan av att vi var närmare ”släkt”. Men Erik, trots sina 28 år, verkade fortfarande ha kvar mycket av sin rastlöshet och impulsivitet. Han berättade att han älskade att cykla mountainbike utför, och när han skulle bege sig hem till Los Bancos för fyra dagars semester i måndags så skulle han cykla. Så jag frågade om jag fick följa med. Erik’s cykel var hans egen, med riktigt bra stötdämpare fram och bak och en superb ram för downhill. Jag fick hyra en av Bellavistas cyklar, vilken visserligen hade stötdämpare fram, men inga andra snajdigheter. Detta gjorde att turens första 15 km på grusväg med baseballstora stenar blev tämligen painfull och mina hypermobila handleder are invirade i gasbinda för värme och stöd sen dess… Men så vackert det var! Tänkte hela tiden på Hartzö eftersom luften, ljuset, kohagarna, grusvägarna och skogarna påminde mycket om en sommarkväll tidigt i juli på min favoritö. Sommarlov… Vill verkligen cykla till Hartzö i år, idéen växer sig starkare och starkare hos mig! :)

Ska försöka komma åt datorn på kontoret idag och hoppas att den lilla modemuppkopplingen håller i sig så att jag kan maila spexet och fråga när jag kan komma hem och fortfarande vara med på scen i vårens uppsättning. Har bestämt mig till 97% för att stanna 4-5 veckor till i detta underbara land. Nu när minnet av alla close encounters med insekter på Maquipucuna har lagt sig något så börjar jag längta efter att volontärarbeta där! Och sen kanske jag hinner resa lite till innan det faktiskt är dags att säga adjö till denna fantastiska kontinent. Har ju svårt att lämna ställen där jag trivs, är fullt medveten om det, men jag trivs ju i Lund också! Haha, längtar jättemycket efter svettluften på Gerdahallen! :)

Saknar mina vänner! Mina kära! Men vilken fantastisk känsla det är! Har aldrig riktigt gjort det innan! Alltid velat vara borta eftersom det inte varit kul att vara hemma, men nu börjar det visst ändras något på min insida! Börjar kanske så smått inse att livet är bra där hemma… Kanske längtar lite efter det också… Kanske blir ganska najs att komma hem så småningom?

Vad härligt!

;)

*love*

/patita

Happy Thanksgiving from the Ecuadorian Cloud Forest!

Hade inte tankt pa att det var Thanksgiving idag om inte Alaskavolontarerna Ilah o Charlie hade sagt det imorse!
Har varit en underbar dag! Vi vandrade upp till ecolodgen Santa Lucia (nynnade Luciasanger pa vagen men kunde till min bestortning inte komma pa sa manga!) som ligger ungefar 2 km bort fagelvagen, men typ 8 km landvagen. Samt 800 m hogre. Men nar vi val kom upp bjods vi pa en helt fantastisk utsikt over dalarna runt omkring, byarna Nanegal och Santa Marianita, och de djupgrona tata skogarna... Skulle kunnat sta o titta hela dagen...

Vi varinbjudna for att titta pa deras nya socker"fabrik". Santa Lucia odlar sockerror och framstaller socker under ett tak av korrugerad plat. Tva mulor, Elena och Shakira, drar runt en stor tradstam som i sin tur drar runt en press. Genom denna press trycks sockerroren och saften som kommer ut kokas sen i tva jattebaljor. Dessa jattebaljor stod pa en stor tegelugn som tva volontarer; Joshua fran Australien och "Ole" (minns inte hans namn) fran Norge hade byggt forra veckan. Sockerlagen renas och kokas ner till en tjock massa. Massan bankas i en urholkad trastam och halls sen over i sma uthuggna hal i annu en tradstam, dar de far torka och bli till brunt socker. Coolt va!? Fick forresten smaka pa farskt sockeror igar, som tradgardsmastaren Luis just huggit at oss med sin machete. MUMS! Men hjalp sa sott! Kan forsta varfor alla barn o vuxna har gra stumpar till tander...

Nar vi kom tillbaka fran sockerplantagen hade molnen rullat in och man sag inte langre an till nasta trad (vilket inte ar sarskilt langt...). Men magiskt och vackert anda. Vandrade ner igen efter lunch och fick aka pa flaket till Juan Carlos bil sista biten. Forsta gangen jag akt pa flaket till en pick-up truck om jag inte minns helt fel! KUL! Fast lite rumpont... ;)

Intervjuade Juan Carlos en sista gang medan Ilah, Charlie o Marco lagade middag. Njot nyss potatismos, broccoli, varm god sas och en svampmix (kyckling till ickevegetarianerna) samt prickade i:et med en chokladpaj! Jisses, det var som att ata smeten till en obakad kladdkaka! MJUMS!

Fattas bara en alskling...

Har forresten kommit pa vad jag onskar mig i julklapp (forutom Rasmus!):
UTSLAPPSRATTER!

Finns att kopa pa Naturskyddsforeningens hemsida www.nsf.se !

Och sa kan man maila intyget o diplomet! Behover inte ens skriva ut det!

;)

Mycket tacksamhet till er alla
och varma kramar!

/patita

Hola!



Greetings from the Maquipucuna Reserve and Ecolodge!



Detta ar ett underbart stalle och jag trivs som fisken i vattnet! Ecolodgen ligger mellan hoga kullar och berg, bredvid en brusande flod med klart vatten och tat gron skog runt omkring. Manniskorna ar underbara och det kanns som att komma rakt in i en familj. Precis som pa Sani Lodge i Amazonas, fast har ar svalare och lite mindre farligt overallt. Min grannar, ett par volontarer fran Alaska, hade en tarantella i sitt rum samt har upptackt en i duschen, och igar var det en stooor tarantella i handfatet i koket. Disken blev staende...

En massa flygande saker om kvallarna, kolibris hela tiden kring matsalen och sma grodor som skuttar runt overallt i skymningen eller regnet. Igar sag jag den minsta groda jag nansin sett! Den var mindre an min pekfingernagel! Mycket mindre! Titta pa din egen och forestall dig! ;)
Internet ar dock laaaaangsamt sa det lar inte bli nagra bilder upplagda pa ett tag...

Igar var det tre veckor kvar tills Rasmus kommer. Kan inte fatta att tiden gatt sa fort! Sa om tre manader utan min nusse har susat forbi, sa kanske det inte ar sa farlligt att lagga till en manad i slutet? Skulle garna vilja volontararbeta har pa Maquipucuna! Finns sa manga olika saker att gora och alla ar sa roliga och snalla. De behover bland annat hjalp med att byta ut taket, men har inte tillrackligt med pengar just nu for att kopa in sa manga palmblad fran kusten. Men kanske i Februari? Igar fick jag hoppa in som oversattningsguide under en hike! Vi vandrade i tre timmar med ett gang hollandare, men eftersom de inte kunde spanska och guiden inte kunde engelska sa fick jag medla informationen. Det gick jattebra! Och jag insag hur mycket jag lart mig om naturen och traditioner medan jag varit har! Fyllde i med historier och fakta dar guiden inte sa nat och sen efterat nickade han instammande eller fyllde pa lite till. Jattekul! Mindes min guideutbildning for STS Alpresor 2006 med skrackblandad fortjusning... Det ar sa fantastiskt roligt att fa anvanda de kunskaper man har! WohooO! :)

Volontarerna fran Alaska heter Ilah och Charlie. De ar 29 och 33, har varit gifta i sex ar och vantar nu sitt forsta barn tillsammans! De ar sa mysigt att se dem glada med varandra, hur de berattar om sina ar tillsammans och drommar om framtiden, hur deras vardag i Denali National Park ser ut och vad de tycker och tanker om att vara har i en manad och jobba. Fina manniskor!
Ilah lar ut engelska dels till personalen har, men ocksa till barnen i kommunala skolan i den lilla byn Santa Marianita 4 km bort langs skogsvagen (tamligen skumpig!). Jag foljde med henne i mandags och fick traffa barnen och lyssna och hjalpa till under hennes lektioner. Barnen ar sa sota, men oj sa galna! Och roliga namn ocksa; Lady, Anderson, Limber (tra) och Disney!
En inte sa rolig sak var att se att en av de tre lararna har en svastika tatuerad pa sin hand... Ilah hade ocksa undrat over den och tagit reda pa att de haft mycket problem med nazister i Ecuador, men att det inte finns nagra just har. Jag fragade platschefen Juan Carlos om det och han sa att det nog bara var sa att lararen sett tecknet i nan film, tyckt att det varit coolt och tatuerat in det pa handen utan att forst ta reda pa vad det stod for. Precis som de gor nar de valjer namn at sina barn alltsa... ;)

Maquipucuna Ecolodge ar mycket intressant eftersom det drivs av en non-profit organization som startades av tva ecuatorianer. De odlar sina egna gronsaker och frukter - ekologiskt! - och har aven en ekologisk kaffeplantage! Jag fick besoka den igar, tillsammans med Charlie som skulle mata ut den med GPS for att kunna gora en karta at dem. Verkligen intressant! Stallde en massa fragor till bossen Bernardo och markte hur man han ar om naturen, de sma kommunerna och deras invanare. Underbart!!! Och han sa att det var underbart att fa besok av manniskor som ocksa bryr sig om detsamma! ;) Dock sa han att de anvander Round-up pa ograset runt om plantorna... "Jag vet, det ar starkt, men de som saljer det sager att det ar bra..." och sa ett snett leende...

Oj, nu kom Juan Carlos tillbaka och behover sin dator! Ska antasta Ilah o Charlie o be dem fylla i min questionnaire och hjalpa till att duka infor middagen sa lange. Mirma i koket har kanske bakat en chokladkaka till ikvall! Wohoo!

Life is good...
Nature is great!

;)

/patita

Hopp o hej!

Det som verkar så långt i början verkar ofta så kort på slutet... Förstår aldrig riktigt varför...

Har glömt att säga att Lenin också är ett vanligt namn här. Fast mest på kusten... Och så träffade jag ju en kille i Amazonas som hette Super! En 12-åring som var en hejare på fotboll och gärna ställde sig upp i klassrummet för att få säga nånting inför alla. :)

Ska alldeles strax bege mig till la Mariscal för att träffa Frances och äta middag tillsammans. Hon är i Quito bara för 18 timmar, eftersom hon kom tillbaka från sina fyra veckors volontärarbete på Galápagos ikväll och åker hem till Deutschland imorgon. Så imorgon ska hon kraaaaaaama sin pojkvän Philipp och pussas och gosa och packa upp hemma och äta middag med sina föräldrar och börja boka in träffar med sina vänner och lite sånt. Najs...

Har hört från flera håll att det snöar i Lund ikväll! Que chévere! (Så coolt!) Fick ett suddigt foto från en kompis på utsikten från hennes fönster, men efter lite förklaring kunde jag se att taket på andra sidan gatan var vitt istället för svart! Que extraño! (Så konstigt!). Känns sannerligen avlägset här, men kroppen är så förvirrad eftersom den ser att datumet ju är 21 november! Första advent snart! Hur går det ihop med vädret utanför?? Jag som satt o läste artikel i solen en timme i förmiddags, men inte mer eftersom jag skulle kunna bränna mig! Klimatförändring? Hm...

Igår kväll fick jag följa med Julieta till en ceremoni som har sitt ursprung hos den nordamerikanska ursprungsbefolkningen. Hon kallade det för en sweat lodge och det var precis vad det var. Vi var ca 12 st, bara Julieta o jag som var tjejer, resten muskiga bastanta karlar. Lite läskigt, särskilt när en av dem tog fram macheten och började vifta... Men iaf, det började med en stor brasa som de lagt in stenar i. När elden brunnit tillräckligt länge fick vi gå in i ett litet tält, ytmässigt ganska stort, men väldigt lågt. Inte ens en meter i takhöjd tror jag. Man kröp in och följde väggen clockwise, runt de tre männen i mitten som skulle leda ceremonin. I mitten fanns en grop och i denna lade man stenarna från elden. Ceremonin hade fyra faser, vilka ska motsvara barndomen, ungdomstiden, adulthood och tiden som gammal. Tältet representerar Moder Jords livmoder och hela ceremonin går ut på att man ska känna sig pånyttfödd och stärkt. Och vem gör inte det efter 2,5 timmar i en riktigt het bastu?
Inledningsvis fick alla i tur o ordning säga sitt namn och vad de var tacksamma för. Efter varje liten presentation tackade ceremoniledaren för vad man sagt, och alla i tältet sa "Aho" som medhåll. Sen tackade ledaren Moder Jord för Livet, för Vattnet, för Maten, för Medicinen, för Familjen m.m... Några sånger här och där på spanska, quichua eller nåt ursprungligt nordamerikanskt språk, och det var fritt fram oatt sjunga eller nynna med, oavsett hur bra det lät. Bara stillsamt, mysigt, och till den taktfasta trumman.
Nya stenar togs in inför varje ny fas, varpå ceremoniledaren smulade torkade örter på dem, t.ex. eukalyptus, citronmeliss, nåt som doftade som granbarr och nåt som doftade lite som vanilj. När de torra örterna hamnade på stenarna började de glöda och såg ut som små stjärnor på en rodnande natthimmel. Otroligt vackert. Och när filtarna fälldes ner över tältöppningen och det var pitch black därinne så såg man bara glöden från de heta stenarna. Stenarna var nästan stora som fotbollar och var så varma att de verkade glöda rakt igenom, vara nästan mjuka. Det påminde väldigt mycket om lava eller magma och det kändes som om vi var långt inne i planeten, under jordskorpan, inne i Moder Jord... Här och där hällde ledaren på vatten på de glödheta stenarna och det blev ju tämlligen varmt väldigt fort. La mig med ryggen på gräset för att kyla kroppen och försökte stundtals få syre under kanten på tältduken...

Vad som kändes så speciellt var att det var en dialog! Alla var aktiva! Inte som en präst som står o predikar en sanning inför en massa som bara ska ta till sig o acceptera. Och så kändes det så familjärt! Man kunde liksom inte "göra fel"! Det var t.ex. helt okej att lägga sig ner, böja sig framåt med pannan mot marken för att svalka sig osv. Hur skulle det se ut om man gjorde så i en kyrka?

Mycket intressant alltså, men svettigt, ont om syre (förutom att man var 2 800 möh...) och en stark doft i kläder och hår efteråt... När man kom ut kramades alla och var glada och sa saker som "Tack för sällskapet!" och "Bra gått!". Man ser det ju som en resa, så vi var resekamrater allihop! Intressant också att en helt vanlig människa som har fru, villa och jobbar som lärare i en modern stad kan uttrycka tacksamhet för sådana saker som Livet och Vattnet - och att det finns fler omkring som håller med! Väldigt inspirerande! Blir glad o lugn (o svettig) när jag tänker tillbaka på den kvällen...

;)

De kommande två veckorna ska tillbringas i the Cloud Forest, strax nordväst om Quito, men på andra sidan Anderna. Det är likt regnskogen med sin täta vegetation och intensiva nederbörd, men eftersom det ligger på mellan 1000 och 2000 m höjd så är det kallare än Amazonas och har inte lika distinkt "torrperiod". Finns många myggjävlar, men jag har barrikaderat mig med en desinficerande jodsalva att tvätta benen o händerna med, samt antihistamin mot svullnaderna och klådan, 2 om dagen till måltid. Och den där antiklisalvan jag köpte här är jag nog allergisk mot, så den har fått det att klia mer...

Okej, måste packa nu. Göra en macka, fylla en vattenflaska och sen tulta iväg med min vandringsryggsäck mot bussen som ska ta mig till bussen som ska ta mig till Nanegal (låter som Nangijala...). Där ska jag bli hämtad utanför kyrkan av en pick-up (hoppas jag får åka på flaket!!) och bli skjutsad till Maquipucuna Ecolodge. Det ligger i en dal och jag har blivit förvarnad om att internet bara finns på en dator, via typ ett litet extern 3G-modem, men att internet och elektricitet stängs ner om det regnar mycket. "Cloud" Forest... det lär ju regna... Om man har Porta på mobilen så har man lite täckning överallt, men om man har Movistar (som jag) så får man vandra upp på en av bergstopparna om man vill försöka ringa. Så det kan bli dåligt med kontakt iaf den närmaste veckan. Därefter, den 29 november, bär det av från Maquipucuna till Bella Vista som ligger ca 3 timmar därifrån, också i the Cloud Forest. Hoppas att båda ställen är mysiga och har fina människor... Är lite nervös och det går trögt att få igång packningen, men det blir säkert bra när jag väl är där. Det brukar ju bli det!

Ta hand om er! Sätt på vinterdäcken men kör försiktigt ändå! Eller cykla!!! Med skånska dubbdäck! ;) Gör en snölykta, värm rumpan på din pojkväns mage och drik sen varm choklad tillsammans i soffan under en filt! Mmmmm...

;)

*kraaaaam*

/patita

Är i Quito och fryser.

Inte bra tillfälle att skriva inlägg nu. Är trött, lätt deppig av Rasmus- och kompissaknad samt velig i själen eftersom jag funderar på att stanna längre... Mitt visum går ut 26 mars, och jag har bara en bra kurs att läsa i Lund i vår, vilken bara är värd 7,5 hp... Jag skulle kunna jobba som volontär på nån av mina besökta ecolodges, kanske som översättningsguide på mitt älskade Sani Lodge? Eller betala tillbaka lite till familjen genom att jobba gratis på deras hotell, samtidigt som jag får erfarenhet av businessen?

Men jag saknar Rasmus så... Och jag tror att han saknar mig... Det är mycket jobbigare att vara den som är kvar hemma, i höstrusket och vintermörkret. Jag hade inte kunnat vara det om det var Rasmus som varit iväg... Men Rasmus kommer ju också hit, i nästan fem veckor, och vi ska resa tillsammans, uppleva en massa saker och vara tätt, tätt ihop i över en månad! Sen är det ju bara två månader kvar! Men jag missar spexet och alla fina fina vänner, och en perfekt termin för att testa på att vara styrelsemedlem eftersom jag ändå bara ska läsa en kurs på halvtid då! Fan!

Och så missar jag pappas 61-årsdag, Rasmus 24-årsdag, mammas 60-årsdag och kanske till och med Rasmus o min 2-årsdag! Nej, då är jag hemma! Det är ju bara 6 dagar innan mitt visum går ut! Men ja... inte lätt decision... Men vår inneboende Alex verkade i alla fall vara intresserad av att bo kvar till slutet av mars! Det är ju bra, one less thing to worry about!

Familjen hoppade ju inte högt precis när jag nämnde att jag funderar på att stanna längre! ;) Men jag förklarade att jag inte skulle vara här då, utan på andra ställen o jobba... Julieta sa också att hon kunde hjälpa mig leta efter bra volontärmöjligheter. På Alándaluz till exempel, min senaste ecolodge, betalar volontärerna bara US$ 10 per dag för full accommodation and three meals per day, i utbyte mot åttatimmars arbetsagar, 6 dagar i veckan. På en så underbar plats, med så fina människor och roliga saker att göra så tycker inte jag att 10 * 30 dagar = $ 300 = 2 400 SEK är så värst mycket... Right?

Hm...

Behöver bolla tankarna med många tror jag.
Har du nån åsikt, tanke eller tips så maila gärna!

;)

*love*

/patita

Tillbaka i Quito.
Har jag nånsin varit nån annanstans?

Tog sista morgonpromenaden på stranden imorse. 14 timmar sen. Varmt vatten, varm luft med ett gryende gulorange ljus, pelikanerna som flyger på rad, precis i höjd med vågorna så att deras vingspetsar nästan skär vattnet, stillhet, men ändå så mycket liv runt omkring. Denna planeten är fantastisk... Hur kan vi göra annat än fascineras av och göra vårt bästa för att vårda denna sprudlande jord?
Och ändå plockade jag upp en plastflaska var tionde meter...

Stenarna på stranden var av så otroligt varierande sort! Vanligtvis ser man väl 3-4 olika sorters stenar som max på en och samma strand, men det här var verkligen hundratals olika sorter! Började samla redan första dagen, men hörde snart Rasmus ord i mina öron: "Visst, den är fin, men inte hemma.", "Du har så många prydnadssaker, behöver du verkligen den där?..." och "En till?"... ;) Lämnade hälften på nattduksbordet i rummet... Men undrade ju samtidigt vad min geologiprofessor skulle ha att säga om alla stenarna! Tror jag ska skicka honom ett mail med några foton och hoppas på ett svar! "Oh, oh, denna måste vara från den där lilla epoken mitt i den speciella eran då..." osv. Älskade hans historier! Alla forces of nature som gör att jorden ser ut som den gör, så fascinating så man inte kan få nog!

Blev nära polare med Viviana i receptionen och Luis på kontoret. Viviana är en mycket driven ung dam som sannerligen har en fallenhet för kundhantering. Hon kunde babbla irriterat om nån stolle i telefon när två gäster dyker upp i luckan, och som av ett trollslag har hennes ansikte förvandlats till det mjukaste, sötaste sockerlag som bara bryr sig om just dessa två turister av allt i hela världen! Fantastiskt! Men det coola är att hon menar det! Hon bryr sig verkligen om turisterna, men hennes humör och ansiktsuttryck skiftar som en fladdermus flyger. Hon ville gärna lära sig engelska, så vi hade några sessioner med gloslista på ett kladdpapper, översättning av en spansk text - samt övande av låttexten till "My heart will go on" från filmen Titanic, en av Vivis favvisar... Och så texten till "Eternal Flame"... Men tondövhet och gravt haltande engelskt uttal fick det att låta lite underligt... Men så roligt vi hade! ;)

Luis var också intressant! Han är från grannkommunen och bekräftade ryktet att många kustbor har roliga namn, eftersom hans bror heter Clever (klipsk)! På tal om det så fanns det flera stycken Wilson, Washington och Darwin! Också de enda namn/ord i spanskan med w. Och Luis samt Juanito och hans evigt till synes sura fru i köket hade den underliga egenheten av att säga "A-ni-kaa!" varje gång vi sågs. Inget annat, bara det! Gillade de namnet eller inte? Eller låter det som något på spanska? Eller quichua? I'll never know... När vi sa hej då imorse fick jag också Luis emailadress. Och till min förvåning ingår "_84" i den. Luis är en reslig karl i sina bästa år och verkar, med både manér, uppsyn och ansvarsmängd, vara kring 35 år gammal. Så jag frågade varför det står "_84" i hans mailadress; är du 84 år? Eller har du 83 äldre syskon? Eller är det ditt gatunummer? "Nej, nej, jag är född -84!"
Kunde knappt tro det, särskilt som Vivi o Luis skämtar mycket genom att försöka luras och hålla masken så att man ska falla för det, men nej, killen är ett år yngre än jag! Och han blev ju tämligen förvånad när jag berättade min ålder. Så underligt! Varför har vi tolkat varandra så fel? Eller snarare; varför är vi inte så gamla som vi verkar? Många här i Ecuador gissar jag fel ålder på, oftast gissar jag för högt. De ser äldre ut än vad de är. Men det gör ju amerikaner också! Och det sägs ju vara för att de äter mycket fett, vilket skyndar på deras hormonproduktion och till exempel får dem att komma i puberteten tidigare. Men gäller detsamma för ecuadorianer? Fast jag gissar ju bara för högt på de vuxna, barnen ser yngre ut än vad de är! När vi besökte skolan i Sani, längs Napofloden i Amazonas, blev jag hela tiden förvånad över att små pojkar som ser ut att vara 7 år säger att de är 13, och liknande... Hmm...

Träffade min första svensk idag! På flygplatsen i Quito, mellan bagagehämtning och utgång, står det en lång kille bredvid mig som med basröst säger till nån där framme "Hörredu, kan du ta den här?" "Nämen, hej!", säger jag nerifrån hans högra armbåge och lyser upp. "Ja, hej hej..." svarar han lojt utan större förvåning. Jag fortsätter vara glatt överraskad och säger "Du är min första svensk i Ecuador! Jag har varit här i sju veckor och inte stött på en enda svensk!". "Jaha, ja... Ja, jag var just på Galapagos med en svensk och träffade två andra svenskar, jag...".
Jaha ja... Som att kasta ägg på en vägg; väggen bryr sig helt enkelt inte... Men jag hann få veta att han var från ungefär 10 mil söder om Jönköping, fast lät blekingsk. Sen höll han upp handen som avsked och lufsade ut till sin grupp. Min första svensk. I rosa t-shirt...

Dags att somna snart, men avslutningsvis ett varmt lycka till till Var GladSpexarna och den nya uppsättningen av Ivanhoe som har urpremiär på tisdag! Genrep och smygpremiär för andra spexare imorgon; känner nervositeten och den förväntansfulla glädjen jag med... Wohoooo!!!

Sitter pa ett internetcafé i den lilla byn Puerto López, ungefar mitt pa Ecuadors Stillahavskust. Ar ganska dyrt har, hela 1,27 $ i timmen! Och jisses vad dollarn har gatt upp! Rasmus berattade for mig att den ligger pa 8 spann!! Inte klokt, var ju pa precis over 6 SEK nar jag reste hit for inte ens tva manader sen! Hopp o hej!

Har bytt scenery fran Amazonas till tva dagar i Quito och ar nu pa den salta kusten. Quito var precis vad jag behovde for magen, och jag mar mycket battre nu. Far fortfarande ett styng av nervositet varje gang jag ska ata nagot, men sen tar hungern over och jag bara hoppas att jag inte ska borja ma daligt igen... Just nu bor jag en vecka pa Hostería Alandaluz, ett mycket storre stalle an Sani Lodge o NWC! Under hogsasong kan de ha upp till 150 gaster och da blir ju villkoren annorlunda far hur de kan vara hallbara! Men detta ar forsta ecolodgen som bara serverar lokalproducerad och ekologisk mat! Lattare pa kusten eftersom mer gronsaker och frukt kan vaxa har an i djungeln, och sa har de flera sma samhallen inom en eller tva timmars bilfard, vilket gor det mojligt att ha olika producenter och dessutom valja ekologiska gardar.

Besoker Puerto López for att intervjua den resebyra som samarbetar mest med Alandaluz. Alandaluz ordnar bara en enda resa sjalva, sa da blir det av intresse att ta reda pa hur denna travel agency operates! Och samtidigt passade jag pa att boka en dagstur till Isla de la Plata imorgon! Wohooo! Ska bli skont med en dag ledigt... All personal pa Alandaluz ska pa ett stort reunionmote imorgon, sa jag kan anda inte prata med nagon! Hoppas det blir sol!

Imorse tog jag en 50-minuters promenad langs stranden innan frukost. Sa vackert och stillsamt! Vagorna var visserligen 2 meter hoga och brot tamligen ljudligt, men friheten i det ljudet, det gillar jag! Kan ha att gora med att jag ar uppvaxt vid kusten o pa bat pa sommaren... ;) Tittade pa nar nagra fiskare kastade ut sina nat i vattenbrynet. Precis som inledningen pa filmatiseringen av "Den gamle o havet" med Anthony... Oj, vad hette han? Inte Anthony Hopkins... Och inte Mark Anthony... Fan! En av mina favoritgubbar pa duken iaf! Gor en valdigt bra insats i "Kanonerna pa Navarone"!
Skickade ett sms pa stranden till Rasmus dar jag skrev "Jag vill bo vid havet o ga ut med var hund los pa stranden varje morgon!". Vore najs... Mucho najs...

Nu ska jag forsoka forsta den slemmige internetagaren och undvika att bli lurad att betala for mycket. Sen buss i 15 minuter till Alandaluz och forhoppningsvis serverar de lunch fortfarande. Hoppas koksan tvattat handerna sen hon pillade med de dar kycklingfiléerna imorse...

Hoj!

Har det gått två veckor redan? Hur gick det till? Det är ju min sista dag i Amazonas idag! Måste vara de senaste tre dygnen som screws up min tidsuppfattning. Fick matförgiftning vid frukosten i... tisdags måste det bli, och har sovit, svettats, haft ont i magen, mått illa, sovit, svettats och levt på yoghurt och lite ris sen dess. Mög...

Oj, kom av mig. Snälle Freddy i köket kom förbi och ville titta lite o prata lite och jag har försökt lära honom att säga "Mög" i tio minuter... Låter som [miuwg]...

Rasmus har fått sin första vaccinationsomgång! Det betyder att det inte är så långt kvar tills han kommer! Wohoooo!! Måste räkna... 5 veckor o 5 dagar!!! Mindre än hälften! Tror jag... vänta... Ha, jag kom till Ecuador för 5 veckor och 6 dagar sen!... Bra tajming!

Nåja, Amazonas är fortfarande mitt natural habitat, fast jag just nu bara vill sluta svettas, få vila i ett svalt rum och låta mina 50 myggbett per ben läka ut.

För en vecka sen bytte jag ju ecolodge genom att få skjuts en knapp timme uppför den mäktiga Napofloden. Kändes lite svidande att byta kanot, eftersom jag trivts så bra på Sani, men allt har ju sin tid... Blev sen paddlad av två indígenas uppför en liiiiiten flodfåra, en timme mellan tät regnskog på båda sidor. Såg huatsins (stinky turkey-fågeln som ser precis ut som en Pterodactyl), golden mantled tamarins, en lååååång röd orm på en gren ovanför vattnet, typ en meter från kanoten, och passerade ett jätteutterbo! Det finns alltså uttrar i Amazonas! Coolt!
Anlände vid lagunen som Napo Wildlife Center ligger vid, och möttes av managern Fausto och den klotrunde bartendern Marcelo. Fausto visade mig runt lite snabbt och var jag skulle sova. Jag delar hus med de tvåspråkiga guiderna (nästan alla är från Quito), och har alltså bott med 2-5 gubbar denna veckan. Ingen fara med det, förutom att den senast anlände snarkar som en dromedar...
Kom på vid första lunchen att jag glömt säga att jag är vegetarian så jag frågade så snällt jag kunde om de möjligtvis hade något vegetariskt. Fausto hajade till och sa
"What? You don't eat meat?"
"Eh, no..."
"Pig?"
"No..."
"Chicken?"
"No..."
"Fish?"
"No..."
"Shrimp?"
"No..."
"Calamari?"
"No... I'm sorry...?"
Då spände han sina kalla ögon i mig och sa på väsande spanska, utan minsta vink av humor "Tu vas a morir de hambre!" = Du kommer att dö av hunger...

Ångrade inte alls att jag bytt ecolodge...

Ganska snabbt mötte jag dock två engelsmän från Cornwall som var lika tokiga som värsta Var Gladspexarna, och vi hade väldigt roligt tillsammans. Tyvärr stannade de, som de flesta gäster, bara tre nätter, men vi klaffade direkt och pratade, pratade, pratade! En av dem berättade under en en-timmes vandring genom regnskogen om när hans föräldrar skiljde sig (när han var 12-14 år, precis som jag!), om hur han, när han var 19 år, gjort slut med sin flickvän och nästa dag hade flickvännen hängt sig, samt hur han för två år sen blivit diagnosticerad med testikelcancer, fått en testikel bortopererad och genomgått kemoterapi o mått pyton. Allt inom loppet av 27 år. Men denna kille är någon av de mest glada personer jag nånsin träffat. En helt otrolig människa som trots alla motgångar och hårdheter ler mot världen, ser med hopp på framtiden och tar de chanser han får till att njuta av livet! Till exempel, för att avdramatisera sin cancer och göra det öppet att tala om sjukdomen har han startat en grupp på facebook för de som fått känna på hans silikonprotes...

Jag är fortfarande mållös...

Men så glad! Man kan bara smittas av honom! :)

Jag älskar Amazonas!

Har under mina två veckor här sett sex olika sorters apor, söta små salamandrar, en helt äkta, vild jättetarantella, ödlor, fåglar, fåglar, fåglar, grooooodor!!, och en massa annat smått o gott. Oh, kajmanerna så klart! Man paddlar ut i kanot efter middagen och har med sig ficklampa, och med hjälp av reflexionen från deras ögon, en orangegul fläck, kan man se var de är nånstans. Och hur många de är! Jisses! Vid Sani Lodge hörde vi ett stort plask och drog oss ditåt. Ett av kajmanernas självförsvar är att ligga helt stilla och se ut som en trädstam (inte gren, alltså...) och plasket var från en stoooor kajman som just fångat en fisk. Nu låg den där, med huvudet och svansen ovanför vattenytan och en nyfångad död fisk i munnen. Tagen på bar gärning, som en unge i skafferiet med en kaka i vardera handen...

En av apsorterna vi sett är såklart Herr Nilssons släktingar! Heter squirrel monkey på engelska och alltså inte skull monkey (dödskalleapa), men är tokigt lika Herr Nilsson så jag vill tro att det är samma sort. De lever i stora grupper på 10-100 djur och jag har fått chans att se dem flera gånger, både vid Sani och här vid NWC. Fantastiskt! Har fångat en övergång mellan två träd ovanför den lilla flodfåran med kameran, så det finns en videosnutt att se för den som är sugen. Med ljudeffekter från oss i kanoten! :)

Här på Napo Wildlife Center är jag uppkopplad med mitt wireless till ecolodgens satellit. Funkar, men ack så långsamt. Som att komma tillbaka till högstadiet och Lunarstorm via mammas modem... ;)

Snart dags för middag - och mer yoghurt! Mår jag inte bra på lördag besöker jag en läkare i Quito, men troligtvis åker jag vidare till nästa ecolodge på måndag morgon. Den heter Alandaluz och ligger ungefär mitt på kusten, strax söder om staden Puerto López. Från Puerto López kan man göra dagsturer till ön Isla de la Plata (Silverön, eller Kosingön). Den kallas även FattigmansGalapagos eftersom den har de flesta djurarter som Galapagos har, men ligger på dagstursavstånd och är inte alls så svidande dyr. Hoppas hinna ta mig dit...
Känner mig inte jättesugen på att kastas vidare till ännu en ecolodge, men jag behöver nog bara hämta krafter i Quito så kommer nyfikenheten och ivern på köpet...

Oh, nyheten att Obama vann har nått Amazonas (via Sydsvenskan.se). Otroligt!!! Hoppade högt på stolen och klappade händerna, varpå servitören Juan frågar om jag ville att Obama skulle vinna. "Eh, yes..."

;)

*svettiga djungelkramar på er alla*

JAG E I AMAZONAS!!!

Har snart varit har en vecka redan men har svart att inse det. Allt ser ju precis ut som pa Planet Earth o nagra zoo's jag besokt sa det kan ju inte vara verkligt detta!?

Sani Lodge ar fantastiskt bra och jag vill varmt rekommendera alla jag kanner att segla till Ecuador, cykla hit och tillbringa minst en manad har! Stallet ags av en indigena community pa ca 400 pers och alla anstallda (utom tillfalliga guider som oversatter at sina grupper if necessary) ar locals. De far det mesta av sin energi fran monokristallina solceller, men ska forsoka utoka sitt antal kvadratmeter sa att de kan skrota dieselgeneratorn och gasen som anvands i koket. De ager 39 000 hektar regnskog, vilket ar den storsta ytan privatagd mark i hela ecuadorianska amazonas, och de vill fa marken godkand som naturreservat for att skydda vaxter o djur for kommande generationer. Far nastan tarar i ogonen... ;)

Forutom att de ar sa miljovanliga o hallbara har jag haft riktigt roligt ocksa! Har sett kajmaner sannerligen up close, tukaner och stora blagula papegojor i det 8 vaningar hoga utsiktstornet, vandrat allt fran 4 till 15 kilometer om dagarna med native guide i djungelen och traffat en apelsin pa 6 meters avstand med en authentic blow gun och curarepilar (utan curare pa...). Traffat underbara manniskor och kanner mig som hemma har, som en i ganget. Kommer att sakna det nar jag drar vidare till Napo Wildlife Center imorgon bitti...

Ska ha en sista intervju med lodge managern Javier, 21 bast, i eftermiddag och be nagra fler besokare fylla i min guest questionnaire ikvall. Har manga fragor och skulle kunna stanna har en manad for att riktigt ga pa djupet med allt, men nanstans maste man dra gransen... Haller absolut med manga besokare om att jag har ett fantastiskt klassrum for min magisteruppsats och mitt hjarta ar fyllt av allt fantastiskt jag sett och upplevt har... i Amazonas!!!
Har paborjat en packnings- o inkopslista som Rasmus ska fa innan han kommer hit, vilken bl.a. innehaller ett inkop hos Apoteket av mycket mer Alsolgel (mot kliande insektsbett...) samt packande av langarmad skjorta o oronproppar. Undrar lite hur Rasmus kommer kunna somna i den sannerligen hogljudda djungeln, eftersom han brukar behova total tystnad for att kunna fa ro. Men om han bara kommer sa ska jag ligga o halla for hans oron hela natten om det behovs!

;)

Allt ar bra har i Amazonas (utom mojligtvis den forskrackliga stanken fran mina svettiga klader o bristen pa Y3 redan efter 4 dagar...) och jag jobbar pa med min uppsats som jag borjar tycka om allt mer.

Hoppas allt ar bra med er, var ni an ar och hur ni an mar!

*svettiga kramar*

/lycklig djungelanka

Sitter vid frukostbordet i det otroligt kalla köket. Här är kanske 14-15 grader eftersom det skiljs från friska luften av en gallergrind och ett tunt fönster...

Marta kom in i köket nyss och ville göra sin vanliga handskakning som morgonhälsning. Känns lite underligt att skaka hand med samma person varje dag... Hon sa att hon kommer att sakna mig. Sin homie på bottenvåningen. Men jag kommer tillbaka om två veckor. Två veckor känns inte så länge denna gången eftersom jag kommer att ha mycket att göra och byta lokal mitt i, men samtidigt är det 50% av den tid jag hittills tillbringat i landet!

Sa hejdå till Anne o Frances igår kväll. Var inte sorgligt, men det sved i hjärtat. De är verkligen underbara och jag känner mig så otroligt lyckosam som hamnade i samma klass som de den första veckan! Vi bestämde igår att vi ska ses i Berlin i mars-april för en långhelg med musik, snack och drinkar på stan. "And then we can visit my hometown, Guben! That's where the factory for the "Bodies"-exhibition are made!" sa Frances. Det är alltså där man suger ut alla kroppsvätskor från döda människor och ersätter dem med flytande plast. Mums...

Har fått ett ecuadorianskt id-kort!!
Hämtade mitt pass igår morse och åkte sen på eftermiddagen till Policia Nacional i norra Quito. Visste inte riktigt vad jag skulle göra där, uppfattade "censos" ett antal gånger och tänkte att det var som att registrera sig. Kom dit med taxi, letade upp dörren och möttes av den surmulnaste blick nånsin i detta landet. Kvinnan bakom disken sa ingenting utan bara stirrade irriterat på mig, men jag gick fram, presenterade mig och sa på min hackiga spanska varför jag var där. Två sekunders tystnad och sen öppnades dammluckorna: "fdsjagbsgldfgdsrgdbgushuth" lät det som i mina öron... Och när jag inte förstod blev hon ännu surare... *suck*
Men jag blev servad av en man som hade sitt företag i trappan utanför.
"Gult kuvert? Visst, inga problem! 50 centavos, tack!"
"Va? Det är ju jättedyrt (enligt ecuadorianska mått mätt)! Kostar inte ens hälften annars!"
"Gå o köp det nån annanstans då!" sa han med lurig blick.

Clever bastard... ;)

Efter tre vändor till en liten affär tre hus bort och ännu ett besök hos den lille affärsmannen, fick jag mitt id i handen och ett minimalt leende från polisofficeren som registrerat mig (och skickat iväg mig tre gånger för att jag inte haft de kopior jag behövde...). Den lilla affären sköttes av två överviktiga systrar som sålde tavelramar, kopierade dokument, sålde barnkläder och tog passfoton. Fotona tog de genom att plocka ner två tavlor från en liten sidovägg, ställa kunden framför väggen så att inte spikarna syntes, fota med en enkel digitalkamera, visa kunden hur fotot såg ut, "Detta blir bra! Mycket söt, mycket söt...", och sen skriva ut det på en liten laserskrivare. Tre dollar. De rörde sig väldigt långsamt båda två och så fort det kom in en ny kund i den liiiiiilla butiken hälsade de och frågade vad personen ville. Känns som ett onödigt invecklat system, borde vara bättre att ägna sig åt en kund i taget... Men de var väldigt vänliga och när jag väl var klar med mitt tvåtimmarsbesök hos polisen gick jag förbi deras dörr och viftade med mitt nya id. De sken upp båda två och det forsade lyckönskningar och glada ord över mig. Mycket tacksamt!

Kom hem trött och hungrig, men efter att ha nått Rasmus på Skype log jag igen... ;)

Nu ska jag rätt ut i Amazonas och besöka mina två första ecolodges. De heter Sani lodge och Napo Wildlife Center och ligger längs Napofloden. Deras hemsidor kan hittas via länkar ute till höger. Känns nervöst, men ska bli fantastiskt skönt att få uppleva THE Amazon och få ägna alla tankar åt uppsatsen. Tar med mig nästan alla artiklar, min dator, lexikon och några övningsuppgifter i spanska. Vill ju fortsätta utveckla mitt språk, o hoppas det kan gåutan skola...
Tillbaka i Quito sent den 7 november och åker sen vidare till nästa lodge den 9 november. Får se om jag når internet innan dess...

Anne o Frances går sin sista dag i skolan idag och åker sen till Galapagos imorgon. Där ska de arbeta med vars ett volontärprojekt i fyra veckor innan de återvänder till Europa. De ska båda jobba på skolor och Frances ska förhoppningsvis få undervisa i musik! Cooolt... De kommer att ha det jättebra säkert och jag längtar efter att få höra allt om det!

Jag har gjort de två första avbetalningarna på Rasmus o min resa till Galapagos, så nu är det säkert att vi också ska dit!!! Underbart fantastiskt!!! Stort tack pappa för det finansiella understödet!

Okej, nu måste jag slita mig! Marta har kramat mig varje gång hon gått förbi, men nu måste jag borsta tänderna, packa det sista och leta upp en taxi mot flygplatsen...

Tar ett djupt andetag...
...och säger tyst för mig själv:

"GERONIMOOOOOOOOO!!!"

Tror att jag håller på att bli sjuk...

Perfekt tajming eftersom jag åker på mitt första studiebesök på fredag morgon... Har huvudvärk sen igår morse, lite ont i lederna och är darrig och fryser. Marta bekräftade mina farhågor idag eftersom hon först gav mig en kindpuss och en kram och sen geggade sig under näsan och sa "Tengo el gripe!" ("Jag är förkyld!")...

Aha!

Eftersom jag ska vara i Ecuador i mer än 90 dagar så fixade jag ett visum innan jag åkte. Det är ett turistvisum som kostade totalt 1 820 spänn, men så fick jag ju mitt tredje visum instämplat i passet (de två föregående från Frankrike och Kanada)! Lite coolt, sådär... ;) Den underbart hjälpsamma kvinnan på konsulatet i Göteborg sa att jag måste registrera mitt visum i Quito inom mina första 30 dagar i landet. Detta skulle ske hos Direccion General de Extranjería och jag undrade de två första veckorna var det skulle kunna ligga nånstans. Quito är ju som sagt 55 km långt och jag hade ingen adress, men så en morgon på väg till skolan går jag över till andra sidan gatan utanför huset, tittar upp och vad får jag inte se om inte en stor skylt med orden "Direccion General de Extranjería" på huset nästintill det jag bor i! Hahaaaaa! Gick skrattande till skolan och var helt lättad över problemet jag trodde att jag hade, tills den ansvariga för skolan säger "De har bara öppet mellan 8 och 12!"... Och jag har lektion mellan 8:30 och 12:30...

Väntade till sista veckan nu eftersom jag kanske skulle få eftermiddagslektioner nån vecka, men nej. Så i fredags var jag utanför porten kl 7:50 för att vara i god tid. Men när jag kom runt hörnet stod det redan fem herrar där och väntade med sina attachéväskor, gråa kostymer och två burkar pomada i håret. Och sen väntade vi till 8:20 då de faktiskt öppnade. Men jag skubbade iväg till skolan istället då, eftersom jag inte sagt i förväg att jag skulle bli sen. På porten stod det nämligen att de hade öppet till kl 13, så idag gick jag från skolan kl 12, halvsprang hem och hämtade mina papper och knatade runt hörnet igen och in genom grinden (med maskingevärbeväpnad vakt utanför, så klart...).

Väl inne skulle man ta en kölapp och jag tog fel, men fick hjälp av en ständigt gäspande vakt i väntrummet. Fick vänta en halvtimme, men den verkade gå fort eftersom man fick se på TV under tiden. Såg ganska komiskt ut att komma in i ett väntrum med stolar precis som stolarna kring en gate på en flygplats, och där alla människor satt med huvudena riktade åt samma håll. Det var en otroligt dålig serie som visades med en äldre kvinna och hennes man som hotades med pistol av en yngling i rutig fleeceskjorta. Killen hade enorma, tjocka glasögon och alla tre talade stolpigt och utan inlevelse. Fast kvinnan var ganska bra på att spela avsvimmad... När pistolen väl brann av lät den precis som min grannes knallpulverpistol när vi var små, och jag kunde inte låta bli att ge upp ett litet fniss, till mångas irritation. "Sssssch!"

När det väl blev min tur, nummer V 089, fick jag leta mig in mellan skärmar av playwood fram till skrivbordet där min tilldelade handläggare satt. Det var en timid kvinna i sina bästa år som log vänligt men trött. Hon började genast rabbla spanska och skakade på huvudet när jag frågade "Habla inglés?". Intressant att handläggare för utlänningar inte talar engelska... tycker jag som europé... hm...
Men vi förstod varandra långsamt och hon frågade var jag hade kopiorna på passet och kvittot på inbetalningen av US$ 10. "Om jag har vaddå?" Men hon förklarade vad jag behövde och hur jag skulle fixa det, så jag kutade iväg med passet och lexikonet i näven och fick mina kopior på kredit och gjorde inbetalningen på banken. Kom tillbaka 12:55 och gick direkt till kvinnan vid skrivbordet. Hon hade då en hel bunte med människor omkring sig och jag ville bara signalera att jag var tillbaka och redo för fortsättningen, när en kvinna i bunten tittade ut och sa lätt desperat "Do you speak English??". "Yes I do!" sa jag och hoppade till, glad att be of language service! Kvinnan bar en heltäckande svart burka och hade sina tre små barn med sig, och de andra två runt skrivbordet var kollegor till handläggaren som försökte hjälpa till att styra upp situationen.

För varje sekund blev bilden klarare för mig, men det tog ett litet tag. Kvinnan i burkan såg inte arabisk ut som jag först tänkte att hon skulle göra på grund av sin klädsel. Istället hade hon blåa ögon, en blond lock som stack fram i pannan och hon talade med bred amerikansk accent. Barnen såg betydligt mer arabiska ut med mörkt, lockigt hår, bruna ögon och solbrun hud. Var detta en amerikansk kvinna som träffat en muslim, konverterat till Islam och sen gift sig? Precis som huvudpersonen i boken "Inte utan min dotter"? Men varför var hon i Ecuador med visum åt dem alla fyra? Tankarna började löpa fritt...

"I don't understand what she wants from me! I thought I had visas already? Can you tell her that nothing of this makes sense!?". Kvinnan var tämligen upprörd och kunde inte bara lyssna och försöka förstå ett ord i taget och för det tyckte jag synd om henne, men plötsligt smällde hon till ett av barnen som lutade sig mot skrivbordet och röt "Get off the table! I've told you already!". Jag hajade till. Sen vände hon sig mot mig igen med vänligt men uppgivet ansikte och bad mig fortsätta där jag var. Jag tappade fattningen nån sekund men pratade med handläggaren som sa att kvinnan hade samma problem som jag just haft, så hon behövde bara göra samma sak - samtidigt som hon kunde bli ledsagad av herren bakom oss till rätt ställen. Oj, vilken service, tyckte jag, men kvinnan var fortfarande upprörd. "I thought I had visas already! I've spent 800 dollars in the last two days and now I have to spend more? On these??", med en svepande rörelse mot sina barn. "But you can leave the kids here while you go and get the things you need, it'll be faster that way!". "No! I never leave my children! And here they would run all over the place and someone would take them... No!"
Barnen verkade väldigt tysta och lugna med ganska tomma blickar, så jag trodde inte att det skulle bli något problem med att lämna dem tillsammans i väntrummet framför TV'n i tio minuter, men det konstigaste var kvinnans hat-kärlek till sina barn... Hon gick till slut, med mannen och barnen, men hon stannade kvar i mina tankar... Vem är hon? Vad är hennes historia? Vad säger hennes hjärta egentligen?...

Jag fick mina papper omhändertagna, tillsammans med passet (gulp!) och fick veta att jag kan hämta allt om två dagar. På torsdag eftermiddag alltså. Dagen innan jag åker till djungeln i två veckor. Tur att jag inte kom dit imorgon... "Pero, después, es necesario de ir a la Policia Nacional en la Direccion de Migración en Río Coca! Por registración!" Så när jag har fått mitt pass o registrerat visum på torsdag ska jag registrera mig en gång till. Hos polisen...

Och när har de öppet månn tro?

Sista veckan i skolan! Hur gick det till?

Och eftersom det är den 20 oktober så betyder det att det är mindre än två månader tills Rasmus o jag möts på flygplatsen här i Quito! Wohooo!

Men det betyder också att spanskaläsandet börjar ta slut och att besökandet på ecolodges och skrivandet av magisteruppsatsen närmar sig med stormsteg. Vill förbereda mig inför avresan på fredag morgon, men jag vet inte riktigt hur… Känner att jag vill komma dit, till min första ecolodge och bara kolla läget – på allt! Prata med managern, anställda, besökare och indígenas som bor i närheten, ta reda på hur de behandlar mat, avfall och vatten samt var de får sin elektricitet ifrån. Och sen fråga om de är certifierade, om de vill bli certifierade, om det är några hinder i vägen för dem att bli det, osv. Hur ser de på sin verksamhet och varför kallar de sig ”eco”lodge? Sen känner jag att jag får hitta fakta och artiklar baserat på svaren jag får: vilken certifiering har de, vilken vill de ha, vilka känner de till, m.m.

Försöker ta djupa andetag och inte känna mig stressad över uppsatsen. Inte många jag känner har fått den färdig i tid, och jag vill hellre bry mig om kvalitén än om tidsgränsen. Bara den blir godkänd, men det kan den bli även om den är overdue! Och om jag låser mig på grund av diverse anledningar så får jag ju absolut inget gjort samtidigt som livet i allmänhet känns apkasst. Så djupa andetag… djuuuuuupa andetag…

Kan tänka på gårdagen, den fantastiska Söndagen då jag for med vänner till vulkanen Cotopaxi och nådde 4 800 meters höjd innan vi vände och cyklade 27 km nerför. Så storslaget landskap! Så underligt! Så magiskt och stilla, men samtidigt hotfullt.
Guiden Mo (precis som gubben i baren i TV-serien the Simpsons! Guide-Mo dricker inte heller alkohol, men ger gärna av det till sina vänner…) var jättebra och en riktigt skön kille! När vi stod o flåsade utanför the refuge på 4 800 m och Mo hade burit sin mountainbike på ryggen ända nerifrån parkeringen, sa han i en utandning ”I love my job!”.
Så underbart inspirerande!

:)

Han berättade också att vulkanen Cotopaxi hade sitt senaste utbrott 1877 och eftersom den har en cykel på ca 120 år är den ganska overdue. Om vulkanen skulle få ett utbrott skulle snön på toppen smälta och fara iväg tillsammans med den grusiga lavajorden som en kompakt massa, med en hastighet på uppemot 400 km/tim. ”So it would take about 40 seconds before all that dirt and shit would reach us!” sa han med ett stort flin när vi var i jeepen vid bergets fot.
He… he…
hrm…
”But let’s hope we won’t die today!”
Ännu bredare flin.

Cotopaxis topp är den punkt på jorden som är längst bort från jordens centrum, dvs närmast solen! Vi kom inte upp till de 5 897 m, men drack varm choklad för en dollar muggen på 4 800! Jorden var fascinerande och i sprickbildningarna kunde man lätt se skiktningarna i jordlagren. Tog en massa foton till professorerna på Geocentrum med några särskilda föreläsningar varmt i minnet… ;) Även blommor och andra växter i det magiska landskapet dokumenterades och ska mailas till en växtekologiprofessor i Ekologihuset!

De andra fotona finns på facebook via länken ute till höger!