Sista veckan i skolan! Hur gick det till?

Och eftersom det är den 20 oktober så betyder det att det är mindre än två månader tills Rasmus o jag möts på flygplatsen här i Quito! Wohooo!

Men det betyder också att spanskaläsandet börjar ta slut och att besökandet på ecolodges och skrivandet av magisteruppsatsen närmar sig med stormsteg. Vill förbereda mig inför avresan på fredag morgon, men jag vet inte riktigt hur… Känner att jag vill komma dit, till min första ecolodge och bara kolla läget – på allt! Prata med managern, anställda, besökare och indígenas som bor i närheten, ta reda på hur de behandlar mat, avfall och vatten samt var de får sin elektricitet ifrån. Och sen fråga om de är certifierade, om de vill bli certifierade, om det är några hinder i vägen för dem att bli det, osv. Hur ser de på sin verksamhet och varför kallar de sig ”eco”lodge? Sen känner jag att jag får hitta fakta och artiklar baserat på svaren jag får: vilken certifiering har de, vilken vill de ha, vilka känner de till, m.m.

Försöker ta djupa andetag och inte känna mig stressad över uppsatsen. Inte många jag känner har fått den färdig i tid, och jag vill hellre bry mig om kvalitén än om tidsgränsen. Bara den blir godkänd, men det kan den bli även om den är overdue! Och om jag låser mig på grund av diverse anledningar så får jag ju absolut inget gjort samtidigt som livet i allmänhet känns apkasst. Så djupa andetag… djuuuuuupa andetag…

Kan tänka på gårdagen, den fantastiska Söndagen då jag for med vänner till vulkanen Cotopaxi och nådde 4 800 meters höjd innan vi vände och cyklade 27 km nerför. Så storslaget landskap! Så underligt! Så magiskt och stilla, men samtidigt hotfullt.
Guiden Mo (precis som gubben i baren i TV-serien the Simpsons! Guide-Mo dricker inte heller alkohol, men ger gärna av det till sina vänner…) var jättebra och en riktigt skön kille! När vi stod o flåsade utanför the refuge på 4 800 m och Mo hade burit sin mountainbike på ryggen ända nerifrån parkeringen, sa han i en utandning ”I love my job!”.
Så underbart inspirerande!

:)

Han berättade också att vulkanen Cotopaxi hade sitt senaste utbrott 1877 och eftersom den har en cykel på ca 120 år är den ganska overdue. Om vulkanen skulle få ett utbrott skulle snön på toppen smälta och fara iväg tillsammans med den grusiga lavajorden som en kompakt massa, med en hastighet på uppemot 400 km/tim. ”So it would take about 40 seconds before all that dirt and shit would reach us!” sa han med ett stort flin när vi var i jeepen vid bergets fot.
He… he…
hrm…
”But let’s hope we won’t die today!”
Ännu bredare flin.

Cotopaxis topp är den punkt på jorden som är längst bort från jordens centrum, dvs närmast solen! Vi kom inte upp till de 5 897 m, men drack varm choklad för en dollar muggen på 4 800! Jorden var fascinerande och i sprickbildningarna kunde man lätt se skiktningarna i jordlagren. Tog en massa foton till professorerna på Geocentrum med några särskilda föreläsningar varmt i minnet… ;) Även blommor och andra växter i det magiska landskapet dokumenterades och ska mailas till en växtekologiprofessor i Ekologihuset!

De andra fotona finns på facebook via länken ute till höger!