Tror att jag håller på att bli sjuk...

Perfekt tajming eftersom jag åker på mitt första studiebesök på fredag morgon... Har huvudvärk sen igår morse, lite ont i lederna och är darrig och fryser. Marta bekräftade mina farhågor idag eftersom hon först gav mig en kindpuss och en kram och sen geggade sig under näsan och sa "Tengo el gripe!" ("Jag är förkyld!")...

Aha!

Eftersom jag ska vara i Ecuador i mer än 90 dagar så fixade jag ett visum innan jag åkte. Det är ett turistvisum som kostade totalt 1 820 spänn, men så fick jag ju mitt tredje visum instämplat i passet (de två föregående från Frankrike och Kanada)! Lite coolt, sådär... ;) Den underbart hjälpsamma kvinnan på konsulatet i Göteborg sa att jag måste registrera mitt visum i Quito inom mina första 30 dagar i landet. Detta skulle ske hos Direccion General de Extranjería och jag undrade de två första veckorna var det skulle kunna ligga nånstans. Quito är ju som sagt 55 km långt och jag hade ingen adress, men så en morgon på väg till skolan går jag över till andra sidan gatan utanför huset, tittar upp och vad får jag inte se om inte en stor skylt med orden "Direccion General de Extranjería" på huset nästintill det jag bor i! Hahaaaaa! Gick skrattande till skolan och var helt lättad över problemet jag trodde att jag hade, tills den ansvariga för skolan säger "De har bara öppet mellan 8 och 12!"... Och jag har lektion mellan 8:30 och 12:30...

Väntade till sista veckan nu eftersom jag kanske skulle få eftermiddagslektioner nån vecka, men nej. Så i fredags var jag utanför porten kl 7:50 för att vara i god tid. Men när jag kom runt hörnet stod det redan fem herrar där och väntade med sina attachéväskor, gråa kostymer och två burkar pomada i håret. Och sen väntade vi till 8:20 då de faktiskt öppnade. Men jag skubbade iväg till skolan istället då, eftersom jag inte sagt i förväg att jag skulle bli sen. På porten stod det nämligen att de hade öppet till kl 13, så idag gick jag från skolan kl 12, halvsprang hem och hämtade mina papper och knatade runt hörnet igen och in genom grinden (med maskingevärbeväpnad vakt utanför, så klart...).

Väl inne skulle man ta en kölapp och jag tog fel, men fick hjälp av en ständigt gäspande vakt i väntrummet. Fick vänta en halvtimme, men den verkade gå fort eftersom man fick se på TV under tiden. Såg ganska komiskt ut att komma in i ett väntrum med stolar precis som stolarna kring en gate på en flygplats, och där alla människor satt med huvudena riktade åt samma håll. Det var en otroligt dålig serie som visades med en äldre kvinna och hennes man som hotades med pistol av en yngling i rutig fleeceskjorta. Killen hade enorma, tjocka glasögon och alla tre talade stolpigt och utan inlevelse. Fast kvinnan var ganska bra på att spela avsvimmad... När pistolen väl brann av lät den precis som min grannes knallpulverpistol när vi var små, och jag kunde inte låta bli att ge upp ett litet fniss, till mångas irritation. "Sssssch!"

När det väl blev min tur, nummer V 089, fick jag leta mig in mellan skärmar av playwood fram till skrivbordet där min tilldelade handläggare satt. Det var en timid kvinna i sina bästa år som log vänligt men trött. Hon började genast rabbla spanska och skakade på huvudet när jag frågade "Habla inglés?". Intressant att handläggare för utlänningar inte talar engelska... tycker jag som europé... hm...
Men vi förstod varandra långsamt och hon frågade var jag hade kopiorna på passet och kvittot på inbetalningen av US$ 10. "Om jag har vaddå?" Men hon förklarade vad jag behövde och hur jag skulle fixa det, så jag kutade iväg med passet och lexikonet i näven och fick mina kopior på kredit och gjorde inbetalningen på banken. Kom tillbaka 12:55 och gick direkt till kvinnan vid skrivbordet. Hon hade då en hel bunte med människor omkring sig och jag ville bara signalera att jag var tillbaka och redo för fortsättningen, när en kvinna i bunten tittade ut och sa lätt desperat "Do you speak English??". "Yes I do!" sa jag och hoppade till, glad att be of language service! Kvinnan bar en heltäckande svart burka och hade sina tre små barn med sig, och de andra två runt skrivbordet var kollegor till handläggaren som försökte hjälpa till att styra upp situationen.

För varje sekund blev bilden klarare för mig, men det tog ett litet tag. Kvinnan i burkan såg inte arabisk ut som jag först tänkte att hon skulle göra på grund av sin klädsel. Istället hade hon blåa ögon, en blond lock som stack fram i pannan och hon talade med bred amerikansk accent. Barnen såg betydligt mer arabiska ut med mörkt, lockigt hår, bruna ögon och solbrun hud. Var detta en amerikansk kvinna som träffat en muslim, konverterat till Islam och sen gift sig? Precis som huvudpersonen i boken "Inte utan min dotter"? Men varför var hon i Ecuador med visum åt dem alla fyra? Tankarna började löpa fritt...

"I don't understand what she wants from me! I thought I had visas already? Can you tell her that nothing of this makes sense!?". Kvinnan var tämligen upprörd och kunde inte bara lyssna och försöka förstå ett ord i taget och för det tyckte jag synd om henne, men plötsligt smällde hon till ett av barnen som lutade sig mot skrivbordet och röt "Get off the table! I've told you already!". Jag hajade till. Sen vände hon sig mot mig igen med vänligt men uppgivet ansikte och bad mig fortsätta där jag var. Jag tappade fattningen nån sekund men pratade med handläggaren som sa att kvinnan hade samma problem som jag just haft, så hon behövde bara göra samma sak - samtidigt som hon kunde bli ledsagad av herren bakom oss till rätt ställen. Oj, vilken service, tyckte jag, men kvinnan var fortfarande upprörd. "I thought I had visas already! I've spent 800 dollars in the last two days and now I have to spend more? On these??", med en svepande rörelse mot sina barn. "But you can leave the kids here while you go and get the things you need, it'll be faster that way!". "No! I never leave my children! And here they would run all over the place and someone would take them... No!"
Barnen verkade väldigt tysta och lugna med ganska tomma blickar, så jag trodde inte att det skulle bli något problem med att lämna dem tillsammans i väntrummet framför TV'n i tio minuter, men det konstigaste var kvinnans hat-kärlek till sina barn... Hon gick till slut, med mannen och barnen, men hon stannade kvar i mina tankar... Vem är hon? Vad är hennes historia? Vad säger hennes hjärta egentligen?...

Jag fick mina papper omhändertagna, tillsammans med passet (gulp!) och fick veta att jag kan hämta allt om två dagar. På torsdag eftermiddag alltså. Dagen innan jag åker till djungeln i två veckor. Tur att jag inte kom dit imorgon... "Pero, después, es necesario de ir a la Policia Nacional en la Direccion de Migración en Río Coca! Por registración!" Så när jag har fått mitt pass o registrerat visum på torsdag ska jag registrera mig en gång till. Hos polisen...

Och när har de öppet månn tro?