Skrivet 10 december 2008:

Nerifrån o upp har jag på mig:

- Mammas Helly Hansensockar
- Långkalsonger
- Boxers
- Sport-bh
- Underställströja
- Långärmad blå bomullströja
- Min gröna, stickade, varma polotröja
- Uffes röda, stickade mössa

Jag sitter även i en säng under ett lakan, två filtar och ett tjockt täcke, but still...

...Jag fryser!

Bienvenido a Polylepis Lodge, situated i en remote dalgång på 3 600 m.ö.h. i de ecuadorianska Anderna. Här finns ingen snö, men under Pleistocenperioden var här en stor glaciär. Det var den som formade dalen och gav den dess nästan perfekta U-form. Därefter hade volcán Chile ett utbrott som täckte dalen i ett tjockt lager aska. Detta har gjort att dalen idag är hem för en trädsort som heter Polylepis; "många lager" eller "många blad". Det är ett av få träd som växer ovanför trädgränsen (hur paradoxalt låter inte det?) och är tydligen ovanligt idag. I alla fall i det här området och med denna storlek och ålder på träden. Förr använde folket i Anderna det som bränsle, men eftersom det växer så otroligt långsamt så har antalet träd sjunkit drastiskt. I denna dalen finns inte överdrivet många, den lilla skogen är ungefär stor som Botan. Om man inte räknar med kyrkogårdsdelen i söder.
Efter frukost fick jag gå på tur med guiden Jesus. Vi hade stövlar...
(Hahaa, parallellen till att Jesus kunde gå på vattnet o alltså inte behövde stövlar! Jättekul!)
Han pekade ut olika växter och berättade om dem i tämligen begränsad utsträckning. Men det kan vara så att alla mina "Qué?" gjorde att han drog sig från att berätta överdrivet mycket... Han visade Valeriana som ju är lugnande, två sorters bär som är halocinogena, en buske vars blad kan användas för att göra halocinogent te, en annan planta man kan använda för bråck, ont i magen och gikt, en planta som heter Dientes del León, en... vänta nu... de där bladen ser bekanta ut... Dientes del León? Dandelion? Hahaa, det är ju en maskros!
"No ríe, es una planta medicinal importante! Esta muy bien!", sa Jesus o tittade lätt besvärat på mig.
Okej, förlåt, jag ska inte skratta, det är en viktig medicinalväxt!... Men jag fick ju dra dem ur mammas gräsmatta för 10 öre styck när jag var liten! Och här markeras de med skyltar för turisterna! Det är ju lite roligt! Ganska coolt också att de kan växa såväl 3 som 3 600 meter över havet! Undrar om plantor som tas från havet och högt upp också flämtar? (När de går i trappor, alltså...) ;)

Ett annat träd som Jesus också pekade ut heter Pumamaqui. Puma betyder puma och maqui betyder hand på quichua (Maquipucuna = "vänlig hand", eller "hand som hjälper", berättade jag det när jag var där?). Trädet ser tydligen ut som en pumas hand? Vet inte riktigt om jag håller med... eller så ser pumatassar väldigt annorlunda ut i Ecuador... Ett av dessa pumamaqui var iaf jättestort. Relativt! Inte jämfört med ceibaträden i Amazonas eller ens ekarna i New Orleans inte... De växer också långsamt och kallas även för milleniumträd, varför jag frågade hur gammalt det är. "Este? No se, pero dos mil años pienso... o más...". Så det trädet har stått där sen Jesus levde alltså? På't ungefär! Ganska svindlande för tankarna... Tänk allt som har hänt under den tiden! Världskrig! Korståg! Pesten! TV! Alla människor som gått förbi det... eller snarare inte gått förbi det, det är ju desto fler... Bastante chévere! Ganska coolt!

Vi kom ut på andra sidan Botan, hrm, polylepisskogen, och gick uppför mellan högt gräs som växer som i upponervända skålar. Är halvsfäriska. Växer i mitten, men bladen blir för höga och tunga och faller ut åt sidorna, skapandes en liten kupol. Är ni med? :) Detta är Ecuadors páramo. Höglandsslätt. Mellan kupolerna växer frailejones, eller "orejas de conejo" = kaninöron. De finns inte heller på särskilt många ställen; 90% av världens bestånd av frailejones finns i Reserva de El Ángel, som är granne med Polylepis Lodge. De växer också extremt långsamt; stammen ökar i höjd med ca 1 cm per år... Vilken skillnad jämfört med bambun i regnskogen och the cloud forest som växer en meter per månad! Stammen påminner om en palmstam; den är ganska rugged, och smal i förhållande till växtens höjd. Högst upp finns ljusljusgröna blad, ca 30 cm långa, som är ganska tjocka och hårda, men täckta av små små ljusa hår. De är supermjuka att klappa på och tillsammans med dess form kan man förstå varför de kallas kaninöron. Bladen vissnar så småningom, böjer sig neråt och bildar ett skyddande lager utanpå stammen. Om du nånsin sett en liten träklubba med kristalliserat socker på så vet du hur trädet ser ut! De finns överallt ute på el páramo kring Polylepis och de flesta är mellan 30 och 150 cm höga. Men så stannar vi, Jesus pekar och säger "Den där är 420 cm hög...". Coolt! Grodde alltså ca 60 år efter att spanjorerna kom till Ecuador! "Och den där är 600 cm hög..." NÄHÄ! Pre-Inka alltså!? Bastante chévere!

Strax efteråt nådde vi en liten sjö och satte oss ner för att vila en liten stund efter den 90 minuter långa promenaden över trädstammar, under grenar o genom gegga. Dobermannbjässen Aron la sig splaff på mina fötter och bad "snällt" om att bli kliad. Okej då... ;)
"Mira!" Titta!, sa Jesus o pekade med rak arm snett uppåt. "Un condór!"
Och där svävade den! COOOOLT! Mitt livs första! WohooO!
"Pero es muy pequeñito, un niño..."
Jaha, så den jättefågeln är en bebis? Hur stor är inte mamma då?...

Här är otroligt vackert, men på ett stillsamt och storslaget sätt. Amazonas var så otroligt sprudlande av liv, väldigt dense och aldrig tyst. El bosque nublado hade så omväxlande väder och en massa fåglar hit och dit. Här är öde. Och kallt. Kan tänka mig att det är väldigt likt lappländska höglandet. Här finns djur men man ser dem aldrig. Och de har inga ljud för sig. Och utsikten är tiotals milsvid. I lodgen finns heller inga gäster förnärvarande, så det är jag och fyra anställda. Deras två två-åringar är det som låter mest. Fast på lördag kommer det 96 pasajeros. Hejåhå! Har lovat hjälpa till att servera...

:)

*abrazos*

/patita

Oh, såg två ankor här också! Patos på 3 700 m! Vi finns överallt!




Skrivet 11 december 2008:

Sitter på ett fårskinn på en träbänk i Polylepis allrum. Rosío och Jenny håller på att fixa klart lunchen i köket och Oscar el administrador och Jesus jobbar på därute tills de ropar att det är klart. Tvååringarna Johnny och Jannin leker, gråter, skriker och leker igen. Nyss fick de trycka på knapparna på min laptop och få fotona från imorse att hoppa fram och tillbaka. Jättekul! Nu kastar de ner cd-skivor på golvet. Ännu roligare!

Vid varje utandning kommer det ett vitt moln ur munnen.
Nästippen är kall som insidan av ett kylskåp.

Igår kväll, vid brasan efter middagen, frågade Oscar mig om svenskar tror på Gud.
”Tja, de är ju protestanter… Men vi tror inte direkt på Gud…”
”Inte? Tror DU på Gud?”
”Njae…”
”Vad tror du på då?”
”Jag vet inte… Vad tror jag på? (Måste man tro på nåt??) Tror jag på något? … Jag tror på evolutionen… Naturens krafter!”
”Men Gud har ju skapat allt detta så att vi kan leva! Om inte Gud hade skapat allt detta så hade det ju inte funnits! Klart att Gud finns! Man ska tro på Gud!”
”Okej… Men jag tror på evolution… och slump… Men jag förstår att andra kan tro att Gud har skapat allt!”
”Men om folk inte tror på Gud, hur gör de då när de gifter sig?
”De flesta gifter sig nog i kyrkan, tror jag.”
”Varför?”
”Det är tradition…”
Han tittade undrande på mig. Kändes nästan anklagande från hans sida. Tyckte jag hörde snudd på irritation i hans röst. Men hans fru Rosío bröt in och började prata om jul istället. Klok kvinna…
Men så svårt att prata religion och tro med någon som är fullständigt övertygad om att deras sätt att tänka är det enda rätta! Och då är Oscar ändå van vid turister och människor som är annorlunda än han själv… Börjar ana hur fundamentalister vore att prata med… Så underlig känsla, det vore…

* lunchpaus *

Jenny serverade rödbetor till lunchen. Det heter remolacha på spanska. Jag upprepade ordet högt för att repetera för mig själv, men då rättade lilla Jannin mig med rak blick och sa högt och tydligt: ”SE-MO-LAS-SA!”.
”Semolacha?” svarade jag undrande.
”SE-MO-LAS-SA!” sa hon igen. Hon upprepade sig säkert åtta gånger och log så hon fick rynkor på näsan efter varje gång. Men så hördes plötsligt från hennes mamma Jenny på andra sidan köket: ”Re-mo-la-cha!”.
”Si! SE-MO-LAS-SA!”

;)

Ägaren Fernando kom hit nu till lunch, så jag hoppas få en pratstund med honom i eftermiddag. The on-site administrator Oscar har jag lite svårt att kommunicera med…

Fem dagar kvar tills Rasmus kommer…

*kraaaaam*




Skrivet 12 december 2008:

Har ont i rumpan. Det här fårskinnet är tämligen nersuttet och de smala plankorna inunder gör sig väl påminda. Sitter för många meter från elden för att värmas av den, men har både långkalsonger, fluffiga träningsbyxor och regnbyxor på benen, samt underställströja, bomullst-shirt, Rasmus armévärmetröja och min varma stickade polo på överkroppen. Samt vadderade kängor på fötterna och Uffemössan på huvudet. Svårt att skriva med vantar…

:)

Har känt mig lite deppig här och inte helt kunnat ta in stället. Naturen runt om ecolodgen är completely stunning och jag tittar igen och igen på fotona från mina vandringar här, men… personalen är annorlunda… Jag kan inte riktigt få ut vad jag behöver för uppsatsen från dem, och så jobbar de antingen heltid i köket eller med att gå fram och tillbaka i gummistövlar och se busy ut… Här är inga turister och när de väl kommer så är de 96 stycken gymnasieelever… Taket i mitt rum läcker och allt är kallt och fuktigt… Lille Johnny tycker inte om mig och blänger argt eller sparkar på mig så fort han kan… och dobermann-Aron vill för ofta antingen lekbitas för hårt eller para sig med mitt vänsterben så jag nästan trillar omkull… Har känt mig ensam och rastlös och bara velat åka tillbaka till Quito. Längtar efter Rasmus och tiden går för långsamt här…

Fick ett prat med ägaren igår, men vilken underlig typ! Har sin gravida fru runt hörnet men kallar mig ändå ”mí amor”, lägger armen om min midja och nyper mig i sidan. Känns lite som om han har någon koncentrationsstörning och är konstant i rörelse och pratandes. Ställer man en fråga han inte vill eller kan svara på blir han sur. Lite för mycket inne i sin egen bubbla liksom… Och inte var det lätt att intervjua honom inte, så som han ställde sig upp mitt i en mening och gick ut, kom tillbaka, gick ut igen utan ett ord, kom inte tillbaka…

*suck*

Igår kväll bad Fernando mig vara guide åt en av de två turisterna eftersom hans mannar måste förbereda inför Invasionen av Gymnasiet idag och imorgon. O-o-o-okej?... Jag är ju visserligen utbildad vandrings- och reseledare av STS Alpresor, lärt mig om den Ecuadorianska naturen i tre månader och gått samma väg med guiden Jesus i förrgår, men-eh… Habla Inglés?
Visade sig dock vara inga problem eftersom min följeslagare genom polylepisskogen och över Andernas páramo var en frisk o underbar 65-årig tjej! Hon heter Anita och är från Guayaquil, den (relativt…) frigjorda staden. Vi pratade äktenskap, politik, religion, utbildning och en massa andra underbart känsliga ämnen, alltmedan jag höll hennes hand uppför och nerför stenar, under grenar och genom gegga. Vilken inspirationskälla och förebild! Halvvägs genom vår 3-timmars vandring över stock och sten säger hon att hon har osteoporos… ”Men inte bryr jag mig om det! Ska jag sätta mig på en stol och se livet passera revy bara för det? Inte då! Hahaha!”. Underbar tant!!! :D Flera gånger sa hon t.ex. ”Men det är ju relativt”, ”Så tänker man ju nu för tiden!” och ”Världen ändras ju ständigt!”. När jag sa att jag hoppas bli som hon när jag är 65 så sa hon ”Det är klart du blir!” :)

Snart dags för middag. Just nu är det lussevaka hos kusin Kalle o hans Pekeri i Malmö...
Elden behöver be attended to. Tändstickorna från mitt rum ligger på tork framför brasan…

Ännu en dag har sniglat sig förbi uppe på 3 600 meter över havet.