Tillbaka i Quito.
Har jag nånsin varit nån annanstans?

Tog sista morgonpromenaden på stranden imorse. 14 timmar sen. Varmt vatten, varm luft med ett gryende gulorange ljus, pelikanerna som flyger på rad, precis i höjd med vågorna så att deras vingspetsar nästan skär vattnet, stillhet, men ändå så mycket liv runt omkring. Denna planeten är fantastisk... Hur kan vi göra annat än fascineras av och göra vårt bästa för att vårda denna sprudlande jord?
Och ändå plockade jag upp en plastflaska var tionde meter...

Stenarna på stranden var av så otroligt varierande sort! Vanligtvis ser man väl 3-4 olika sorters stenar som max på en och samma strand, men det här var verkligen hundratals olika sorter! Började samla redan första dagen, men hörde snart Rasmus ord i mina öron: "Visst, den är fin, men inte hemma.", "Du har så många prydnadssaker, behöver du verkligen den där?..." och "En till?"... ;) Lämnade hälften på nattduksbordet i rummet... Men undrade ju samtidigt vad min geologiprofessor skulle ha att säga om alla stenarna! Tror jag ska skicka honom ett mail med några foton och hoppas på ett svar! "Oh, oh, denna måste vara från den där lilla epoken mitt i den speciella eran då..." osv. Älskade hans historier! Alla forces of nature som gör att jorden ser ut som den gör, så fascinating så man inte kan få nog!

Blev nära polare med Viviana i receptionen och Luis på kontoret. Viviana är en mycket driven ung dam som sannerligen har en fallenhet för kundhantering. Hon kunde babbla irriterat om nån stolle i telefon när två gäster dyker upp i luckan, och som av ett trollslag har hennes ansikte förvandlats till det mjukaste, sötaste sockerlag som bara bryr sig om just dessa två turister av allt i hela världen! Fantastiskt! Men det coola är att hon menar det! Hon bryr sig verkligen om turisterna, men hennes humör och ansiktsuttryck skiftar som en fladdermus flyger. Hon ville gärna lära sig engelska, så vi hade några sessioner med gloslista på ett kladdpapper, översättning av en spansk text - samt övande av låttexten till "My heart will go on" från filmen Titanic, en av Vivis favvisar... Och så texten till "Eternal Flame"... Men tondövhet och gravt haltande engelskt uttal fick det att låta lite underligt... Men så roligt vi hade! ;)

Luis var också intressant! Han är från grannkommunen och bekräftade ryktet att många kustbor har roliga namn, eftersom hans bror heter Clever (klipsk)! På tal om det så fanns det flera stycken Wilson, Washington och Darwin! Också de enda namn/ord i spanskan med w. Och Luis samt Juanito och hans evigt till synes sura fru i köket hade den underliga egenheten av att säga "A-ni-kaa!" varje gång vi sågs. Inget annat, bara det! Gillade de namnet eller inte? Eller låter det som något på spanska? Eller quichua? I'll never know... När vi sa hej då imorse fick jag också Luis emailadress. Och till min förvåning ingår "_84" i den. Luis är en reslig karl i sina bästa år och verkar, med både manér, uppsyn och ansvarsmängd, vara kring 35 år gammal. Så jag frågade varför det står "_84" i hans mailadress; är du 84 år? Eller har du 83 äldre syskon? Eller är det ditt gatunummer? "Nej, nej, jag är född -84!"
Kunde knappt tro det, särskilt som Vivi o Luis skämtar mycket genom att försöka luras och hålla masken så att man ska falla för det, men nej, killen är ett år yngre än jag! Och han blev ju tämligen förvånad när jag berättade min ålder. Så underligt! Varför har vi tolkat varandra så fel? Eller snarare; varför är vi inte så gamla som vi verkar? Många här i Ecuador gissar jag fel ålder på, oftast gissar jag för högt. De ser äldre ut än vad de är. Men det gör ju amerikaner också! Och det sägs ju vara för att de äter mycket fett, vilket skyndar på deras hormonproduktion och till exempel får dem att komma i puberteten tidigare. Men gäller detsamma för ecuadorianer? Fast jag gissar ju bara för högt på de vuxna, barnen ser yngre ut än vad de är! När vi besökte skolan i Sani, längs Napofloden i Amazonas, blev jag hela tiden förvånad över att små pojkar som ser ut att vara 7 år säger att de är 13, och liknande... Hmm...

Träffade min första svensk idag! På flygplatsen i Quito, mellan bagagehämtning och utgång, står det en lång kille bredvid mig som med basröst säger till nån där framme "Hörredu, kan du ta den här?" "Nämen, hej!", säger jag nerifrån hans högra armbåge och lyser upp. "Ja, hej hej..." svarar han lojt utan större förvåning. Jag fortsätter vara glatt överraskad och säger "Du är min första svensk i Ecuador! Jag har varit här i sju veckor och inte stött på en enda svensk!". "Jaha, ja... Ja, jag var just på Galapagos med en svensk och träffade två andra svenskar, jag...".
Jaha ja... Som att kasta ägg på en vägg; väggen bryr sig helt enkelt inte... Men jag hann få veta att han var från ungefär 10 mil söder om Jönköping, fast lät blekingsk. Sen höll han upp handen som avsked och lufsade ut till sin grupp. Min första svensk. I rosa t-shirt...

Dags att somna snart, men avslutningsvis ett varmt lycka till till Var GladSpexarna och den nya uppsättningen av Ivanhoe som har urpremiär på tisdag! Genrep och smygpremiär för andra spexare imorgon; känner nervositeten och den förväntansfulla glädjen jag med... Wohoooo!!!