Hopp o hej!

Det som verkar så långt i början verkar ofta så kort på slutet... Förstår aldrig riktigt varför...

Har glömt att säga att Lenin också är ett vanligt namn här. Fast mest på kusten... Och så träffade jag ju en kille i Amazonas som hette Super! En 12-åring som var en hejare på fotboll och gärna ställde sig upp i klassrummet för att få säga nånting inför alla. :)

Ska alldeles strax bege mig till la Mariscal för att träffa Frances och äta middag tillsammans. Hon är i Quito bara för 18 timmar, eftersom hon kom tillbaka från sina fyra veckors volontärarbete på Galápagos ikväll och åker hem till Deutschland imorgon. Så imorgon ska hon kraaaaaaama sin pojkvän Philipp och pussas och gosa och packa upp hemma och äta middag med sina föräldrar och börja boka in träffar med sina vänner och lite sånt. Najs...

Har hört från flera håll att det snöar i Lund ikväll! Que chévere! (Så coolt!) Fick ett suddigt foto från en kompis på utsikten från hennes fönster, men efter lite förklaring kunde jag se att taket på andra sidan gatan var vitt istället för svart! Que extraño! (Så konstigt!). Känns sannerligen avlägset här, men kroppen är så förvirrad eftersom den ser att datumet ju är 21 november! Första advent snart! Hur går det ihop med vädret utanför?? Jag som satt o läste artikel i solen en timme i förmiddags, men inte mer eftersom jag skulle kunna bränna mig! Klimatförändring? Hm...

Igår kväll fick jag följa med Julieta till en ceremoni som har sitt ursprung hos den nordamerikanska ursprungsbefolkningen. Hon kallade det för en sweat lodge och det var precis vad det var. Vi var ca 12 st, bara Julieta o jag som var tjejer, resten muskiga bastanta karlar. Lite läskigt, särskilt när en av dem tog fram macheten och började vifta... Men iaf, det började med en stor brasa som de lagt in stenar i. När elden brunnit tillräckligt länge fick vi gå in i ett litet tält, ytmässigt ganska stort, men väldigt lågt. Inte ens en meter i takhöjd tror jag. Man kröp in och följde väggen clockwise, runt de tre männen i mitten som skulle leda ceremonin. I mitten fanns en grop och i denna lade man stenarna från elden. Ceremonin hade fyra faser, vilka ska motsvara barndomen, ungdomstiden, adulthood och tiden som gammal. Tältet representerar Moder Jords livmoder och hela ceremonin går ut på att man ska känna sig pånyttfödd och stärkt. Och vem gör inte det efter 2,5 timmar i en riktigt het bastu?
Inledningsvis fick alla i tur o ordning säga sitt namn och vad de var tacksamma för. Efter varje liten presentation tackade ceremoniledaren för vad man sagt, och alla i tältet sa "Aho" som medhåll. Sen tackade ledaren Moder Jord för Livet, för Vattnet, för Maten, för Medicinen, för Familjen m.m... Några sånger här och där på spanska, quichua eller nåt ursprungligt nordamerikanskt språk, och det var fritt fram oatt sjunga eller nynna med, oavsett hur bra det lät. Bara stillsamt, mysigt, och till den taktfasta trumman.
Nya stenar togs in inför varje ny fas, varpå ceremoniledaren smulade torkade örter på dem, t.ex. eukalyptus, citronmeliss, nåt som doftade som granbarr och nåt som doftade lite som vanilj. När de torra örterna hamnade på stenarna började de glöda och såg ut som små stjärnor på en rodnande natthimmel. Otroligt vackert. Och när filtarna fälldes ner över tältöppningen och det var pitch black därinne så såg man bara glöden från de heta stenarna. Stenarna var nästan stora som fotbollar och var så varma att de verkade glöda rakt igenom, vara nästan mjuka. Det påminde väldigt mycket om lava eller magma och det kändes som om vi var långt inne i planeten, under jordskorpan, inne i Moder Jord... Här och där hällde ledaren på vatten på de glödheta stenarna och det blev ju tämlligen varmt väldigt fort. La mig med ryggen på gräset för att kyla kroppen och försökte stundtals få syre under kanten på tältduken...

Vad som kändes så speciellt var att det var en dialog! Alla var aktiva! Inte som en präst som står o predikar en sanning inför en massa som bara ska ta till sig o acceptera. Och så kändes det så familjärt! Man kunde liksom inte "göra fel"! Det var t.ex. helt okej att lägga sig ner, böja sig framåt med pannan mot marken för att svalka sig osv. Hur skulle det se ut om man gjorde så i en kyrka?

Mycket intressant alltså, men svettigt, ont om syre (förutom att man var 2 800 möh...) och en stark doft i kläder och hår efteråt... När man kom ut kramades alla och var glada och sa saker som "Tack för sällskapet!" och "Bra gått!". Man ser det ju som en resa, så vi var resekamrater allihop! Intressant också att en helt vanlig människa som har fru, villa och jobbar som lärare i en modern stad kan uttrycka tacksamhet för sådana saker som Livet och Vattnet - och att det finns fler omkring som håller med! Väldigt inspirerande! Blir glad o lugn (o svettig) när jag tänker tillbaka på den kvällen...

;)

De kommande två veckorna ska tillbringas i the Cloud Forest, strax nordväst om Quito, men på andra sidan Anderna. Det är likt regnskogen med sin täta vegetation och intensiva nederbörd, men eftersom det ligger på mellan 1000 och 2000 m höjd så är det kallare än Amazonas och har inte lika distinkt "torrperiod". Finns många myggjävlar, men jag har barrikaderat mig med en desinficerande jodsalva att tvätta benen o händerna med, samt antihistamin mot svullnaderna och klådan, 2 om dagen till måltid. Och den där antiklisalvan jag köpte här är jag nog allergisk mot, så den har fått det att klia mer...

Okej, måste packa nu. Göra en macka, fylla en vattenflaska och sen tulta iväg med min vandringsryggsäck mot bussen som ska ta mig till bussen som ska ta mig till Nanegal (låter som Nangijala...). Där ska jag bli hämtad utanför kyrkan av en pick-up (hoppas jag får åka på flaket!!) och bli skjutsad till Maquipucuna Ecolodge. Det ligger i en dal och jag har blivit förvarnad om att internet bara finns på en dator, via typ ett litet extern 3G-modem, men att internet och elektricitet stängs ner om det regnar mycket. "Cloud" Forest... det lär ju regna... Om man har Porta på mobilen så har man lite täckning överallt, men om man har Movistar (som jag) så får man vandra upp på en av bergstopparna om man vill försöka ringa. Så det kan bli dåligt med kontakt iaf den närmaste veckan. Därefter, den 29 november, bär det av från Maquipucuna till Bella Vista som ligger ca 3 timmar därifrån, också i the Cloud Forest. Hoppas att båda ställen är mysiga och har fina människor... Är lite nervös och det går trögt att få igång packningen, men det blir säkert bra när jag väl är där. Det brukar ju bli det!

Ta hand om er! Sätt på vinterdäcken men kör försiktigt ändå! Eller cykla!!! Med skånska dubbdäck! ;) Gör en snölykta, värm rumpan på din pojkväns mage och drik sen varm choklad tillsammans i soffan under en filt! Mmmmm...

;)

*kraaaaam*

/patita