Inte öppnat dokumenten på datorn som har med min uppsats att göra idag heller... Men jag har läst flera sidor i The Ecolodge Sourcebook! :D Är i tankarna med Rasmus och undrar spänt vad han hittar på i New York. Var han på Times Square idag när Obama presidentinvigdes? Hur länge hängde han i Nintendo World-affären? Hur många donuts på Dunkin Donuts har han ätit?... ;)
Galápagos!!!
Galápagos var helt fantastiskt! Var ska man börja??
Skärgården består av 13 större öar, 6 små och en herrans massa småpluttar, vilka alla har bildats över en så kallad hot spot; en plats i jordskorpan utanför kontinentalplattsgränserna, där magma strömmar ut. Eftersom kontinentalplattan långsamt har flyttat sig ovanför denna hot spot har öarna bildats som i ett band. Precis som de hawaiianska öarna! Ön San Cristóbal, med huvudstaden Puerto Baquerizo Moreno, ligger längst bort i sydost och är den äldsta ön med ca 4 miljoner år på nacken (en fis i rymden ur geologiskt perspektiv). Mot nordost blir öarna allt yngre och den största ön, Isabela, är bara ca 700 000 år gammal! Blöjbarn! Magman som skapat öarna kommer upp som lava ur diverse vulkaner; bara Isabela har 5,5 stycken (en vulkan har rasat ut i havet så att bara halva kratern är kvar...)! Senaste utbrottet var i maj 2008, så öarna skapas fortfarande! HÄFTIGT!
All mark man går på är således stelnad lava av varierande ålder, men det finns även underbara stränder som skapats av korall. Sanden är så mjuk och soluppvärmd och underbar! ... njuter lyrisk... :) Rasmus o jag flög från Guayaquil på morgonen den 11 januari efter att ha fått vårt bagage genomsökt för olämpliga organismer och betalat $6 i flygplatstaxa (om man ska utrikes får man punga ut med $32... per person!). Vi landade mitt på dagen (en timme efter the mainland; GMT -7) på San Cristóbal och blev tilldelade en helt otrolig kille som guide! Han hette Richard, var född o uppvuxen på Galápagos, men förde sig och talade som värsta amerikanen! Han avslutade sina meningar sjungandes låttexter, var yvig i rörelserna och talade högljutt med en vokabulär som mest inbitna California-surfare. Men så sa han också att han lärt sig språket genom att hänga med surfande USA-turister... Han var så långt från en biologiintresserad patriot man bara kan komma, men han var ju tämligen underhållande! Lite Steve Irwin över honom... Ganska mycket faktiskt... Han visade oss runt under eftermiddagen och tog oss upp på en klippa med utsiktsplats som heter Cerro Tijeretas (Fregattfågel-kullen). Därifrån fick vi underbar utsikt över bukten där skeppet Beagle först ankrade upp med unge Charles Darwin ombord. Killen var faktiskt bara på Galápagos i fem veckor och hans bok Origin of Species handlar till bara 1% om öarna! Men han är cool ändå... Nere i bukten såg vi några turister som badade och snorklade och det såg helt underbart ut. Men så la Richard märke till en haj som kom in i bukten med långsamma svajande rörelser på stjärtfenan... Den letade sig fram mot kanten av bukten, troligtvis sökandes efter själejon till middag, men så styrde den plötsligt rakt emot den enda snorklande turist som var kvar i vattnet. Han hade huvudet neråt hela tiden och simmade rakt ut från den lilla bryggan där kompisarna var, han hörde varken våra rop eller skulle hinna simma tillbaka till land innan hajen var framme. Hajen var stor, en Galápagoshaj på säkert 3 meter och den väjde inte från sin kurs... men så plötsligt, med bara kanske 5-6 meter kvar till turisten, gör den en 180-graders kovändning och simmar iväg... Mitt hjärta dunkade verkligen fort och jag var så lättad, men Richard bara garvade högt, dunkade mig i ryggen och började prata om fregattfåglarnas parningsbeteende... *pust*
Vi fick njuta av vår första solnedgång på en liten strand på väg tillbaka mot stan. Det var fortfarande ganska kallt i vattnet eftersom Panamaströmmen med sitt varma vatten inte nått öarna än (vanligtvis januari - maj), men vi hoppade i ändå. Sjölejonen hängde mest på norra änden av stranden, medan tiotalet människor var på södra änden. Men sjölejonen skvalpade runt på stranden och simmade smidigt fram och tillbaka i vattnet, så integrationen var ganska total. The locals som badade verkade nästan rädda för sjölejonen och ville inte bada med dem. Om de kom för nära sparkade de vatten eller kastade sand mot sjölejonen, vilket för mig verkade väldigt konstigt... Enligt Richard har ett sjölejon aldrig attackerat en människa, mer än nafsat lekfullt efter dem! Denna afton märkte vi också tydligt både hur starkt sjölejonen luktar av salt och ruttnande fisk samt hur otroligt likt de låter rapande människor! Hanarna häver upp värsta ölrapen, medan honorna låter mer hesa samtidigt som de rapar. Rasmus o jag kunde inte låta bli att härma dem under resten av vår vistelse bland öarna, vilket ibland blev lite pinsamt om vi glömde att vi för stunden var bland folk... ;)
Nästa dag åkte vi på snorkelsafari och fick dels simma med havsleguaner vid Isla Lobos och sen med hajar kring Kicker Rock. Vi var väldigt ivriga att komma i vattnet, trots bara badkläder och mulen himmel, och så coolt det var! Underbara fiskar, som tagna direkt från en akvarieaffär, nyfikna sjölejon som gled omkring oss som isbitar i en varm stekpanna, och högfärdiga havsleguaner som stelt gled ner i vattnet för att äta alger från stenarna! Vi snorklade i över en halvtimme med vår guide Renato som samtidigt tog en massa foton med sin kamera i undervattensskal, medan kapten Avokado (Aguacate!) och hans matros följde guppade efter oss i motorbåten. Det var svårt, men jag drog mig upp i båten på grund av kyla, medan karlarna snorklade lite till. När vi en liten stund senare kom till Kicker Rock hade vi inte hunnit återhämta oss från nerkylningen i vattnet, så både att vattnet var kallt och att det skulle vara hajar där nere gjorde att både Rasmus o jag tvekade några gånger innan vi plumsade i igen... Det första vi såg genom våra cyklop var hur 4-5 Galápagoshajar rörde sig elegant genom vattnet 5-10 meter under oss... HUPP! var det enda jag kunde tänka medan jag försökte kväva min flyktreflex... Jag tvingade Rasmus att hålla mig i handen medan vi simmade vidare in mellan de två vertikala bergssidorna på den kluvna ön. Hajarna höll sig i bakgrunden och vi kunde lite mindre nervöst beundra de fantastiska växter och koraller som fanns längs bergsväggarna under vattnet och de färgglada fiskar som dök upp. Men denna snorklingsrundan blev kort eftersom vi båda frös för mycket (samtidigt som tanken på hur nära hajarna var inte ville försvinna)...
Vi hoppade sen till ön Santa Cruz, med Galápagos största stad Puerto Ayora, där vi fick guiden Marlon som höll oss sällskap de följande 4 dagarna. Han var en underbar människa som verkligen öppnade sig för oss och verkade ha roligt med oss! Han berättade att han växt upp på Santa Cruz och nu var gist och hade två små pojkar. Mael, 5 år, hängde med oss på några utflykter, men 3-åringen och mamma var i Quito eftersom pojken var sjuk. Han hade fått någon slags hjärnsjukdom sent i höstas och var nu som ett autistiskt barn; knappt kontaktbar, hade ofta vredesutbrott och var utan talförmåga. Han hade svårt att röra sig också och fick nu sjukgymnastik varje dag... Så oerhört tufft, både för honom och för föräldrarna... och för Mael som på många sätt mist sin bror... Men Marlon verkade hoppfull och berättade till exempel att hans fru ringt från Quito och sagt att sonen log för första gången nyligen! Under våra dagar tillsammans bestämde sig Marlon för att ta med sig Mael till Quito snart för att hälsa på, nu när det ändå var lågsäsong på turistandet. Om jag bett hade jag bett för Marlon och hans familj och att sonen blir frisk snart och helt återställd...
Marlon var precis den guide man önskar sig! Han kunde otroligt mycket om öarnas geologi, biologi, ekologi och historia, han berättade bra och var väldigt rolig och sympatisk! På Santa Cruz visade han oss bland annat Charles Darwin Research Center där vi bland annat fick se Lonesome George som är den sista av sin ras av landsköldpaddor från ön Pinta, och jättesköldpaddan Diego som tagits tillbaka till Galápagos från San Diego Zoo för att hjälpa till med uppfödning av hans utdöende art. Av Diegos sort hittades bara 14 stycken, men med uppfödningsprogrammet har nästan 2 000 miniDiegosar förts tillbaka till sin ö (Española tror jag att det är...)!
Sist på det smockfulla programmet stod ön Isabela, den med 5,5 vulkaner. Den är störst, men dess enda samhälle, Puerto Villamil, är den mest sömniga lilla miniby du kan tänka dig! De få gatorna består av fin sand och det finns bara ett fåtal hotell och bara 3 restauranger. Så skönt att se att den relativa utveckligen efter turismboomen inte har exploderat på precis alla bebodda öar... De coolaste och snyggaste gatlampor jag nånsin sett fanns här: gjorda av smala trädstammar! En hel smal trädstam / tjock gren med en klotlampa uppepå: så stiligt!
På Isabela besökte vi bland annat Muro de las Lágrimas (Tårarnas mur), vilken byggdes av fångar under den tid det fanns ett fängelse på ön; 1946-1959. Muren är nästan 10 meter hög och på sina ställen 3 meter tjock, och byggdes helt utan murverk, bara sten på sten på sten. Flera fångar dog antingen av att de halkade och trillade ner, eller att muren rasade över dem. Eller att fångvakterna slog ihjäl dem eller skjöt dem. Eller så svalt de ihjäl... Fy fan...
Heldagen vi hade på Isabela spenderades mycket till häst! Vi blev skjutsade en bit upp på Volcán Sierra Negra till en liten gård där vi bytte hästkrafter mot hästkraft. Rasmus sa att han aldrig ridit förut och själv har jag bara gått på voltige när jag var 6-7 år och sen hängt med mellanstadiebästisarna i stallet för att de red - men det gick bra ändå! Hästarna visste vart de skulle och en man från gården red med oss. På väg upp mot kraterkanten var det tämligen geggigt, men hårt under, så hästarna halkade till lite titt som tätt. Rasmus hade dock otur och hans häst halkade så illa vid ett tillfälle att den la sig på sidan i geggan med halva Rasmus under! Båda klarade sig fint med lera som värsta åkomma, fast Rasmus fick lite ont i högra tummen och undrade om han stukat den. Mitt vänstra långfinger gjorde fortfarande ont sen jag stukade det i nationalparken Cajas den 28 dec, men eftersom Rasmus gjorde illa sin högra tumme så kunde vi fortfarande hålla handen med min högra respektive hans vänstra! Vilken tur! :D
Efter 45 minuter till (spännande!) häst kom vi upp till kanten på kratern som är världens näst största! Sierra Negras krater mäter ca 10 km i diameter och dess nära botten är helt täckt av svart, stelnad lava. Imponerande! Vi klev av och lät hästarna vila medan vi vandrade vidare med Marlon mot vulkanens nordöstra sluttning. Här fanns stelnad lava från många utbrott och den hade formats på så många olika sätt! Det var helt fantastiskt att vandra i detta tyst arga månlandskap och se hur lavan stelnat som i ett fotografi av rinnande, forsande, bubblande vatten. Vid ett ställe fanns ett vattenfall av lava, men det hade ju stelnat mitt i fallandet! Som om någon stoppat klockan... Eller som om vi gick inuti en pausad film som när som helst skulle kunna börja rulla igen! Underbart fascinerande! Foton från hela Galápagos - och resten av vår resa! - finns via länkar ute til höger! Titta gärna!
Efter medhavd lunch under ett gigantiskt träd tillbaka vid kraterkanten, red vi nerår igen. Vid den lerigaste och brantaste passagen hoppade Rasmus av och sprang tillbaka till gården istället...
Vi snorklade flera gånger, var häftigt nära sjölejon, blue footed boobies, pelikaner, hajar och leguaner, leguaner, leguaner... Det finns så mycket att berätta och så mycket fantastiskt vi fick uppleva, men allt går inte att skriva om här. Jag är otroligt glad att vi fick möjligheten att åka till Galápagos, något jag drömt om sen jag var liten, och jag kommer aldrig att glömma det så länge jag lever...
:)
20 januari 2009
19 januari 2009
Jag är tillbaka bland mina rutiner i huset;
- vakna ensam
- frukost i köket
- sätta på datorn och koppla upp mig på internet
- Paus då Marta serverar lunch och hela familjen är samlad runt det runda bordet, soppa till förrät, ris och nånting till huvudrätt
- Eftermiddag antingen tillbaka till datorn eller ut på ärenden
- Det blir mörkt ute
- Jag sitter vid datorn några timmar till
- Går och lägger mig ensam
Känner mig inte i toppform direkt, men kom på att jag kanske har lite höjdsjuka. Har ju varit vid havsnivå i en vecka, så trötthet och huvudvärk kanske kan förklaras av det. Eller så saknar jag helt enkelt Rasmus med hela min kropp också... Imorgon ska han försöka vara på Times Square och se presidentinvigningen av Obama på storbildsskärm. Kommer nog vara ganska smockat med folk. Automatiskt känner jag hur min armbåge rycker till, som för att trycka handväskan mot kroppen eftersom det är risk för ficktjuvar i folkmassor...
Fick mig en tankeställare/näsbränna idag. Marta har tjatat om att hon vill att jag ska komma hem till henne och hälsa på. Jag har oftast glömt bort det, eller inte haft möjlighet att göra det på grund av mycket att skriva/läsa eller helt enkelt för att jag inte varit hemma när hon gått för dagen. Rasmus o jag tänkte försöka hälsa på henne i helgen, innan Rasmus skulle åka härifrån, men då kunde inte Marta. Imorse var hon på mig igen, men denna gången la hon till: "Du säger att du ska komma men du kommer aldrig. Jag tror inte att du kommer att komma. Och det är för att jag är fattig!". Jag frös till och undrade om jag verkligen fattat vad hon sa. "Es por que estoy pobrecita!"... *svälj*
Tror hon verkligen det? ... Eller ännu värre: Är det så?
Neeej, jag känner mig inte direkt sugen på att hälsa på henne dels för att jag nästan alltid är trött på kvällarna och inte orkar vara så social, dels för att jag har svårt för att förstå henne och känner att det skulle kunna bli väldigt obekvämt och krångligt att följa med henne. Och dels för att hon är tämligen påfrestande att vara med. *suck* Ska jag ta mig i örat och följa med? Jag vill ju egentligen det. Men när? Vi går om lott på varandra hela tiden! Fan... Okej, jag ska verkligen försöka! Denna veckan! Iaf innan jag åker till Black Sheep Inn! Så det så!...
Tog mig en promenad i eftermiddags. Skönt att komma utanför dörren även om det första man möts av är ett stort svart avgasmoln bakom en buss. Som alltid tittade jag lite lätt efter kompisar o bekanta ansikten. Men kompisarna från språkskolan är ju inte här längre och utöver dem känner jag bara en i Quito och chansen att springa på honom mitt på en måndag är väl inte direkt jättestor. Jag gick till det stora shoppingcentret jag besökt några gånger med David. Har aldrig gått dit innan och var inte säker på var det låg, och efter några kvarter kom jag på att jag inte hade någon karta heller... Men jag hittade dit, igenkännandes landmärken på vägen. I know Quito! :) Köpte svart och gul tråd för att sy fast tygmärken på min vandringsryggsäck. Har samlat på mig några under månaderna här, men varken haft nål eller tråd. Nål fick jag gratis av en snäll tant på en marknad i Guayaquil, då jag fått hål i fickan på mina byxor, men tråden räckte bara till den lagningen... Jag letade även efter Ira Levin's bok Pojkarna från Brasilien, men på spanska, åt mamma Julieta eftersom hon fyller 50 på fredag. Min mamma fyller 60 i februari och deras respektive äldsta barn är lika gamla... Men jag gillar min mamma mest ändå... ;) Boken är ruskigt bra och har att göra med Hitler. Tänkte att Julieta skulle kunna gilla den eftersom hon är väldigt intresserad av Hitlers levnadshistoria och psyke. Vi satt i köket igår och pratade i två timmar, mest om Hitler, men om lite allt möjligt. Julieta berättade också då att förra veckan gav president Correa klartecken åt oljebolag att börja borra efter olja i nationalparken Yasuní. Sani Lodge ligger på andra sidan floden från parken och Napo Wildlife Center ligger innanför. Nationalparken är fullständigt enorm och klassad av UNESCO som Biospehere Reserve på grund av sin extremt höga biodiversitet. Regeringen gav förslaget att andra länder i världen ska tillsammans betala Ecuador den beräknade vinst de kan få från oljan, i utbyte mot att de inte rör nationalparken, men jag antar att inga länder nappade... Förvånad att UNESCO inte sagt nåt! Men the native tribes som bor i området protesterar och ska annordna en demonstration här i Quito denna veckan. Julieta har lovat att säga till mig när den är om hon får reda på det...
De hade inte haft Pojkarna från Brasilien i bokhandeln sedan 2002 och ville inte beställa nån heller, så mitt besök där blev kort. Tvärs över gatan från shoppingcentret El Jardin (Trädgården) ligger den gigantiska parken Las Carolinas. Jag har bara åkt förbi den innan, men nu tog jag mina första trevande steg in i den lummiga, friska praken. Hittade dammar med trampebåtar, lekplatser, picknickande par och ett stort område med fotbollsplaner, gruskullar för BMX-cyklar m.m. Jag hade bara hunnit en liten bit in i parken innan en herrelös hund sprang fram till mig. Den viftade på svansen, ställde sig på bakbenen mot min mage och la sig sedan på marken och rullade runt! Otroligt! Som om någon lärt den att göra det för att jag skulle ge den pengar som den sen skulle springa tillbaka med till sin husse! Men ingen husse verkade vara i närheten, och när jag började gå hängde hunden efter. Den jagade upp några duvor och kom sen tillbaka, den snodde en fotboll från en far och son, men kom sen tillbaka, rotade runt bland lite sopor och kom sen tillbaka. Det var precis som om jag var dess matte och jag kände hur jag fylldes av glädje inuti och hur mina tunga mungipor hissades upp. Underbart! Solen sken, fåglarna kvittrade och alla människor vi mötte på stigen log mot oss! Jag fantiserade om att locka med den hem, tvätta den, låta den sova över mina fötter och gå ut med den varje dag! Jag njöt...
Jag gav inte hunden någonting, jag klappade den inte ens, men den följde ändå med mig hela vägen runt parken (45 minuter!) och till och med ut ur den, ut bland trafiken, när jag väl vände hemåt. Men då var det som om något snapped i huvudet på hunden och den började springa efter motorcyklar, körskolebilar och bussar och skälla som attan! Tänkte att den antingen blivit påkörd eller skrämd av ett dito fordon tidigare, eller att den kanske ville skydda mig mot vad den trodde var ett hot... Eller så var den bara tossig... Den satte av som en skällande raket kanske 10-15 meter, men sen slutade den tvärt och kom skuttande tillbaka. Jag var verkligen orolig för att den skulle bli påkörd eftersom den sprang t.ex. rätt ut i en stor korsning, och ville sen ta sig tillbaka till mig tvärs över gatan när bilarna började köra... Jag föll för hunden, och när jag gick in på Supermaxi för att köpa yoghurt och kamomillte plockade jag även upp två bullar åt den, men när jag kom ut igen, ivrig att ge min present, så var hunden borta... Kikade efter min kompis i alla gathörn och gick långsamt hemåt, men nej... Och så var jag ensam igen...
Oj, mycket hund!
Men jag älskar hundar! Och denna var så fin...
:)
Jag skulle ju berätta om Galápagos, ju! Men nu blev detta inlägget så långt att det får vänta till imorgon...
*varma kramar* och *slick på kinden*
- vakna ensam
- frukost i köket
- sätta på datorn och koppla upp mig på internet
- Paus då Marta serverar lunch och hela familjen är samlad runt det runda bordet, soppa till förrät, ris och nånting till huvudrätt
- Eftermiddag antingen tillbaka till datorn eller ut på ärenden
- Det blir mörkt ute
- Jag sitter vid datorn några timmar till
- Går och lägger mig ensam
Känner mig inte i toppform direkt, men kom på att jag kanske har lite höjdsjuka. Har ju varit vid havsnivå i en vecka, så trötthet och huvudvärk kanske kan förklaras av det. Eller så saknar jag helt enkelt Rasmus med hela min kropp också... Imorgon ska han försöka vara på Times Square och se presidentinvigningen av Obama på storbildsskärm. Kommer nog vara ganska smockat med folk. Automatiskt känner jag hur min armbåge rycker till, som för att trycka handväskan mot kroppen eftersom det är risk för ficktjuvar i folkmassor...
Fick mig en tankeställare/näsbränna idag. Marta har tjatat om att hon vill att jag ska komma hem till henne och hälsa på. Jag har oftast glömt bort det, eller inte haft möjlighet att göra det på grund av mycket att skriva/läsa eller helt enkelt för att jag inte varit hemma när hon gått för dagen. Rasmus o jag tänkte försöka hälsa på henne i helgen, innan Rasmus skulle åka härifrån, men då kunde inte Marta. Imorse var hon på mig igen, men denna gången la hon till: "Du säger att du ska komma men du kommer aldrig. Jag tror inte att du kommer att komma. Och det är för att jag är fattig!". Jag frös till och undrade om jag verkligen fattat vad hon sa. "Es por que estoy pobrecita!"... *svälj*
Tror hon verkligen det? ... Eller ännu värre: Är det så?
Neeej, jag känner mig inte direkt sugen på att hälsa på henne dels för att jag nästan alltid är trött på kvällarna och inte orkar vara så social, dels för att jag har svårt för att förstå henne och känner att det skulle kunna bli väldigt obekvämt och krångligt att följa med henne. Och dels för att hon är tämligen påfrestande att vara med. *suck* Ska jag ta mig i örat och följa med? Jag vill ju egentligen det. Men när? Vi går om lott på varandra hela tiden! Fan... Okej, jag ska verkligen försöka! Denna veckan! Iaf innan jag åker till Black Sheep Inn! Så det så!...
Tog mig en promenad i eftermiddags. Skönt att komma utanför dörren även om det första man möts av är ett stort svart avgasmoln bakom en buss. Som alltid tittade jag lite lätt efter kompisar o bekanta ansikten. Men kompisarna från språkskolan är ju inte här längre och utöver dem känner jag bara en i Quito och chansen att springa på honom mitt på en måndag är väl inte direkt jättestor. Jag gick till det stora shoppingcentret jag besökt några gånger med David. Har aldrig gått dit innan och var inte säker på var det låg, och efter några kvarter kom jag på att jag inte hade någon karta heller... Men jag hittade dit, igenkännandes landmärken på vägen. I know Quito! :) Köpte svart och gul tråd för att sy fast tygmärken på min vandringsryggsäck. Har samlat på mig några under månaderna här, men varken haft nål eller tråd. Nål fick jag gratis av en snäll tant på en marknad i Guayaquil, då jag fått hål i fickan på mina byxor, men tråden räckte bara till den lagningen... Jag letade även efter Ira Levin's bok Pojkarna från Brasilien, men på spanska, åt mamma Julieta eftersom hon fyller 50 på fredag. Min mamma fyller 60 i februari och deras respektive äldsta barn är lika gamla... Men jag gillar min mamma mest ändå... ;) Boken är ruskigt bra och har att göra med Hitler. Tänkte att Julieta skulle kunna gilla den eftersom hon är väldigt intresserad av Hitlers levnadshistoria och psyke. Vi satt i köket igår och pratade i två timmar, mest om Hitler, men om lite allt möjligt. Julieta berättade också då att förra veckan gav president Correa klartecken åt oljebolag att börja borra efter olja i nationalparken Yasuní. Sani Lodge ligger på andra sidan floden från parken och Napo Wildlife Center ligger innanför. Nationalparken är fullständigt enorm och klassad av UNESCO som Biospehere Reserve på grund av sin extremt höga biodiversitet. Regeringen gav förslaget att andra länder i världen ska tillsammans betala Ecuador den beräknade vinst de kan få från oljan, i utbyte mot att de inte rör nationalparken, men jag antar att inga länder nappade... Förvånad att UNESCO inte sagt nåt! Men the native tribes som bor i området protesterar och ska annordna en demonstration här i Quito denna veckan. Julieta har lovat att säga till mig när den är om hon får reda på det...
De hade inte haft Pojkarna från Brasilien i bokhandeln sedan 2002 och ville inte beställa nån heller, så mitt besök där blev kort. Tvärs över gatan från shoppingcentret El Jardin (Trädgården) ligger den gigantiska parken Las Carolinas. Jag har bara åkt förbi den innan, men nu tog jag mina första trevande steg in i den lummiga, friska praken. Hittade dammar med trampebåtar, lekplatser, picknickande par och ett stort område med fotbollsplaner, gruskullar för BMX-cyklar m.m. Jag hade bara hunnit en liten bit in i parken innan en herrelös hund sprang fram till mig. Den viftade på svansen, ställde sig på bakbenen mot min mage och la sig sedan på marken och rullade runt! Otroligt! Som om någon lärt den att göra det för att jag skulle ge den pengar som den sen skulle springa tillbaka med till sin husse! Men ingen husse verkade vara i närheten, och när jag började gå hängde hunden efter. Den jagade upp några duvor och kom sen tillbaka, den snodde en fotboll från en far och son, men kom sen tillbaka, rotade runt bland lite sopor och kom sen tillbaka. Det var precis som om jag var dess matte och jag kände hur jag fylldes av glädje inuti och hur mina tunga mungipor hissades upp. Underbart! Solen sken, fåglarna kvittrade och alla människor vi mötte på stigen log mot oss! Jag fantiserade om att locka med den hem, tvätta den, låta den sova över mina fötter och gå ut med den varje dag! Jag njöt...
Jag gav inte hunden någonting, jag klappade den inte ens, men den följde ändå med mig hela vägen runt parken (45 minuter!) och till och med ut ur den, ut bland trafiken, när jag väl vände hemåt. Men då var det som om något snapped i huvudet på hunden och den började springa efter motorcyklar, körskolebilar och bussar och skälla som attan! Tänkte att den antingen blivit påkörd eller skrämd av ett dito fordon tidigare, eller att den kanske ville skydda mig mot vad den trodde var ett hot... Eller så var den bara tossig... Den satte av som en skällande raket kanske 10-15 meter, men sen slutade den tvärt och kom skuttande tillbaka. Jag var verkligen orolig för att den skulle bli påkörd eftersom den sprang t.ex. rätt ut i en stor korsning, och ville sen ta sig tillbaka till mig tvärs över gatan när bilarna började köra... Jag föll för hunden, och när jag gick in på Supermaxi för att köpa yoghurt och kamomillte plockade jag även upp två bullar åt den, men när jag kom ut igen, ivrig att ge min present, så var hunden borta... Kikade efter min kompis i alla gathörn och gick långsamt hemåt, men nej... Och så var jag ensam igen...
Oj, mycket hund!
Men jag älskar hundar! Och denna var så fin...
:)
Jag skulle ju berätta om Galápagos, ju! Men nu blev detta inlägget så långt att det får vänta till imorgon...
*varma kramar* och *slick på kinden*
18 januari 2009
Herrejisses,
jag har suttit på facebook i sex timmar nu... Rasmus åkte imorse och vår gemensamma resa i Ecuador o Perú är över, så jag har känt mig lite vilse idag och inte vetat vad jag skulle hitta på. Och så gick vi dessutom upp kl 4 imorse eftersom Rasmus flyg till Panamá gick kl 7, så hjärnan har inte varit helt skärpt heller - perfekt tillstånd för att slöa bort timmar på fejjan!
Vilken otrolig resa vi har varit på!
Kom hem i förrgår kväll från Galápagos och tillbringade nästan hela gårdagen inomhus av tre anledningar: 1) Det ösregnade ute precis hela dagen, 2) att packa upp våra två ryggsäckar, fördela vad som skulle stanna här, vad som skulle med Rasmus hem och vad som skulle tvättas tog sin lilla tid, samt 3) vi hade båda diarré... Vi har hållit oss helt friska och orånade under hela vår resa, men på sista flyget hem till Quito var kanske inte flygplansmaten så hipp... Men vilken taiming!
Sist jag skrev hade vi just beundrat Titikakasjön över dagen och smort in o smort in o smort in oss med solskyddsfaktor 50. Det blev nattbuss igen, från Puno till mångmiljonstaden Arequipa, där vi hann sova 45 minuter på ett hotell innan vi plockades upp för nästa utflykt: två dagars omkringskjutsande i området runt Colca Canyon. När vi åkte på taktåget genom Ecuador hade vi sällskap av två blonda tyskor som vi senare förstod var ett par. Under vandringen längs Inkaleden blev vi goda vänner med ännu ett lesbiskt par, som är från Santa Barbara i California. Och nu under tvådagarsturen satt vi längst bak i minibussen bredvid ett jättegulligt gaypar från Bogotá, Colombia. Kul! Jag spottade alla tre paren ganska snabbt under vår bekantskap och försökte få Rasmus att tro på min teori, men han var mer tveksam till hypoteserna. Intressant! ;) Colcakillarna var iaf jättetrevliga och vi pratade och skrattade en hel del på haltande spanglish under turen. Vi fick även vårt tillfälle att bada i varma källor, vilket jag hade hoppats att vi skulle hinna med redan under de första dagarna i Ecuador, men som hindrades av min magsjuka. Den varma källan vi fick njuta av fanns 3 km utanför byn Chivay där vi sov över, och var så vackert beläget i en djup dal. Det fanns en återuppbyggd pre-Inka site väldigt nära, men efter att ha upplevt Machu Picchu verkade den väldigt B och tillrättalagd. Vad som var coolare var att den var omgärdad av blommande kaktusträd, något både Rasmus o jag häpnade över!
Själva Colca Canyon är en enda lång dalgång med branta väggar. Största skillnaden mellan dalbotten och bergstopp mäter över 3 000 meter: mer är dubbelt så mycket som Grand Canyon i USA! Det finns några små samhällen där canjonen inte är så djup, och människorna där odlar fortfarande grödor på de terrasser som byggdes under Inka- och Pre-Inkatiden. Vi kom dit för att beundra landskapet, men också för att se de sällsynta Andiska (Andianska?) kondorerna. Efter 1,5 timmes väntetid i stark sol, kylig vind och vandrandes upp och ner längs den korta lilla turistpromenaden behövde jag gå på toa. Det började också bli dags att återsamlas för att åka vidare, så Rasmus följde med mig mot parkeringen. Då plötsligt hör vi ett sorl från folkmassan, vi vänder oss om, och visst är en jättekondor svävandes bara några meter ovanför de lyckoberusade människorna! Rasmus mer rusade än sprang tillbaka för att få en närmare titt, men den hade redan glidit iväg lika smidigt och tyst som när den kom. Jag hade snubblat (igen...) och kört ena knät i backen så jag kom haltandes efter, men fick också se en liiiiiiiiiten, liten kondor sväva långt där nere... Frihetskänsla...
Tillbaka i en liten by som vi passerade på vägen in i canjonen, kunde vi för några välgörande slantar bli besuttna av en uv, en falk och en andisk örn, samt klappa en vit llama och en brun alpaca. Fåglarna sades ha blivit hittade som små och blivit "räddade" av människor från byn. Nu användes de som inkomstkälla och skulle inte kunna klara sig på egen hand i det vilda längre. Det var fantastiskt att få se dem så nära och känna deras otroligt starka, men samtidigt känsliga, klor genom tröjan, men jag kunde inte låta bli att fundera på om jag gjort något dumt som turist genom att sponsra denna verksamhet med mina eftertraktade soles...
Vi tillbringade en dag i Arequipa, Perús näst största stad, med att vandra genom gatorna, äta glass och se stadens otroliga yta från en utsiktspunkt på en liten kulle. Där uppe fanns en utställning på ett litet torg med teckningar som folk från hela världen hade gjort. Teckningarna berörde klimatförändringen, vårt ohållbara användande av naturresurser och både höjningen av havsnivån såväl som utbredandet av torka. Sverige var representerat, tillsammans med flera sydamerikanska länder, sydostasiatiska länder samt, i stort antal, Iran. Verkligen intressant att se att folk i så många länder är medvetna om vårt ohållbara leverne och den ojämna fördelningen av resurser som samtidigt sinar - samt att utställningen var här i Perú. Bra att medvetenheten sprids, men synd att det är medvetenhet om en så svår, sorglig sak...
En sista tur med nattbuss (de senaste två inte alls lika behagliga som den första, tyvär...) tillbaka till Cusco ("där allting började", typ...), och kort besök på hotellet som vaktat vår kvarlämnade väska. Där, före ottan, mötte vi en man från Lima som har bott o jobbat i Oslo de senaste 8 åren, och vi delade taxi till flygplatsen eftersom vi skulle med samma flyg till Lima. Han var trevlig o uppåt och lät som en äkta, glad norrbagge! ;) Rasmus o jag fortsatte direkt till Guayaquil och kände hur musklerna slappnade av i värmen på kusten. 10 dagar utan extern värme tär på krafterna! Vi checkade in på samma hotell igen, gled runt bland de välkända gatorna, besökte parken med alla leguanerna (fast mer nervösa för stinkande down pour denna gången...), hann gå igenom email och åt på vårt stammisställe: en kinarestaurang nära vårt hotell som visar film på TV. Nästan roligare att sitta med ryggen mot TV'n och betrakta alla ätande gäster som stirrar på filmen och rycker till samtidigt när det händer nåt läskigt!...
Så, på morgonen den 11 januari, var det dags... Upp kl 8:30, klä på sig o hiva upp ryggsäcken på ryggen, och fånga en taxi till flygplatsen: det var dags att åka till Galápagos!
Men för att detta inlägget inte ska bli för långt (och för att mina ögon går i kors) så skriver jag om det imorgon...
;)
Kolla gärna in nya foton via länkarna ute till höger!
Saknar Rasmus...
/anka
jag har suttit på facebook i sex timmar nu... Rasmus åkte imorse och vår gemensamma resa i Ecuador o Perú är över, så jag har känt mig lite vilse idag och inte vetat vad jag skulle hitta på. Och så gick vi dessutom upp kl 4 imorse eftersom Rasmus flyg till Panamá gick kl 7, så hjärnan har inte varit helt skärpt heller - perfekt tillstånd för att slöa bort timmar på fejjan!
Vilken otrolig resa vi har varit på!
Kom hem i förrgår kväll från Galápagos och tillbringade nästan hela gårdagen inomhus av tre anledningar: 1) Det ösregnade ute precis hela dagen, 2) att packa upp våra två ryggsäckar, fördela vad som skulle stanna här, vad som skulle med Rasmus hem och vad som skulle tvättas tog sin lilla tid, samt 3) vi hade båda diarré... Vi har hållit oss helt friska och orånade under hela vår resa, men på sista flyget hem till Quito var kanske inte flygplansmaten så hipp... Men vilken taiming!
Sist jag skrev hade vi just beundrat Titikakasjön över dagen och smort in o smort in o smort in oss med solskyddsfaktor 50. Det blev nattbuss igen, från Puno till mångmiljonstaden Arequipa, där vi hann sova 45 minuter på ett hotell innan vi plockades upp för nästa utflykt: två dagars omkringskjutsande i området runt Colca Canyon. När vi åkte på taktåget genom Ecuador hade vi sällskap av två blonda tyskor som vi senare förstod var ett par. Under vandringen längs Inkaleden blev vi goda vänner med ännu ett lesbiskt par, som är från Santa Barbara i California. Och nu under tvådagarsturen satt vi längst bak i minibussen bredvid ett jättegulligt gaypar från Bogotá, Colombia. Kul! Jag spottade alla tre paren ganska snabbt under vår bekantskap och försökte få Rasmus att tro på min teori, men han var mer tveksam till hypoteserna. Intressant! ;) Colcakillarna var iaf jättetrevliga och vi pratade och skrattade en hel del på haltande spanglish under turen. Vi fick även vårt tillfälle att bada i varma källor, vilket jag hade hoppats att vi skulle hinna med redan under de första dagarna i Ecuador, men som hindrades av min magsjuka. Den varma källan vi fick njuta av fanns 3 km utanför byn Chivay där vi sov över, och var så vackert beläget i en djup dal. Det fanns en återuppbyggd pre-Inka site väldigt nära, men efter att ha upplevt Machu Picchu verkade den väldigt B och tillrättalagd. Vad som var coolare var att den var omgärdad av blommande kaktusträd, något både Rasmus o jag häpnade över!
Själva Colca Canyon är en enda lång dalgång med branta väggar. Största skillnaden mellan dalbotten och bergstopp mäter över 3 000 meter: mer är dubbelt så mycket som Grand Canyon i USA! Det finns några små samhällen där canjonen inte är så djup, och människorna där odlar fortfarande grödor på de terrasser som byggdes under Inka- och Pre-Inkatiden. Vi kom dit för att beundra landskapet, men också för att se de sällsynta Andiska (Andianska?) kondorerna. Efter 1,5 timmes väntetid i stark sol, kylig vind och vandrandes upp och ner längs den korta lilla turistpromenaden behövde jag gå på toa. Det började också bli dags att återsamlas för att åka vidare, så Rasmus följde med mig mot parkeringen. Då plötsligt hör vi ett sorl från folkmassan, vi vänder oss om, och visst är en jättekondor svävandes bara några meter ovanför de lyckoberusade människorna! Rasmus mer rusade än sprang tillbaka för att få en närmare titt, men den hade redan glidit iväg lika smidigt och tyst som när den kom. Jag hade snubblat (igen...) och kört ena knät i backen så jag kom haltandes efter, men fick också se en liiiiiiiiiten, liten kondor sväva långt där nere... Frihetskänsla...
Tillbaka i en liten by som vi passerade på vägen in i canjonen, kunde vi för några välgörande slantar bli besuttna av en uv, en falk och en andisk örn, samt klappa en vit llama och en brun alpaca. Fåglarna sades ha blivit hittade som små och blivit "räddade" av människor från byn. Nu användes de som inkomstkälla och skulle inte kunna klara sig på egen hand i det vilda längre. Det var fantastiskt att få se dem så nära och känna deras otroligt starka, men samtidigt känsliga, klor genom tröjan, men jag kunde inte låta bli att fundera på om jag gjort något dumt som turist genom att sponsra denna verksamhet med mina eftertraktade soles...
Vi tillbringade en dag i Arequipa, Perús näst största stad, med att vandra genom gatorna, äta glass och se stadens otroliga yta från en utsiktspunkt på en liten kulle. Där uppe fanns en utställning på ett litet torg med teckningar som folk från hela världen hade gjort. Teckningarna berörde klimatförändringen, vårt ohållbara användande av naturresurser och både höjningen av havsnivån såväl som utbredandet av torka. Sverige var representerat, tillsammans med flera sydamerikanska länder, sydostasiatiska länder samt, i stort antal, Iran. Verkligen intressant att se att folk i så många länder är medvetna om vårt ohållbara leverne och den ojämna fördelningen av resurser som samtidigt sinar - samt att utställningen var här i Perú. Bra att medvetenheten sprids, men synd att det är medvetenhet om en så svår, sorglig sak...
En sista tur med nattbuss (de senaste två inte alls lika behagliga som den första, tyvär...) tillbaka till Cusco ("där allting började", typ...), och kort besök på hotellet som vaktat vår kvarlämnade väska. Där, före ottan, mötte vi en man från Lima som har bott o jobbat i Oslo de senaste 8 åren, och vi delade taxi till flygplatsen eftersom vi skulle med samma flyg till Lima. Han var trevlig o uppåt och lät som en äkta, glad norrbagge! ;) Rasmus o jag fortsatte direkt till Guayaquil och kände hur musklerna slappnade av i värmen på kusten. 10 dagar utan extern värme tär på krafterna! Vi checkade in på samma hotell igen, gled runt bland de välkända gatorna, besökte parken med alla leguanerna (fast mer nervösa för stinkande down pour denna gången...), hann gå igenom email och åt på vårt stammisställe: en kinarestaurang nära vårt hotell som visar film på TV. Nästan roligare att sitta med ryggen mot TV'n och betrakta alla ätande gäster som stirrar på filmen och rycker till samtidigt när det händer nåt läskigt!...
Så, på morgonen den 11 januari, var det dags... Upp kl 8:30, klä på sig o hiva upp ryggsäcken på ryggen, och fånga en taxi till flygplatsen: det var dags att åka till Galápagos!
Men för att detta inlägget inte ska bli för långt (och för att mina ögon går i kors) så skriver jag om det imorgon...
;)
Kolla gärna in nya foton via länkarna ute till höger!
Saknar Rasmus...
/anka
06 januari 2009
HOLA!!
Varma hälsningar fran Peru! Rasmus o jag har nu natt Puno o tillbringat dagen pa Titikakasjön; världens högst belägna navigerbara sjö. Vad betyder det egentligen? Kan man inte navigera pa andra sjöar som ligger högre? Hm... Den var iaf imponerande stor, kan tänka mig natt i storlek med Vänern, dvs man ser inte fran ena sidan till den andra. Vattnet var fantastiskt kallt, typ +5 grader eller sa, men oj som det sag ut som Grekland! Vi besökte ön Taquile o den var precis som en liten grekisk ö med böljande kullar fulla av odlingar, mycket stenrösen och väldigt torr, rödbrun jord. Solen sken fran en klar himmel hela dagen vilket gjorde att det kändes som Grekland ocksa, men sa fort man kom in i skuggan pamindes man om att man var pa 3 800 möh i de peruanska Anderna istället... Rasmus o jag anlände med nattbuss fran Cusco kl 5 imorse o blev körda till ett hotell där vi kunde äta frukost o lämna vandringsryggsäcken över dagen. Sen blev vi upphämtade kl 6:45 o fick aka bat med 20 andra turister ut till de flytande öarna som Titikakasjön ocksa är sa känd för. Dessa öar är byggda av utskurna jordkuber som bundits ihop och täckts med en sorts vass (tror jag) som heter totora. Urinvanarna har bott pa dessa flytande öar sen innan Inkatiden (ca 1200-1534) och använder totora till allt: öar, väggar, tak, madrasser, vävning och för att äta. "Tastes like asparagus" sa var guide... Öarna var riktigt mjuka att ga pa och vi sag nagra solpaneler sticka upp (finns ingen elektricitet i övrigt) sa jag var glatt imponerad, men när jag sen bad att fa lana toaletten fick jag först betala 1 hel sol för lite toapapper, sitta i ett bas med bara tre väggar o ingen dörr (vacker utsikt iaf!) och när jag spolade medelst hink ur stor vattenfylld tunna anade jag att the waste water gick rätt ut i sjön där under... The natives främsta sysselsättning är fiske...
X antal kvinnor försökte sälja armband, halsband, filtar, tyger o sma gosedjurslamor, men allt ser ju likadant ut och till slut orkar man inte ens titta. Men pa flytande ö nummer tva fick jag syn pa ett kuddfodral med gröna ankor (patitas verdes!) pa och kunde ju bara inte sta över! :)
SNart gar nästa nattbuss, vilken ska ta oss till Arequipa och en tvadagarsutflykt till Coca Canyon där vi bl.a förhoppningsvis ska fa se kondorer!
Men jisses, vi har ju klarat av Inkaleden o beundrat Machu Picchu!!! Kan knappt tro att det är sant och att mina minnen inte bara är drömmar (sasom att jag inatt drömde att jag kunde ga ner i spagat...), men visst gör vaderna fortfarande ont och det känns förvanansvärt bekant att hiva upp den 15 kg tunga vandringsryggsäcken pa ryggen... ;) Rasmus o jag försökte tappert sova igenom nyarsfesten pa vart hostel i Cusco o somnade ca 23:30, för att vakna kl 5:15, ta vara packade väskor o lämna det spritstinkande hostelet och hitta en taxi in till Plaza de Armas. Där blev vi hämtade av en stor buss som till slut hade 7 turister till innan vi lämnade Cusco. Det var tva amerikanska tjejer, en engelsman och en portugis - resten var skandinaver... Engelsmannen var ihop med en norska o bodde i Oslo och det sista paret var David o Frida fran Göteborg. Det blev mycket "skandinaviska" under turen, men även manga skratt, mycket popcorn o manga "ska bara hämta andan". Vi vandrade i 3,5 dagar längs en bistig till den riktiga Inkaleden, men eftersom den riktiga gar nere i the Sacred Valley, omgärdad av tagräls och högspänningsledningar, sa skulle det bli mer "autentiskt" med bistigen. Vi campade pa vägen, fick maten serverad och sov i tält - allt buret av lika manga bärare som turister. Bärarna var nästan alla fran omradet och vaknade först o gick o la sig sist. De dukade fram och lagade frukost, packade sen ner alla tält o all utrustning och SPRANG förbi oss under dagen för att kunna sätta upp allt igen pa nästa campingplats innan vi kom dit! Sannerligen imponerande och smatt pockande pa samvetet... Var Inkaledsvandring inleddes med 10 km ondulerande led första dagen, fortsatte med 12 km uppförsbacke med en stigning fran 2 800 m till 4 200 m andra dagen och 16 km först upp och sen ner tredje dagen, för att avslutas med 8 km upp o ner genom ösregn sista dagen - men sa nadde vi ju Machu Picchu och fick häpna över detta ett av världens nya sju underverk. Otroligt... Har drömt sa länge om att fa komma hit och göra just detta, att jag nu är närmast besviken pa mig själv för att jag inte fattar att jag har gjort det! Men minnena kommer att pratas om och tänkas pa, sa förhoppningsvis sjunker det in om ett tag. Vid lunchen idag pa ön Taquile träffade vi fyra argentinskor som ska göra Inkaleden om ett par dagar. De sa "We don´t do sports, we don´t exercise, we don´t do anything - do you think we can do the Inka Trail?"... "Of course you can! But only bring what you REALLY need! And a warm sweater! And longjohns! And a rainjacket, rain pants AND a plastic poncho... It´s really cold - we slept with our clothes on - and don´t expect to get showers and be clean! And since it´s at such a high altitude you will definitely be short of breath! But just take your time, bring warm clothes and don´t expect to be dry, and you´ll be just fine!"...
Längtar efter att fa ladda över foton fran kameran till min laptop o sakpa back up, samt lägga upp nagra pa facebook, men jag far försöka ge mig till tals o vänta 11 dagar till. ;) Har massor mer att berätta, men tiden rinner iväg o vi maste packa om i vara väskor o borsta tänderna innan nattbussen gar. Det var förresten den andra bussen i mitt liv som jag har kunnat sova pa! Jag brukar inte kunna sova mer än nan timme sittandes, vilket gjorde vara bussresor i Kanada o USA förra aret till ett helvete, men det gick denna gangen tack vare Power Buscama: sovbuss med väldigt fällbara säten! Saklart maste även ett tack riktas till var taxichaufför och turistagentur som lanade mig tva filtar eftersom vi bara har en sovsäck. Vi kom tillbaka till Cusco fran Inkaleden, Machu Picchu o Aguas Calientes vid 22-tiden pa söndagkvällen eftersom det varit en landslide som täckt sparet och gjort alla tag försenade. Pa taget hamnade vi mitt emot en Peruvianliknande mor och hennes lilla dotter, men sa börjar de prata med varandra och vi hör till var häpnad att de talar danska! Mamman hade flyttat till Danmark för snart 20 ar sen och bor i Köpenhamn med sin tös, men besöker sin familj i Lima varje ar, oftast kring jul. Nu hade de tagit 10 dagars avstickare till Cusco o besökte Machu Picchu "for maske den femte gang..."! :)
Okej, nu slutar jag! Hoppas kunna skriva igen antingen fran Arequipa pa fredag eller fran Guayaquil pa lördag.
The adventure continues!!
*varma kramar* fran Razz o Anka i Peru
Varma hälsningar fran Peru! Rasmus o jag har nu natt Puno o tillbringat dagen pa Titikakasjön; världens högst belägna navigerbara sjö. Vad betyder det egentligen? Kan man inte navigera pa andra sjöar som ligger högre? Hm... Den var iaf imponerande stor, kan tänka mig natt i storlek med Vänern, dvs man ser inte fran ena sidan till den andra. Vattnet var fantastiskt kallt, typ +5 grader eller sa, men oj som det sag ut som Grekland! Vi besökte ön Taquile o den var precis som en liten grekisk ö med böljande kullar fulla av odlingar, mycket stenrösen och väldigt torr, rödbrun jord. Solen sken fran en klar himmel hela dagen vilket gjorde att det kändes som Grekland ocksa, men sa fort man kom in i skuggan pamindes man om att man var pa 3 800 möh i de peruanska Anderna istället... Rasmus o jag anlände med nattbuss fran Cusco kl 5 imorse o blev körda till ett hotell där vi kunde äta frukost o lämna vandringsryggsäcken över dagen. Sen blev vi upphämtade kl 6:45 o fick aka bat med 20 andra turister ut till de flytande öarna som Titikakasjön ocksa är sa känd för. Dessa öar är byggda av utskurna jordkuber som bundits ihop och täckts med en sorts vass (tror jag) som heter totora. Urinvanarna har bott pa dessa flytande öar sen innan Inkatiden (ca 1200-1534) och använder totora till allt: öar, väggar, tak, madrasser, vävning och för att äta. "Tastes like asparagus" sa var guide... Öarna var riktigt mjuka att ga pa och vi sag nagra solpaneler sticka upp (finns ingen elektricitet i övrigt) sa jag var glatt imponerad, men när jag sen bad att fa lana toaletten fick jag först betala 1 hel sol för lite toapapper, sitta i ett bas med bara tre väggar o ingen dörr (vacker utsikt iaf!) och när jag spolade medelst hink ur stor vattenfylld tunna anade jag att the waste water gick rätt ut i sjön där under... The natives främsta sysselsättning är fiske...
X antal kvinnor försökte sälja armband, halsband, filtar, tyger o sma gosedjurslamor, men allt ser ju likadant ut och till slut orkar man inte ens titta. Men pa flytande ö nummer tva fick jag syn pa ett kuddfodral med gröna ankor (patitas verdes!) pa och kunde ju bara inte sta över! :)
SNart gar nästa nattbuss, vilken ska ta oss till Arequipa och en tvadagarsutflykt till Coca Canyon där vi bl.a förhoppningsvis ska fa se kondorer!
Men jisses, vi har ju klarat av Inkaleden o beundrat Machu Picchu!!! Kan knappt tro att det är sant och att mina minnen inte bara är drömmar (sasom att jag inatt drömde att jag kunde ga ner i spagat...), men visst gör vaderna fortfarande ont och det känns förvanansvärt bekant att hiva upp den 15 kg tunga vandringsryggsäcken pa ryggen... ;) Rasmus o jag försökte tappert sova igenom nyarsfesten pa vart hostel i Cusco o somnade ca 23:30, för att vakna kl 5:15, ta vara packade väskor o lämna det spritstinkande hostelet och hitta en taxi in till Plaza de Armas. Där blev vi hämtade av en stor buss som till slut hade 7 turister till innan vi lämnade Cusco. Det var tva amerikanska tjejer, en engelsman och en portugis - resten var skandinaver... Engelsmannen var ihop med en norska o bodde i Oslo och det sista paret var David o Frida fran Göteborg. Det blev mycket "skandinaviska" under turen, men även manga skratt, mycket popcorn o manga "ska bara hämta andan". Vi vandrade i 3,5 dagar längs en bistig till den riktiga Inkaleden, men eftersom den riktiga gar nere i the Sacred Valley, omgärdad av tagräls och högspänningsledningar, sa skulle det bli mer "autentiskt" med bistigen. Vi campade pa vägen, fick maten serverad och sov i tält - allt buret av lika manga bärare som turister. Bärarna var nästan alla fran omradet och vaknade först o gick o la sig sist. De dukade fram och lagade frukost, packade sen ner alla tält o all utrustning och SPRANG förbi oss under dagen för att kunna sätta upp allt igen pa nästa campingplats innan vi kom dit! Sannerligen imponerande och smatt pockande pa samvetet... Var Inkaledsvandring inleddes med 10 km ondulerande led första dagen, fortsatte med 12 km uppförsbacke med en stigning fran 2 800 m till 4 200 m andra dagen och 16 km först upp och sen ner tredje dagen, för att avslutas med 8 km upp o ner genom ösregn sista dagen - men sa nadde vi ju Machu Picchu och fick häpna över detta ett av världens nya sju underverk. Otroligt... Har drömt sa länge om att fa komma hit och göra just detta, att jag nu är närmast besviken pa mig själv för att jag inte fattar att jag har gjort det! Men minnena kommer att pratas om och tänkas pa, sa förhoppningsvis sjunker det in om ett tag. Vid lunchen idag pa ön Taquile träffade vi fyra argentinskor som ska göra Inkaleden om ett par dagar. De sa "We don´t do sports, we don´t exercise, we don´t do anything - do you think we can do the Inka Trail?"... "Of course you can! But only bring what you REALLY need! And a warm sweater! And longjohns! And a rainjacket, rain pants AND a plastic poncho... It´s really cold - we slept with our clothes on - and don´t expect to get showers and be clean! And since it´s at such a high altitude you will definitely be short of breath! But just take your time, bring warm clothes and don´t expect to be dry, and you´ll be just fine!"...
Längtar efter att fa ladda över foton fran kameran till min laptop o sakpa back up, samt lägga upp nagra pa facebook, men jag far försöka ge mig till tals o vänta 11 dagar till. ;) Har massor mer att berätta, men tiden rinner iväg o vi maste packa om i vara väskor o borsta tänderna innan nattbussen gar. Det var förresten den andra bussen i mitt liv som jag har kunnat sova pa! Jag brukar inte kunna sova mer än nan timme sittandes, vilket gjorde vara bussresor i Kanada o USA förra aret till ett helvete, men det gick denna gangen tack vare Power Buscama: sovbuss med väldigt fällbara säten! Saklart maste även ett tack riktas till var taxichaufför och turistagentur som lanade mig tva filtar eftersom vi bara har en sovsäck. Vi kom tillbaka till Cusco fran Inkaleden, Machu Picchu o Aguas Calientes vid 22-tiden pa söndagkvällen eftersom det varit en landslide som täckt sparet och gjort alla tag försenade. Pa taget hamnade vi mitt emot en Peruvianliknande mor och hennes lilla dotter, men sa börjar de prata med varandra och vi hör till var häpnad att de talar danska! Mamman hade flyttat till Danmark för snart 20 ar sen och bor i Köpenhamn med sin tös, men besöker sin familj i Lima varje ar, oftast kring jul. Nu hade de tagit 10 dagars avstickare till Cusco o besökte Machu Picchu "for maske den femte gang..."! :)
Okej, nu slutar jag! Hoppas kunna skriva igen antingen fran Arequipa pa fredag eller fran Guayaquil pa lördag.
The adventure continues!!
*varma kramar* fran Razz o Anka i Peru
30 december 2008
Shit, bara 10 cent kvar att surfa för! Nu far det ga undan!
Fast det är svart att skriva fort med vänstra langfingret tejpat till ringfingret... Och sa chattar jag med en kompis pa facebook o en annan pa gmail samtidigt... ;)
Parque Nacional Cajas var fantastisk! Rasmus, jag o var brittiske vän Greg gjorde en 4-timmars hike pa 3 700 - 4 200 m höjd, mellan fantastiska bergstoppar o klara glaciärsjöar. Otroligt vackert o stillsamt... O kallt! Men Greg hade tappat bort sitt enda par langbyxor o hade bara Hawaii-style badshorts... Men Rasmus räddade honom genom att lana ut sina regnbyxor, och sa hade han ju sin Panamahatt i bjärta färger... ;) Efter vandringen tog Greg bussen tillbaka till Cuenca medan Rasmus o jag väntade pa en mot kuststaden Guayaquil. Tillsammans med Greg hojtade vi ramsor tvärs över vägen till varandra, sasom "How much wood would a wood chuck chuck if a wood chuck could chuck wood?" och "Sju sköna sjuksköterskor skötte sjuttiosju sjuka sjömän pa skeppet Shanghai", tills Gregs buss kom. Rasmus o jag var bada jättetrötta, bade pa grund av för lite sömn samt den langa höghöjdsvandringen, sa vi var tämligen flamsiga. Sa kommer Rasmus pa idén att leka pjett (eller "plätt" som han säger...!?) och vi börjar fara runt mellan stenarna bredvid vägen. Jag börjar närma mig att kunna pjetta Rasmus tillbaka, men sa orkar mina fötter inte riktigt lyfta pa sig, jag snubblar och WHAM slar hakan i en sten. AJ!
Satte mig upp o var nog mest förvanad, men sa börjar smärtsignalerna släppas fram till huvudet och tarar börjar välla upp i mina ögon. Rasmus böjer sig ner framför mig i ser alltmer bekymrad ut, vilket inte precis lugnar mig, men vi far fram servetter, alkogel och plaster och med perfekt timing kommer en buss mot Guayaquil. Den hade dessvärre inga lediga sittplatser, sa vi far sta upp längst bak; jag snörvlande med värkande käke, huvud, hand och ben, och Rasmus snart med aksjuka och illamaende. Fy fan... Utsikten var fantastisk, men höljd i dimma bakom tararna och det var kanske bra att vi inte riktigt kunde se hur brant det var en meter utanför den slingrande bergsvägen... Vi madde sa daligt bara tva att vi hoppade av bussen i en liten bergsby, utan att riktigt veta vad vi skulle göra, men sa kommer en ny buss efter bara en minut och har lyckligtvis tva platser lediga; passagerarsätet bredvid chauffören samt en kudde pa golvet däremellan...
Rasmus kunde somna och slippa ma illa, och min inledande smärta började lägga sig o jag kunde läsa pa om Guayaquil i min Lonely Planet bok under tiden. Vädret blev varmare o varmare o växterna utanför fönstret allt större o färggladare medan vi klättrade ner fran 4 000 m till havsniva. Och till slut, efter 4,5 timmar: Guayaquil: Ecuadors största stad med sina drygt 2 miljoner invanare. Floden Guayas flyter längs med strandpromenaden Malecón, men den är sa bred att Rasmus började undra var gränsen gar mellan "flod" o "sjö"... ;) Nu har vi haft tva fina dagar i Guayaquils hetta o ska springa till flygplatsen alldeles strax (Rasmus börjar titta nervöst pa mig o säga "Älskling...?"). En rolig sak i Guayaquil jag bara maste nämna är parken Bolívar där de har livs levande iguaner springandes omkring! Pa gangarna o i träden, överallt! Skitcoolt! Men man far akta sig för att sta under träden i parken eftersom de kissar störtregn o bajsar tennisbollar utan förvarning...
Nu klämmer han hart pa mitt ben o ler stelt, sa nu maste jag nog sluta... ;)
Mot Lima, Cusco o Inkaleden!!! Ingen uppkoppling pa 4 dagar om vi inte hinner skriva fran Cusco, sa: GOTT NYTT 2009!
Hoppas vi alla kan vara mer generösa med var tid som vi tillbringar med vänner o kära, att vi kan skratta varje dag, och ta cykeln istället för bilen allt oftare.
*peace, love and understanding*
/patita verde
Fast det är svart att skriva fort med vänstra langfingret tejpat till ringfingret... Och sa chattar jag med en kompis pa facebook o en annan pa gmail samtidigt... ;)
Parque Nacional Cajas var fantastisk! Rasmus, jag o var brittiske vän Greg gjorde en 4-timmars hike pa 3 700 - 4 200 m höjd, mellan fantastiska bergstoppar o klara glaciärsjöar. Otroligt vackert o stillsamt... O kallt! Men Greg hade tappat bort sitt enda par langbyxor o hade bara Hawaii-style badshorts... Men Rasmus räddade honom genom att lana ut sina regnbyxor, och sa hade han ju sin Panamahatt i bjärta färger... ;) Efter vandringen tog Greg bussen tillbaka till Cuenca medan Rasmus o jag väntade pa en mot kuststaden Guayaquil. Tillsammans med Greg hojtade vi ramsor tvärs över vägen till varandra, sasom "How much wood would a wood chuck chuck if a wood chuck could chuck wood?" och "Sju sköna sjuksköterskor skötte sjuttiosju sjuka sjömän pa skeppet Shanghai", tills Gregs buss kom. Rasmus o jag var bada jättetrötta, bade pa grund av för lite sömn samt den langa höghöjdsvandringen, sa vi var tämligen flamsiga. Sa kommer Rasmus pa idén att leka pjett (eller "plätt" som han säger...!?) och vi börjar fara runt mellan stenarna bredvid vägen. Jag börjar närma mig att kunna pjetta Rasmus tillbaka, men sa orkar mina fötter inte riktigt lyfta pa sig, jag snubblar och WHAM slar hakan i en sten. AJ!
Satte mig upp o var nog mest förvanad, men sa börjar smärtsignalerna släppas fram till huvudet och tarar börjar välla upp i mina ögon. Rasmus böjer sig ner framför mig i ser alltmer bekymrad ut, vilket inte precis lugnar mig, men vi far fram servetter, alkogel och plaster och med perfekt timing kommer en buss mot Guayaquil. Den hade dessvärre inga lediga sittplatser, sa vi far sta upp längst bak; jag snörvlande med värkande käke, huvud, hand och ben, och Rasmus snart med aksjuka och illamaende. Fy fan... Utsikten var fantastisk, men höljd i dimma bakom tararna och det var kanske bra att vi inte riktigt kunde se hur brant det var en meter utanför den slingrande bergsvägen... Vi madde sa daligt bara tva att vi hoppade av bussen i en liten bergsby, utan att riktigt veta vad vi skulle göra, men sa kommer en ny buss efter bara en minut och har lyckligtvis tva platser lediga; passagerarsätet bredvid chauffören samt en kudde pa golvet däremellan...
Rasmus kunde somna och slippa ma illa, och min inledande smärta började lägga sig o jag kunde läsa pa om Guayaquil i min Lonely Planet bok under tiden. Vädret blev varmare o varmare o växterna utanför fönstret allt större o färggladare medan vi klättrade ner fran 4 000 m till havsniva. Och till slut, efter 4,5 timmar: Guayaquil: Ecuadors största stad med sina drygt 2 miljoner invanare. Floden Guayas flyter längs med strandpromenaden Malecón, men den är sa bred att Rasmus började undra var gränsen gar mellan "flod" o "sjö"... ;) Nu har vi haft tva fina dagar i Guayaquils hetta o ska springa till flygplatsen alldeles strax (Rasmus börjar titta nervöst pa mig o säga "Älskling...?"). En rolig sak i Guayaquil jag bara maste nämna är parken Bolívar där de har livs levande iguaner springandes omkring! Pa gangarna o i träden, överallt! Skitcoolt! Men man far akta sig för att sta under träden i parken eftersom de kissar störtregn o bajsar tennisbollar utan förvarning...
Nu klämmer han hart pa mitt ben o ler stelt, sa nu maste jag nog sluta... ;)
Mot Lima, Cusco o Inkaleden!!! Ingen uppkoppling pa 4 dagar om vi inte hinner skriva fran Cusco, sa: GOTT NYTT 2009!
Hoppas vi alla kan vara mer generösa med var tid som vi tillbringar med vänner o kära, att vi kan skratta varje dag, och ta cykeln istället för bilen allt oftare.
*peace, love and understanding*
/patita verde
27 december 2008
Hola!
Sitter pa det, enligt Rasmus, sunkigaste internetcaféet ever, i Cuenca, Ecuadors tredje största stad. Vi letar febrilt efter telefonnumret till bussbolaget som kan köra oss till nationalparken Cajas imorgon bitti, medan skärmen flimrar i regnbagens alla färger och sidorna laddas langsammare än en snigel som saktar ner i en kurva.
;)
I förrgar tog vi bussen pa eftermiddagen till Riobamba, Ecuadors fjärde största stad, o hamnade mitt i en festival à la Kiviks marknad men i mindre skala. Vi went berserk bland standen eftersom det var sa billigt att leka! Rasmus favoritlekar var en automat man pluppade ner 5 cents mynt i som skulle putta ner andra mynt sa att man fick vinst i form av ett myntregn (om man hade tur...), samt ett rejs med studsbollar; när en gubbe smällde en träbit i taket av korrugerad plat gick starten för atta olikfärgade studsbollar som skulle ta sig ner för en slingrande bana fullspikad med spikar - jattespännande! Vi vann inget där, men pa ett ställe där man skulle kasta ringar runt flaskhalsar vann jag en Pilsener, Ecuadors mest salda öl. Fast ickeöldrickare som jag är sa bad jag att fa byta den mot en persikojuice... ;)
Nästa morgon gick vi upp kl 5:20 för att vara vid taget kl 5:45 och fa bra platser pa taket. Det var redan nagra turister där när vi kom och fler hann strömma till innan taget avgick kl 7. Resan bjöd verkligen pa underbara vyer över stora dalar och magnifika bergssidor. När vi anlände i Riobamba kvällen innan sag vi att vulkanen Tungurahua hade ett utbrott med ett stooooort moln av aska som reste sig upp mot himlen och spreds med vindarna söderut, men tyvärr fick vi inte beskada det mer fran tagtaket... Taxishauffören berättade att turister erbjuds turer pa kvallen till ett ställe där man kan beskada lava o glödande stenar som skjuts ur vulkanen fran säkert avstand... Cooooolt!!! :D
Efter närmare sex timmar av tittande, sjungande, pratande, bytande av ställning samt korta sovstunder, var vi framme i Alausí och pabörjade den kända sträckan El nariz del Diablo; Djävulens näsa. Denna tagsträcka var en av de första att öppnas i Ecuador och stod färdig 1904. Sträckan kallas sa eftersom den är "minst lika skräckinjagande som the devil´s nose itself!" da den utgörs av switchbacks fram och tillbaka längs en tämligen steep mountain side. Och där sitter man oa taket med bara en metallpinne mellan sig och stupet nedanför och tänker pa alla stackars satar som dog för att denna räls skulle kunna färdigställas... Nere i dalen passerar man tre hus som heter Sibambe, varefter taget stannar för kissepaus o fotograferande av den hissnande mountian side´n - innan det vänder och kör tillbaka till Alausí...
Efter atta timmar klev vi (äntligen...) av taget och kunde andas bara lite bil- o bussavgaser pa gatan istället för diesellokets mörka rök. Vi köpte en pizza tillsammans med en tjej fran Berlin som gör internship pa ett sjukhus i Riobamba, innan vi klev pa bussen till Cuenca och ytterligare 4,5 timmes sittande pa skumpigt fordon... ;)
Vi har delat hostelrum med RIobambatjejen, som idag for vidare till Gayaquil, samt en 18-aring fran Bedford, England, som aldrig varit utanför Europa, men nu reser jorden runt pa egen hand i 9 manader. Han ar rolig, men ser ut som värsta turiststereotypen med sina flipflops, Billabongshorts, färgglad t-shirt och näsan i sin Lonely Planet bok... Idag besökte vi en Panama hat factory och där slog han sa klart till för att spä pa sin utstyrsel desto mer! ;)
Nu ska Rasmus o jag kolla vad det gar för filmer med engelskt tal pa biografen här intill innan vi träffar Bedford-Greg for dinner. Hur det gick med nationalparken Cajas kommer vi förhoppningsvis kunna berätta fran Guayaquil!
Varma kramar till alla mitt i mellandagsrean!
*abrazos calientes*
/razz y anka
Sitter pa det, enligt Rasmus, sunkigaste internetcaféet ever, i Cuenca, Ecuadors tredje största stad. Vi letar febrilt efter telefonnumret till bussbolaget som kan köra oss till nationalparken Cajas imorgon bitti, medan skärmen flimrar i regnbagens alla färger och sidorna laddas langsammare än en snigel som saktar ner i en kurva.
;)
I förrgar tog vi bussen pa eftermiddagen till Riobamba, Ecuadors fjärde största stad, o hamnade mitt i en festival à la Kiviks marknad men i mindre skala. Vi went berserk bland standen eftersom det var sa billigt att leka! Rasmus favoritlekar var en automat man pluppade ner 5 cents mynt i som skulle putta ner andra mynt sa att man fick vinst i form av ett myntregn (om man hade tur...), samt ett rejs med studsbollar; när en gubbe smällde en träbit i taket av korrugerad plat gick starten för atta olikfärgade studsbollar som skulle ta sig ner för en slingrande bana fullspikad med spikar - jattespännande! Vi vann inget där, men pa ett ställe där man skulle kasta ringar runt flaskhalsar vann jag en Pilsener, Ecuadors mest salda öl. Fast ickeöldrickare som jag är sa bad jag att fa byta den mot en persikojuice... ;)
Nästa morgon gick vi upp kl 5:20 för att vara vid taget kl 5:45 och fa bra platser pa taket. Det var redan nagra turister där när vi kom och fler hann strömma till innan taget avgick kl 7. Resan bjöd verkligen pa underbara vyer över stora dalar och magnifika bergssidor. När vi anlände i Riobamba kvällen innan sag vi att vulkanen Tungurahua hade ett utbrott med ett stooooort moln av aska som reste sig upp mot himlen och spreds med vindarna söderut, men tyvärr fick vi inte beskada det mer fran tagtaket... Taxishauffören berättade att turister erbjuds turer pa kvallen till ett ställe där man kan beskada lava o glödande stenar som skjuts ur vulkanen fran säkert avstand... Cooooolt!!! :D
Efter närmare sex timmar av tittande, sjungande, pratande, bytande av ställning samt korta sovstunder, var vi framme i Alausí och pabörjade den kända sträckan El nariz del Diablo; Djävulens näsa. Denna tagsträcka var en av de första att öppnas i Ecuador och stod färdig 1904. Sträckan kallas sa eftersom den är "minst lika skräckinjagande som the devil´s nose itself!" da den utgörs av switchbacks fram och tillbaka längs en tämligen steep mountain side. Och där sitter man oa taket med bara en metallpinne mellan sig och stupet nedanför och tänker pa alla stackars satar som dog för att denna räls skulle kunna färdigställas... Nere i dalen passerar man tre hus som heter Sibambe, varefter taget stannar för kissepaus o fotograferande av den hissnande mountian side´n - innan det vänder och kör tillbaka till Alausí...
Efter atta timmar klev vi (äntligen...) av taget och kunde andas bara lite bil- o bussavgaser pa gatan istället för diesellokets mörka rök. Vi köpte en pizza tillsammans med en tjej fran Berlin som gör internship pa ett sjukhus i Riobamba, innan vi klev pa bussen till Cuenca och ytterligare 4,5 timmes sittande pa skumpigt fordon... ;)
Vi har delat hostelrum med RIobambatjejen, som idag for vidare till Gayaquil, samt en 18-aring fran Bedford, England, som aldrig varit utanför Europa, men nu reser jorden runt pa egen hand i 9 manader. Han ar rolig, men ser ut som värsta turiststereotypen med sina flipflops, Billabongshorts, färgglad t-shirt och näsan i sin Lonely Planet bok... Idag besökte vi en Panama hat factory och där slog han sa klart till för att spä pa sin utstyrsel desto mer! ;)
Nu ska Rasmus o jag kolla vad det gar för filmer med engelskt tal pa biografen här intill innan vi träffar Bedford-Greg for dinner. Hur det gick med nationalparken Cajas kommer vi förhoppningsvis kunna berätta fran Guayaquil!
Varma kramar till alla mitt i mellandagsrean!
*abrazos calientes*
/razz y anka
25 december 2008
FELIZ NAVIDAD!
Sitter vid köksbordet i det kalla köket, husets kallaste rum, och har just socialiserat på facebook över en kopp varm choklad och en lussekatt... Juldagens morgon, fridens morgon...
Rasmus o jag är tillbaka i Quito efter våra fyra dagar i Amazonas och Sani Lodge. Frukost har serverats där som senast kl 6 varje morgon, så 6:45 vaknade jag nu med kramp i magen och behövde smyga upp o äta en första frukost. Rasmus sover som ett barn i den breda sängen under det rosa överkastet. Ingen snö på taken, men bara tomten (jag alltså...) är vaken...
Det kändes inte särskilt juligt i Amazonas, men igår hade vi en riktigt mysig kväll med familjen och några nära släktingar. Marta fick slita som ett djur i köket och såg väldigt trött ut redan kl 17, men middagen kl 20:30 var jättefin, jättegod och väldigt hjärtevarm. Det bjöds på en BAMSEkalkon, fantastiskt god potatisgratäng, vegetarisk lasagne (skulle snarare kalla det grönsaker gratinerade med ostsås), ris, pistachesås (!) och hemmagjord rödkål, direkt från trädgården! Rasmus o jag bidrog med glögg innan maten, 64 lussekatter (på RIKTIG saffran som Rasmus hade med sig från Sverige!) till efterrätt och som julklapp till alla gäster, samt att pappa Oswaldo fick slå sönder pepparkakshuset vi satte ihop för några dagar sen - till gästernas förtjusning, och mamma Julietas bestörtning eftersom det stod på ett väldigt fint och dyrt fat...
Efter maten blev jag otroligt trött och satt och nickade till vid bordet, medan Rasmus fick följa med sonen David upp på hans rum o leka med hans nya Playstation 3.
Jag fortsatte vara sjuk i Amazonas och började bli riktigt bra först samma dag som det var dags att åka hem, dvs igår. På förmiddagarna gick Rasmus o jag på långsamma djungelvandringar med vår alldeles egen guide Danny, men på eftermiddagarna fick jag sova i vårt tält medan Raasmus o Danny kunde gå på snabbare o längre vandringar. Har varit en underlig sjuka och eftersom det är tredje gången på två månader har jag börjat undra om de är kopplade till varandra. I Sani Lodge träffade vi en rolig, überbrittisk familj med mamma, pappa o två unga tonåringar, som har bott i Kenya o Indien, varit på fem kontinenter och nu bor i Spanien. Mamman var tämligen erfaren på området tropiska sjukdomar och började prata magparasiter med mig, vilket skrämde upp mig en del, fast det var bra tips... Jag älskar fortfarande Sani Lodge och tror efter att se på Rasmus ansikte att han gör det också. Han ska få vara gästskribent här på bloggen när han får tid, så han får berätta sin egen version också!
Det blev inte lika många myggbett på benen under detta besök, men desto fler på ryggen och i sidan, på den tunna huden över revbenen. Kliar likväl som f*n... Fick se en enorm kajman denna gången, precis bredvid bryggan vid campingen där vi sov... Om du håller ut armarna framför dig i en oval, som en ballerina, så vet du hur stort kajmanens huvud var... Själva kroppen uppskattade Danny till fyra meter, och sen tillkommer svansen som brukar vara nästan lika lång som kroppen... he... *svälj...* Jag träffade ju min gode vän guiden Jeremy från Sani Lodge i Quito, dagarna innan Rasmus skulle komma, och han berättade att de hade fått två anacondor hängandes runt lodgen. Lyckligtvis slapp vi stöta på dem denna gången, men en annan guide berättade att ecuadorianska anacondor kan bli 6-7 meter långa, medan de brasilianska dito kan bli det dubbla... Det är f*n inte möjligt!!! En 14 meter lång orm finns bara inte!!! Den längsta man fångat var tydligen så fet att man precis kunde sluta armarna runt den... ursäkta språket, men herrejävlar...
Vi fick istället se en skorpion som någon hittat precis utanför restaurangen. En annan brittisk kvinna berättade då att en kille osm nyss bott på campingen hade haft en i sin stövel. Han hade skakat stöveln ordentligt för att se till att det inte var nåt djur i den innan han tog den på sig, men skorpionen klängde sig fast i stöveln och var kvar när han körde ner sin fot i den. Dock hade skorpionen av skakandet hamnat uppochner och högg stöveln i sulan istället för i killens fot... *svälj igen...* Den svarta skorpionen, vilket detta var, är lite större och lite mindre giftig, men de små rödbruna skorpionerna kan man tydligen dö av...
Vi stötte såklart på fler kongamyror, vilka smärtar och ger feber i upp till 24 timmar, andra bitande myrsorter, samt myggor och getingar - men annars var det lugnt! ;) Rasmus såg en landsköldpadda mitt på stigen under en eftermiddagshike med Danny, och när Rasmus o jag gick på toa mitt i natten såg vi en agouti på bara några meters avständ. Den ser ut som en vildsvinskulting; brun med vita prickar i tre ränder på sidan, men med mycket pinnigare och längre ben. Vi såg två av dess mindre släktingar på en vandirng också, men de är otroligt snabba och prasslar i väg som ett streck innan man riktigt hinner se dem. En massa fåglar hann vi också med, samt en liten fladdermusunge som hängde på en stolsrygg i baren en morgon. Stolen flyttades utomhus och sent på eftermiddagen började den röra lite på sig och flög så småningom iväg. Jättesöt! Med en enorm uppnäsa och nästintill genomskinliga stora öron... :)
Medan jag var sjuk denna gången var jag väldigt kraftlös och trött och hela vår resa vi nu har framför oss verkade jättetung och grå. Men nu när jag kunnat stå upp i hela två timmar och baka lussekatter, kunnat tänka klart och till och med sjunga tillsammans med Rasmus så börjar livet se ljusare ut igen. Under förmiddagen idag behöver vi ägna den mesta tiden åt att packa, eftersom vi nu lämnar husets säkra väggar för att vara backpackers och leva i våra ryggsäckar i tre veckor. Vi ska röra oss mellan 4 500 meter, som är högsta punkten på Inkaleden i Peru, och varma vindar på havsnivå på Galápagos, så det kräver sin lilla planering...
Idag, Juldagen, ska vi ta en buss som går från den stora farliga busstationen i Quito kl 13:30, för att åka till Riobamba. Det är en stad som ligger rakt söderut, uppe i Anderna, men till skillnad från Quito ligger det inte i en dal utan på en platå, vilket gör att kalla vindar viner rätt igenom stan. Mmmm... Förhoppningsvis kommer vi dit en halvtimme innan biljettluckan på tågstationen stänger, så att vi kan köpa tågbiljetter till Riobamba-Alausí påföljande morgon. Om allt går som vi hoppas så sover vi på nåt billigt ställe i Riobamba ikväll och tar tåget vidare söderut kl 7 på Annandag Jul. Detta tåg går längs en del av den korta järnvägssträcka som finns i Ecuador. Tågräls byggdes först i mitten av 1900-talet i detta land, men på grund av jordskred (mkt because of El Niño-störtregn) och jordbävningar finns det bara en begränsad sträcka i Anderna kvar. Tåget vi ska åka är bara en vagn eller två, men där man får åka på taket längs det som kallas Avenida de los volcanes - Vulkanavenyn. Vi kommer förhoppningsvis att se t.ex. Ecuadors högsta vulkan Chimborazo som med sina 6 268 meter sägs vara den punkt på Jorden som är närmast solen - 2,1 km närmare än Mount Everest (enligt wikipedia...). Chimborazo betraktas idag som en inaktiv vulkan och finns med i Ecuadors statsvapen.
På eftermiddagen nån gång (beror på hur många gånger tåget spårar ur) kommer vi fram till byn Alausí och kommer därifrån fortsätta med buss till Cuenca, Ecuadors tredje största stad och andra stadskärna som är UNESCO-skyddad. Sen har vi 26-30 december att disponera fritt mellan Cuenca och största staden Guayaquil, eftersom vi kommer att flyga från Guayaquil till Cusco i Peru vid 18-tiden den 30 december. Det är en flygning som är otroligt muppig eftersom den tar typ 13 timmar (hela natten...) och inkluderar byte i både Lima och Arequipa. Men så var den också den billigaste biljetten vi kunde hitta... Framme i Cusco på morgonen den 31 december kommer vi att leta hostel samt träffa vår Inkaledsguide för breafing. Kl 5 på morgonen den 1 januari bär det sen av för fyra dagars vandrande på Inkaleden samt besök i Machu Picchu! Vi funderar på att försöka stanna en dag till i Aguas calientes, byn nedanför den gamla inkastaden, och sen besöka Titicacasjön på nåt vis, men mer detaljer om det kommer när vi har några! :) Tillbaka från Cusco till Guayaquil gäller iaf den 10 januari, en natt i Guayaquil och sen 6 dagar på Galápagos 11-16 januari. Direkt tillbaka till Quito därifrån, en dags souvernirshopping i Quito och sen flyger Rasmus hem den 18 januari, med landning på Kastrup kl 17 den 21 januari - han ska leka på Manhattan på vägen...
Så ser planen ut! Sen får vi se vad som händer...
De två första veckorna efter att Rasmus åker vet jag inte riktigt vad jag ska göra än, har några sköna alternativ att välja mellan, men sen har jag fått anställning som massageinstruktör på lodgen Black Sheep Inn 2-15 februari. Känns som jag har berättat det redan?... Nåja... Har köpt två stora flaskor Johnson & Johnson baby oil med lavendel- respektive äppeldoft för att ta med som massageolja!
Nu kommer mobilen att pipa om 22 minuter och dagen börja för Rasmus o mig.
Det doftar äventyr!...
:)
*varma varma julkramar* på er alla, nära och kära!
Glad att ni finns...
/anka
Sitter vid köksbordet i det kalla köket, husets kallaste rum, och har just socialiserat på facebook över en kopp varm choklad och en lussekatt... Juldagens morgon, fridens morgon...
Rasmus o jag är tillbaka i Quito efter våra fyra dagar i Amazonas och Sani Lodge. Frukost har serverats där som senast kl 6 varje morgon, så 6:45 vaknade jag nu med kramp i magen och behövde smyga upp o äta en första frukost. Rasmus sover som ett barn i den breda sängen under det rosa överkastet. Ingen snö på taken, men bara tomten (jag alltså...) är vaken...
Det kändes inte särskilt juligt i Amazonas, men igår hade vi en riktigt mysig kväll med familjen och några nära släktingar. Marta fick slita som ett djur i köket och såg väldigt trött ut redan kl 17, men middagen kl 20:30 var jättefin, jättegod och väldigt hjärtevarm. Det bjöds på en BAMSEkalkon, fantastiskt god potatisgratäng, vegetarisk lasagne (skulle snarare kalla det grönsaker gratinerade med ostsås), ris, pistachesås (!) och hemmagjord rödkål, direkt från trädgården! Rasmus o jag bidrog med glögg innan maten, 64 lussekatter (på RIKTIG saffran som Rasmus hade med sig från Sverige!) till efterrätt och som julklapp till alla gäster, samt att pappa Oswaldo fick slå sönder pepparkakshuset vi satte ihop för några dagar sen - till gästernas förtjusning, och mamma Julietas bestörtning eftersom det stod på ett väldigt fint och dyrt fat...
Efter maten blev jag otroligt trött och satt och nickade till vid bordet, medan Rasmus fick följa med sonen David upp på hans rum o leka med hans nya Playstation 3.
Jag fortsatte vara sjuk i Amazonas och började bli riktigt bra först samma dag som det var dags att åka hem, dvs igår. På förmiddagarna gick Rasmus o jag på långsamma djungelvandringar med vår alldeles egen guide Danny, men på eftermiddagarna fick jag sova i vårt tält medan Raasmus o Danny kunde gå på snabbare o längre vandringar. Har varit en underlig sjuka och eftersom det är tredje gången på två månader har jag börjat undra om de är kopplade till varandra. I Sani Lodge träffade vi en rolig, überbrittisk familj med mamma, pappa o två unga tonåringar, som har bott i Kenya o Indien, varit på fem kontinenter och nu bor i Spanien. Mamman var tämligen erfaren på området tropiska sjukdomar och började prata magparasiter med mig, vilket skrämde upp mig en del, fast det var bra tips... Jag älskar fortfarande Sani Lodge och tror efter att se på Rasmus ansikte att han gör det också. Han ska få vara gästskribent här på bloggen när han får tid, så han får berätta sin egen version också!
Det blev inte lika många myggbett på benen under detta besök, men desto fler på ryggen och i sidan, på den tunna huden över revbenen. Kliar likväl som f*n... Fick se en enorm kajman denna gången, precis bredvid bryggan vid campingen där vi sov... Om du håller ut armarna framför dig i en oval, som en ballerina, så vet du hur stort kajmanens huvud var... Själva kroppen uppskattade Danny till fyra meter, och sen tillkommer svansen som brukar vara nästan lika lång som kroppen... he... *svälj...* Jag träffade ju min gode vän guiden Jeremy från Sani Lodge i Quito, dagarna innan Rasmus skulle komma, och han berättade att de hade fått två anacondor hängandes runt lodgen. Lyckligtvis slapp vi stöta på dem denna gången, men en annan guide berättade att ecuadorianska anacondor kan bli 6-7 meter långa, medan de brasilianska dito kan bli det dubbla... Det är f*n inte möjligt!!! En 14 meter lång orm finns bara inte!!! Den längsta man fångat var tydligen så fet att man precis kunde sluta armarna runt den... ursäkta språket, men herrejävlar...
Vi fick istället se en skorpion som någon hittat precis utanför restaurangen. En annan brittisk kvinna berättade då att en kille osm nyss bott på campingen hade haft en i sin stövel. Han hade skakat stöveln ordentligt för att se till att det inte var nåt djur i den innan han tog den på sig, men skorpionen klängde sig fast i stöveln och var kvar när han körde ner sin fot i den. Dock hade skorpionen av skakandet hamnat uppochner och högg stöveln i sulan istället för i killens fot... *svälj igen...* Den svarta skorpionen, vilket detta var, är lite större och lite mindre giftig, men de små rödbruna skorpionerna kan man tydligen dö av...
Vi stötte såklart på fler kongamyror, vilka smärtar och ger feber i upp till 24 timmar, andra bitande myrsorter, samt myggor och getingar - men annars var det lugnt! ;) Rasmus såg en landsköldpadda mitt på stigen under en eftermiddagshike med Danny, och när Rasmus o jag gick på toa mitt i natten såg vi en agouti på bara några meters avständ. Den ser ut som en vildsvinskulting; brun med vita prickar i tre ränder på sidan, men med mycket pinnigare och längre ben. Vi såg två av dess mindre släktingar på en vandirng också, men de är otroligt snabba och prasslar i väg som ett streck innan man riktigt hinner se dem. En massa fåglar hann vi också med, samt en liten fladdermusunge som hängde på en stolsrygg i baren en morgon. Stolen flyttades utomhus och sent på eftermiddagen började den röra lite på sig och flög så småningom iväg. Jättesöt! Med en enorm uppnäsa och nästintill genomskinliga stora öron... :)
Medan jag var sjuk denna gången var jag väldigt kraftlös och trött och hela vår resa vi nu har framför oss verkade jättetung och grå. Men nu när jag kunnat stå upp i hela två timmar och baka lussekatter, kunnat tänka klart och till och med sjunga tillsammans med Rasmus så börjar livet se ljusare ut igen. Under förmiddagen idag behöver vi ägna den mesta tiden åt att packa, eftersom vi nu lämnar husets säkra väggar för att vara backpackers och leva i våra ryggsäckar i tre veckor. Vi ska röra oss mellan 4 500 meter, som är högsta punkten på Inkaleden i Peru, och varma vindar på havsnivå på Galápagos, så det kräver sin lilla planering...
Idag, Juldagen, ska vi ta en buss som går från den stora farliga busstationen i Quito kl 13:30, för att åka till Riobamba. Det är en stad som ligger rakt söderut, uppe i Anderna, men till skillnad från Quito ligger det inte i en dal utan på en platå, vilket gör att kalla vindar viner rätt igenom stan. Mmmm... Förhoppningsvis kommer vi dit en halvtimme innan biljettluckan på tågstationen stänger, så att vi kan köpa tågbiljetter till Riobamba-Alausí påföljande morgon. Om allt går som vi hoppas så sover vi på nåt billigt ställe i Riobamba ikväll och tar tåget vidare söderut kl 7 på Annandag Jul. Detta tåg går längs en del av den korta järnvägssträcka som finns i Ecuador. Tågräls byggdes först i mitten av 1900-talet i detta land, men på grund av jordskred (mkt because of El Niño-störtregn) och jordbävningar finns det bara en begränsad sträcka i Anderna kvar. Tåget vi ska åka är bara en vagn eller två, men där man får åka på taket längs det som kallas Avenida de los volcanes - Vulkanavenyn. Vi kommer förhoppningsvis att se t.ex. Ecuadors högsta vulkan Chimborazo som med sina 6 268 meter sägs vara den punkt på Jorden som är närmast solen - 2,1 km närmare än Mount Everest (enligt wikipedia...). Chimborazo betraktas idag som en inaktiv vulkan och finns med i Ecuadors statsvapen.
På eftermiddagen nån gång (beror på hur många gånger tåget spårar ur) kommer vi fram till byn Alausí och kommer därifrån fortsätta med buss till Cuenca, Ecuadors tredje största stad och andra stadskärna som är UNESCO-skyddad. Sen har vi 26-30 december att disponera fritt mellan Cuenca och största staden Guayaquil, eftersom vi kommer att flyga från Guayaquil till Cusco i Peru vid 18-tiden den 30 december. Det är en flygning som är otroligt muppig eftersom den tar typ 13 timmar (hela natten...) och inkluderar byte i både Lima och Arequipa. Men så var den också den billigaste biljetten vi kunde hitta... Framme i Cusco på morgonen den 31 december kommer vi att leta hostel samt träffa vår Inkaledsguide för breafing. Kl 5 på morgonen den 1 januari bär det sen av för fyra dagars vandrande på Inkaleden samt besök i Machu Picchu! Vi funderar på att försöka stanna en dag till i Aguas calientes, byn nedanför den gamla inkastaden, och sen besöka Titicacasjön på nåt vis, men mer detaljer om det kommer när vi har några! :) Tillbaka från Cusco till Guayaquil gäller iaf den 10 januari, en natt i Guayaquil och sen 6 dagar på Galápagos 11-16 januari. Direkt tillbaka till Quito därifrån, en dags souvernirshopping i Quito och sen flyger Rasmus hem den 18 januari, med landning på Kastrup kl 17 den 21 januari - han ska leka på Manhattan på vägen...
Så ser planen ut! Sen får vi se vad som händer...
De två första veckorna efter att Rasmus åker vet jag inte riktigt vad jag ska göra än, har några sköna alternativ att välja mellan, men sen har jag fått anställning som massageinstruktör på lodgen Black Sheep Inn 2-15 februari. Känns som jag har berättat det redan?... Nåja... Har köpt två stora flaskor Johnson & Johnson baby oil med lavendel- respektive äppeldoft för att ta med som massageolja!
Nu kommer mobilen att pipa om 22 minuter och dagen börja för Rasmus o mig.
Det doftar äventyr!...
:)
*varma varma julkramar* på er alla, nära och kära!
Glad att ni finns...
/anka
20 december 2008
Allt blir inte som man tänkt sig. Det har Rasmus o jag redan fått applicera på vår resplan...
Vi gjorde ju Quito i onsdags, och sen kunde vi äntligen träffa Erin o hennes kompis Susanna på torsdagen. Rasmus delade lägenhet i Guelph förra året med Erin o 4 andra kanadensare, och hon är en helt underbar person. Ler alltid, ser enkelt på saker o ting, men tänker mycket, intressant att prata med och rolig att vara med. Och så passar hon väldigt bra i sina dreads! :) Erin har tagit ett år off from university för att resa runt i Sydamerika. Hon kom till Venezuela o Carácas den 4 november och har rest runt med sin kompis Susanna där samt i Colombia innan de kom hit i onsdags kväll. De blev försenade till Quito eftersom Erin fick en hudsjukdom och behövde söka upp läkare i Bogotá, men nu går hon på antibiotika och mår bara bra. Hennes kompis Susanna mådde dock lite mög i magen och var lätt dämpad, men glad. Vi träffades vid 11 i förrgår och utförde lite ärenden i Quito tillsammans innan vi drog oss mot Avenida América för att ta Q-linjen (finns inte 17 busslinjer, bara 4...) mot busstationen Cotocollao (äntligen fått kläm på det namnet!), där vi tog en regionbuss till Mitad del Mundo. Det är egentligen en by som alltså heter "Jordens mitt", men den besöks huvudsakligen för sina två ekvatormonument. Det största och mest bombastiska mättes fram av fransmän som var här 1736 eller så, och utmärks av en hel liten by av turistaffärer runt en jättekloss av tegelsten. Det kostar 2 dollar att komma in på området, ytterligare 3 dollar för att klättra upp i Tegelstenen och se på utsikten, och ytterligare 3 dollar att kolla in deras lilla insektsmuseum med några levande men mest döda och uppspikade fjärilar, moths, maskar av hisnande storlekar, diverse gräshoppsliknande saker samt håriga spindlar. Vi nöjde oss med att beskåda tegelstenen nerifrån samt ta foton med fötterna på vardera sidan ekvatorn och skämta om att den norra foten är rik och den södra fattig...
På gångavstånd, sort of just around the block, finns ett annat museum som heter Inti-Ñan och som hävdar att de är det RIKTIGA ekvatormuséet eftersom amerikansk militär varit där och mätt ut ekvatorlinjen via GPS med 20 satelliter. Guiden frågade om någon av oss i gruppen hade GPS med oss, varav en fransman sa ja, men också att den visade att vi var 120 meter off the line. "Haha, men militärGPS är mycket bättre än allmän GPS!", sa guiden och skrattade lätt nervöst... ;) Init-Ñan ligger inte ens 250 meter från Tegelstensmonumentet, vilket ju är ganska imponerande för att ha varit utmätt på tidigt 1700-tal av fransmän! Men Rasmus kollade upp på Wikipedia imorse att ekvatorn rör sig inom en 9 meters diameter, och alltså inte är på exakt samma ställe hela tiden. Guiden visade diverse experiment för att visa att ekvatorn är just här och att just på ekvatorn har vi mindre motståndsförmåga ("Not less strength, just less resilience!") och svårare att hålla balansen, men Rasmuskollade även upp detta på Wikipedia och där finns flera tips på hur man kan fejka dessa experiment för att få de resultat man vill! Men skit det, det var kul ändå att vara där! ;) Vi fick se vattenprovet, där vattnet i en sink snurrar åt olika håll beroende på vilken sida av ekvatorn the sink är på (2-3 meter åt norr resp söder), vi fick balansera ett ägg på en spik för att förstå att det är mycket svårare än om vi gör det i våra hemländer (så klart!), gå med stängda ögon längs ekvatorlinjen för att se hur Corioliseffekten drar en antingen åt norr eller söder ("Towards the hemisphere you belong to!") samt se styrkeprov på att det är svårare att hålla emot när guiden drar i dig på ekvatorn än 2-3 meter bredvid den. Det hördes nästan hur Rasmus hjärna gick på högvarv för att analysera och se igenom experimenten... :)
Efter bussturen tillbaka till Quito i solnedgången åt vi middag tillsammans på den söta lilla restaurangen El Cafecito, där jag ätit flera gånger med Frances o Anne. Erin ville gladeligen ta Frances plats som min Piña Colada buddy och beställa en tillsammans med mig. Rasmus o jag delade den godaste tomatsoppan nånsin, varm spenatsallad samt en crepe med champinjoner i goooood sås... MJUMS! Vi skiljdes åt med planen att ses kl 7:15 utanför tjejernas hostel nästa dag för att åka till byn Mindo i the Cloud Forest o ha en äventyrsdag på fredagen, men vid 3-tiden på natten fick jag gå upp och återlämna middagen till toaletten och duscha mig varm från feberfrossa... Kunde inte sova särskilt bra så på morgonen släpade jag mig ut genom dörren med illamående, huvudvärk och yr av trötthet, med Rasmus o en brödskiva i handen. Vi tog oss med taxi till Erin o Susannas hostel, men bara Erin var uppe eftersom Susanna inte mådde så bra... Rasmus o Erin ville iaf satsa på Mindo, så vi åkte vidare i taxin till den stora farliga busstationen (by reputation) och vimsade runt en liten stund innan vi hittade rätt buss åt dem och fick ombord dem en minut innan den skulle gå. *phew*
Jag tog en taxi tillbaka till huset, vilken tyvärr fördes fram väldigt ryckigt medan jag satt i baksätet o behövde tömma mig ur båda ändar, men jag kom lyckligtvis fram efter vad som kändes som en evighet, och sov sen hela dagen. Detta är tredje gången jag blir matförgiftad på mindre än 2 månader, så det börjar kännas lite underligt. Brukar ju kunna äta sten annars, som mamma Julieta uttryckte det... Men familjens husläkare kom o petade på mig imorse (AJ!!!), tog blodtryck o puls o sa "Hm... You shouldn't be vegetarian! Vegetarians die in advance! Tibetan monks die at an average age of 45! You should eat meat!" och skrev sen ut ett litet pill åt mig som jag nu har börjat ta. Rasmus gör stan med Erin idag, men imorgon åker vi ju till Amazonas och Sani Lodge... Vill bara inte må dåligt där, vill inte!! Vi skulle ha åkt på dagsutflykt till vulkanen Cotopaxi idag, men Rasmus ville hellre stanna i stan, så det missades. Fan... Cotopaxi är så fantastiskt! Den perfekt formade vulkanen, en otrolig utsikt och skitball att cykla nerför! Och så missade vi att få känna på glaciären där uppe... attans... Men allt blir inte som man tänkt sig... Hoppas bara det börjar bli bättre än sämre snart... ;)
GOD JUL på alla er som jag tänker på och saknar!!! Var ni än är...
Sjung / lyssna på mycket julmusik, njut lussekatter och pepparkakor och look twice at those beautiful candles in the window... It's christmas... :)
*varma varma kramar*
/sjukanka
Vi gjorde ju Quito i onsdags, och sen kunde vi äntligen träffa Erin o hennes kompis Susanna på torsdagen. Rasmus delade lägenhet i Guelph förra året med Erin o 4 andra kanadensare, och hon är en helt underbar person. Ler alltid, ser enkelt på saker o ting, men tänker mycket, intressant att prata med och rolig att vara med. Och så passar hon väldigt bra i sina dreads! :) Erin har tagit ett år off from university för att resa runt i Sydamerika. Hon kom till Venezuela o Carácas den 4 november och har rest runt med sin kompis Susanna där samt i Colombia innan de kom hit i onsdags kväll. De blev försenade till Quito eftersom Erin fick en hudsjukdom och behövde söka upp läkare i Bogotá, men nu går hon på antibiotika och mår bara bra. Hennes kompis Susanna mådde dock lite mög i magen och var lätt dämpad, men glad. Vi träffades vid 11 i förrgår och utförde lite ärenden i Quito tillsammans innan vi drog oss mot Avenida América för att ta Q-linjen (finns inte 17 busslinjer, bara 4...) mot busstationen Cotocollao (äntligen fått kläm på det namnet!), där vi tog en regionbuss till Mitad del Mundo. Det är egentligen en by som alltså heter "Jordens mitt", men den besöks huvudsakligen för sina två ekvatormonument. Det största och mest bombastiska mättes fram av fransmän som var här 1736 eller så, och utmärks av en hel liten by av turistaffärer runt en jättekloss av tegelsten. Det kostar 2 dollar att komma in på området, ytterligare 3 dollar för att klättra upp i Tegelstenen och se på utsikten, och ytterligare 3 dollar att kolla in deras lilla insektsmuseum med några levande men mest döda och uppspikade fjärilar, moths, maskar av hisnande storlekar, diverse gräshoppsliknande saker samt håriga spindlar. Vi nöjde oss med att beskåda tegelstenen nerifrån samt ta foton med fötterna på vardera sidan ekvatorn och skämta om att den norra foten är rik och den södra fattig...
På gångavstånd, sort of just around the block, finns ett annat museum som heter Inti-Ñan och som hävdar att de är det RIKTIGA ekvatormuséet eftersom amerikansk militär varit där och mätt ut ekvatorlinjen via GPS med 20 satelliter. Guiden frågade om någon av oss i gruppen hade GPS med oss, varav en fransman sa ja, men också att den visade att vi var 120 meter off the line. "Haha, men militärGPS är mycket bättre än allmän GPS!", sa guiden och skrattade lätt nervöst... ;) Init-Ñan ligger inte ens 250 meter från Tegelstensmonumentet, vilket ju är ganska imponerande för att ha varit utmätt på tidigt 1700-tal av fransmän! Men Rasmus kollade upp på Wikipedia imorse att ekvatorn rör sig inom en 9 meters diameter, och alltså inte är på exakt samma ställe hela tiden. Guiden visade diverse experiment för att visa att ekvatorn är just här och att just på ekvatorn har vi mindre motståndsförmåga ("Not less strength, just less resilience!") och svårare att hålla balansen, men Rasmuskollade även upp detta på Wikipedia och där finns flera tips på hur man kan fejka dessa experiment för att få de resultat man vill! Men skit det, det var kul ändå att vara där! ;) Vi fick se vattenprovet, där vattnet i en sink snurrar åt olika håll beroende på vilken sida av ekvatorn the sink är på (2-3 meter åt norr resp söder), vi fick balansera ett ägg på en spik för att förstå att det är mycket svårare än om vi gör det i våra hemländer (så klart!), gå med stängda ögon längs ekvatorlinjen för att se hur Corioliseffekten drar en antingen åt norr eller söder ("Towards the hemisphere you belong to!") samt se styrkeprov på att det är svårare att hålla emot när guiden drar i dig på ekvatorn än 2-3 meter bredvid den. Det hördes nästan hur Rasmus hjärna gick på högvarv för att analysera och se igenom experimenten... :)
Efter bussturen tillbaka till Quito i solnedgången åt vi middag tillsammans på den söta lilla restaurangen El Cafecito, där jag ätit flera gånger med Frances o Anne. Erin ville gladeligen ta Frances plats som min Piña Colada buddy och beställa en tillsammans med mig. Rasmus o jag delade den godaste tomatsoppan nånsin, varm spenatsallad samt en crepe med champinjoner i goooood sås... MJUMS! Vi skiljdes åt med planen att ses kl 7:15 utanför tjejernas hostel nästa dag för att åka till byn Mindo i the Cloud Forest o ha en äventyrsdag på fredagen, men vid 3-tiden på natten fick jag gå upp och återlämna middagen till toaletten och duscha mig varm från feberfrossa... Kunde inte sova särskilt bra så på morgonen släpade jag mig ut genom dörren med illamående, huvudvärk och yr av trötthet, med Rasmus o en brödskiva i handen. Vi tog oss med taxi till Erin o Susannas hostel, men bara Erin var uppe eftersom Susanna inte mådde så bra... Rasmus o Erin ville iaf satsa på Mindo, så vi åkte vidare i taxin till den stora farliga busstationen (by reputation) och vimsade runt en liten stund innan vi hittade rätt buss åt dem och fick ombord dem en minut innan den skulle gå. *phew*
Jag tog en taxi tillbaka till huset, vilken tyvärr fördes fram väldigt ryckigt medan jag satt i baksätet o behövde tömma mig ur båda ändar, men jag kom lyckligtvis fram efter vad som kändes som en evighet, och sov sen hela dagen. Detta är tredje gången jag blir matförgiftad på mindre än 2 månader, så det börjar kännas lite underligt. Brukar ju kunna äta sten annars, som mamma Julieta uttryckte det... Men familjens husläkare kom o petade på mig imorse (AJ!!!), tog blodtryck o puls o sa "Hm... You shouldn't be vegetarian! Vegetarians die in advance! Tibetan monks die at an average age of 45! You should eat meat!" och skrev sen ut ett litet pill åt mig som jag nu har börjat ta. Rasmus gör stan med Erin idag, men imorgon åker vi ju till Amazonas och Sani Lodge... Vill bara inte må dåligt där, vill inte!! Vi skulle ha åkt på dagsutflykt till vulkanen Cotopaxi idag, men Rasmus ville hellre stanna i stan, så det missades. Fan... Cotopaxi är så fantastiskt! Den perfekt formade vulkanen, en otrolig utsikt och skitball att cykla nerför! Och så missade vi att få känna på glaciären där uppe... attans... Men allt blir inte som man tänkt sig... Hoppas bara det börjar bli bättre än sämre snart... ;)
GOD JUL på alla er som jag tänker på och saknar!!! Var ni än är...
Sjung / lyssna på mycket julmusik, njut lussekatter och pepparkakor och look twice at those beautiful candles in the window... It's christmas... :)
*varma varma kramar*
/sjukanka
17 december 2008
Sitter återigen på mitt rosa överkast i mitt kalla rum på bottenvåningen och har laptopen i knät. Men för första gången sitter jag inte ensam här. Jag har en arm om mina axlar och ibland hörs ljud som inte jag är upphov till.
Rasmus är här...
Kan knappt fatta det, fast han sitter kloss intill mig, andas och vänder blad i sin bok.
Det har varit några galet fulla dagar i Quito sen jag kom hem från Polylepis. Åkte därifrån i förväg med ett pensionerat par från Guayaquil, Anita y Vicente. Första kvinnan jag träffat i Ecuador med samma namn som min mamma - fast det är spanskt! Polylepis var interssant och miljön så fantastiskt vacker, men jag orkade bara inte ta in det. Det blev för mycket, slutspurta med hjärnan har jag aldrig haft lätt för... Jag kände mig bara så rastlös och malplacerad, och med en god väns ord i mina tankar så vågade jag avvika från planen och lämna lodgen tidigare än beräknat. Fick svar på (nästan) alla frågor, så varför stanna längre om det inte känns rätt?
I Quito hade jag turen att springa på o lyckas träffa olika vänner, bland annat min guide från första lodgen: Sani Lodge i Amazonas. Han heter Jeremy, har ett brokigt ursprung som innefattar både Kanada, USA, England och Peru, han är innehavare av tre olika naitonaliteter (och pass) och känns som en underbart nära bror. Jättekul att få träffa honom igen, även om det var i betongdjungeln denna gången!
Jag träffade även Moe, guiden från vår utflykt till Cotopaxi, och fick bland annat följa med honom och testa klättring. Tänkte på kusin Lina o hennes Anders hela tiden! :) Klättringen utfördes i ett "klättringsgym" vilket var en källare med ca 2 m i takhöjd och hundratals olika formade grepp på väggarna. Jag tänkte att det inte kan vara så svårt eftersom det är så lågt i tak och alltså inte klättring uppför en hög vägg med linor och grejer - men ack så fel jag hade! Idag har jag gnällt lite randomly över träningsvärk på de konstigaste ställen o Rasmus har knådat mig lite, bland annat på insidan av underarmarna...
Vi gjorde Quito idag! Upp kl 7:50, frukost, prat med Marta, packa ryggsäck, borsta tänderna och ut genom dörren. Tog ganska lång tid idag, men jag förutspår en väl invand rutin om inte ens en vecka, då vi båda helt enkelt svisch, svisch, svisch - "Klar!", "Jag med!", "Bra, då går vi!"... ;)
Vi inledde dagen med att bekräfta och betala vårt besök på min första ecolodge Sani Lodge! Vi kommer att åka dit på söndag morgon den 21 dec (flyg... but I have my strong reasons!), bo på deras camping plats denna gången, och återvända kl 13 på julafton, lokal tid. Ha! Kalle Anka! Fast 6 timmar försent... Men vi kommer kanske uppleva den första kortfilmen live istället! Den där Kalle Anka är i djungeln för en fotoexpedition och försöker fotografera fåglar! A-la-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa-di-a! :D Sen klättrade vi upp i la Basílica de..., en av Centro Histórico's hundratals kyrkor. Vi kysstes på platsen jag förutbestämt när jag var där med spanskaklassen för två månader sen, och vi sjöng julsånger i stämmor uppe i klocktornet. Gud som jag saknat att sjunga! Att sjunga i stämmor med nån! Att sjunga med Rasmus!!!
Efter vår trerätterslunch för 2 dollar per person på helt okej restaurang mitt i smeten i Gamla Stan, så gick vi till Plaza Grande och besökte Palácio del Gobierno: Regeringspalatset. President Correa arbetar här, men just idag var han i Brasilien för en reunión de presidentes del America del Sur. Attans... Men vi fick se den stora mosaiktavlan av Guayasamín, en av Ecuadors största konstnärer ("Oj! Vad vägde han då?", sa Rasmus...), som visar conquistadoren Fransisco de Orellana's upptäcktsfärd som förste europé längs hela Amazonasfloden. Han började här i Quito, i mars 1541, och en staty visar var han stod när han pekade och sa "Ditåt!" och drog iväg med sina mannar. Med många indígenas hjälp nådde han Atlanten i augusti 1542. Vilken resa!
Resplanen för Rasmus o mig efter Sani Lodge ser ut som sådan att vi är 24 timmar i Quito med familjen (bakar lussekatter med RIKTIG saffran och bjuder på glögg med Rasmus glöggessens!) och sen tar vi en buss söderut till Riobamba kl 13:30 på Juldagen. Förhoppningsvis kommer vi fram en halvtimme innan biljettluckan stänger, så att vi kan köpa biljetter till tåget från Riobamba till Alausí på kvällen den 25e och inte behöver vaknar i tid för att köa kl 5 den 26e. Mer om tåget kommer att komma i senare blogginlägg! ;) På kvällen den 26e anländer vi förhoppningsvis Cuenca och är sedan där o i Guayaquil tills vi flyger från Guayaquil till Cusco i Perú på kvällen 30e. Sedan är det tre dagars vandring på Inkaleden samt en dag i Maccu Picchu - med start kl 5 den 1 januari. Blir nog första gången sen jag var fem år som jag inte kommer vara vaken på tolvslaget... Men vi har pratat om att sätta väckarklockan på 23:55, skåla i champagne och sen somna om... ;)
Allt är bra, jag älskar Ecuador, jag älskar Rasmus och vårt reseäventyr tillsammans har just börjat!
Ska bara fatta det också...
;)
Varmaste tankarna och kramarna till käraste Claudie som har fått låta sin Håkan gå...
/anka
Rasmus är här...
Kan knappt fatta det, fast han sitter kloss intill mig, andas och vänder blad i sin bok.
Det har varit några galet fulla dagar i Quito sen jag kom hem från Polylepis. Åkte därifrån i förväg med ett pensionerat par från Guayaquil, Anita y Vicente. Första kvinnan jag träffat i Ecuador med samma namn som min mamma - fast det är spanskt! Polylepis var interssant och miljön så fantastiskt vacker, men jag orkade bara inte ta in det. Det blev för mycket, slutspurta med hjärnan har jag aldrig haft lätt för... Jag kände mig bara så rastlös och malplacerad, och med en god väns ord i mina tankar så vågade jag avvika från planen och lämna lodgen tidigare än beräknat. Fick svar på (nästan) alla frågor, så varför stanna längre om det inte känns rätt?
I Quito hade jag turen att springa på o lyckas träffa olika vänner, bland annat min guide från första lodgen: Sani Lodge i Amazonas. Han heter Jeremy, har ett brokigt ursprung som innefattar både Kanada, USA, England och Peru, han är innehavare av tre olika naitonaliteter (och pass) och känns som en underbart nära bror. Jättekul att få träffa honom igen, även om det var i betongdjungeln denna gången!
Jag träffade även Moe, guiden från vår utflykt till Cotopaxi, och fick bland annat följa med honom och testa klättring. Tänkte på kusin Lina o hennes Anders hela tiden! :) Klättringen utfördes i ett "klättringsgym" vilket var en källare med ca 2 m i takhöjd och hundratals olika formade grepp på väggarna. Jag tänkte att det inte kan vara så svårt eftersom det är så lågt i tak och alltså inte klättring uppför en hög vägg med linor och grejer - men ack så fel jag hade! Idag har jag gnällt lite randomly över träningsvärk på de konstigaste ställen o Rasmus har knådat mig lite, bland annat på insidan av underarmarna...
Vi gjorde Quito idag! Upp kl 7:50, frukost, prat med Marta, packa ryggsäck, borsta tänderna och ut genom dörren. Tog ganska lång tid idag, men jag förutspår en väl invand rutin om inte ens en vecka, då vi båda helt enkelt svisch, svisch, svisch - "Klar!", "Jag med!", "Bra, då går vi!"... ;)
Vi inledde dagen med att bekräfta och betala vårt besök på min första ecolodge Sani Lodge! Vi kommer att åka dit på söndag morgon den 21 dec (flyg... but I have my strong reasons!), bo på deras camping plats denna gången, och återvända kl 13 på julafton, lokal tid. Ha! Kalle Anka! Fast 6 timmar försent... Men vi kommer kanske uppleva den första kortfilmen live istället! Den där Kalle Anka är i djungeln för en fotoexpedition och försöker fotografera fåglar! A-la-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa-di-a! :D Sen klättrade vi upp i la Basílica de..., en av Centro Histórico's hundratals kyrkor. Vi kysstes på platsen jag förutbestämt när jag var där med spanskaklassen för två månader sen, och vi sjöng julsånger i stämmor uppe i klocktornet. Gud som jag saknat att sjunga! Att sjunga i stämmor med nån! Att sjunga med Rasmus!!!
Efter vår trerätterslunch för 2 dollar per person på helt okej restaurang mitt i smeten i Gamla Stan, så gick vi till Plaza Grande och besökte Palácio del Gobierno: Regeringspalatset. President Correa arbetar här, men just idag var han i Brasilien för en reunión de presidentes del America del Sur. Attans... Men vi fick se den stora mosaiktavlan av Guayasamín, en av Ecuadors största konstnärer ("Oj! Vad vägde han då?", sa Rasmus...), som visar conquistadoren Fransisco de Orellana's upptäcktsfärd som förste europé längs hela Amazonasfloden. Han började här i Quito, i mars 1541, och en staty visar var han stod när han pekade och sa "Ditåt!" och drog iväg med sina mannar. Med många indígenas hjälp nådde han Atlanten i augusti 1542. Vilken resa!
Resplanen för Rasmus o mig efter Sani Lodge ser ut som sådan att vi är 24 timmar i Quito med familjen (bakar lussekatter med RIKTIG saffran och bjuder på glögg med Rasmus glöggessens!) och sen tar vi en buss söderut till Riobamba kl 13:30 på Juldagen. Förhoppningsvis kommer vi fram en halvtimme innan biljettluckan stänger, så att vi kan köpa biljetter till tåget från Riobamba till Alausí på kvällen den 25e och inte behöver vaknar i tid för att köa kl 5 den 26e. Mer om tåget kommer att komma i senare blogginlägg! ;) På kvällen den 26e anländer vi förhoppningsvis Cuenca och är sedan där o i Guayaquil tills vi flyger från Guayaquil till Cusco i Perú på kvällen 30e. Sedan är det tre dagars vandring på Inkaleden samt en dag i Maccu Picchu - med start kl 5 den 1 januari. Blir nog första gången sen jag var fem år som jag inte kommer vara vaken på tolvslaget... Men vi har pratat om att sätta väckarklockan på 23:55, skåla i champagne och sen somna om... ;)
Allt är bra, jag älskar Ecuador, jag älskar Rasmus och vårt reseäventyr tillsammans har just börjat!
Ska bara fatta det också...
;)
Varmaste tankarna och kramarna till käraste Claudie som har fått låta sin Håkan gå...
/anka
13 december 2008
Skrivet 10 december 2008:
Nerifrån o upp har jag på mig:
- Mammas Helly Hansensockar
- Långkalsonger
- Boxers
- Sport-bh
- Underställströja
- Långärmad blå bomullströja
- Min gröna, stickade, varma polotröja
- Uffes röda, stickade mössa
Jag sitter även i en säng under ett lakan, två filtar och ett tjockt täcke, but still...
...Jag fryser!
Bienvenido a Polylepis Lodge, situated i en remote dalgång på 3 600 m.ö.h. i de ecuadorianska Anderna. Här finns ingen snö, men under Pleistocenperioden var här en stor glaciär. Det var den som formade dalen och gav den dess nästan perfekta U-form. Därefter hade volcán Chile ett utbrott som täckte dalen i ett tjockt lager aska. Detta har gjort att dalen idag är hem för en trädsort som heter Polylepis; "många lager" eller "många blad". Det är ett av få träd som växer ovanför trädgränsen (hur paradoxalt låter inte det?) och är tydligen ovanligt idag. I alla fall i det här området och med denna storlek och ålder på träden. Förr använde folket i Anderna det som bränsle, men eftersom det växer så otroligt långsamt så har antalet träd sjunkit drastiskt. I denna dalen finns inte överdrivet många, den lilla skogen är ungefär stor som Botan. Om man inte räknar med kyrkogårdsdelen i söder.
Efter frukost fick jag gå på tur med guiden Jesus. Vi hade stövlar...
(Hahaa, parallellen till att Jesus kunde gå på vattnet o alltså inte behövde stövlar! Jättekul!)
Han pekade ut olika växter och berättade om dem i tämligen begränsad utsträckning. Men det kan vara så att alla mina "Qué?" gjorde att han drog sig från att berätta överdrivet mycket... Han visade Valeriana som ju är lugnande, två sorters bär som är halocinogena, en buske vars blad kan användas för att göra halocinogent te, en annan planta man kan använda för bråck, ont i magen och gikt, en planta som heter Dientes del León, en... vänta nu... de där bladen ser bekanta ut... Dientes del León? Dandelion? Hahaa, det är ju en maskros!
"No ríe, es una planta medicinal importante! Esta muy bien!", sa Jesus o tittade lätt besvärat på mig.
Okej, förlåt, jag ska inte skratta, det är en viktig medicinalväxt!... Men jag fick ju dra dem ur mammas gräsmatta för 10 öre styck när jag var liten! Och här markeras de med skyltar för turisterna! Det är ju lite roligt! Ganska coolt också att de kan växa såväl 3 som 3 600 meter över havet! Undrar om plantor som tas från havet och högt upp också flämtar? (När de går i trappor, alltså...) ;)
Ett annat träd som Jesus också pekade ut heter Pumamaqui. Puma betyder puma och maqui betyder hand på quichua (Maquipucuna = "vänlig hand", eller "hand som hjälper", berättade jag det när jag var där?). Trädet ser tydligen ut som en pumas hand? Vet inte riktigt om jag håller med... eller så ser pumatassar väldigt annorlunda ut i Ecuador... Ett av dessa pumamaqui var iaf jättestort. Relativt! Inte jämfört med ceibaträden i Amazonas eller ens ekarna i New Orleans inte... De växer också långsamt och kallas även för milleniumträd, varför jag frågade hur gammalt det är. "Este? No se, pero dos mil años pienso... o más...". Så det trädet har stått där sen Jesus levde alltså? På't ungefär! Ganska svindlande för tankarna... Tänk allt som har hänt under den tiden! Världskrig! Korståg! Pesten! TV! Alla människor som gått förbi det... eller snarare inte gått förbi det, det är ju desto fler... Bastante chévere! Ganska coolt!
Vi kom ut på andra sidan Botan, hrm, polylepisskogen, och gick uppför mellan högt gräs som växer som i upponervända skålar. Är halvsfäriska. Växer i mitten, men bladen blir för höga och tunga och faller ut åt sidorna, skapandes en liten kupol. Är ni med? :) Detta är Ecuadors páramo. Höglandsslätt. Mellan kupolerna växer frailejones, eller "orejas de conejo" = kaninöron. De finns inte heller på särskilt många ställen; 90% av världens bestånd av frailejones finns i Reserva de El Ángel, som är granne med Polylepis Lodge. De växer också extremt långsamt; stammen ökar i höjd med ca 1 cm per år... Vilken skillnad jämfört med bambun i regnskogen och the cloud forest som växer en meter per månad! Stammen påminner om en palmstam; den är ganska rugged, och smal i förhållande till växtens höjd. Högst upp finns ljusljusgröna blad, ca 30 cm långa, som är ganska tjocka och hårda, men täckta av små små ljusa hår. De är supermjuka att klappa på och tillsammans med dess form kan man förstå varför de kallas kaninöron. Bladen vissnar så småningom, böjer sig neråt och bildar ett skyddande lager utanpå stammen. Om du nånsin sett en liten träklubba med kristalliserat socker på så vet du hur trädet ser ut! De finns överallt ute på el páramo kring Polylepis och de flesta är mellan 30 och 150 cm höga. Men så stannar vi, Jesus pekar och säger "Den där är 420 cm hög...". Coolt! Grodde alltså ca 60 år efter att spanjorerna kom till Ecuador! "Och den där är 600 cm hög..." NÄHÄ! Pre-Inka alltså!? Bastante chévere!
Strax efteråt nådde vi en liten sjö och satte oss ner för att vila en liten stund efter den 90 minuter långa promenaden över trädstammar, under grenar o genom gegga. Dobermannbjässen Aron la sig splaff på mina fötter och bad "snällt" om att bli kliad. Okej då... ;)
"Mira!" Titta!, sa Jesus o pekade med rak arm snett uppåt. "Un condór!"
Och där svävade den! COOOOLT! Mitt livs första! WohooO!
"Pero es muy pequeñito, un niño..."
Jaha, så den jättefågeln är en bebis? Hur stor är inte mamma då?...
Här är otroligt vackert, men på ett stillsamt och storslaget sätt. Amazonas var så otroligt sprudlande av liv, väldigt dense och aldrig tyst. El bosque nublado hade så omväxlande väder och en massa fåglar hit och dit. Här är öde. Och kallt. Kan tänka mig att det är väldigt likt lappländska höglandet. Här finns djur men man ser dem aldrig. Och de har inga ljud för sig. Och utsikten är tiotals milsvid. I lodgen finns heller inga gäster förnärvarande, så det är jag och fyra anställda. Deras två två-åringar är det som låter mest. Fast på lördag kommer det 96 pasajeros. Hejåhå! Har lovat hjälpa till att servera...
:)
*abrazos*
/patita
Oh, såg två ankor här också! Patos på 3 700 m! Vi finns överallt!
Skrivet 11 december 2008:
Sitter på ett fårskinn på en träbänk i Polylepis allrum. Rosío och Jenny håller på att fixa klart lunchen i köket och Oscar el administrador och Jesus jobbar på därute tills de ropar att det är klart. Tvååringarna Johnny och Jannin leker, gråter, skriker och leker igen. Nyss fick de trycka på knapparna på min laptop och få fotona från imorse att hoppa fram och tillbaka. Jättekul! Nu kastar de ner cd-skivor på golvet. Ännu roligare!
Vid varje utandning kommer det ett vitt moln ur munnen.
Nästippen är kall som insidan av ett kylskåp.
Igår kväll, vid brasan efter middagen, frågade Oscar mig om svenskar tror på Gud.
”Tja, de är ju protestanter… Men vi tror inte direkt på Gud…”
”Inte? Tror DU på Gud?”
”Njae…”
”Vad tror du på då?”
”Jag vet inte… Vad tror jag på? (Måste man tro på nåt??) Tror jag på något? … Jag tror på evolutionen… Naturens krafter!”
”Men Gud har ju skapat allt detta så att vi kan leva! Om inte Gud hade skapat allt detta så hade det ju inte funnits! Klart att Gud finns! Man ska tro på Gud!”
”Okej… Men jag tror på evolution… och slump… Men jag förstår att andra kan tro att Gud har skapat allt!”
”Men om folk inte tror på Gud, hur gör de då när de gifter sig?
”De flesta gifter sig nog i kyrkan, tror jag.”
”Varför?”
”Det är tradition…”
Han tittade undrande på mig. Kändes nästan anklagande från hans sida. Tyckte jag hörde snudd på irritation i hans röst. Men hans fru Rosío bröt in och började prata om jul istället. Klok kvinna…
Men så svårt att prata religion och tro med någon som är fullständigt övertygad om att deras sätt att tänka är det enda rätta! Och då är Oscar ändå van vid turister och människor som är annorlunda än han själv… Börjar ana hur fundamentalister vore att prata med… Så underlig känsla, det vore…
* lunchpaus *
Jenny serverade rödbetor till lunchen. Det heter remolacha på spanska. Jag upprepade ordet högt för att repetera för mig själv, men då rättade lilla Jannin mig med rak blick och sa högt och tydligt: ”SE-MO-LAS-SA!”.
”Semolacha?” svarade jag undrande.
”SE-MO-LAS-SA!” sa hon igen. Hon upprepade sig säkert åtta gånger och log så hon fick rynkor på näsan efter varje gång. Men så hördes plötsligt från hennes mamma Jenny på andra sidan köket: ”Re-mo-la-cha!”.
”Si! SE-MO-LAS-SA!”
;)
Ägaren Fernando kom hit nu till lunch, så jag hoppas få en pratstund med honom i eftermiddag. The on-site administrator Oscar har jag lite svårt att kommunicera med…
Fem dagar kvar tills Rasmus kommer…
*kraaaaam*
Skrivet 12 december 2008:
Har ont i rumpan. Det här fårskinnet är tämligen nersuttet och de smala plankorna inunder gör sig väl påminda. Sitter för många meter från elden för att värmas av den, men har både långkalsonger, fluffiga träningsbyxor och regnbyxor på benen, samt underställströja, bomullst-shirt, Rasmus armévärmetröja och min varma stickade polo på överkroppen. Samt vadderade kängor på fötterna och Uffemössan på huvudet. Svårt att skriva med vantar…
:)
Har känt mig lite deppig här och inte helt kunnat ta in stället. Naturen runt om ecolodgen är completely stunning och jag tittar igen och igen på fotona från mina vandringar här, men… personalen är annorlunda… Jag kan inte riktigt få ut vad jag behöver för uppsatsen från dem, och så jobbar de antingen heltid i köket eller med att gå fram och tillbaka i gummistövlar och se busy ut… Här är inga turister och när de väl kommer så är de 96 stycken gymnasieelever… Taket i mitt rum läcker och allt är kallt och fuktigt… Lille Johnny tycker inte om mig och blänger argt eller sparkar på mig så fort han kan… och dobermann-Aron vill för ofta antingen lekbitas för hårt eller para sig med mitt vänsterben så jag nästan trillar omkull… Har känt mig ensam och rastlös och bara velat åka tillbaka till Quito. Längtar efter Rasmus och tiden går för långsamt här…
Fick ett prat med ägaren igår, men vilken underlig typ! Har sin gravida fru runt hörnet men kallar mig ändå ”mí amor”, lägger armen om min midja och nyper mig i sidan. Känns lite som om han har någon koncentrationsstörning och är konstant i rörelse och pratandes. Ställer man en fråga han inte vill eller kan svara på blir han sur. Lite för mycket inne i sin egen bubbla liksom… Och inte var det lätt att intervjua honom inte, så som han ställde sig upp mitt i en mening och gick ut, kom tillbaka, gick ut igen utan ett ord, kom inte tillbaka…
*suck*
Igår kväll bad Fernando mig vara guide åt en av de två turisterna eftersom hans mannar måste förbereda inför Invasionen av Gymnasiet idag och imorgon. O-o-o-okej?... Jag är ju visserligen utbildad vandrings- och reseledare av STS Alpresor, lärt mig om den Ecuadorianska naturen i tre månader och gått samma väg med guiden Jesus i förrgår, men-eh… Habla Inglés?
Visade sig dock vara inga problem eftersom min följeslagare genom polylepisskogen och över Andernas páramo var en frisk o underbar 65-årig tjej! Hon heter Anita och är från Guayaquil, den (relativt…) frigjorda staden. Vi pratade äktenskap, politik, religion, utbildning och en massa andra underbart känsliga ämnen, alltmedan jag höll hennes hand uppför och nerför stenar, under grenar och genom gegga. Vilken inspirationskälla och förebild! Halvvägs genom vår 3-timmars vandring över stock och sten säger hon att hon har osteoporos… ”Men inte bryr jag mig om det! Ska jag sätta mig på en stol och se livet passera revy bara för det? Inte då! Hahaha!”. Underbar tant!!! :D Flera gånger sa hon t.ex. ”Men det är ju relativt”, ”Så tänker man ju nu för tiden!” och ”Världen ändras ju ständigt!”. När jag sa att jag hoppas bli som hon när jag är 65 så sa hon ”Det är klart du blir!” :)
Snart dags för middag. Just nu är det lussevaka hos kusin Kalle o hans Pekeri i Malmö...
Elden behöver be attended to. Tändstickorna från mitt rum ligger på tork framför brasan…
Ännu en dag har sniglat sig förbi uppe på 3 600 meter över havet.
Nerifrån o upp har jag på mig:
- Mammas Helly Hansensockar
- Långkalsonger
- Boxers
- Sport-bh
- Underställströja
- Långärmad blå bomullströja
- Min gröna, stickade, varma polotröja
- Uffes röda, stickade mössa
Jag sitter även i en säng under ett lakan, två filtar och ett tjockt täcke, but still...
...Jag fryser!
Bienvenido a Polylepis Lodge, situated i en remote dalgång på 3 600 m.ö.h. i de ecuadorianska Anderna. Här finns ingen snö, men under Pleistocenperioden var här en stor glaciär. Det var den som formade dalen och gav den dess nästan perfekta U-form. Därefter hade volcán Chile ett utbrott som täckte dalen i ett tjockt lager aska. Detta har gjort att dalen idag är hem för en trädsort som heter Polylepis; "många lager" eller "många blad". Det är ett av få träd som växer ovanför trädgränsen (hur paradoxalt låter inte det?) och är tydligen ovanligt idag. I alla fall i det här området och med denna storlek och ålder på träden. Förr använde folket i Anderna det som bränsle, men eftersom det växer så otroligt långsamt så har antalet träd sjunkit drastiskt. I denna dalen finns inte överdrivet många, den lilla skogen är ungefär stor som Botan. Om man inte räknar med kyrkogårdsdelen i söder.
Efter frukost fick jag gå på tur med guiden Jesus. Vi hade stövlar...
(Hahaa, parallellen till att Jesus kunde gå på vattnet o alltså inte behövde stövlar! Jättekul!)
Han pekade ut olika växter och berättade om dem i tämligen begränsad utsträckning. Men det kan vara så att alla mina "Qué?" gjorde att han drog sig från att berätta överdrivet mycket... Han visade Valeriana som ju är lugnande, två sorters bär som är halocinogena, en buske vars blad kan användas för att göra halocinogent te, en annan planta man kan använda för bråck, ont i magen och gikt, en planta som heter Dientes del León, en... vänta nu... de där bladen ser bekanta ut... Dientes del León? Dandelion? Hahaa, det är ju en maskros!
"No ríe, es una planta medicinal importante! Esta muy bien!", sa Jesus o tittade lätt besvärat på mig.
Okej, förlåt, jag ska inte skratta, det är en viktig medicinalväxt!... Men jag fick ju dra dem ur mammas gräsmatta för 10 öre styck när jag var liten! Och här markeras de med skyltar för turisterna! Det är ju lite roligt! Ganska coolt också att de kan växa såväl 3 som 3 600 meter över havet! Undrar om plantor som tas från havet och högt upp också flämtar? (När de går i trappor, alltså...) ;)
Ett annat träd som Jesus också pekade ut heter Pumamaqui. Puma betyder puma och maqui betyder hand på quichua (Maquipucuna = "vänlig hand", eller "hand som hjälper", berättade jag det när jag var där?). Trädet ser tydligen ut som en pumas hand? Vet inte riktigt om jag håller med... eller så ser pumatassar väldigt annorlunda ut i Ecuador... Ett av dessa pumamaqui var iaf jättestort. Relativt! Inte jämfört med ceibaträden i Amazonas eller ens ekarna i New Orleans inte... De växer också långsamt och kallas även för milleniumträd, varför jag frågade hur gammalt det är. "Este? No se, pero dos mil años pienso... o más...". Så det trädet har stått där sen Jesus levde alltså? På't ungefär! Ganska svindlande för tankarna... Tänk allt som har hänt under den tiden! Världskrig! Korståg! Pesten! TV! Alla människor som gått förbi det... eller snarare inte gått förbi det, det är ju desto fler... Bastante chévere! Ganska coolt!
Vi kom ut på andra sidan Botan, hrm, polylepisskogen, och gick uppför mellan högt gräs som växer som i upponervända skålar. Är halvsfäriska. Växer i mitten, men bladen blir för höga och tunga och faller ut åt sidorna, skapandes en liten kupol. Är ni med? :) Detta är Ecuadors páramo. Höglandsslätt. Mellan kupolerna växer frailejones, eller "orejas de conejo" = kaninöron. De finns inte heller på särskilt många ställen; 90% av världens bestånd av frailejones finns i Reserva de El Ángel, som är granne med Polylepis Lodge. De växer också extremt långsamt; stammen ökar i höjd med ca 1 cm per år... Vilken skillnad jämfört med bambun i regnskogen och the cloud forest som växer en meter per månad! Stammen påminner om en palmstam; den är ganska rugged, och smal i förhållande till växtens höjd. Högst upp finns ljusljusgröna blad, ca 30 cm långa, som är ganska tjocka och hårda, men täckta av små små ljusa hår. De är supermjuka att klappa på och tillsammans med dess form kan man förstå varför de kallas kaninöron. Bladen vissnar så småningom, böjer sig neråt och bildar ett skyddande lager utanpå stammen. Om du nånsin sett en liten träklubba med kristalliserat socker på så vet du hur trädet ser ut! De finns överallt ute på el páramo kring Polylepis och de flesta är mellan 30 och 150 cm höga. Men så stannar vi, Jesus pekar och säger "Den där är 420 cm hög...". Coolt! Grodde alltså ca 60 år efter att spanjorerna kom till Ecuador! "Och den där är 600 cm hög..." NÄHÄ! Pre-Inka alltså!? Bastante chévere!
Strax efteråt nådde vi en liten sjö och satte oss ner för att vila en liten stund efter den 90 minuter långa promenaden över trädstammar, under grenar o genom gegga. Dobermannbjässen Aron la sig splaff på mina fötter och bad "snällt" om att bli kliad. Okej då... ;)
"Mira!" Titta!, sa Jesus o pekade med rak arm snett uppåt. "Un condór!"
Och där svävade den! COOOOLT! Mitt livs första! WohooO!
"Pero es muy pequeñito, un niño..."
Jaha, så den jättefågeln är en bebis? Hur stor är inte mamma då?...
Här är otroligt vackert, men på ett stillsamt och storslaget sätt. Amazonas var så otroligt sprudlande av liv, väldigt dense och aldrig tyst. El bosque nublado hade så omväxlande väder och en massa fåglar hit och dit. Här är öde. Och kallt. Kan tänka mig att det är väldigt likt lappländska höglandet. Här finns djur men man ser dem aldrig. Och de har inga ljud för sig. Och utsikten är tiotals milsvid. I lodgen finns heller inga gäster förnärvarande, så det är jag och fyra anställda. Deras två två-åringar är det som låter mest. Fast på lördag kommer det 96 pasajeros. Hejåhå! Har lovat hjälpa till att servera...
:)
*abrazos*
/patita
Oh, såg två ankor här också! Patos på 3 700 m! Vi finns överallt!
Skrivet 11 december 2008:
Sitter på ett fårskinn på en träbänk i Polylepis allrum. Rosío och Jenny håller på att fixa klart lunchen i köket och Oscar el administrador och Jesus jobbar på därute tills de ropar att det är klart. Tvååringarna Johnny och Jannin leker, gråter, skriker och leker igen. Nyss fick de trycka på knapparna på min laptop och få fotona från imorse att hoppa fram och tillbaka. Jättekul! Nu kastar de ner cd-skivor på golvet. Ännu roligare!
Vid varje utandning kommer det ett vitt moln ur munnen.
Nästippen är kall som insidan av ett kylskåp.
Igår kväll, vid brasan efter middagen, frågade Oscar mig om svenskar tror på Gud.
”Tja, de är ju protestanter… Men vi tror inte direkt på Gud…”
”Inte? Tror DU på Gud?”
”Njae…”
”Vad tror du på då?”
”Jag vet inte… Vad tror jag på? (Måste man tro på nåt??) Tror jag på något? … Jag tror på evolutionen… Naturens krafter!”
”Men Gud har ju skapat allt detta så att vi kan leva! Om inte Gud hade skapat allt detta så hade det ju inte funnits! Klart att Gud finns! Man ska tro på Gud!”
”Okej… Men jag tror på evolution… och slump… Men jag förstår att andra kan tro att Gud har skapat allt!”
”Men om folk inte tror på Gud, hur gör de då när de gifter sig?
”De flesta gifter sig nog i kyrkan, tror jag.”
”Varför?”
”Det är tradition…”
Han tittade undrande på mig. Kändes nästan anklagande från hans sida. Tyckte jag hörde snudd på irritation i hans röst. Men hans fru Rosío bröt in och började prata om jul istället. Klok kvinna…
Men så svårt att prata religion och tro med någon som är fullständigt övertygad om att deras sätt att tänka är det enda rätta! Och då är Oscar ändå van vid turister och människor som är annorlunda än han själv… Börjar ana hur fundamentalister vore att prata med… Så underlig känsla, det vore…
* lunchpaus *
Jenny serverade rödbetor till lunchen. Det heter remolacha på spanska. Jag upprepade ordet högt för att repetera för mig själv, men då rättade lilla Jannin mig med rak blick och sa högt och tydligt: ”SE-MO-LAS-SA!”.
”Semolacha?” svarade jag undrande.
”SE-MO-LAS-SA!” sa hon igen. Hon upprepade sig säkert åtta gånger och log så hon fick rynkor på näsan efter varje gång. Men så hördes plötsligt från hennes mamma Jenny på andra sidan köket: ”Re-mo-la-cha!”.
”Si! SE-MO-LAS-SA!”
;)
Ägaren Fernando kom hit nu till lunch, så jag hoppas få en pratstund med honom i eftermiddag. The on-site administrator Oscar har jag lite svårt att kommunicera med…
Fem dagar kvar tills Rasmus kommer…
*kraaaaam*
Skrivet 12 december 2008:
Har ont i rumpan. Det här fårskinnet är tämligen nersuttet och de smala plankorna inunder gör sig väl påminda. Sitter för många meter från elden för att värmas av den, men har både långkalsonger, fluffiga träningsbyxor och regnbyxor på benen, samt underställströja, bomullst-shirt, Rasmus armévärmetröja och min varma stickade polo på överkroppen. Samt vadderade kängor på fötterna och Uffemössan på huvudet. Svårt att skriva med vantar…
:)
Har känt mig lite deppig här och inte helt kunnat ta in stället. Naturen runt om ecolodgen är completely stunning och jag tittar igen och igen på fotona från mina vandringar här, men… personalen är annorlunda… Jag kan inte riktigt få ut vad jag behöver för uppsatsen från dem, och så jobbar de antingen heltid i köket eller med att gå fram och tillbaka i gummistövlar och se busy ut… Här är inga turister och när de väl kommer så är de 96 stycken gymnasieelever… Taket i mitt rum läcker och allt är kallt och fuktigt… Lille Johnny tycker inte om mig och blänger argt eller sparkar på mig så fort han kan… och dobermann-Aron vill för ofta antingen lekbitas för hårt eller para sig med mitt vänsterben så jag nästan trillar omkull… Har känt mig ensam och rastlös och bara velat åka tillbaka till Quito. Längtar efter Rasmus och tiden går för långsamt här…
Fick ett prat med ägaren igår, men vilken underlig typ! Har sin gravida fru runt hörnet men kallar mig ändå ”mí amor”, lägger armen om min midja och nyper mig i sidan. Känns lite som om han har någon koncentrationsstörning och är konstant i rörelse och pratandes. Ställer man en fråga han inte vill eller kan svara på blir han sur. Lite för mycket inne i sin egen bubbla liksom… Och inte var det lätt att intervjua honom inte, så som han ställde sig upp mitt i en mening och gick ut, kom tillbaka, gick ut igen utan ett ord, kom inte tillbaka…
*suck*
Igår kväll bad Fernando mig vara guide åt en av de två turisterna eftersom hans mannar måste förbereda inför Invasionen av Gymnasiet idag och imorgon. O-o-o-okej?... Jag är ju visserligen utbildad vandrings- och reseledare av STS Alpresor, lärt mig om den Ecuadorianska naturen i tre månader och gått samma väg med guiden Jesus i förrgår, men-eh… Habla Inglés?
Visade sig dock vara inga problem eftersom min följeslagare genom polylepisskogen och över Andernas páramo var en frisk o underbar 65-årig tjej! Hon heter Anita och är från Guayaquil, den (relativt…) frigjorda staden. Vi pratade äktenskap, politik, religion, utbildning och en massa andra underbart känsliga ämnen, alltmedan jag höll hennes hand uppför och nerför stenar, under grenar och genom gegga. Vilken inspirationskälla och förebild! Halvvägs genom vår 3-timmars vandring över stock och sten säger hon att hon har osteoporos… ”Men inte bryr jag mig om det! Ska jag sätta mig på en stol och se livet passera revy bara för det? Inte då! Hahaha!”. Underbar tant!!! :D Flera gånger sa hon t.ex. ”Men det är ju relativt”, ”Så tänker man ju nu för tiden!” och ”Världen ändras ju ständigt!”. När jag sa att jag hoppas bli som hon när jag är 65 så sa hon ”Det är klart du blir!” :)
Snart dags för middag. Just nu är det lussevaka hos kusin Kalle o hans Pekeri i Malmö...
Elden behöver be attended to. Tändstickorna från mitt rum ligger på tork framför brasan…
Ännu en dag har sniglat sig förbi uppe på 3 600 meter över havet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
