Jag är tillbaka bland mina rutiner i huset;

- vakna ensam
- frukost i köket
- sätta på datorn och koppla upp mig på internet
- Paus då Marta serverar lunch och hela familjen är samlad runt det runda bordet, soppa till förrät, ris och nånting till huvudrätt
- Eftermiddag antingen tillbaka till datorn eller ut på ärenden
- Det blir mörkt ute
- Jag sitter vid datorn några timmar till
- Går och lägger mig ensam

Känner mig inte i toppform direkt, men kom på att jag kanske har lite höjdsjuka. Har ju varit vid havsnivå i en vecka, så trötthet och huvudvärk kanske kan förklaras av det. Eller så saknar jag helt enkelt Rasmus med hela min kropp också... Imorgon ska han försöka vara på Times Square och se presidentinvigningen av Obama på storbildsskärm. Kommer nog vara ganska smockat med folk. Automatiskt känner jag hur min armbåge rycker till, som för att trycka handväskan mot kroppen eftersom det är risk för ficktjuvar i folkmassor...

Fick mig en tankeställare/näsbränna idag. Marta har tjatat om att hon vill att jag ska komma hem till henne och hälsa på. Jag har oftast glömt bort det, eller inte haft möjlighet att göra det på grund av mycket att skriva/läsa eller helt enkelt för att jag inte varit hemma när hon gått för dagen. Rasmus o jag tänkte försöka hälsa på henne i helgen, innan Rasmus skulle åka härifrån, men då kunde inte Marta. Imorse var hon på mig igen, men denna gången la hon till: "Du säger att du ska komma men du kommer aldrig. Jag tror inte att du kommer att komma. Och det är för att jag är fattig!". Jag frös till och undrade om jag verkligen fattat vad hon sa. "Es por que estoy pobrecita!"... *svälj*
Tror hon verkligen det? ... Eller ännu värre: Är det så?
Neeej, jag känner mig inte direkt sugen på att hälsa på henne dels för att jag nästan alltid är trött på kvällarna och inte orkar vara så social, dels för att jag har svårt för att förstå henne och känner att det skulle kunna bli väldigt obekvämt och krångligt att följa med henne. Och dels för att hon är tämligen påfrestande att vara med. *suck* Ska jag ta mig i örat och följa med? Jag vill ju egentligen det. Men när? Vi går om lott på varandra hela tiden! Fan... Okej, jag ska verkligen försöka! Denna veckan! Iaf innan jag åker till Black Sheep Inn! Så det så!...

Tog mig en promenad i eftermiddags. Skönt att komma utanför dörren även om det första man möts av är ett stort svart avgasmoln bakom en buss. Som alltid tittade jag lite lätt efter kompisar o bekanta ansikten. Men kompisarna från språkskolan är ju inte här längre och utöver dem känner jag bara en i Quito och chansen att springa på honom mitt på en måndag är väl inte direkt jättestor. Jag gick till det stora shoppingcentret jag besökt några gånger med David. Har aldrig gått dit innan och var inte säker på var det låg, och efter några kvarter kom jag på att jag inte hade någon karta heller... Men jag hittade dit, igenkännandes landmärken på vägen. I know Quito! :) Köpte svart och gul tråd för att sy fast tygmärken på min vandringsryggsäck. Har samlat på mig några under månaderna här, men varken haft nål eller tråd. Nål fick jag gratis av en snäll tant på en marknad i Guayaquil, då jag fått hål i fickan på mina byxor, men tråden räckte bara till den lagningen... Jag letade även efter Ira Levin's bok Pojkarna från Brasilien, men på spanska, åt mamma Julieta eftersom hon fyller 50 på fredag. Min mamma fyller 60 i februari och deras respektive äldsta barn är lika gamla... Men jag gillar min mamma mest ändå... ;) Boken är ruskigt bra och har att göra med Hitler. Tänkte att Julieta skulle kunna gilla den eftersom hon är väldigt intresserad av Hitlers levnadshistoria och psyke. Vi satt i köket igår och pratade i två timmar, mest om Hitler, men om lite allt möjligt. Julieta berättade också då att förra veckan gav president Correa klartecken åt oljebolag att börja borra efter olja i nationalparken Yasuní. Sani Lodge ligger på andra sidan floden från parken och Napo Wildlife Center ligger innanför. Nationalparken är fullständigt enorm och klassad av UNESCO som Biospehere Reserve på grund av sin extremt höga biodiversitet. Regeringen gav förslaget att andra länder i världen ska tillsammans betala Ecuador den beräknade vinst de kan få från oljan, i utbyte mot att de inte rör nationalparken, men jag antar att inga länder nappade... Förvånad att UNESCO inte sagt nåt! Men the native tribes som bor i området protesterar och ska annordna en demonstration här i Quito denna veckan. Julieta har lovat att säga till mig när den är om hon får reda på det...

De hade inte haft Pojkarna från Brasilien i bokhandeln sedan 2002 och ville inte beställa nån heller, så mitt besök där blev kort. Tvärs över gatan från shoppingcentret El Jardin (Trädgården) ligger den gigantiska parken Las Carolinas. Jag har bara åkt förbi den innan, men nu tog jag mina första trevande steg in i den lummiga, friska praken. Hittade dammar med trampebåtar, lekplatser, picknickande par och ett stort område med fotbollsplaner, gruskullar för BMX-cyklar m.m. Jag hade bara hunnit en liten bit in i parken innan en herrelös hund sprang fram till mig. Den viftade på svansen, ställde sig på bakbenen mot min mage och la sig sedan på marken och rullade runt! Otroligt! Som om någon lärt den att göra det för att jag skulle ge den pengar som den sen skulle springa tillbaka med till sin husse! Men ingen husse verkade vara i närheten, och när jag började gå hängde hunden efter. Den jagade upp några duvor och kom sen tillbaka, den snodde en fotboll från en far och son, men kom sen tillbaka, rotade runt bland lite sopor och kom sen tillbaka. Det var precis som om jag var dess matte och jag kände hur jag fylldes av glädje inuti och hur mina tunga mungipor hissades upp. Underbart! Solen sken, fåglarna kvittrade och alla människor vi mötte på stigen log mot oss! Jag fantiserade om att locka med den hem, tvätta den, låta den sova över mina fötter och gå ut med den varje dag! Jag njöt...
Jag gav inte hunden någonting, jag klappade den inte ens, men den följde ändå med mig hela vägen runt parken (45 minuter!) och till och med ut ur den, ut bland trafiken, när jag väl vände hemåt. Men då var det som om något snapped i huvudet på hunden och den började springa efter motorcyklar, körskolebilar och bussar och skälla som attan! Tänkte att den antingen blivit påkörd eller skrämd av ett dito fordon tidigare, eller att den kanske ville skydda mig mot vad den trodde var ett hot... Eller så var den bara tossig... Den satte av som en skällande raket kanske 10-15 meter, men sen slutade den tvärt och kom skuttande tillbaka. Jag var verkligen orolig för att den skulle bli påkörd eftersom den sprang t.ex. rätt ut i en stor korsning, och ville sen ta sig tillbaka till mig tvärs över gatan när bilarna började köra... Jag föll för hunden, och när jag gick in på Supermaxi för att köpa yoghurt och kamomillte plockade jag även upp två bullar åt den, men när jag kom ut igen, ivrig att ge min present, så var hunden borta... Kikade efter min kompis i alla gathörn och gick långsamt hemåt, men nej... Och så var jag ensam igen...

Oj, mycket hund!
Men jag älskar hundar! Och denna var så fin...

:)

Jag skulle ju berätta om Galápagos, ju! Men nu blev detta inlägget så långt att det får vänta till imorgon...

*varma kramar* och *slick på kinden*