Nytt ställe…

Bra ställe!

Så många dagar som har förflutit sen jag var online sist! I fredags gick jag upp tidigt, åt frukost innan ens Marta kommit, och tog en taxi till terminal terrestre, Den Farliga Busstationen (som jag inte alls tycker verkar vara farlig…). Julieta hade quichualektion på morgonen, men fick gå tidigt för att kunna vara på stationen kl 8:30. Jag hann somna på en bänk med armarna om min vandringsryggsäck… :) Vi tog en buss från Quito till Latacunga, två timmar söderut längs motorvägen Panamericana, och bytte där till en annan buss som tog oss till den extremt lilla byn Chugchilán. Avstånden för bussarna var ungefär densamma, men det tog mer än dubbelt så lång tid för den andra bussen eftersom den kör upp och ner längs med smala lervägar… Det var nog ganska bra att Julieta och jag sov det mesta av vägen, eftersom – trots att utsikten var bedårande vacker – skulle vi haft hjärtat i halsgropen och ohälsosam puls hela tiden… Två små pojkar, ca 9-10 år gamla, kom till oss längst bak i bussen och ville sälja cd-skivor med den mest okända, gamla landsbygdsmusik, de bad och bad och fladdrade med ögonfransarna, men vi var verkligen inte intresserade. Pojkarna bad därefter om en allmosa istället, ”solo un dolar, para comer!” (bara en dollar, för att kunna äta!), men vi var sannerligen obevekliga. Alla jag pratat med eller som har sagt nåt om saken avråder turister från att ge pengar till tiggande, eftersom det uppmuntrar dem till att göra det. Det hindrar dem från att skaffa ett jobb istället, samtidigt som det är förnedrande både för dem och för den som ger något. Den mer artiga pojken satte sig så nära mig han bara kunde och försökte be superduperjättesnällt, men hans kompis förlorade tålamodet och skrek plötsligt ”Jag hoppas du dör på vägen!”. Jag blev helt paff, kände mig fullständigt osäker och var på väg att leta upp en dollar i fickan, tänkandes ”Jag vill inte dö!”…

hm…

Chugchilán, denna metropol med typ 10 hus, en kyrka, en liten affär och ett bibliotek öppet kl 10-12 tre dagar i veckan, ligger mitt på Quilotoa Loop; en otroligt tillbucklad oval av vägar som leder västerut från staden Latacunga och bland annat passerar den fantastiska, vattenfyllda vulkankratern Quilotoa. Kratern ligger på 3 800 meters höjd, och on a clear day kan man se både vulkanen Iliniza Sur och underbara Cotopaxi därifrån. När solen bryter igenom molnen blir vattnet glittrande grönt och världen är otroligt vacker… Julieta o jag tog oss dit på lördagen, tillsammans med några andra gäster på vårt hostel Mama Hilda. Två av dem var systrar från London. Den ena hade en cp-skada som påverkat hela hennes högra sida av kroppen, bland annat genom att få hennes hand att ständigt vara böjd i 90 graders vinkel och hennes ben att inte riktigt lyda. Hon sluddrade ibland och kunde ha lite svårt att komma på ord, men hon var otroligt trevlig och rolig. Hennes syster å andra sidan hade blivit upptäckt av en känd fotograf och jobbat som fotomodell de senaste 8 åren. Hon hade en lägenhet i Soho på Manhattan, vilken hon nu hyrde ut till en 20-nånting tjej som hade en månatlig inkomst från sina föräldrar på – håll i dig! – 40 000 dollar… OTROLIGT!!! Det är mer än tre gånger mer än jag gör av med på ett år!!! Vad gör hon med pengarna egentligen?? Herrejisses… en helt annan värld…

Mama Hilda’s var jättemysigt och väldigt familjärt, och hade riktigt trevliga gäster. När man kom tillbaka från en dagsvandring på eftermiddagen och samlades i the common room medan regnet satte in så drack vi te, åt popcorn och spelade kortspelet 40 eller tärningsspelet jag lärde mig på Maquipucuna, pratade, skrattade och kände oss som en stor familj. Najs! :)
På söndagen fortsatte Julieta och jag till Black Sheep Inn vilket visade sig vara bara på andra sidan den 50 meter höga kullen bakom Mama Hilda. BSI är dubbelt så dyrt som Mama Hilda, så Julieta tänkte bara stanna en natt, eftersom hon inte var säker på om hennes pappas resebyrå skulle betala för hennes resa eller inte. De skickar ofta turister till Chugchilán men har faktiskt inte besökt lodgerna innan, så Julieta ville hit för jobbets skull. Det visade sig dock vara alldeles för lite tid med bara en natt, eftersom det därmed bara skulle bli en eftermiddag på Black Sheep Inn då bussen därifrån går kl 3 på morgonen… Hon stannade hela måndagen också och vi hann ta några långa promenader i det magnifika landskapet, diskuterandes politik, kärlek och religion. Heavy stuff… Vi tycker nog ganska olika om en hel del saker, så det var underbart att kunna prata så öppet och ofördömande om så känsliga ämnen! Spännande att lära känna henne djupare! :)

På måndagen kom även min vän Gideon till Black Sheep Inn! Vi träffades i Amazonas i början av november, på min andra ecolodge Napo Wildlife Center. Han reste runt med sin kompis Tony i två veckor i Ecuador och Galápagos, och på NWC kom vi bara så jättebra överens och pratade och skrattade nästan hela tiden. De åkte hem igen i slutet av november, men Gideon tyckte det var så kallt och mörkt i England att han bestämde sig för att resa iväg 6 veckor till. Nu har han precis varit i Costa Rica i tre veckor och bara surfat, surfat, surfat, men nu kom han till Ecuador för att vara tillsammans med nån han känner den 5 februari. Denna dag är tvåårsdagen sen han blev diagnostiserad med testikelcancer, och tydligen är de första två åren svårast att klara sig ur, så han vill fira att han lever och att livet är underbart imorgon! :) Han är en underbart öppen, rolig och positiv människa, och man känner att man kan helt vara sig själv och prata om precis allt med honom. Så otroligt inspirerande och energigivande! Han har berättat om en bok han nyss läst som heter ”Join me!”. Den handlar om en kille som reser runt i Europa och ber folk att joina honom, vilket de gör fast de egentligen inte vet varför… Hur det går sen vet jag inte, men om man skickar sitt namn och ett passfoto på sig själv till killen så blir man medlem av hans… sekt? Det man binder sig till att göra som medlem är att vara glad på måndagar och göra något bra/snällt för någon på fredagar. I like! Gideon ska skicka in ett foto så fort han hittar nåt ställe att ta ett på… Funderar på att göra detsamma. Fast varför bli medlem, man kan ju vara glad på måndagar och snäll på fredagar ändå? Eller tisdagar? Eller torsdagar och lördagar? Så ofta man bara kan?

Jag trivs jättebra här på Black Sheep Inn! Har masserat två kunder och idag ägarinnan Michelle. Ganska nervös! Men det var samtidigt en kvinna från byn, Teresa, med öfr att se och lära lite om hur man masserar på svenskt vis. Michelle funderar på att bjuda in whoever från byn som är intresserad av att lära sig massage som yrke, för att få lära sig under en intensiv vecka, men intresset verkar svalt. Teresa sa att hon gärna ville lära sig efteråt, men problemet i allmänhet verkar vara att ecuadorianerna är för blyga. Teresa är 44 år och har en son som är 12, men hon var otroligt försiktig och blyg över att ens titta på medan jag masserade Michelle. Intressant! Men hon kommer tillbaka på måndag kl 9:30 för att få en massage själv in order to känna hur greppen känns och förstå vad som är skönt och mindre skönt. Hon var jättetrevlig, så jag ser verkligen fram emot det!

Mycket mer att berätta om detta stället, men det är snart dags för middag. Mycket folk här idag: 22 pers, så det gäller att få en bra plats vid bordet…

Black Sheep Inn är fantastiskt miljövänligt, här är trevligt folk och omgivningen är slående!
Kan inte fatta att jag bara har mindre än 2 veckor kvar i detta underbara land…

!!!Stort varmt grattis till Marianne som fyllde år i fredags och pappa som fyllde år igår!!!

P.S. Internetuppkopplingen kostar 6 dollar per timme så jag skriver på min egen dator först och kopierar sedan över det via usb...