Ännu en underbart god trerättersmiddag i den varma "storstugan" på Black Sheep Inn är över och stillheten från folks matslag och trötthet efter dagens strapatser har satt in.

Mitt rum är fortfarande varmt efter dagens sista massage client och det kommer att bli skönt att gå och lägga sig. Igår blev det ännu en 7 timmars vandring längs Rio Toachi och idag vandrades det runt hela Laguna Quilotoa. Gideon och jag gick upp kl 4:30 för att ta bussen kl 5 till Quilotoa. Vi kom fram kl 7, drack te för att värma oss och åt vår medhavda frukost, och började vandra kl 8. Vi hade hört att det skulle ta 5-6 timmar att vandra runt jättekratern och vi satsade på att hinna med en buss tillbaka som skulle gå kl 14, men typiskt oss så tog vi paus för tidigt, somnade nästan i det solvarma gräset på 4 000 meters höjd och förlorade en halvtimme. Några kullar senare hade mitt blodsocker dalat så pass att Gideon var orolig att jag skulle svimma och falla ner för den branta kanten, så det blev ännu en halvtimmes paus i form av socker- och lunchätande - men efter det tuffade vi på ordentligt och kom tillbaka till byn Quilotoa kl 13:15. Av damen som serverade oss dagens andra kopp te fick vi veta att bussen inte gick tillbaka förrån 14:30, varpå Gideon nästan blev arg av förvåning. Vi som kämpat på så bra! :)

Imorgon åker Gideon vidare och siktar på att ta sig via Quito upp till provinsen Carchi för att besöka Polylepis och kunna se frailejones. Det är de där roliga växterna uppe på Andernas páramo som växer en cm per år och har löv som långa kaninöron. Han såg foton av dem på min facebooksida och blev högst intresserad. Han har berättat om sin plan att skriva en bok om växter i Ecuador och dekorera den med egna foton. Hans kamera är jättebra och när vi har varit ute och vandrat så har han burit ryggsäcken med vår lunch medan jag fått bemanna kameran och fota så mycket jag velat. Underbart!! :) Han är även surfare förresten och har varit sponsrad och allt, men ändå vill han inte besöka surfVM som just nu pågår vid kusten, strax söder om min tredje ecolodge Alándaluz. Han är inte direkt så tävlingsinriktad av sig och ser hoolabalo't som ett enda stort reklamjippo. Intressant synvinkel!

Någon jag kommer att saknar härifrån är Marjorie. Hon är en vacker singel kvinna i blyga 50-årsåldern från strax norr om Seattle. Hon beställde tre massagesessioner och betalade allt i förväg. Första gången jag sett en 100-dollar sedel i Ecuador... Hon har en dotter som heter Emma och som arbetar som arkeolog i Mongoliet, medan hon själv lever på en farm med 9 mjölkfår och en åsna. Hon arbetar som advokat och är väldigt laglydig (enligt henne själv), men det fascinerande är hur hon lyssnar på vad alla säger, tänker på det, men bara har frågor som kommentarer. Inte dömande, inte fördomsfull, bara nyfiken och kontemplerande. Och så skrattar hon ofta och pratar gärna om allt möjligt från llamor till Guantánamo! :)

Okej, måste gå och sova... ännu en tidig morgon imorgon och en dag fylld av äventyr.

Jag älskar Ecuador...

*sov gott*