Herrejisses,
jag har suttit på facebook i sex timmar nu... Rasmus åkte imorse och vår gemensamma resa i Ecuador o Perú är över, så jag har känt mig lite vilse idag och inte vetat vad jag skulle hitta på. Och så gick vi dessutom upp kl 4 imorse eftersom Rasmus flyg till Panamá gick kl 7, så hjärnan har inte varit helt skärpt heller - perfekt tillstånd för att slöa bort timmar på fejjan!

Vilken otrolig resa vi har varit på!
Kom hem i förrgår kväll från Galápagos och tillbringade nästan hela gårdagen inomhus av tre anledningar: 1) Det ösregnade ute precis hela dagen, 2) att packa upp våra två ryggsäckar, fördela vad som skulle stanna här, vad som skulle med Rasmus hem och vad som skulle tvättas tog sin lilla tid, samt 3) vi hade båda diarré... Vi har hållit oss helt friska och orånade under hela vår resa, men på sista flyget hem till Quito var kanske inte flygplansmaten så hipp... Men vilken taiming!

Sist jag skrev hade vi just beundrat Titikakasjön över dagen och smort in o smort in o smort in oss med solskyddsfaktor 50. Det blev nattbuss igen, från Puno till mångmiljonstaden Arequipa, där vi hann sova 45 minuter på ett hotell innan vi plockades upp för nästa utflykt: två dagars omkringskjutsande i området runt Colca Canyon. När vi åkte på taktåget genom Ecuador hade vi sällskap av två blonda tyskor som vi senare förstod var ett par. Under vandringen längs Inkaleden blev vi goda vänner med ännu ett lesbiskt par, som är från Santa Barbara i California. Och nu under tvådagarsturen satt vi längst bak i minibussen bredvid ett jättegulligt gaypar från Bogotá, Colombia. Kul! Jag spottade alla tre paren ganska snabbt under vår bekantskap och försökte få Rasmus att tro på min teori, men han var mer tveksam till hypoteserna. Intressant! ;) Colcakillarna var iaf jättetrevliga och vi pratade och skrattade en hel del på haltande spanglish under turen. Vi fick även vårt tillfälle att bada i varma källor, vilket jag hade hoppats att vi skulle hinna med redan under de första dagarna i Ecuador, men som hindrades av min magsjuka. Den varma källan vi fick njuta av fanns 3 km utanför byn Chivay där vi sov över, och var så vackert beläget i en djup dal. Det fanns en återuppbyggd pre-Inka site väldigt nära, men efter att ha upplevt Machu Picchu verkade den väldigt B och tillrättalagd. Vad som var coolare var att den var omgärdad av blommande kaktusträd, något både Rasmus o jag häpnade över!

Själva Colca Canyon är en enda lång dalgång med branta väggar. Största skillnaden mellan dalbotten och bergstopp mäter över 3 000 meter: mer är dubbelt så mycket som Grand Canyon i USA! Det finns några små samhällen där canjonen inte är så djup, och människorna där odlar fortfarande grödor på de terrasser som byggdes under Inka- och Pre-Inkatiden. Vi kom dit för att beundra landskapet, men också för att se de sällsynta Andiska (Andianska?) kondorerna. Efter 1,5 timmes väntetid i stark sol, kylig vind och vandrandes upp och ner längs den korta lilla turistpromenaden behövde jag gå på toa. Det började också bli dags att återsamlas för att åka vidare, så Rasmus följde med mig mot parkeringen. Då plötsligt hör vi ett sorl från folkmassan, vi vänder oss om, och visst är en jättekondor svävandes bara några meter ovanför de lyckoberusade människorna! Rasmus mer rusade än sprang tillbaka för att få en närmare titt, men den hade redan glidit iväg lika smidigt och tyst som när den kom. Jag hade snubblat (igen...) och kört ena knät i backen så jag kom haltandes efter, men fick också se en liiiiiiiiiten, liten kondor sväva långt där nere... Frihetskänsla...
Tillbaka i en liten by som vi passerade på vägen in i canjonen, kunde vi för några välgörande slantar bli besuttna av en uv, en falk och en andisk örn, samt klappa en vit llama och en brun alpaca. Fåglarna sades ha blivit hittade som små och blivit "räddade" av människor från byn. Nu användes de som inkomstkälla och skulle inte kunna klara sig på egen hand i det vilda längre. Det var fantastiskt att få se dem så nära och känna deras otroligt starka, men samtidigt känsliga, klor genom tröjan, men jag kunde inte låta bli att fundera på om jag gjort något dumt som turist genom att sponsra denna verksamhet med mina eftertraktade soles...

Vi tillbringade en dag i Arequipa, Perús näst största stad, med att vandra genom gatorna, äta glass och se stadens otroliga yta från en utsiktspunkt på en liten kulle. Där uppe fanns en utställning på ett litet torg med teckningar som folk från hela världen hade gjort. Teckningarna berörde klimatförändringen, vårt ohållbara användande av naturresurser och både höjningen av havsnivån såväl som utbredandet av torka. Sverige var representerat, tillsammans med flera sydamerikanska länder, sydostasiatiska länder samt, i stort antal, Iran. Verkligen intressant att se att folk i så många länder är medvetna om vårt ohållbara leverne och den ojämna fördelningen av resurser som samtidigt sinar - samt att utställningen var här i Perú. Bra att medvetenheten sprids, men synd att det är medvetenhet om en så svår, sorglig sak...

En sista tur med nattbuss (de senaste två inte alls lika behagliga som den första, tyvär...) tillbaka till Cusco ("där allting började", typ...), och kort besök på hotellet som vaktat vår kvarlämnade väska. Där, före ottan, mötte vi en man från Lima som har bott o jobbat i Oslo de senaste 8 åren, och vi delade taxi till flygplatsen eftersom vi skulle med samma flyg till Lima. Han var trevlig o uppåt och lät som en äkta, glad norrbagge! ;) Rasmus o jag fortsatte direkt till Guayaquil och kände hur musklerna slappnade av i värmen på kusten. 10 dagar utan extern värme tär på krafterna! Vi checkade in på samma hotell igen, gled runt bland de välkända gatorna, besökte parken med alla leguanerna (fast mer nervösa för stinkande down pour denna gången...), hann gå igenom email och åt på vårt stammisställe: en kinarestaurang nära vårt hotell som visar film på TV. Nästan roligare att sitta med ryggen mot TV'n och betrakta alla ätande gäster som stirrar på filmen och rycker till samtidigt när det händer nåt läskigt!...

Så, på morgonen den 11 januari, var det dags... Upp kl 8:30, klä på sig o hiva upp ryggsäcken på ryggen, och fånga en taxi till flygplatsen: det var dags att åka till Galápagos!

Men för att detta inlägget inte ska bli för långt (och för att mina ögon går i kors) så skriver jag om det imorgon...

;)

Kolla gärna in nya foton via länkarna ute till höger!

Saknar Rasmus...

/anka