Och oj vad mitt lureri gick hem!

Jag landade på Kastrup imorse kl 9:25, och överraskade mamma på hennes 60-årskalas! Hon sa bara "Va!?" typ fem gånger innan hon klev över tröskeln och kramade mig. Så skönt att få se henne igen, känna hennes doft och få dela en välkänd varm kram!
Rasmus var den enda i Sverige som visste att jag skulle komma hem den 15e, och vi hade bestämt att ses på Centralen, men han överraskade mig och stod och väntade på Kastrup! Det hade tagit nästan en timme för mig att få mitt baggage så stackarn hade väntat toklänge eftersom han hade kommit innan planet ens landat! :) Första flyget innebar 5 timmar från Quito till Atlanta, och jag sov större delen av tiden. Av 3-timmarsbytet i Atlanta gick 2 timmar åt att passera passkontrollen, men jag hann köpa en large fat free chocolate ice cream med cookie dough (för US$ 4,59!!! Som tre almuerzos (luncher) i Quito!!!) samt lägga märke till att antalet blonda människor vid gaten till Köpenhamnsflyget var fler till antalet än jag sett under de senaste fem månaderna... Jag utbytte tre ord med killen jag hamnade bredvid under de sista 9 timmarna. Kände mig fullständigt asocial, trött och inkletad i tankar, orkade bara inte prata med ännu en ny person... Och kunde knappt tro pilotens röst när han sa att det var -6 grader i Köpenhamn... Under inflygningen tittade jag ner på marken och såg till min förvåning att den var blekgrå av ett tunt lager snö... Bara sett snö under endagsturen till Cotopaxi i oktober!

Alla på stan, tåget, bussen är blekgrå i ansiktet, har svart jacka/kappa, är långa, ser bistra ut, är tysta eller talar geggig skånska. Färgskalan går alltså i svart/vitt och profilen är lång och tyst. Så fullständigt tvärt emot Ecuador... Men bilarna saktar snällt in när man ska korsa gatan på övergångsstället, och kära kusin Lina drog på mig säkerhetsbältet i bilen på väg till stationen efter mammas fest. Så underligt...

Hälsade på inneboende Alex för andra gången nånsin, och lärde Rasmus o Alex tärningsspelet från Maquipucuna, medan vi drack te och åt popcorn. Imorgon vill jag göra varm choklad med ost i och inom en snar framtid ska jag nog kunna få till llapingachos också. Men först ska jag leta fram mina favoritjeans ur den fullständigt överbelamrade garderoben...

Håller andan medan mina känslor infinner sig i förståelsebar ordning.
De senaste fem månaderna har varit helt fantastiska och jag är så glad att jag fick (och tog) möjligheten att åka iväg till Ecuador. Uppsatsen ska nog bli klar så småningom och jag ser fram emot att få maila den till alla fina människor jag mött under resans gång och som har intresserat sig för mitt arbete och velat prata hållbar utveckling, turism, miljö och allt möjligt annat.

Mitt hjärta är varmt av minnen.

Hoppas det kan hålla mig varm till våren...

/anka