Inte öppnat dokumenten på datorn som har med min uppsats att göra idag heller... Men jag har läst flera sidor i The Ecolodge Sourcebook! :D Är i tankarna med Rasmus och undrar spänt vad han hittar på i New York. Var han på Times Square idag när Obama presidentinvigdes? Hur länge hängde han i Nintendo World-affären? Hur många donuts på Dunkin Donuts har han ätit?... ;)

Galápagos!!!

Galápagos var helt fantastiskt! Var ska man börja??
Skärgården består av 13 större öar, 6 små och en herrans massa småpluttar, vilka alla har bildats över en så kallad hot spot; en plats i jordskorpan utanför kontinentalplattsgränserna, där magma strömmar ut. Eftersom kontinentalplattan långsamt har flyttat sig ovanför denna hot spot har öarna bildats som i ett band. Precis som de hawaiianska öarna! Ön San Cristóbal, med huvudstaden Puerto Baquerizo Moreno, ligger längst bort i sydost och är den äldsta ön med ca 4 miljoner år på nacken (en fis i rymden ur geologiskt perspektiv). Mot nordost blir öarna allt yngre och den största ön, Isabela, är bara ca 700 000 år gammal! Blöjbarn! Magman som skapat öarna kommer upp som lava ur diverse vulkaner; bara Isabela har 5,5 stycken (en vulkan har rasat ut i havet så att bara halva kratern är kvar...)! Senaste utbrottet var i maj 2008, så öarna skapas fortfarande! HÄFTIGT!

All mark man går på är således stelnad lava av varierande ålder, men det finns även underbara stränder som skapats av korall. Sanden är så mjuk och soluppvärmd och underbar! ... njuter lyrisk... :) Rasmus o jag flög från Guayaquil på morgonen den 11 januari efter att ha fått vårt bagage genomsökt för olämpliga organismer och betalat $6 i flygplatstaxa (om man ska utrikes får man punga ut med $32... per person!). Vi landade mitt på dagen (en timme efter the mainland; GMT -7) på San Cristóbal och blev tilldelade en helt otrolig kille som guide! Han hette Richard, var född o uppvuxen på Galápagos, men förde sig och talade som värsta amerikanen! Han avslutade sina meningar sjungandes låttexter, var yvig i rörelserna och talade högljutt med en vokabulär som mest inbitna California-surfare. Men så sa han också att han lärt sig språket genom att hänga med surfande USA-turister... Han var så långt från en biologiintresserad patriot man bara kan komma, men han var ju tämligen underhållande! Lite Steve Irwin över honom... Ganska mycket faktiskt... Han visade oss runt under eftermiddagen och tog oss upp på en klippa med utsiktsplats som heter Cerro Tijeretas (Fregattfågel-kullen). Därifrån fick vi underbar utsikt över bukten där skeppet Beagle först ankrade upp med unge Charles Darwin ombord. Killen var faktiskt bara på Galápagos i fem veckor och hans bok Origin of Species handlar till bara 1% om öarna! Men han är cool ändå... Nere i bukten såg vi några turister som badade och snorklade och det såg helt underbart ut. Men så la Richard märke till en haj som kom in i bukten med långsamma svajande rörelser på stjärtfenan... Den letade sig fram mot kanten av bukten, troligtvis sökandes efter själejon till middag, men så styrde den plötsligt rakt emot den enda snorklande turist som var kvar i vattnet. Han hade huvudet neråt hela tiden och simmade rakt ut från den lilla bryggan där kompisarna var, han hörde varken våra rop eller skulle hinna simma tillbaka till land innan hajen var framme. Hajen var stor, en Galápagoshaj på säkert 3 meter och den väjde inte från sin kurs... men så plötsligt, med bara kanske 5-6 meter kvar till turisten, gör den en 180-graders kovändning och simmar iväg... Mitt hjärta dunkade verkligen fort och jag var så lättad, men Richard bara garvade högt, dunkade mig i ryggen och började prata om fregattfåglarnas parningsbeteende... *pust*

Vi fick njuta av vår första solnedgång på en liten strand på väg tillbaka mot stan. Det var fortfarande ganska kallt i vattnet eftersom Panamaströmmen med sitt varma vatten inte nått öarna än (vanligtvis januari - maj), men vi hoppade i ändå. Sjölejonen hängde mest på norra änden av stranden, medan tiotalet människor var på södra änden. Men sjölejonen skvalpade runt på stranden och simmade smidigt fram och tillbaka i vattnet, så integrationen var ganska total. The locals som badade verkade nästan rädda för sjölejonen och ville inte bada med dem. Om de kom för nära sparkade de vatten eller kastade sand mot sjölejonen, vilket för mig verkade väldigt konstigt... Enligt Richard har ett sjölejon aldrig attackerat en människa, mer än nafsat lekfullt efter dem! Denna afton märkte vi också tydligt både hur starkt sjölejonen luktar av salt och ruttnande fisk samt hur otroligt likt de låter rapande människor! Hanarna häver upp värsta ölrapen, medan honorna låter mer hesa samtidigt som de rapar. Rasmus o jag kunde inte låta bli att härma dem under resten av vår vistelse bland öarna, vilket ibland blev lite pinsamt om vi glömde att vi för stunden var bland folk... ;)

Nästa dag åkte vi på snorkelsafari och fick dels simma med havsleguaner vid Isla Lobos och sen med hajar kring Kicker Rock. Vi var väldigt ivriga att komma i vattnet, trots bara badkläder och mulen himmel, och så coolt det var! Underbara fiskar, som tagna direkt från en akvarieaffär, nyfikna sjölejon som gled omkring oss som isbitar i en varm stekpanna, och högfärdiga havsleguaner som stelt gled ner i vattnet för att äta alger från stenarna! Vi snorklade i över en halvtimme med vår guide Renato som samtidigt tog en massa foton med sin kamera i undervattensskal, medan kapten Avokado (Aguacate!) och hans matros följde guppade efter oss i motorbåten. Det var svårt, men jag drog mig upp i båten på grund av kyla, medan karlarna snorklade lite till. När vi en liten stund senare kom till Kicker Rock hade vi inte hunnit återhämta oss från nerkylningen i vattnet, så både att vattnet var kallt och att det skulle vara hajar där nere gjorde att både Rasmus o jag tvekade några gånger innan vi plumsade i igen... Det första vi såg genom våra cyklop var hur 4-5 Galápagoshajar rörde sig elegant genom vattnet 5-10 meter under oss... HUPP! var det enda jag kunde tänka medan jag försökte kväva min flyktreflex... Jag tvingade Rasmus att hålla mig i handen medan vi simmade vidare in mellan de två vertikala bergssidorna på den kluvna ön. Hajarna höll sig i bakgrunden och vi kunde lite mindre nervöst beundra de fantastiska växter och koraller som fanns längs bergsväggarna under vattnet och de färgglada fiskar som dök upp. Men denna snorklingsrundan blev kort eftersom vi båda frös för mycket (samtidigt som tanken på hur nära hajarna var inte ville försvinna)...

Vi hoppade sen till ön Santa Cruz, med Galápagos största stad Puerto Ayora, där vi fick guiden Marlon som höll oss sällskap de följande 4 dagarna. Han var en underbar människa som verkligen öppnade sig för oss och verkade ha roligt med oss! Han berättade att han växt upp på Santa Cruz och nu var gist och hade två små pojkar. Mael, 5 år, hängde med oss på några utflykter, men 3-åringen och mamma var i Quito eftersom pojken var sjuk. Han hade fått någon slags hjärnsjukdom sent i höstas och var nu som ett autistiskt barn; knappt kontaktbar, hade ofta vredesutbrott och var utan talförmåga. Han hade svårt att röra sig också och fick nu sjukgymnastik varje dag... Så oerhört tufft, både för honom och för föräldrarna... och för Mael som på många sätt mist sin bror... Men Marlon verkade hoppfull och berättade till exempel att hans fru ringt från Quito och sagt att sonen log för första gången nyligen! Under våra dagar tillsammans bestämde sig Marlon för att ta med sig Mael till Quito snart för att hälsa på, nu när det ändå var lågsäsong på turistandet. Om jag bett hade jag bett för Marlon och hans familj och att sonen blir frisk snart och helt återställd...

Marlon var precis den guide man önskar sig! Han kunde otroligt mycket om öarnas geologi, biologi, ekologi och historia, han berättade bra och var väldigt rolig och sympatisk! På Santa Cruz visade han oss bland annat Charles Darwin Research Center där vi bland annat fick se Lonesome George som är den sista av sin ras av landsköldpaddor från ön Pinta, och jättesköldpaddan Diego som tagits tillbaka till Galápagos från San Diego Zoo för att hjälpa till med uppfödning av hans utdöende art. Av Diegos sort hittades bara 14 stycken, men med uppfödningsprogrammet har nästan 2 000 miniDiegosar förts tillbaka till sin ö (Española tror jag att det är...)!
Sist på det smockfulla programmet stod ön Isabela, den med 5,5 vulkaner. Den är störst, men dess enda samhälle, Puerto Villamil, är den mest sömniga lilla miniby du kan tänka dig! De få gatorna består av fin sand och det finns bara ett fåtal hotell och bara 3 restauranger. Så skönt att se att den relativa utveckligen efter turismboomen inte har exploderat på precis alla bebodda öar... De coolaste och snyggaste gatlampor jag nånsin sett fanns här: gjorda av smala trädstammar! En hel smal trädstam / tjock gren med en klotlampa uppepå: så stiligt!
På Isabela besökte vi bland annat Muro de las Lágrimas (Tårarnas mur), vilken byggdes av fångar under den tid det fanns ett fängelse på ön; 1946-1959. Muren är nästan 10 meter hög och på sina ställen 3 meter tjock, och byggdes helt utan murverk, bara sten på sten på sten. Flera fångar dog antingen av att de halkade och trillade ner, eller att muren rasade över dem. Eller att fångvakterna slog ihjäl dem eller skjöt dem. Eller så svalt de ihjäl... Fy fan...

Heldagen vi hade på Isabela spenderades mycket till häst! Vi blev skjutsade en bit upp på Volcán Sierra Negra till en liten gård där vi bytte hästkrafter mot hästkraft. Rasmus sa att han aldrig ridit förut och själv har jag bara gått på voltige när jag var 6-7 år och sen hängt med mellanstadiebästisarna i stallet för att de red - men det gick bra ändå! Hästarna visste vart de skulle och en man från gården red med oss. På väg upp mot kraterkanten var det tämligen geggigt, men hårt under, så hästarna halkade till lite titt som tätt. Rasmus hade dock otur och hans häst halkade så illa vid ett tillfälle att den la sig på sidan i geggan med halva Rasmus under! Båda klarade sig fint med lera som värsta åkomma, fast Rasmus fick lite ont i högra tummen och undrade om han stukat den. Mitt vänstra långfinger gjorde fortfarande ont sen jag stukade det i nationalparken Cajas den 28 dec, men eftersom Rasmus gjorde illa sin högra tumme så kunde vi fortfarande hålla handen med min högra respektive hans vänstra! Vilken tur! :D
Efter 45 minuter till (spännande!) häst kom vi upp till kanten på kratern som är världens näst största! Sierra Negras krater mäter ca 10 km i diameter och dess nära botten är helt täckt av svart, stelnad lava. Imponerande! Vi klev av och lät hästarna vila medan vi vandrade vidare med Marlon mot vulkanens nordöstra sluttning. Här fanns stelnad lava från många utbrott och den hade formats på så många olika sätt! Det var helt fantastiskt att vandra i detta tyst arga månlandskap och se hur lavan stelnat som i ett fotografi av rinnande, forsande, bubblande vatten. Vid ett ställe fanns ett vattenfall av lava, men det hade ju stelnat mitt i fallandet! Som om någon stoppat klockan... Eller som om vi gick inuti en pausad film som när som helst skulle kunna börja rulla igen! Underbart fascinerande! Foton från hela Galápagos - och resten av vår resa! - finns via länkar ute til höger! Titta gärna!
Efter medhavd lunch under ett gigantiskt träd tillbaka vid kraterkanten, red vi nerår igen. Vid den lerigaste och brantaste passagen hoppade Rasmus av och sprang tillbaka till gården istället...

Vi snorklade flera gånger, var häftigt nära sjölejon, blue footed boobies, pelikaner, hajar och leguaner, leguaner, leguaner... Det finns så mycket att berätta och så mycket fantastiskt vi fick uppleva, men allt går inte att skriva om här. Jag är otroligt glad att vi fick möjligheten att åka till Galápagos, något jag drömt om sen jag var liten, och jag kommer aldrig att glömma det så länge jag lever...

:)