Tillbaka i Quito.
Har jag nånsin varit nån annanstans?

Tog sista morgonpromenaden på stranden imorse. 14 timmar sen. Varmt vatten, varm luft med ett gryende gulorange ljus, pelikanerna som flyger på rad, precis i höjd med vågorna så att deras vingspetsar nästan skär vattnet, stillhet, men ändå så mycket liv runt omkring. Denna planeten är fantastisk... Hur kan vi göra annat än fascineras av och göra vårt bästa för att vårda denna sprudlande jord?
Och ändå plockade jag upp en plastflaska var tionde meter...

Stenarna på stranden var av så otroligt varierande sort! Vanligtvis ser man väl 3-4 olika sorters stenar som max på en och samma strand, men det här var verkligen hundratals olika sorter! Började samla redan första dagen, men hörde snart Rasmus ord i mina öron: "Visst, den är fin, men inte hemma.", "Du har så många prydnadssaker, behöver du verkligen den där?..." och "En till?"... ;) Lämnade hälften på nattduksbordet i rummet... Men undrade ju samtidigt vad min geologiprofessor skulle ha att säga om alla stenarna! Tror jag ska skicka honom ett mail med några foton och hoppas på ett svar! "Oh, oh, denna måste vara från den där lilla epoken mitt i den speciella eran då..." osv. Älskade hans historier! Alla forces of nature som gör att jorden ser ut som den gör, så fascinating så man inte kan få nog!

Blev nära polare med Viviana i receptionen och Luis på kontoret. Viviana är en mycket driven ung dam som sannerligen har en fallenhet för kundhantering. Hon kunde babbla irriterat om nån stolle i telefon när två gäster dyker upp i luckan, och som av ett trollslag har hennes ansikte förvandlats till det mjukaste, sötaste sockerlag som bara bryr sig om just dessa två turister av allt i hela världen! Fantastiskt! Men det coola är att hon menar det! Hon bryr sig verkligen om turisterna, men hennes humör och ansiktsuttryck skiftar som en fladdermus flyger. Hon ville gärna lära sig engelska, så vi hade några sessioner med gloslista på ett kladdpapper, översättning av en spansk text - samt övande av låttexten till "My heart will go on" från filmen Titanic, en av Vivis favvisar... Och så texten till "Eternal Flame"... Men tondövhet och gravt haltande engelskt uttal fick det att låta lite underligt... Men så roligt vi hade! ;)

Luis var också intressant! Han är från grannkommunen och bekräftade ryktet att många kustbor har roliga namn, eftersom hans bror heter Clever (klipsk)! På tal om det så fanns det flera stycken Wilson, Washington och Darwin! Också de enda namn/ord i spanskan med w. Och Luis samt Juanito och hans evigt till synes sura fru i köket hade den underliga egenheten av att säga "A-ni-kaa!" varje gång vi sågs. Inget annat, bara det! Gillade de namnet eller inte? Eller låter det som något på spanska? Eller quichua? I'll never know... När vi sa hej då imorse fick jag också Luis emailadress. Och till min förvåning ingår "_84" i den. Luis är en reslig karl i sina bästa år och verkar, med både manér, uppsyn och ansvarsmängd, vara kring 35 år gammal. Så jag frågade varför det står "_84" i hans mailadress; är du 84 år? Eller har du 83 äldre syskon? Eller är det ditt gatunummer? "Nej, nej, jag är född -84!"
Kunde knappt tro det, särskilt som Vivi o Luis skämtar mycket genom att försöka luras och hålla masken så att man ska falla för det, men nej, killen är ett år yngre än jag! Och han blev ju tämligen förvånad när jag berättade min ålder. Så underligt! Varför har vi tolkat varandra så fel? Eller snarare; varför är vi inte så gamla som vi verkar? Många här i Ecuador gissar jag fel ålder på, oftast gissar jag för högt. De ser äldre ut än vad de är. Men det gör ju amerikaner också! Och det sägs ju vara för att de äter mycket fett, vilket skyndar på deras hormonproduktion och till exempel får dem att komma i puberteten tidigare. Men gäller detsamma för ecuadorianer? Fast jag gissar ju bara för högt på de vuxna, barnen ser yngre ut än vad de är! När vi besökte skolan i Sani, längs Napofloden i Amazonas, blev jag hela tiden förvånad över att små pojkar som ser ut att vara 7 år säger att de är 13, och liknande... Hmm...

Träffade min första svensk idag! På flygplatsen i Quito, mellan bagagehämtning och utgång, står det en lång kille bredvid mig som med basröst säger till nån där framme "Hörredu, kan du ta den här?" "Nämen, hej!", säger jag nerifrån hans högra armbåge och lyser upp. "Ja, hej hej..." svarar han lojt utan större förvåning. Jag fortsätter vara glatt överraskad och säger "Du är min första svensk i Ecuador! Jag har varit här i sju veckor och inte stött på en enda svensk!". "Jaha, ja... Ja, jag var just på Galapagos med en svensk och träffade två andra svenskar, jag...".
Jaha ja... Som att kasta ägg på en vägg; väggen bryr sig helt enkelt inte... Men jag hann få veta att han var från ungefär 10 mil söder om Jönköping, fast lät blekingsk. Sen höll han upp handen som avsked och lufsade ut till sin grupp. Min första svensk. I rosa t-shirt...

Dags att somna snart, men avslutningsvis ett varmt lycka till till Var GladSpexarna och den nya uppsättningen av Ivanhoe som har urpremiär på tisdag! Genrep och smygpremiär för andra spexare imorgon; känner nervositeten och den förväntansfulla glädjen jag med... Wohoooo!!!

Sitter pa ett internetcafé i den lilla byn Puerto López, ungefar mitt pa Ecuadors Stillahavskust. Ar ganska dyrt har, hela 1,27 $ i timmen! Och jisses vad dollarn har gatt upp! Rasmus berattade for mig att den ligger pa 8 spann!! Inte klokt, var ju pa precis over 6 SEK nar jag reste hit for inte ens tva manader sen! Hopp o hej!

Har bytt scenery fran Amazonas till tva dagar i Quito och ar nu pa den salta kusten. Quito var precis vad jag behovde for magen, och jag mar mycket battre nu. Far fortfarande ett styng av nervositet varje gang jag ska ata nagot, men sen tar hungern over och jag bara hoppas att jag inte ska borja ma daligt igen... Just nu bor jag en vecka pa Hostería Alandaluz, ett mycket storre stalle an Sani Lodge o NWC! Under hogsasong kan de ha upp till 150 gaster och da blir ju villkoren annorlunda far hur de kan vara hallbara! Men detta ar forsta ecolodgen som bara serverar lokalproducerad och ekologisk mat! Lattare pa kusten eftersom mer gronsaker och frukt kan vaxa har an i djungeln, och sa har de flera sma samhallen inom en eller tva timmars bilfard, vilket gor det mojligt att ha olika producenter och dessutom valja ekologiska gardar.

Besoker Puerto López for att intervjua den resebyra som samarbetar mest med Alandaluz. Alandaluz ordnar bara en enda resa sjalva, sa da blir det av intresse att ta reda pa hur denna travel agency operates! Och samtidigt passade jag pa att boka en dagstur till Isla de la Plata imorgon! Wohooo! Ska bli skont med en dag ledigt... All personal pa Alandaluz ska pa ett stort reunionmote imorgon, sa jag kan anda inte prata med nagon! Hoppas det blir sol!

Imorse tog jag en 50-minuters promenad langs stranden innan frukost. Sa vackert och stillsamt! Vagorna var visserligen 2 meter hoga och brot tamligen ljudligt, men friheten i det ljudet, det gillar jag! Kan ha att gora med att jag ar uppvaxt vid kusten o pa bat pa sommaren... ;) Tittade pa nar nagra fiskare kastade ut sina nat i vattenbrynet. Precis som inledningen pa filmatiseringen av "Den gamle o havet" med Anthony... Oj, vad hette han? Inte Anthony Hopkins... Och inte Mark Anthony... Fan! En av mina favoritgubbar pa duken iaf! Gor en valdigt bra insats i "Kanonerna pa Navarone"!
Skickade ett sms pa stranden till Rasmus dar jag skrev "Jag vill bo vid havet o ga ut med var hund los pa stranden varje morgon!". Vore najs... Mucho najs...

Nu ska jag forsoka forsta den slemmige internetagaren och undvika att bli lurad att betala for mycket. Sen buss i 15 minuter till Alandaluz och forhoppningsvis serverar de lunch fortfarande. Hoppas koksan tvattat handerna sen hon pillade med de dar kycklingfiléerna imorse...

Hoj!

Har det gått två veckor redan? Hur gick det till? Det är ju min sista dag i Amazonas idag! Måste vara de senaste tre dygnen som screws up min tidsuppfattning. Fick matförgiftning vid frukosten i... tisdags måste det bli, och har sovit, svettats, haft ont i magen, mått illa, sovit, svettats och levt på yoghurt och lite ris sen dess. Mög...

Oj, kom av mig. Snälle Freddy i köket kom förbi och ville titta lite o prata lite och jag har försökt lära honom att säga "Mög" i tio minuter... Låter som [miuwg]...

Rasmus har fått sin första vaccinationsomgång! Det betyder att det inte är så långt kvar tills han kommer! Wohoooo!! Måste räkna... 5 veckor o 5 dagar!!! Mindre än hälften! Tror jag... vänta... Ha, jag kom till Ecuador för 5 veckor och 6 dagar sen!... Bra tajming!

Nåja, Amazonas är fortfarande mitt natural habitat, fast jag just nu bara vill sluta svettas, få vila i ett svalt rum och låta mina 50 myggbett per ben läka ut.

För en vecka sen bytte jag ju ecolodge genom att få skjuts en knapp timme uppför den mäktiga Napofloden. Kändes lite svidande att byta kanot, eftersom jag trivts så bra på Sani, men allt har ju sin tid... Blev sen paddlad av två indígenas uppför en liiiiiten flodfåra, en timme mellan tät regnskog på båda sidor. Såg huatsins (stinky turkey-fågeln som ser precis ut som en Pterodactyl), golden mantled tamarins, en lååååång röd orm på en gren ovanför vattnet, typ en meter från kanoten, och passerade ett jätteutterbo! Det finns alltså uttrar i Amazonas! Coolt!
Anlände vid lagunen som Napo Wildlife Center ligger vid, och möttes av managern Fausto och den klotrunde bartendern Marcelo. Fausto visade mig runt lite snabbt och var jag skulle sova. Jag delar hus med de tvåspråkiga guiderna (nästan alla är från Quito), och har alltså bott med 2-5 gubbar denna veckan. Ingen fara med det, förutom att den senast anlände snarkar som en dromedar...
Kom på vid första lunchen att jag glömt säga att jag är vegetarian så jag frågade så snällt jag kunde om de möjligtvis hade något vegetariskt. Fausto hajade till och sa
"What? You don't eat meat?"
"Eh, no..."
"Pig?"
"No..."
"Chicken?"
"No..."
"Fish?"
"No..."
"Shrimp?"
"No..."
"Calamari?"
"No... I'm sorry...?"
Då spände han sina kalla ögon i mig och sa på väsande spanska, utan minsta vink av humor "Tu vas a morir de hambre!" = Du kommer att dö av hunger...

Ångrade inte alls att jag bytt ecolodge...

Ganska snabbt mötte jag dock två engelsmän från Cornwall som var lika tokiga som värsta Var Gladspexarna, och vi hade väldigt roligt tillsammans. Tyvärr stannade de, som de flesta gäster, bara tre nätter, men vi klaffade direkt och pratade, pratade, pratade! En av dem berättade under en en-timmes vandring genom regnskogen om när hans föräldrar skiljde sig (när han var 12-14 år, precis som jag!), om hur han, när han var 19 år, gjort slut med sin flickvän och nästa dag hade flickvännen hängt sig, samt hur han för två år sen blivit diagnosticerad med testikelcancer, fått en testikel bortopererad och genomgått kemoterapi o mått pyton. Allt inom loppet av 27 år. Men denna kille är någon av de mest glada personer jag nånsin träffat. En helt otrolig människa som trots alla motgångar och hårdheter ler mot världen, ser med hopp på framtiden och tar de chanser han får till att njuta av livet! Till exempel, för att avdramatisera sin cancer och göra det öppet att tala om sjukdomen har han startat en grupp på facebook för de som fått känna på hans silikonprotes...

Jag är fortfarande mållös...

Men så glad! Man kan bara smittas av honom! :)

Jag älskar Amazonas!

Har under mina två veckor här sett sex olika sorters apor, söta små salamandrar, en helt äkta, vild jättetarantella, ödlor, fåglar, fåglar, fåglar, grooooodor!!, och en massa annat smått o gott. Oh, kajmanerna så klart! Man paddlar ut i kanot efter middagen och har med sig ficklampa, och med hjälp av reflexionen från deras ögon, en orangegul fläck, kan man se var de är nånstans. Och hur många de är! Jisses! Vid Sani Lodge hörde vi ett stort plask och drog oss ditåt. Ett av kajmanernas självförsvar är att ligga helt stilla och se ut som en trädstam (inte gren, alltså...) och plasket var från en stoooor kajman som just fångat en fisk. Nu låg den där, med huvudet och svansen ovanför vattenytan och en nyfångad död fisk i munnen. Tagen på bar gärning, som en unge i skafferiet med en kaka i vardera handen...

En av apsorterna vi sett är såklart Herr Nilssons släktingar! Heter squirrel monkey på engelska och alltså inte skull monkey (dödskalleapa), men är tokigt lika Herr Nilsson så jag vill tro att det är samma sort. De lever i stora grupper på 10-100 djur och jag har fått chans att se dem flera gånger, både vid Sani och här vid NWC. Fantastiskt! Har fångat en övergång mellan två träd ovanför den lilla flodfåran med kameran, så det finns en videosnutt att se för den som är sugen. Med ljudeffekter från oss i kanoten! :)

Här på Napo Wildlife Center är jag uppkopplad med mitt wireless till ecolodgens satellit. Funkar, men ack så långsamt. Som att komma tillbaka till högstadiet och Lunarstorm via mammas modem... ;)

Snart dags för middag - och mer yoghurt! Mår jag inte bra på lördag besöker jag en läkare i Quito, men troligtvis åker jag vidare till nästa ecolodge på måndag morgon. Den heter Alandaluz och ligger ungefär mitt på kusten, strax söder om staden Puerto López. Från Puerto López kan man göra dagsturer till ön Isla de la Plata (Silverön, eller Kosingön). Den kallas även FattigmansGalapagos eftersom den har de flesta djurarter som Galapagos har, men ligger på dagstursavstånd och är inte alls så svidande dyr. Hoppas hinna ta mig dit...
Känner mig inte jättesugen på att kastas vidare till ännu en ecolodge, men jag behöver nog bara hämta krafter i Quito så kommer nyfikenheten och ivern på köpet...

Oh, nyheten att Obama vann har nått Amazonas (via Sydsvenskan.se). Otroligt!!! Hoppade högt på stolen och klappade händerna, varpå servitören Juan frågar om jag ville att Obama skulle vinna. "Eh, yes..."

;)

*svettiga djungelkramar på er alla*

JAG E I AMAZONAS!!!

Har snart varit har en vecka redan men har svart att inse det. Allt ser ju precis ut som pa Planet Earth o nagra zoo's jag besokt sa det kan ju inte vara verkligt detta!?

Sani Lodge ar fantastiskt bra och jag vill varmt rekommendera alla jag kanner att segla till Ecuador, cykla hit och tillbringa minst en manad har! Stallet ags av en indigena community pa ca 400 pers och alla anstallda (utom tillfalliga guider som oversatter at sina grupper if necessary) ar locals. De far det mesta av sin energi fran monokristallina solceller, men ska forsoka utoka sitt antal kvadratmeter sa att de kan skrota dieselgeneratorn och gasen som anvands i koket. De ager 39 000 hektar regnskog, vilket ar den storsta ytan privatagd mark i hela ecuadorianska amazonas, och de vill fa marken godkand som naturreservat for att skydda vaxter o djur for kommande generationer. Far nastan tarar i ogonen... ;)

Forutom att de ar sa miljovanliga o hallbara har jag haft riktigt roligt ocksa! Har sett kajmaner sannerligen up close, tukaner och stora blagula papegojor i det 8 vaningar hoga utsiktstornet, vandrat allt fran 4 till 15 kilometer om dagarna med native guide i djungelen och traffat en apelsin pa 6 meters avstand med en authentic blow gun och curarepilar (utan curare pa...). Traffat underbara manniskor och kanner mig som hemma har, som en i ganget. Kommer att sakna det nar jag drar vidare till Napo Wildlife Center imorgon bitti...

Ska ha en sista intervju med lodge managern Javier, 21 bast, i eftermiddag och be nagra fler besokare fylla i min guest questionnaire ikvall. Har manga fragor och skulle kunna stanna har en manad for att riktigt ga pa djupet med allt, men nanstans maste man dra gransen... Haller absolut med manga besokare om att jag har ett fantastiskt klassrum for min magisteruppsats och mitt hjarta ar fyllt av allt fantastiskt jag sett och upplevt har... i Amazonas!!!
Har paborjat en packnings- o inkopslista som Rasmus ska fa innan han kommer hit, vilken bl.a. innehaller ett inkop hos Apoteket av mycket mer Alsolgel (mot kliande insektsbett...) samt packande av langarmad skjorta o oronproppar. Undrar lite hur Rasmus kommer kunna somna i den sannerligen hogljudda djungeln, eftersom han brukar behova total tystnad for att kunna fa ro. Men om han bara kommer sa ska jag ligga o halla for hans oron hela natten om det behovs!

;)

Allt ar bra har i Amazonas (utom mojligtvis den forskrackliga stanken fran mina svettiga klader o bristen pa Y3 redan efter 4 dagar...) och jag jobbar pa med min uppsats som jag borjar tycka om allt mer.

Hoppas allt ar bra med er, var ni an ar och hur ni an mar!

*svettiga kramar*

/lycklig djungelanka

Sitter vid frukostbordet i det otroligt kalla köket. Här är kanske 14-15 grader eftersom det skiljs från friska luften av en gallergrind och ett tunt fönster...

Marta kom in i köket nyss och ville göra sin vanliga handskakning som morgonhälsning. Känns lite underligt att skaka hand med samma person varje dag... Hon sa att hon kommer att sakna mig. Sin homie på bottenvåningen. Men jag kommer tillbaka om två veckor. Två veckor känns inte så länge denna gången eftersom jag kommer att ha mycket att göra och byta lokal mitt i, men samtidigt är det 50% av den tid jag hittills tillbringat i landet!

Sa hejdå till Anne o Frances igår kväll. Var inte sorgligt, men det sved i hjärtat. De är verkligen underbara och jag känner mig så otroligt lyckosam som hamnade i samma klass som de den första veckan! Vi bestämde igår att vi ska ses i Berlin i mars-april för en långhelg med musik, snack och drinkar på stan. "And then we can visit my hometown, Guben! That's where the factory for the "Bodies"-exhibition are made!" sa Frances. Det är alltså där man suger ut alla kroppsvätskor från döda människor och ersätter dem med flytande plast. Mums...

Har fått ett ecuadorianskt id-kort!!
Hämtade mitt pass igår morse och åkte sen på eftermiddagen till Policia Nacional i norra Quito. Visste inte riktigt vad jag skulle göra där, uppfattade "censos" ett antal gånger och tänkte att det var som att registrera sig. Kom dit med taxi, letade upp dörren och möttes av den surmulnaste blick nånsin i detta landet. Kvinnan bakom disken sa ingenting utan bara stirrade irriterat på mig, men jag gick fram, presenterade mig och sa på min hackiga spanska varför jag var där. Två sekunders tystnad och sen öppnades dammluckorna: "fdsjagbsgldfgdsrgdbgushuth" lät det som i mina öron... Och när jag inte förstod blev hon ännu surare... *suck*
Men jag blev servad av en man som hade sitt företag i trappan utanför.
"Gult kuvert? Visst, inga problem! 50 centavos, tack!"
"Va? Det är ju jättedyrt (enligt ecuadorianska mått mätt)! Kostar inte ens hälften annars!"
"Gå o köp det nån annanstans då!" sa han med lurig blick.

Clever bastard... ;)

Efter tre vändor till en liten affär tre hus bort och ännu ett besök hos den lille affärsmannen, fick jag mitt id i handen och ett minimalt leende från polisofficeren som registrerat mig (och skickat iväg mig tre gånger för att jag inte haft de kopior jag behövde...). Den lilla affären sköttes av två överviktiga systrar som sålde tavelramar, kopierade dokument, sålde barnkläder och tog passfoton. Fotona tog de genom att plocka ner två tavlor från en liten sidovägg, ställa kunden framför väggen så att inte spikarna syntes, fota med en enkel digitalkamera, visa kunden hur fotot såg ut, "Detta blir bra! Mycket söt, mycket söt...", och sen skriva ut det på en liten laserskrivare. Tre dollar. De rörde sig väldigt långsamt båda två och så fort det kom in en ny kund i den liiiiiilla butiken hälsade de och frågade vad personen ville. Känns som ett onödigt invecklat system, borde vara bättre att ägna sig åt en kund i taget... Men de var väldigt vänliga och när jag väl var klar med mitt tvåtimmarsbesök hos polisen gick jag förbi deras dörr och viftade med mitt nya id. De sken upp båda två och det forsade lyckönskningar och glada ord över mig. Mycket tacksamt!

Kom hem trött och hungrig, men efter att ha nått Rasmus på Skype log jag igen... ;)

Nu ska jag rätt ut i Amazonas och besöka mina två första ecolodges. De heter Sani lodge och Napo Wildlife Center och ligger längs Napofloden. Deras hemsidor kan hittas via länkar ute till höger. Känns nervöst, men ska bli fantastiskt skönt att få uppleva THE Amazon och få ägna alla tankar åt uppsatsen. Tar med mig nästan alla artiklar, min dator, lexikon och några övningsuppgifter i spanska. Vill ju fortsätta utveckla mitt språk, o hoppas det kan gåutan skola...
Tillbaka i Quito sent den 7 november och åker sen vidare till nästa lodge den 9 november. Får se om jag når internet innan dess...

Anne o Frances går sin sista dag i skolan idag och åker sen till Galapagos imorgon. Där ska de arbeta med vars ett volontärprojekt i fyra veckor innan de återvänder till Europa. De ska båda jobba på skolor och Frances ska förhoppningsvis få undervisa i musik! Cooolt... De kommer att ha det jättebra säkert och jag längtar efter att få höra allt om det!

Jag har gjort de två första avbetalningarna på Rasmus o min resa till Galapagos, så nu är det säkert att vi också ska dit!!! Underbart fantastiskt!!! Stort tack pappa för det finansiella understödet!

Okej, nu måste jag slita mig! Marta har kramat mig varje gång hon gått förbi, men nu måste jag borsta tänderna, packa det sista och leta upp en taxi mot flygplatsen...

Tar ett djupt andetag...
...och säger tyst för mig själv:

"GERONIMOOOOOOOOO!!!"

Tror att jag håller på att bli sjuk...

Perfekt tajming eftersom jag åker på mitt första studiebesök på fredag morgon... Har huvudvärk sen igår morse, lite ont i lederna och är darrig och fryser. Marta bekräftade mina farhågor idag eftersom hon först gav mig en kindpuss och en kram och sen geggade sig under näsan och sa "Tengo el gripe!" ("Jag är förkyld!")...

Aha!

Eftersom jag ska vara i Ecuador i mer än 90 dagar så fixade jag ett visum innan jag åkte. Det är ett turistvisum som kostade totalt 1 820 spänn, men så fick jag ju mitt tredje visum instämplat i passet (de två föregående från Frankrike och Kanada)! Lite coolt, sådär... ;) Den underbart hjälpsamma kvinnan på konsulatet i Göteborg sa att jag måste registrera mitt visum i Quito inom mina första 30 dagar i landet. Detta skulle ske hos Direccion General de Extranjería och jag undrade de två första veckorna var det skulle kunna ligga nånstans. Quito är ju som sagt 55 km långt och jag hade ingen adress, men så en morgon på väg till skolan går jag över till andra sidan gatan utanför huset, tittar upp och vad får jag inte se om inte en stor skylt med orden "Direccion General de Extranjería" på huset nästintill det jag bor i! Hahaaaaa! Gick skrattande till skolan och var helt lättad över problemet jag trodde att jag hade, tills den ansvariga för skolan säger "De har bara öppet mellan 8 och 12!"... Och jag har lektion mellan 8:30 och 12:30...

Väntade till sista veckan nu eftersom jag kanske skulle få eftermiddagslektioner nån vecka, men nej. Så i fredags var jag utanför porten kl 7:50 för att vara i god tid. Men när jag kom runt hörnet stod det redan fem herrar där och väntade med sina attachéväskor, gråa kostymer och två burkar pomada i håret. Och sen väntade vi till 8:20 då de faktiskt öppnade. Men jag skubbade iväg till skolan istället då, eftersom jag inte sagt i förväg att jag skulle bli sen. På porten stod det nämligen att de hade öppet till kl 13, så idag gick jag från skolan kl 12, halvsprang hem och hämtade mina papper och knatade runt hörnet igen och in genom grinden (med maskingevärbeväpnad vakt utanför, så klart...).

Väl inne skulle man ta en kölapp och jag tog fel, men fick hjälp av en ständigt gäspande vakt i väntrummet. Fick vänta en halvtimme, men den verkade gå fort eftersom man fick se på TV under tiden. Såg ganska komiskt ut att komma in i ett väntrum med stolar precis som stolarna kring en gate på en flygplats, och där alla människor satt med huvudena riktade åt samma håll. Det var en otroligt dålig serie som visades med en äldre kvinna och hennes man som hotades med pistol av en yngling i rutig fleeceskjorta. Killen hade enorma, tjocka glasögon och alla tre talade stolpigt och utan inlevelse. Fast kvinnan var ganska bra på att spela avsvimmad... När pistolen väl brann av lät den precis som min grannes knallpulverpistol när vi var små, och jag kunde inte låta bli att ge upp ett litet fniss, till mångas irritation. "Sssssch!"

När det väl blev min tur, nummer V 089, fick jag leta mig in mellan skärmar av playwood fram till skrivbordet där min tilldelade handläggare satt. Det var en timid kvinna i sina bästa år som log vänligt men trött. Hon började genast rabbla spanska och skakade på huvudet när jag frågade "Habla inglés?". Intressant att handläggare för utlänningar inte talar engelska... tycker jag som europé... hm...
Men vi förstod varandra långsamt och hon frågade var jag hade kopiorna på passet och kvittot på inbetalningen av US$ 10. "Om jag har vaddå?" Men hon förklarade vad jag behövde och hur jag skulle fixa det, så jag kutade iväg med passet och lexikonet i näven och fick mina kopior på kredit och gjorde inbetalningen på banken. Kom tillbaka 12:55 och gick direkt till kvinnan vid skrivbordet. Hon hade då en hel bunte med människor omkring sig och jag ville bara signalera att jag var tillbaka och redo för fortsättningen, när en kvinna i bunten tittade ut och sa lätt desperat "Do you speak English??". "Yes I do!" sa jag och hoppade till, glad att be of language service! Kvinnan bar en heltäckande svart burka och hade sina tre små barn med sig, och de andra två runt skrivbordet var kollegor till handläggaren som försökte hjälpa till att styra upp situationen.

För varje sekund blev bilden klarare för mig, men det tog ett litet tag. Kvinnan i burkan såg inte arabisk ut som jag först tänkte att hon skulle göra på grund av sin klädsel. Istället hade hon blåa ögon, en blond lock som stack fram i pannan och hon talade med bred amerikansk accent. Barnen såg betydligt mer arabiska ut med mörkt, lockigt hår, bruna ögon och solbrun hud. Var detta en amerikansk kvinna som träffat en muslim, konverterat till Islam och sen gift sig? Precis som huvudpersonen i boken "Inte utan min dotter"? Men varför var hon i Ecuador med visum åt dem alla fyra? Tankarna började löpa fritt...

"I don't understand what she wants from me! I thought I had visas already? Can you tell her that nothing of this makes sense!?". Kvinnan var tämligen upprörd och kunde inte bara lyssna och försöka förstå ett ord i taget och för det tyckte jag synd om henne, men plötsligt smällde hon till ett av barnen som lutade sig mot skrivbordet och röt "Get off the table! I've told you already!". Jag hajade till. Sen vände hon sig mot mig igen med vänligt men uppgivet ansikte och bad mig fortsätta där jag var. Jag tappade fattningen nån sekund men pratade med handläggaren som sa att kvinnan hade samma problem som jag just haft, så hon behövde bara göra samma sak - samtidigt som hon kunde bli ledsagad av herren bakom oss till rätt ställen. Oj, vilken service, tyckte jag, men kvinnan var fortfarande upprörd. "I thought I had visas already! I've spent 800 dollars in the last two days and now I have to spend more? On these??", med en svepande rörelse mot sina barn. "But you can leave the kids here while you go and get the things you need, it'll be faster that way!". "No! I never leave my children! And here they would run all over the place and someone would take them... No!"
Barnen verkade väldigt tysta och lugna med ganska tomma blickar, så jag trodde inte att det skulle bli något problem med att lämna dem tillsammans i väntrummet framför TV'n i tio minuter, men det konstigaste var kvinnans hat-kärlek till sina barn... Hon gick till slut, med mannen och barnen, men hon stannade kvar i mina tankar... Vem är hon? Vad är hennes historia? Vad säger hennes hjärta egentligen?...

Jag fick mina papper omhändertagna, tillsammans med passet (gulp!) och fick veta att jag kan hämta allt om två dagar. På torsdag eftermiddag alltså. Dagen innan jag åker till djungeln i två veckor. Tur att jag inte kom dit imorgon... "Pero, después, es necesario de ir a la Policia Nacional en la Direccion de Migración en Río Coca! Por registración!" Så när jag har fått mitt pass o registrerat visum på torsdag ska jag registrera mig en gång till. Hos polisen...

Och när har de öppet månn tro?

Sista veckan i skolan! Hur gick det till?

Och eftersom det är den 20 oktober så betyder det att det är mindre än två månader tills Rasmus o jag möts på flygplatsen här i Quito! Wohooo!

Men det betyder också att spanskaläsandet börjar ta slut och att besökandet på ecolodges och skrivandet av magisteruppsatsen närmar sig med stormsteg. Vill förbereda mig inför avresan på fredag morgon, men jag vet inte riktigt hur… Känner att jag vill komma dit, till min första ecolodge och bara kolla läget – på allt! Prata med managern, anställda, besökare och indígenas som bor i närheten, ta reda på hur de behandlar mat, avfall och vatten samt var de får sin elektricitet ifrån. Och sen fråga om de är certifierade, om de vill bli certifierade, om det är några hinder i vägen för dem att bli det, osv. Hur ser de på sin verksamhet och varför kallar de sig ”eco”lodge? Sen känner jag att jag får hitta fakta och artiklar baserat på svaren jag får: vilken certifiering har de, vilken vill de ha, vilka känner de till, m.m.

Försöker ta djupa andetag och inte känna mig stressad över uppsatsen. Inte många jag känner har fått den färdig i tid, och jag vill hellre bry mig om kvalitén än om tidsgränsen. Bara den blir godkänd, men det kan den bli även om den är overdue! Och om jag låser mig på grund av diverse anledningar så får jag ju absolut inget gjort samtidigt som livet i allmänhet känns apkasst. Så djupa andetag… djuuuuuupa andetag…

Kan tänka på gårdagen, den fantastiska Söndagen då jag for med vänner till vulkanen Cotopaxi och nådde 4 800 meters höjd innan vi vände och cyklade 27 km nerför. Så storslaget landskap! Så underligt! Så magiskt och stilla, men samtidigt hotfullt.
Guiden Mo (precis som gubben i baren i TV-serien the Simpsons! Guide-Mo dricker inte heller alkohol, men ger gärna av det till sina vänner…) var jättebra och en riktigt skön kille! När vi stod o flåsade utanför the refuge på 4 800 m och Mo hade burit sin mountainbike på ryggen ända nerifrån parkeringen, sa han i en utandning ”I love my job!”.
Så underbart inspirerande!

:)

Han berättade också att vulkanen Cotopaxi hade sitt senaste utbrott 1877 och eftersom den har en cykel på ca 120 år är den ganska overdue. Om vulkanen skulle få ett utbrott skulle snön på toppen smälta och fara iväg tillsammans med den grusiga lavajorden som en kompakt massa, med en hastighet på uppemot 400 km/tim. ”So it would take about 40 seconds before all that dirt and shit would reach us!” sa han med ett stort flin när vi var i jeepen vid bergets fot.
He… he…
hrm…
”But let’s hope we won’t die today!”
Ännu bredare flin.

Cotopaxis topp är den punkt på jorden som är längst bort från jordens centrum, dvs närmast solen! Vi kom inte upp till de 5 897 m, men drack varm choklad för en dollar muggen på 4 800! Jorden var fascinerande och i sprickbildningarna kunde man lätt se skiktningarna i jordlagren. Tog en massa foton till professorerna på Geocentrum med några särskilda föreläsningar varmt i minnet… ;) Även blommor och andra växter i det magiska landskapet dokumenterades och ska mailas till en växtekologiprofessor i Ekologihuset!

De andra fotona finns på facebook via länken ute till höger!

Sitter på min säng (med rosa överkast, huuuu!) och har laptopen i knät. Martas skramlande i köket hörs tydligt och ibland även hur såpastjärnorna på TV skriker ut sin frustration/passion. Det är en serie från Brasilien, så skådespelarna är dubbade. Ser så muppigt ut när läpparnas rörelser inte stämmer överens med ljudet... Och så otroligt stereotypa de är, nästan löjligt...

Det är förresten ganska roligt att se på TV här! Särskilt nyheterna! Förstår inte hälften av vad de säger, men det gör att jag tittar desto noggrannare på människorna. Under nyhetsuppläsningar har de gärna en delad skärm med en kommentator i Quito och en annan i staden Guayaquil, ca 50 mil härifrån. Det brukar alltid vara en kvinna och en man och kvinnan är alltid betydligt yngre, snyggare och mer tillfixad än mannen... De brukar sitta vid ett skrivbord, precis som nyhetsläsarna i Sverige, men viftar betydligt mer med händerna, nästan så det ser komiskt ut och man har svårt att ta nyheten på allvar...

För ytterligare dramatisering märkte jag imorse att de lägger på musik på nyhetsinslagen! Det var ett inslag om en kvinna i södra Ecuador, nära Guayaquil, vars hus hade rasat ihop på grund av ett jordskred och man intervjuade henne samtidigt som man visade ett telefonnummer man kunde ringa för att skänka pengar till henne. Under hela inslaget spelades melankolisk fiolmusik i bakgrunden och när de slog över till studion och nyhetsuppläsaren igen, såg han först väldigt sorgsen ut - i två sekunder - innan han slog om ansiktsuttrycket och gick vidare till nästa inslag...

Lite senare visades ett inslag också från Guayaquil, där president Correa skuttade runt mellan sjukhussängar och rullstolsburna, pussade småbarn och promotade den nya satsningen på sjukvård hos fattiga i området. De fick gratis vaccinationer och undersökningar - allt medan musik från en actionfilm jag inte minns namnet på spelades i bakgrunden. Otroligt!...

Förra veckan såg vi filmen Love Actually, men på spanska. Hugh Grant, den typiska, artiga, stillsamma britten - med en androgyn, rapp, spansk röst!

Mycket som är annorlunda i Ecuador...

Anne o Frances läser spanska i den lilla byn Puerto Quito denna veckan. Det är ett erbjudande skolan ger; att läsa en vecka i regnskogen och åka på utflykter varje eftermiddag för bara US$ 75. Första dagen badade de i ett vattenfall före frukost och idag besökte de en kakaoplantage och fick tillverka choklad från scratch! Muy chevere! (Coooooolt!) Jag ville jättegärna följa med, men eftersom jag inte har fixat min accommodation i Quito via skolan så skulle veckan kosta mig US$ 320... Och jag åker ju två veckor till Amazonas och sen två veckor till the Cloud Forest, so my time will come...
*suck*
Är bara så ooooootroligt resesugen just nu och bombarderade Rasmus med ett galet reseförslag för våra tre veckor tillsammans här i dec-jan innan vi åker till Galapagos (!!!)!
Men jag måste lära mig att bida min tid...
Det är ett tecken på mogenhet...
...sa någon nångång...
...troligtvis någon som bet sig hårt i tungan för att han/hon inte fick göra vad han/hon ville!...

;)

Nåja,
helgen var härlig och bjöd på fredagen på ett besök till byn Mindo två timmar västerut från Quito. (Vi hade tre dagars helg eftersom fredagen var Guayaquil Day och en nationell helgdag. Fast den firas bara i staden Guayaquil, Ecuadors största med drygt tre miljoner pers.) Klimatet i Mindo är helt annorlunda eftersom man lämnat gropen som Quito ligger i uppe i Anderna, och får den fuktiga Stillahavsvinden tillsammans med lägre altitud och därmed varmare luft.
Regnskog!
Och visst fasen regnade det...

Först besökte David, Anne, Frances, Davids kompis Andrés och jag ett litet center med fjärilar, orchideer och kolibris. Helt underbart ljuvligt med alla dofter och färger och subtila naturliga ljud från vingar av olika slag... Njut foton via länken till höger!
Därefter drog vi oss uppåt till en avsats som var avstamp för en serie av tio kablar ovanför trädtopparna. De används som linbanor, kallas canopying (canopy = trädkrona) och var fantastiskt roligt och vackert! David sa att han har höjdskräck, men han åkte ändå!

Men jisses vad luften var fuktig och så blött regnet var! Vi var alla genomvåta på 2 minuter när det väl började sätt i! Innan vi kom iväg på den första kabeln fick vi vänta på en instruktör, och det var då det började regna på riktigt. Anne, Frances y yo gick in under den träplattform man skulle åka ifrån, för att ta skydd från regnet, och på vägen in muttrar Anne högt och tydligt: "Does it always rain in this fucking country!?" Sekunden efter slår det henne att hon sa det högt och sekunden därefter tittar hon upp och inser att hon har 7-8 genomvåta ecuadorianer omkring sig under plattformen... Ett generat skratt spred sig mellan oss tre, men inte vidare...
Men även om det regnar vill jag ändå skarpt rekommendera canopying! Vilken utsikt... Och bara 10 dollar för att sväva som en fjäril strax ovanför regnskogen och insupa djupa andetag av den friskaste luft mellan förtjusta fnitter ända nerifrån maggropen!

Aaaah...

På fredagkvällen drog vi vidare mot kusten och den minstaste by ever som kallas Mompiche. En annan Andrés, som också är Davids kompis, köpte en bit land längs stranden för ett knappt år sen och började bygga ett ecohotel! Det är fortfarande till större delen en byggarbetsplats, men 2-3 hus är klara och i ett av dem fick vi bo. Jätteintressant med alla idéer och beslut kring byggandet och drivandet! Min magisteruppsatsnerv började kittla! Och fast det var konstant tjockmulet hela helgen och regnade av och till, var det en av de vackraste platser jag nånsin sett...

På lördageftermiddagen gick vi längs stranden till den minstaste byn och handlade vatten och tittade runt lite. Utanför den enda affären var det några små barn i typ 3-5 års åldern som bar runt på en kartonglåda, ställde ner den, tog upp den igen, drog i den, osv... Jag undrade vad det var i och fick en lätt chock när en flicka ställde ner den och plockade upp den sötaste lilla hundvalp! Den var säkert inte mer än några få veckor gammal, hade inte ens öppna ögon, och hon lekte med den som om den var hennes docka. Den lilla älsklingen darrade av säkert både kyla och skräck, så jag satte mig på trottoaren bredvid lådan, frågade snällt om jag fick ta upp den och slöt den lilla sötnosen i min famn. Han darrade mot min stickade tröja medan jag viskade lugnande ord och smekte honom långsamt den fingrarna. Efter en liten stund slutade han darra och strax sov han stilla mot min barm... den lilla älsklingen...

De andra handlade färdigt och ville gå vidare, och som jag skrivit under fotot på facebook så har jag sällan känt så starkt att jag ville ta med mig valpen därifrån. De små barnen förstod ju inte att det var en levande liten varelse som behövde omvårdnad och kärlek, precis som de gjorde, och jag är fortfarande orolig över vad som hände och kommer att hända med det lilla livet... Det finns fantastiskt många gatuhundar i Ecuador och kusten var knappast något undantag. De är ofta så otroligt smala och har många ärr och sår och haltar... Managern för Andrés hotell har tagit sig an ett antal hundar så det finns minst 5-6 hundar på hotellområdet! De är jättegosiga, men om man rör sig snabbt eller häftigt så hajar de till och sticker iväg...

Vi satte oss på en restaurang (den enda?)och beställde in vars en drink och fruktsallad. Den godaste fruktsallad jag nånsin ätit!! Anne o Frances hade ficklampor med sig eftersom det snabbt blir mörkt, och då verkligen beckmörkt, och det finns ingen belysning längs gatorna, särskilt inte längs stranden. Det var uppladdningsbara ficklampor, så medan vi väntade på våra drinkar började de veva på vars en spak och skapa ett lätt surrande för att lamporna skulle kunna lysa oss hem. Drinkarna kom, men bara tjejernas, så killarna tog över vevandet en stund. Då utbrast Anne i en av sina underbara kommentarer och sa "The women drink drinks and the guys produce electricity! Just like in old history!"

Vet inte var hon fick den sista biten ifrån, men roligt var det!

Strax efteråt berättade hotell-Andrés syster Belén att det visst är sant att costañas (människor som bor vid kusten) ger sina barn skumma namn! Min lärare förra veckan berättade ju bland annat om det vanliga namnet Aspirina, men Belén hade en bättre historia:
"A man in the next village named his son [Ozz-navvi], because one day he had been at the beach and seen a boat with that name. However, it wasn't the boat's name, but it's registration: 'U.S. Navy'..."

Märker att jag har många små historier, men antar att jag inte kan skriva alla här. För både dig som läsare och min egen skull... Men jag ska försöka komma ihåg dem, så om du vill höra mer är det bara att fråga när vi ses igen!

;)

Det bara regnar...

Och som Frances sa i helgen: "Every nice place we go it rains!"
Förra helgens utflykt till Otavalo blev regnig, torsdagens utflykt med skolan till Mitad del Mundo och helgens dröm om underbara dagar på stranden blev också tillbringade under en grå o våt himmel.

Men det har varit kul ändå!

Mitad del Mundo är ett turistställe som visar var ekvatorn går genom Ecuador. Det är faktiskt två ställen: ett "fejk" och ett "riktigt". Det fejkade har ett stort monument med en hel by av affärer för turister runt om. Det fanns även ett insectario med riktigt coola fjärilar, skalbaggar, spindlar o andra mångbeningar. Döda visserligen, men i somliga fall kändes det desto tryggare...

På det "riktiga" Mitad del Mundo" fick vi en guide som berättade både om landets historia o kulturhistoria, samt visade roliga experiment på linjen de ritat upp där den "riktiga" ekvatorn var! Först visade han ett solur, som bestod av en rektangulär sten parallell med ekvatorn. Till skillnad från solur hemma i Sverige så visas skuggan på detta solur på den norra sidan under mars-oktober och på den södra sidan under oktober-mars! Två dagar på året kan man se skuggan från pinnen på båda sidorna, vilka ju är vår- och höstdagjämningarna. Ganska coolt!

Därefter gick vi vidare till en trästod ovanpå vilken det fanns en spik halvt nerhamrad i trät. Ovanpå denna spik skulle man försöka balansera ett färskt ägg. Och guiden looooovade att om man försökte göra detta i sitt hemland skulle det inte gå lika lätt eftersom Corioliskraften skulle påverka ägget att falla åt ena sidan.

...

Ett annat trick han gjorde på oss för att visa hur Corioliskraften verkar från ekvatorn var att man fick gå med stängda ögon på linjen, armarna rakt ut i sidan och tummarna uppåt (?). Eftersom ordet ekvator betyder "lika kraft, lika motstånd, lika balans" (enligt guiden...) så skulle det vara svårare att hålla balansen när man gick på linjen! Jag tror ju då att de flesta var allmänt dåliga att gå på rak linje med stängda ögon, det är ju inte så lätt hemma heller... För att bevisa det där med "lika kraft, lika motstånd" skulle man hålla armarna rakt ut framför sig och med sammanknutna händer. Guiden skulle sen dra armarna neråt samtidigt som man själv skulle hålla emot. Detta experiment gjordes både på och utanför linjen, men det är ju tämligen svårt att bevisa någonting på det sättet, tycker jag... Guiden kan ju ta i mer utanför linjen, t.ex...

Nästa trick har jag alltid trott på, tills min lärare under klimatologikursen i våras sa att det inte var sant. Men nu motbevisade guiden det! Han tog ett kar med vatten i och ställde det på linjen. Så drog han ur proppen i botten så att vattnet rann ner i en hink nedanför och visade med blad på vattenytan hur vattnet bara föll rakt ner genom hålet. Därpå flyttade han kar, vattenhink och blad ca 3 meter söder om linjen och gjorde om samma trick - men denna gången snurrade bladen medsols ner i hålet! För att visa att det är olika på de två halvkloten flyttade han hela ekipaget ca 3 meter norr om linjen, gjorde om tricket och visade att vattnet här snurrar motsols ner genom hålet!

OTROLIGT!

Det kan ju inte bara vara humbug, till skillnad från de andra "experimenten"...
Kom överens med en annan elev som är från Nya Zealand att när vi kommer hem till våra länder ska vi filma våra toaletter när vi spolar och sen visa varandra filmerna på Facebook!