Anne o Frances läser spanska i den lilla byn Puerto Quito denna veckan. Det är ett erbjudande skolan ger; att läsa en vecka i regnskogen och åka på utflykter varje eftermiddag för bara US$ 75. Första dagen badade de i ett vattenfall före frukost och idag besökte de en kakaoplantage och fick tillverka choklad från scratch! Muy chevere! (Coooooolt!) Jag ville jättegärna följa med, men eftersom jag inte har fixat min accommodation i Quito via skolan så skulle veckan kosta mig US$ 320... Och jag åker ju två veckor till Amazonas och sen två veckor till the Cloud Forest, so my time will come...
*suck*
Är bara så ooooootroligt resesugen just nu och bombarderade Rasmus med ett galet reseförslag för våra tre veckor tillsammans här i dec-jan innan vi åker till Galapagos (!!!)!
Men jag måste lära mig att bida min tid...
Det är ett tecken på mogenhet...
...sa någon nångång...
...troligtvis någon som bet sig hårt i tungan för att han/hon inte fick göra vad han/hon ville!...

;)

Nåja,
helgen var härlig och bjöd på fredagen på ett besök till byn Mindo två timmar västerut från Quito. (Vi hade tre dagars helg eftersom fredagen var Guayaquil Day och en nationell helgdag. Fast den firas bara i staden Guayaquil, Ecuadors största med drygt tre miljoner pers.) Klimatet i Mindo är helt annorlunda eftersom man lämnat gropen som Quito ligger i uppe i Anderna, och får den fuktiga Stillahavsvinden tillsammans med lägre altitud och därmed varmare luft.
Regnskog!
Och visst fasen regnade det...

Först besökte David, Anne, Frances, Davids kompis Andrés och jag ett litet center med fjärilar, orchideer och kolibris. Helt underbart ljuvligt med alla dofter och färger och subtila naturliga ljud från vingar av olika slag... Njut foton via länken till höger!
Därefter drog vi oss uppåt till en avsats som var avstamp för en serie av tio kablar ovanför trädtopparna. De används som linbanor, kallas canopying (canopy = trädkrona) och var fantastiskt roligt och vackert! David sa att han har höjdskräck, men han åkte ändå!

Men jisses vad luften var fuktig och så blött regnet var! Vi var alla genomvåta på 2 minuter när det väl började sätt i! Innan vi kom iväg på den första kabeln fick vi vänta på en instruktör, och det var då det började regna på riktigt. Anne, Frances y yo gick in under den träplattform man skulle åka ifrån, för att ta skydd från regnet, och på vägen in muttrar Anne högt och tydligt: "Does it always rain in this fucking country!?" Sekunden efter slår det henne att hon sa det högt och sekunden därefter tittar hon upp och inser att hon har 7-8 genomvåta ecuadorianer omkring sig under plattformen... Ett generat skratt spred sig mellan oss tre, men inte vidare...
Men även om det regnar vill jag ändå skarpt rekommendera canopying! Vilken utsikt... Och bara 10 dollar för att sväva som en fjäril strax ovanför regnskogen och insupa djupa andetag av den friskaste luft mellan förtjusta fnitter ända nerifrån maggropen!

Aaaah...

På fredagkvällen drog vi vidare mot kusten och den minstaste by ever som kallas Mompiche. En annan Andrés, som också är Davids kompis, köpte en bit land längs stranden för ett knappt år sen och började bygga ett ecohotel! Det är fortfarande till större delen en byggarbetsplats, men 2-3 hus är klara och i ett av dem fick vi bo. Jätteintressant med alla idéer och beslut kring byggandet och drivandet! Min magisteruppsatsnerv började kittla! Och fast det var konstant tjockmulet hela helgen och regnade av och till, var det en av de vackraste platser jag nånsin sett...

På lördageftermiddagen gick vi längs stranden till den minstaste byn och handlade vatten och tittade runt lite. Utanför den enda affären var det några små barn i typ 3-5 års åldern som bar runt på en kartonglåda, ställde ner den, tog upp den igen, drog i den, osv... Jag undrade vad det var i och fick en lätt chock när en flicka ställde ner den och plockade upp den sötaste lilla hundvalp! Den var säkert inte mer än några få veckor gammal, hade inte ens öppna ögon, och hon lekte med den som om den var hennes docka. Den lilla älsklingen darrade av säkert både kyla och skräck, så jag satte mig på trottoaren bredvid lådan, frågade snällt om jag fick ta upp den och slöt den lilla sötnosen i min famn. Han darrade mot min stickade tröja medan jag viskade lugnande ord och smekte honom långsamt den fingrarna. Efter en liten stund slutade han darra och strax sov han stilla mot min barm... den lilla älsklingen...

De andra handlade färdigt och ville gå vidare, och som jag skrivit under fotot på facebook så har jag sällan känt så starkt att jag ville ta med mig valpen därifrån. De små barnen förstod ju inte att det var en levande liten varelse som behövde omvårdnad och kärlek, precis som de gjorde, och jag är fortfarande orolig över vad som hände och kommer att hända med det lilla livet... Det finns fantastiskt många gatuhundar i Ecuador och kusten var knappast något undantag. De är ofta så otroligt smala och har många ärr och sår och haltar... Managern för Andrés hotell har tagit sig an ett antal hundar så det finns minst 5-6 hundar på hotellområdet! De är jättegosiga, men om man rör sig snabbt eller häftigt så hajar de till och sticker iväg...

Vi satte oss på en restaurang (den enda?)och beställde in vars en drink och fruktsallad. Den godaste fruktsallad jag nånsin ätit!! Anne o Frances hade ficklampor med sig eftersom det snabbt blir mörkt, och då verkligen beckmörkt, och det finns ingen belysning längs gatorna, särskilt inte längs stranden. Det var uppladdningsbara ficklampor, så medan vi väntade på våra drinkar började de veva på vars en spak och skapa ett lätt surrande för att lamporna skulle kunna lysa oss hem. Drinkarna kom, men bara tjejernas, så killarna tog över vevandet en stund. Då utbrast Anne i en av sina underbara kommentarer och sa "The women drink drinks and the guys produce electricity! Just like in old history!"

Vet inte var hon fick den sista biten ifrån, men roligt var det!

Strax efteråt berättade hotell-Andrés syster Belén att det visst är sant att costañas (människor som bor vid kusten) ger sina barn skumma namn! Min lärare förra veckan berättade ju bland annat om det vanliga namnet Aspirina, men Belén hade en bättre historia:
"A man in the next village named his son [Ozz-navvi], because one day he had been at the beach and seen a boat with that name. However, it wasn't the boat's name, but it's registration: 'U.S. Navy'..."

Märker att jag har många små historier, men antar att jag inte kan skriva alla här. För både dig som läsare och min egen skull... Men jag ska försöka komma ihåg dem, så om du vill höra mer är det bara att fråga när vi ses igen!

;)