Sista veckan i skolan! Hur gick det till?
Och eftersom det är den 20 oktober så betyder det att det är mindre än två månader tills Rasmus o jag möts på flygplatsen här i Quito! Wohooo!
Men det betyder också att spanskaläsandet börjar ta slut och att besökandet på ecolodges och skrivandet av magisteruppsatsen närmar sig med stormsteg. Vill förbereda mig inför avresan på fredag morgon, men jag vet inte riktigt hur… Känner att jag vill komma dit, till min första ecolodge och bara kolla läget – på allt! Prata med managern, anställda, besökare och indígenas som bor i närheten, ta reda på hur de behandlar mat, avfall och vatten samt var de får sin elektricitet ifrån. Och sen fråga om de är certifierade, om de vill bli certifierade, om det är några hinder i vägen för dem att bli det, osv. Hur ser de på sin verksamhet och varför kallar de sig ”eco”lodge? Sen känner jag att jag får hitta fakta och artiklar baserat på svaren jag får: vilken certifiering har de, vilken vill de ha, vilka känner de till, m.m.
Försöker ta djupa andetag och inte känna mig stressad över uppsatsen. Inte många jag känner har fått den färdig i tid, och jag vill hellre bry mig om kvalitén än om tidsgränsen. Bara den blir godkänd, men det kan den bli även om den är overdue! Och om jag låser mig på grund av diverse anledningar så får jag ju absolut inget gjort samtidigt som livet i allmänhet känns apkasst. Så djupa andetag… djuuuuuupa andetag…
Kan tänka på gårdagen, den fantastiska Söndagen då jag for med vänner till vulkanen Cotopaxi och nådde 4 800 meters höjd innan vi vände och cyklade 27 km nerför. Så storslaget landskap! Så underligt! Så magiskt och stilla, men samtidigt hotfullt.
Guiden Mo (precis som gubben i baren i TV-serien the Simpsons! Guide-Mo dricker inte heller alkohol, men ger gärna av det till sina vänner…) var jättebra och en riktigt skön kille! När vi stod o flåsade utanför the refuge på 4 800 m och Mo hade burit sin mountainbike på ryggen ända nerifrån parkeringen, sa han i en utandning ”I love my job!”.
Så underbart inspirerande!
:)
Han berättade också att vulkanen Cotopaxi hade sitt senaste utbrott 1877 och eftersom den har en cykel på ca 120 år är den ganska overdue. Om vulkanen skulle få ett utbrott skulle snön på toppen smälta och fara iväg tillsammans med den grusiga lavajorden som en kompakt massa, med en hastighet på uppemot 400 km/tim. ”So it would take about 40 seconds before all that dirt and shit would reach us!” sa han med ett stort flin när vi var i jeepen vid bergets fot.
He… he…
hrm…
”But let’s hope we won’t die today!”
Ännu bredare flin.
Cotopaxis topp är den punkt på jorden som är längst bort från jordens centrum, dvs närmast solen! Vi kom inte upp till de 5 897 m, men drack varm choklad för en dollar muggen på 4 800! Jorden var fascinerande och i sprickbildningarna kunde man lätt se skiktningarna i jordlagren. Tog en massa foton till professorerna på Geocentrum med några särskilda föreläsningar varmt i minnet… ;) Även blommor och andra växter i det magiska landskapet dokumenterades och ska mailas till en växtekologiprofessor i Ekologihuset!
De andra fotona finns på facebook via länken ute till höger!
21 oktober 2008
17 oktober 2008
Sitter på min säng (med rosa överkast, huuuu!) och har laptopen i knät. Martas skramlande i köket hörs tydligt och ibland även hur såpastjärnorna på TV skriker ut sin frustration/passion. Det är en serie från Brasilien, så skådespelarna är dubbade. Ser så muppigt ut när läpparnas rörelser inte stämmer överens med ljudet... Och så otroligt stereotypa de är, nästan löjligt...
Det är förresten ganska roligt att se på TV här! Särskilt nyheterna! Förstår inte hälften av vad de säger, men det gör att jag tittar desto noggrannare på människorna. Under nyhetsuppläsningar har de gärna en delad skärm med en kommentator i Quito och en annan i staden Guayaquil, ca 50 mil härifrån. Det brukar alltid vara en kvinna och en man och kvinnan är alltid betydligt yngre, snyggare och mer tillfixad än mannen... De brukar sitta vid ett skrivbord, precis som nyhetsläsarna i Sverige, men viftar betydligt mer med händerna, nästan så det ser komiskt ut och man har svårt att ta nyheten på allvar...
För ytterligare dramatisering märkte jag imorse att de lägger på musik på nyhetsinslagen! Det var ett inslag om en kvinna i södra Ecuador, nära Guayaquil, vars hus hade rasat ihop på grund av ett jordskred och man intervjuade henne samtidigt som man visade ett telefonnummer man kunde ringa för att skänka pengar till henne. Under hela inslaget spelades melankolisk fiolmusik i bakgrunden och när de slog över till studion och nyhetsuppläsaren igen, såg han först väldigt sorgsen ut - i två sekunder - innan han slog om ansiktsuttrycket och gick vidare till nästa inslag...
Lite senare visades ett inslag också från Guayaquil, där president Correa skuttade runt mellan sjukhussängar och rullstolsburna, pussade småbarn och promotade den nya satsningen på sjukvård hos fattiga i området. De fick gratis vaccinationer och undersökningar - allt medan musik från en actionfilm jag inte minns namnet på spelades i bakgrunden. Otroligt!...
Förra veckan såg vi filmen Love Actually, men på spanska. Hugh Grant, den typiska, artiga, stillsamma britten - med en androgyn, rapp, spansk röst!
Mycket som är annorlunda i Ecuador...
Det är förresten ganska roligt att se på TV här! Särskilt nyheterna! Förstår inte hälften av vad de säger, men det gör att jag tittar desto noggrannare på människorna. Under nyhetsuppläsningar har de gärna en delad skärm med en kommentator i Quito och en annan i staden Guayaquil, ca 50 mil härifrån. Det brukar alltid vara en kvinna och en man och kvinnan är alltid betydligt yngre, snyggare och mer tillfixad än mannen... De brukar sitta vid ett skrivbord, precis som nyhetsläsarna i Sverige, men viftar betydligt mer med händerna, nästan så det ser komiskt ut och man har svårt att ta nyheten på allvar...
För ytterligare dramatisering märkte jag imorse att de lägger på musik på nyhetsinslagen! Det var ett inslag om en kvinna i södra Ecuador, nära Guayaquil, vars hus hade rasat ihop på grund av ett jordskred och man intervjuade henne samtidigt som man visade ett telefonnummer man kunde ringa för att skänka pengar till henne. Under hela inslaget spelades melankolisk fiolmusik i bakgrunden och när de slog över till studion och nyhetsuppläsaren igen, såg han först väldigt sorgsen ut - i två sekunder - innan han slog om ansiktsuttrycket och gick vidare till nästa inslag...
Lite senare visades ett inslag också från Guayaquil, där president Correa skuttade runt mellan sjukhussängar och rullstolsburna, pussade småbarn och promotade den nya satsningen på sjukvård hos fattiga i området. De fick gratis vaccinationer och undersökningar - allt medan musik från en actionfilm jag inte minns namnet på spelades i bakgrunden. Otroligt!...
Förra veckan såg vi filmen Love Actually, men på spanska. Hugh Grant, den typiska, artiga, stillsamma britten - med en androgyn, rapp, spansk röst!
Mycket som är annorlunda i Ecuador...
15 oktober 2008
Anne o Frances läser spanska i den lilla byn Puerto Quito denna veckan. Det är ett erbjudande skolan ger; att läsa en vecka i regnskogen och åka på utflykter varje eftermiddag för bara US$ 75. Första dagen badade de i ett vattenfall före frukost och idag besökte de en kakaoplantage och fick tillverka choklad från scratch! Muy chevere! (Coooooolt!) Jag ville jättegärna följa med, men eftersom jag inte har fixat min accommodation i Quito via skolan så skulle veckan kosta mig US$ 320... Och jag åker ju två veckor till Amazonas och sen två veckor till the Cloud Forest, so my time will come...
*suck*
Är bara så ooooootroligt resesugen just nu och bombarderade Rasmus med ett galet reseförslag för våra tre veckor tillsammans här i dec-jan innan vi åker till Galapagos (!!!)!
Men jag måste lära mig att bida min tid...
Det är ett tecken på mogenhet...
...sa någon nångång...
...troligtvis någon som bet sig hårt i tungan för att han/hon inte fick göra vad han/hon ville!...
;)
Nåja,
helgen var härlig och bjöd på fredagen på ett besök till byn Mindo två timmar västerut från Quito. (Vi hade tre dagars helg eftersom fredagen var Guayaquil Day och en nationell helgdag. Fast den firas bara i staden Guayaquil, Ecuadors största med drygt tre miljoner pers.) Klimatet i Mindo är helt annorlunda eftersom man lämnat gropen som Quito ligger i uppe i Anderna, och får den fuktiga Stillahavsvinden tillsammans med lägre altitud och därmed varmare luft.
Regnskog!
Och visst fasen regnade det...
Först besökte David, Anne, Frances, Davids kompis Andrés och jag ett litet center med fjärilar, orchideer och kolibris. Helt underbart ljuvligt med alla dofter och färger och subtila naturliga ljud från vingar av olika slag... Njut foton via länken till höger!
Därefter drog vi oss uppåt till en avsats som var avstamp för en serie av tio kablar ovanför trädtopparna. De används som linbanor, kallas canopying (canopy = trädkrona) och var fantastiskt roligt och vackert! David sa att han har höjdskräck, men han åkte ändå!
Men jisses vad luften var fuktig och så blött regnet var! Vi var alla genomvåta på 2 minuter när det väl började sätt i! Innan vi kom iväg på den första kabeln fick vi vänta på en instruktör, och det var då det började regna på riktigt. Anne, Frances y yo gick in under den träplattform man skulle åka ifrån, för att ta skydd från regnet, och på vägen in muttrar Anne högt och tydligt: "Does it always rain in this fucking country!?" Sekunden efter slår det henne att hon sa det högt och sekunden därefter tittar hon upp och inser att hon har 7-8 genomvåta ecuadorianer omkring sig under plattformen... Ett generat skratt spred sig mellan oss tre, men inte vidare...
Men även om det regnar vill jag ändå skarpt rekommendera canopying! Vilken utsikt... Och bara 10 dollar för att sväva som en fjäril strax ovanför regnskogen och insupa djupa andetag av den friskaste luft mellan förtjusta fnitter ända nerifrån maggropen!
Aaaah...
På fredagkvällen drog vi vidare mot kusten och den minstaste by ever som kallas Mompiche. En annan Andrés, som också är Davids kompis, köpte en bit land längs stranden för ett knappt år sen och började bygga ett ecohotel! Det är fortfarande till större delen en byggarbetsplats, men 2-3 hus är klara och i ett av dem fick vi bo. Jätteintressant med alla idéer och beslut kring byggandet och drivandet! Min magisteruppsatsnerv började kittla! Och fast det var konstant tjockmulet hela helgen och regnade av och till, var det en av de vackraste platser jag nånsin sett...
På lördageftermiddagen gick vi längs stranden till den minstaste byn och handlade vatten och tittade runt lite. Utanför den enda affären var det några små barn i typ 3-5 års åldern som bar runt på en kartonglåda, ställde ner den, tog upp den igen, drog i den, osv... Jag undrade vad det var i och fick en lätt chock när en flicka ställde ner den och plockade upp den sötaste lilla hundvalp! Den var säkert inte mer än några få veckor gammal, hade inte ens öppna ögon, och hon lekte med den som om den var hennes docka. Den lilla älsklingen darrade av säkert både kyla och skräck, så jag satte mig på trottoaren bredvid lådan, frågade snällt om jag fick ta upp den och slöt den lilla sötnosen i min famn. Han darrade mot min stickade tröja medan jag viskade lugnande ord och smekte honom långsamt den fingrarna. Efter en liten stund slutade han darra och strax sov han stilla mot min barm... den lilla älsklingen...
De andra handlade färdigt och ville gå vidare, och som jag skrivit under fotot på facebook så har jag sällan känt så starkt att jag ville ta med mig valpen därifrån. De små barnen förstod ju inte att det var en levande liten varelse som behövde omvårdnad och kärlek, precis som de gjorde, och jag är fortfarande orolig över vad som hände och kommer att hända med det lilla livet... Det finns fantastiskt många gatuhundar i Ecuador och kusten var knappast något undantag. De är ofta så otroligt smala och har många ärr och sår och haltar... Managern för Andrés hotell har tagit sig an ett antal hundar så det finns minst 5-6 hundar på hotellområdet! De är jättegosiga, men om man rör sig snabbt eller häftigt så hajar de till och sticker iväg...
Vi satte oss på en restaurang (den enda?)och beställde in vars en drink och fruktsallad. Den godaste fruktsallad jag nånsin ätit!! Anne o Frances hade ficklampor med sig eftersom det snabbt blir mörkt, och då verkligen beckmörkt, och det finns ingen belysning längs gatorna, särskilt inte längs stranden. Det var uppladdningsbara ficklampor, så medan vi väntade på våra drinkar började de veva på vars en spak och skapa ett lätt surrande för att lamporna skulle kunna lysa oss hem. Drinkarna kom, men bara tjejernas, så killarna tog över vevandet en stund. Då utbrast Anne i en av sina underbara kommentarer och sa "The women drink drinks and the guys produce electricity! Just like in old history!"
Vet inte var hon fick den sista biten ifrån, men roligt var det!
Strax efteråt berättade hotell-Andrés syster Belén att det visst är sant att costañas (människor som bor vid kusten) ger sina barn skumma namn! Min lärare förra veckan berättade ju bland annat om det vanliga namnet Aspirina, men Belén hade en bättre historia:
"A man in the next village named his son [Ozz-navvi], because one day he had been at the beach and seen a boat with that name. However, it wasn't the boat's name, but it's registration: 'U.S. Navy'..."
Märker att jag har många små historier, men antar att jag inte kan skriva alla här. För både dig som läsare och min egen skull... Men jag ska försöka komma ihåg dem, så om du vill höra mer är det bara att fråga när vi ses igen!
;)
*suck*
Är bara så ooooootroligt resesugen just nu och bombarderade Rasmus med ett galet reseförslag för våra tre veckor tillsammans här i dec-jan innan vi åker till Galapagos (!!!)!
Men jag måste lära mig att bida min tid...
Det är ett tecken på mogenhet...
...sa någon nångång...
...troligtvis någon som bet sig hårt i tungan för att han/hon inte fick göra vad han/hon ville!...
;)
Nåja,
helgen var härlig och bjöd på fredagen på ett besök till byn Mindo två timmar västerut från Quito. (Vi hade tre dagars helg eftersom fredagen var Guayaquil Day och en nationell helgdag. Fast den firas bara i staden Guayaquil, Ecuadors största med drygt tre miljoner pers.) Klimatet i Mindo är helt annorlunda eftersom man lämnat gropen som Quito ligger i uppe i Anderna, och får den fuktiga Stillahavsvinden tillsammans med lägre altitud och därmed varmare luft.
Regnskog!
Och visst fasen regnade det...
Först besökte David, Anne, Frances, Davids kompis Andrés och jag ett litet center med fjärilar, orchideer och kolibris. Helt underbart ljuvligt med alla dofter och färger och subtila naturliga ljud från vingar av olika slag... Njut foton via länken till höger!
Därefter drog vi oss uppåt till en avsats som var avstamp för en serie av tio kablar ovanför trädtopparna. De används som linbanor, kallas canopying (canopy = trädkrona) och var fantastiskt roligt och vackert! David sa att han har höjdskräck, men han åkte ändå!
Men jisses vad luften var fuktig och så blött regnet var! Vi var alla genomvåta på 2 minuter när det väl började sätt i! Innan vi kom iväg på den första kabeln fick vi vänta på en instruktör, och det var då det började regna på riktigt. Anne, Frances y yo gick in under den träplattform man skulle åka ifrån, för att ta skydd från regnet, och på vägen in muttrar Anne högt och tydligt: "Does it always rain in this fucking country!?" Sekunden efter slår det henne att hon sa det högt och sekunden därefter tittar hon upp och inser att hon har 7-8 genomvåta ecuadorianer omkring sig under plattformen... Ett generat skratt spred sig mellan oss tre, men inte vidare...
Men även om det regnar vill jag ändå skarpt rekommendera canopying! Vilken utsikt... Och bara 10 dollar för att sväva som en fjäril strax ovanför regnskogen och insupa djupa andetag av den friskaste luft mellan förtjusta fnitter ända nerifrån maggropen!
Aaaah...
På fredagkvällen drog vi vidare mot kusten och den minstaste by ever som kallas Mompiche. En annan Andrés, som också är Davids kompis, köpte en bit land längs stranden för ett knappt år sen och började bygga ett ecohotel! Det är fortfarande till större delen en byggarbetsplats, men 2-3 hus är klara och i ett av dem fick vi bo. Jätteintressant med alla idéer och beslut kring byggandet och drivandet! Min magisteruppsatsnerv började kittla! Och fast det var konstant tjockmulet hela helgen och regnade av och till, var det en av de vackraste platser jag nånsin sett...
På lördageftermiddagen gick vi längs stranden till den minstaste byn och handlade vatten och tittade runt lite. Utanför den enda affären var det några små barn i typ 3-5 års åldern som bar runt på en kartonglåda, ställde ner den, tog upp den igen, drog i den, osv... Jag undrade vad det var i och fick en lätt chock när en flicka ställde ner den och plockade upp den sötaste lilla hundvalp! Den var säkert inte mer än några få veckor gammal, hade inte ens öppna ögon, och hon lekte med den som om den var hennes docka. Den lilla älsklingen darrade av säkert både kyla och skräck, så jag satte mig på trottoaren bredvid lådan, frågade snällt om jag fick ta upp den och slöt den lilla sötnosen i min famn. Han darrade mot min stickade tröja medan jag viskade lugnande ord och smekte honom långsamt den fingrarna. Efter en liten stund slutade han darra och strax sov han stilla mot min barm... den lilla älsklingen...
De andra handlade färdigt och ville gå vidare, och som jag skrivit under fotot på facebook så har jag sällan känt så starkt att jag ville ta med mig valpen därifrån. De små barnen förstod ju inte att det var en levande liten varelse som behövde omvårdnad och kärlek, precis som de gjorde, och jag är fortfarande orolig över vad som hände och kommer att hända med det lilla livet... Det finns fantastiskt många gatuhundar i Ecuador och kusten var knappast något undantag. De är ofta så otroligt smala och har många ärr och sår och haltar... Managern för Andrés hotell har tagit sig an ett antal hundar så det finns minst 5-6 hundar på hotellområdet! De är jättegosiga, men om man rör sig snabbt eller häftigt så hajar de till och sticker iväg...
Vi satte oss på en restaurang (den enda?)och beställde in vars en drink och fruktsallad. Den godaste fruktsallad jag nånsin ätit!! Anne o Frances hade ficklampor med sig eftersom det snabbt blir mörkt, och då verkligen beckmörkt, och det finns ingen belysning längs gatorna, särskilt inte längs stranden. Det var uppladdningsbara ficklampor, så medan vi väntade på våra drinkar började de veva på vars en spak och skapa ett lätt surrande för att lamporna skulle kunna lysa oss hem. Drinkarna kom, men bara tjejernas, så killarna tog över vevandet en stund. Då utbrast Anne i en av sina underbara kommentarer och sa "The women drink drinks and the guys produce electricity! Just like in old history!"
Vet inte var hon fick den sista biten ifrån, men roligt var det!
Strax efteråt berättade hotell-Andrés syster Belén att det visst är sant att costañas (människor som bor vid kusten) ger sina barn skumma namn! Min lärare förra veckan berättade ju bland annat om det vanliga namnet Aspirina, men Belén hade en bättre historia:
"A man in the next village named his son [Ozz-navvi], because one day he had been at the beach and seen a boat with that name. However, it wasn't the boat's name, but it's registration: 'U.S. Navy'..."
Märker att jag har många små historier, men antar att jag inte kan skriva alla här. För både dig som läsare och min egen skull... Men jag ska försöka komma ihåg dem, så om du vill höra mer är det bara att fråga när vi ses igen!
;)
14 oktober 2008
Det bara regnar...
Och som Frances sa i helgen: "Every nice place we go it rains!"
Förra helgens utflykt till Otavalo blev regnig, torsdagens utflykt med skolan till Mitad del Mundo och helgens dröm om underbara dagar på stranden blev också tillbringade under en grå o våt himmel.
Men det har varit kul ändå!
Mitad del Mundo är ett turistställe som visar var ekvatorn går genom Ecuador. Det är faktiskt två ställen: ett "fejk" och ett "riktigt". Det fejkade har ett stort monument med en hel by av affärer för turister runt om. Det fanns även ett insectario med riktigt coola fjärilar, skalbaggar, spindlar o andra mångbeningar. Döda visserligen, men i somliga fall kändes det desto tryggare...
På det "riktiga" Mitad del Mundo" fick vi en guide som berättade både om landets historia o kulturhistoria, samt visade roliga experiment på linjen de ritat upp där den "riktiga" ekvatorn var! Först visade han ett solur, som bestod av en rektangulär sten parallell med ekvatorn. Till skillnad från solur hemma i Sverige så visas skuggan på detta solur på den norra sidan under mars-oktober och på den södra sidan under oktober-mars! Två dagar på året kan man se skuggan från pinnen på båda sidorna, vilka ju är vår- och höstdagjämningarna. Ganska coolt!
Därefter gick vi vidare till en trästod ovanpå vilken det fanns en spik halvt nerhamrad i trät. Ovanpå denna spik skulle man försöka balansera ett färskt ägg. Och guiden looooovade att om man försökte göra detta i sitt hemland skulle det inte gå lika lätt eftersom Corioliskraften skulle påverka ägget att falla åt ena sidan.
...
Ett annat trick han gjorde på oss för att visa hur Corioliskraften verkar från ekvatorn var att man fick gå med stängda ögon på linjen, armarna rakt ut i sidan och tummarna uppåt (?). Eftersom ordet ekvator betyder "lika kraft, lika motstånd, lika balans" (enligt guiden...) så skulle det vara svårare att hålla balansen när man gick på linjen! Jag tror ju då att de flesta var allmänt dåliga att gå på rak linje med stängda ögon, det är ju inte så lätt hemma heller... För att bevisa det där med "lika kraft, lika motstånd" skulle man hålla armarna rakt ut framför sig och med sammanknutna händer. Guiden skulle sen dra armarna neråt samtidigt som man själv skulle hålla emot. Detta experiment gjordes både på och utanför linjen, men det är ju tämligen svårt att bevisa någonting på det sättet, tycker jag... Guiden kan ju ta i mer utanför linjen, t.ex...
Nästa trick har jag alltid trott på, tills min lärare under klimatologikursen i våras sa att det inte var sant. Men nu motbevisade guiden det! Han tog ett kar med vatten i och ställde det på linjen. Så drog han ur proppen i botten så att vattnet rann ner i en hink nedanför och visade med blad på vattenytan hur vattnet bara föll rakt ner genom hålet. Därpå flyttade han kar, vattenhink och blad ca 3 meter söder om linjen och gjorde om samma trick - men denna gången snurrade bladen medsols ner i hålet! För att visa att det är olika på de två halvkloten flyttade han hela ekipaget ca 3 meter norr om linjen, gjorde om tricket och visade att vattnet här snurrar motsols ner genom hålet!
OTROLIGT!
Det kan ju inte bara vara humbug, till skillnad från de andra "experimenten"...
Kom överens med en annan elev som är från Nya Zealand att när vi kommer hem till våra länder ska vi filma våra toaletter när vi spolar och sen visa varandra filmerna på Facebook!
Och som Frances sa i helgen: "Every nice place we go it rains!"
Förra helgens utflykt till Otavalo blev regnig, torsdagens utflykt med skolan till Mitad del Mundo och helgens dröm om underbara dagar på stranden blev också tillbringade under en grå o våt himmel.
Men det har varit kul ändå!
Mitad del Mundo är ett turistställe som visar var ekvatorn går genom Ecuador. Det är faktiskt två ställen: ett "fejk" och ett "riktigt". Det fejkade har ett stort monument med en hel by av affärer för turister runt om. Det fanns även ett insectario med riktigt coola fjärilar, skalbaggar, spindlar o andra mångbeningar. Döda visserligen, men i somliga fall kändes det desto tryggare...
På det "riktiga" Mitad del Mundo" fick vi en guide som berättade både om landets historia o kulturhistoria, samt visade roliga experiment på linjen de ritat upp där den "riktiga" ekvatorn var! Först visade han ett solur, som bestod av en rektangulär sten parallell med ekvatorn. Till skillnad från solur hemma i Sverige så visas skuggan på detta solur på den norra sidan under mars-oktober och på den södra sidan under oktober-mars! Två dagar på året kan man se skuggan från pinnen på båda sidorna, vilka ju är vår- och höstdagjämningarna. Ganska coolt!
Därefter gick vi vidare till en trästod ovanpå vilken det fanns en spik halvt nerhamrad i trät. Ovanpå denna spik skulle man försöka balansera ett färskt ägg. Och guiden looooovade att om man försökte göra detta i sitt hemland skulle det inte gå lika lätt eftersom Corioliskraften skulle påverka ägget att falla åt ena sidan.
...
Ett annat trick han gjorde på oss för att visa hur Corioliskraften verkar från ekvatorn var att man fick gå med stängda ögon på linjen, armarna rakt ut i sidan och tummarna uppåt (?). Eftersom ordet ekvator betyder "lika kraft, lika motstånd, lika balans" (enligt guiden...) så skulle det vara svårare att hålla balansen när man gick på linjen! Jag tror ju då att de flesta var allmänt dåliga att gå på rak linje med stängda ögon, det är ju inte så lätt hemma heller... För att bevisa det där med "lika kraft, lika motstånd" skulle man hålla armarna rakt ut framför sig och med sammanknutna händer. Guiden skulle sen dra armarna neråt samtidigt som man själv skulle hålla emot. Detta experiment gjordes både på och utanför linjen, men det är ju tämligen svårt att bevisa någonting på det sättet, tycker jag... Guiden kan ju ta i mer utanför linjen, t.ex...
Nästa trick har jag alltid trott på, tills min lärare under klimatologikursen i våras sa att det inte var sant. Men nu motbevisade guiden det! Han tog ett kar med vatten i och ställde det på linjen. Så drog han ur proppen i botten så att vattnet rann ner i en hink nedanför och visade med blad på vattenytan hur vattnet bara föll rakt ner genom hålet. Därpå flyttade han kar, vattenhink och blad ca 3 meter söder om linjen och gjorde om samma trick - men denna gången snurrade bladen medsols ner i hålet! För att visa att det är olika på de två halvkloten flyttade han hela ekipaget ca 3 meter norr om linjen, gjorde om tricket och visade att vattnet här snurrar motsols ner genom hålet!
OTROLIGT!
Det kan ju inte bara vara humbug, till skillnad från de andra "experimenten"...
Kom överens med en annan elev som är från Nya Zealand att när vi kommer hem till våra länder ska vi filma våra toaletter när vi spolar och sen visa varandra filmerna på Facebook!
08 oktober 2008
Ny vecka, ny profesór.
Denna veckan blir Anne, Frances o jag undervisade av Santiago. Han är 32 år, uppväxt utanför Quito och är väldigt lik min kusin Emil. Men i motsats till Emil så verkar han vara en väldigt arg person. Han säger att alla är locos (galna, knäppa) utan minsta glimt i ögat, han verkar ha en tendens att överdriva och dramatisera det mesta - och han kommer av nån anledning in på ämnet sex väldigt ofta...
Hm...
Santiago har berättat en hel del saker om Ecuador och Quito och folket här - om man nu vågar tro på det... Bland annat att det inte finns några katter i landet eftersom folk förknippar dem med allergi, astma och sjukdomar. Passar mig som kattallergiker, men samtidigt finns det fem råttor per person i Quito...
Andra ämnen som ofta också kommer på tal är religion och rasism/diskriminering. Igår pratade vi om namn i Ecuador och vi fick veta att folk vid kusten har en stark tendens att döpa sina barn till ord eller namn de råkar höra och tycker är fina. Som till exempel Aspirina...
Eftertraktade efternamn är de som härstammar från conquistadorerna, så som Perez, Rodriguez och Lopez. Andra, tyvärr mer diskriminerade indianska efternamn, är Pillajo, Pilamunga och Quishpe. Ganska annorlunda... Santiago berättade också att Nicolas Cage får ett roligt namn på spanska eftersom cage är en börjning av verbet cager, vilket betyder "att bajsa"...
Då kunde ju inte jag hålla mig från att berätta om Brad Pitt!...
Mindre roligt är att det väldigt vanliga namnet María har fått en mindre rolig innebörd här. Ute på landet döper de flesta sina barn till bibliska namn. När barnen sen blir större drar sig många av dem in till stan för att få arbete, men saknar utbildning och blir väldigt ofta hushållerskor och städerskor. Därför heter ganska många av hushållerskorna och städerskorna María, vilket har gjort att ALLA hushållerskor o städerskor kallas María, men på ett ganska nedsättande sätt. Detsamma gäller för namnet Manuel. Om du är på en marknad eller i en affär brukar det finnas en man som har som arbete att hjälpa kunderna att bära deras varor till bilen. Och denna man kallas ofta för Manuel. "Ey! Manuel! Va aquí y ayudarme!" (Kom hit o hjälp mig Manuel!). Inte så kul för de som verkligen heter Manuel...
Sen finns Pepe, som är ett smeknamn på José (varför??), och i alla skämt där det finns en person som är korkad, råkar illa ut eller får ta all skiten, så brukar denna person heta Pepe. Ungefär som vår Bellman, antar jag...
Även ganska många bär namnet Jesús, varpå smeknamnet blir Chucho. Den feminina varianten blir därmed Jesúsa, men påföljande smeknamnet Chucha. Men Chucha är även ett ord på indianspråket quichua som betyder ett riktigt fult skällsord för den kvinnliga könsdelen. Inte alls kul!...
En däremot mycket roligare språklek kom jag på igår när David och jag hämtade pizza hos Domino's (amerikansk kedja...) för att äta middag tillsammans med kusinen Estrellita & Co. David är på (redan uppgiven) jakt efter en ny flickvän och han såg en kvinna utanför Domino's med en fin rumpa. Han sa då att rumpor på ett fint sätt på spanska kan kallas colitas - vilket genast fick mig att tänka på texten till sången Hotel California:
On a dark desert highway
cool wind in my hair
Feel the smell of colitas
rising up through the air...
(...)
and I think to myself
this must be heaven
or this must be hell...
;)
Denna veckan blir Anne, Frances o jag undervisade av Santiago. Han är 32 år, uppväxt utanför Quito och är väldigt lik min kusin Emil. Men i motsats till Emil så verkar han vara en väldigt arg person. Han säger att alla är locos (galna, knäppa) utan minsta glimt i ögat, han verkar ha en tendens att överdriva och dramatisera det mesta - och han kommer av nån anledning in på ämnet sex väldigt ofta...
Hm...
Santiago har berättat en hel del saker om Ecuador och Quito och folket här - om man nu vågar tro på det... Bland annat att det inte finns några katter i landet eftersom folk förknippar dem med allergi, astma och sjukdomar. Passar mig som kattallergiker, men samtidigt finns det fem råttor per person i Quito...
Andra ämnen som ofta också kommer på tal är religion och rasism/diskriminering. Igår pratade vi om namn i Ecuador och vi fick veta att folk vid kusten har en stark tendens att döpa sina barn till ord eller namn de råkar höra och tycker är fina. Som till exempel Aspirina...
Eftertraktade efternamn är de som härstammar från conquistadorerna, så som Perez, Rodriguez och Lopez. Andra, tyvärr mer diskriminerade indianska efternamn, är Pillajo, Pilamunga och Quishpe. Ganska annorlunda... Santiago berättade också att Nicolas Cage får ett roligt namn på spanska eftersom cage är en börjning av verbet cager, vilket betyder "att bajsa"...
Då kunde ju inte jag hålla mig från att berätta om Brad Pitt!...
Mindre roligt är att det väldigt vanliga namnet María har fått en mindre rolig innebörd här. Ute på landet döper de flesta sina barn till bibliska namn. När barnen sen blir större drar sig många av dem in till stan för att få arbete, men saknar utbildning och blir väldigt ofta hushållerskor och städerskor. Därför heter ganska många av hushållerskorna och städerskorna María, vilket har gjort att ALLA hushållerskor o städerskor kallas María, men på ett ganska nedsättande sätt. Detsamma gäller för namnet Manuel. Om du är på en marknad eller i en affär brukar det finnas en man som har som arbete att hjälpa kunderna att bära deras varor till bilen. Och denna man kallas ofta för Manuel. "Ey! Manuel! Va aquí y ayudarme!" (Kom hit o hjälp mig Manuel!). Inte så kul för de som verkligen heter Manuel...
Sen finns Pepe, som är ett smeknamn på José (varför??), och i alla skämt där det finns en person som är korkad, råkar illa ut eller får ta all skiten, så brukar denna person heta Pepe. Ungefär som vår Bellman, antar jag...
Även ganska många bär namnet Jesús, varpå smeknamnet blir Chucho. Den feminina varianten blir därmed Jesúsa, men påföljande smeknamnet Chucha. Men Chucha är även ett ord på indianspråket quichua som betyder ett riktigt fult skällsord för den kvinnliga könsdelen. Inte alls kul!...
En däremot mycket roligare språklek kom jag på igår när David och jag hämtade pizza hos Domino's (amerikansk kedja...) för att äta middag tillsammans med kusinen Estrellita & Co. David är på (redan uppgiven) jakt efter en ny flickvän och han såg en kvinna utanför Domino's med en fin rumpa. Han sa då att rumpor på ett fint sätt på spanska kan kallas colitas - vilket genast fick mig att tänka på texten till sången Hotel California:
On a dark desert highway
cool wind in my hair
Feel the smell of colitas
rising up through the air...
(...)
and I think to myself
this must be heaven
or this must be hell...
;)
06 oktober 2008
Dag 10.
Hade en underbar helg med mina nyvunna vänner!
Besökte ungefär vad vi planerat, men var trötta allihop, kanske på grund av alla intryck, den underbart klara luften, in-o-ut ur bilen hela tiden, osv... Det var fantastiskt att komma iväg utanför stan och få se landskapet här uppe i Anderna! Mycket grönare än vad jag tänkt när jag föreställt mig Anderna! Fast å andra sidan har jag ju sett att Alperna också är ganska gröna på sommaren... och här tror ju växterna att det är sommar året runt!
David y yo hämtade upp Anne o Frances utanför språkskolan kl 8 och sen åkte vi till hotellet för att äta bastant gratisfrukost. Underbart hotell! Och cool personal! Min favoritservitör heter Washington o verkar väldigt snäll och rolig... Åt oss proppmätta o började rulla norrut mot byn Otavalo. Mycket trafik i stan, tutande, avgaser, tvärnitar, snabb acceleration, avgaser och tvärnitar. Och många "Qué pasa!? What's he doin'? Es loco..."
Väl ute ur Quito, som är 55 km långt, kom vi ut på the highway north. Det som på kartan ser ut som the major transportsträcka of Ecuador, ungefär som E6 i Sverige eller I90 i USA, är en slingrande tvåfilig landsväg, högt upp på bergsväggarna och oftast utan vägräcke. Det var fantastisk utsikt och vi tjejer bara tittade och tittade... fast nu vet jag varför vi var så trötta hela tiden: alla galna omkörare och omkörningar gjorde att man satt på helspänn hela tiden! 2,5 timmes workout blir ju de flesta trötta av...
Otavalo bjuder på en av Sydamerikas mest berömda marknader där (de flesta?) försäljarna är ursprungbefolkning. Eftersom många sagt att de diskrimeras och behandlas ganska illa så känns det lite dumt att säga indianer... Det erbjöds saker åt höger o vänster, utrop, prisförhandlingar, "finns den i annan färg", "David, vad sa han?", m.m... Jättekul att se, men jag brukar tröttna ganska snart och tycka att alla säljer samma saker... Men Frances shoppade loss ordentligt o köpte väskor, tröjor, smycken o halsduk! Jag föll för en handstickad grå tröja av alpacaull och har nästan inte tagit av mig den sen dess... Något som slog mig på marknaden var att barnen är fantastiskt söta, men de vuxna inte lika mycket... Stämmer det för alla människor tro?
Tog mig fräckheten att smygfotografera en liten flicka när vi hade kastat oss undan störtskuren in på ett café. Hennes ansikte finns att beundra via länken under "Foton" till höger... Vi pratade om ifall man får fotografera folk eller inte. Det kan ju vara ganska påhoppande, de är ju inte djur på zoo! Men om nån turist skulle fotografera mig o mina kompisar i Malmö eller Lund så skulle jag nog känna mig... ah, så svårt att veta! Men man ska nog vara försiktig. Kom överens om att det är bäst att fråga först. Den lilla tanten med den sötaste hundvalp på magen fick som tiggerska ett mynt, men när jag såg valpen frågade jag om jag fick ta ett foto. Hon nickade, jag fotade och hon fick ett mynt till. Men sen sa hon, utan tänder, "No más!" - inte mer! Och så linkade hon iväg...
Vi sov på ett jättevackert ställe som Davids pappa Oswaldo är delägare till. En hund mötte oss på parkeringen, hönor o tuppar kluckade runt bland rabatterna och i den lilla bäcken intill husen kväk...te? Kväkade? Lät! en massa grodor! Jag tyckte det var fantastiskt, påminde om klockgrodorna på södra fäladen i Mölle, fast David blev lite muttrig på dem eftersom de lät - väldigt högt! - större delen av natten... Vi var de enda gästerna på haciendan och hade ett helt hus för oss själva. På morgonen viskade vi i den gigantiska matsalen för att det ekade så mycket annars, och blev betjänade av den ende anställde som var på området. "Fast förra veckan var här fullt!"
Söndagen inleddes med ett första stopp vid la cascada de Peguche, ett vattenfall utanför den lilla byn Peguche. Stig av trampad jord mellan tiotals meter höga och hundratals år gamla träd, fågelläten jag aldrig hört förut, söta dofter, fascinerande blad och växter. Borta vid stigens slut var vattenfallet, som taget ur en film. Bortsett från en sak. Där vattnet samlades i en virvlande pool på en liten avsats, under bron som ledde över floden just nedanför fallet, hade det samlats halvtomma läskflaskor och annat plastskräp. Efter en fotosession vid fallet sa David att han ville klättra ner till flaskorna och plocka bort dem. "It's horrible! They shouldn't be there!". Jag må vara impulsiv ibland och detta var ett sånt ögonblick. Jag tog av mig skor o strumpor o tillsammans med David klättrade vi ner, tog upp flaskorna ur virvlet och kastade upp dem till Anne o Frances ovanför. När alla var borta klättrade vi upp igen och gick tio meter innan vi kunde slänga dem i en soptunna. Så nära hade det varit för alla som (troligtvis) stått på bron o bara släppt flaskorna rakt ner istället för att slänga dem i soptunnan...
Nästa mål var Laguna de Cuicocha, en krater på ca 3 200 meters höjd. Det speciella med denna är att det finns två öar i den vattenfyllda kratern! Idag får ingen gå iland på öarna, men vi kunde åka båt runt dem. Efter halva varvet stängde guiden av motorn och rabblade iväg på spanska. Förstod lite här o där, men när jag bad David förklara vissa bitar mindes han inte vad guiden hade sagt... ;) I vattnet finns inga fiskar, både eftersom vulkanen under är aktiv och skickar ut gas hela tiden, samt mineraler som gör att det inte finns några plankton i vattnet. Dessutom är kraterväggarna nästan vertikala under vattenytan, vilket enligt guiden gör det omöjligt för fiskar att lägga ägg så de kan därför inte fortplanta sig. Fast det känns lite tokigt att det skulle hamna fiskar i vattnet från första början med tanke på kraterns höjd och avstånd till kusten...
På de två öarna finns några getter, marsvin och rävar och över 400 sorters växter! Ganska imponerande med tanke på att öarna egentligen inte är särskilt stora... Förresten så lärde vi utlänningar oss denna helgen att Zorro betyder räv. Och Zorro har ju senast spelats av Antonio Banderas. Och Banderas betyder flagga. Så egentligen hade man kunnat översätta Antonio Banderas till Rävflaggan.
Vi kom tillbaka till Quito söndag kväll kring åttatiden och avslutade helgresan där den började: på restaurante Mistral en el Hotel Sebastián.
Mycket trevlig helg!
Hade en underbar helg med mina nyvunna vänner!
Besökte ungefär vad vi planerat, men var trötta allihop, kanske på grund av alla intryck, den underbart klara luften, in-o-ut ur bilen hela tiden, osv... Det var fantastiskt att komma iväg utanför stan och få se landskapet här uppe i Anderna! Mycket grönare än vad jag tänkt när jag föreställt mig Anderna! Fast å andra sidan har jag ju sett att Alperna också är ganska gröna på sommaren... och här tror ju växterna att det är sommar året runt!
David y yo hämtade upp Anne o Frances utanför språkskolan kl 8 och sen åkte vi till hotellet för att äta bastant gratisfrukost. Underbart hotell! Och cool personal! Min favoritservitör heter Washington o verkar väldigt snäll och rolig... Åt oss proppmätta o började rulla norrut mot byn Otavalo. Mycket trafik i stan, tutande, avgaser, tvärnitar, snabb acceleration, avgaser och tvärnitar. Och många "Qué pasa!? What's he doin'? Es loco..."
Väl ute ur Quito, som är 55 km långt, kom vi ut på the highway north. Det som på kartan ser ut som the major transportsträcka of Ecuador, ungefär som E6 i Sverige eller I90 i USA, är en slingrande tvåfilig landsväg, högt upp på bergsväggarna och oftast utan vägräcke. Det var fantastisk utsikt och vi tjejer bara tittade och tittade... fast nu vet jag varför vi var så trötta hela tiden: alla galna omkörare och omkörningar gjorde att man satt på helspänn hela tiden! 2,5 timmes workout blir ju de flesta trötta av...
Otavalo bjuder på en av Sydamerikas mest berömda marknader där (de flesta?) försäljarna är ursprungbefolkning. Eftersom många sagt att de diskrimeras och behandlas ganska illa så känns det lite dumt att säga indianer... Det erbjöds saker åt höger o vänster, utrop, prisförhandlingar, "finns den i annan färg", "David, vad sa han?", m.m... Jättekul att se, men jag brukar tröttna ganska snart och tycka att alla säljer samma saker... Men Frances shoppade loss ordentligt o köpte väskor, tröjor, smycken o halsduk! Jag föll för en handstickad grå tröja av alpacaull och har nästan inte tagit av mig den sen dess... Något som slog mig på marknaden var att barnen är fantastiskt söta, men de vuxna inte lika mycket... Stämmer det för alla människor tro?
Tog mig fräckheten att smygfotografera en liten flicka när vi hade kastat oss undan störtskuren in på ett café. Hennes ansikte finns att beundra via länken under "Foton" till höger... Vi pratade om ifall man får fotografera folk eller inte. Det kan ju vara ganska påhoppande, de är ju inte djur på zoo! Men om nån turist skulle fotografera mig o mina kompisar i Malmö eller Lund så skulle jag nog känna mig... ah, så svårt att veta! Men man ska nog vara försiktig. Kom överens om att det är bäst att fråga först. Den lilla tanten med den sötaste hundvalp på magen fick som tiggerska ett mynt, men när jag såg valpen frågade jag om jag fick ta ett foto. Hon nickade, jag fotade och hon fick ett mynt till. Men sen sa hon, utan tänder, "No más!" - inte mer! Och så linkade hon iväg...
Vi sov på ett jättevackert ställe som Davids pappa Oswaldo är delägare till. En hund mötte oss på parkeringen, hönor o tuppar kluckade runt bland rabatterna och i den lilla bäcken intill husen kväk...te? Kväkade? Lät! en massa grodor! Jag tyckte det var fantastiskt, påminde om klockgrodorna på södra fäladen i Mölle, fast David blev lite muttrig på dem eftersom de lät - väldigt högt! - större delen av natten... Vi var de enda gästerna på haciendan och hade ett helt hus för oss själva. På morgonen viskade vi i den gigantiska matsalen för att det ekade så mycket annars, och blev betjänade av den ende anställde som var på området. "Fast förra veckan var här fullt!"
Söndagen inleddes med ett första stopp vid la cascada de Peguche, ett vattenfall utanför den lilla byn Peguche. Stig av trampad jord mellan tiotals meter höga och hundratals år gamla träd, fågelläten jag aldrig hört förut, söta dofter, fascinerande blad och växter. Borta vid stigens slut var vattenfallet, som taget ur en film. Bortsett från en sak. Där vattnet samlades i en virvlande pool på en liten avsats, under bron som ledde över floden just nedanför fallet, hade det samlats halvtomma läskflaskor och annat plastskräp. Efter en fotosession vid fallet sa David att han ville klättra ner till flaskorna och plocka bort dem. "It's horrible! They shouldn't be there!". Jag må vara impulsiv ibland och detta var ett sånt ögonblick. Jag tog av mig skor o strumpor o tillsammans med David klättrade vi ner, tog upp flaskorna ur virvlet och kastade upp dem till Anne o Frances ovanför. När alla var borta klättrade vi upp igen och gick tio meter innan vi kunde slänga dem i en soptunna. Så nära hade det varit för alla som (troligtvis) stått på bron o bara släppt flaskorna rakt ner istället för att slänga dem i soptunnan...
Nästa mål var Laguna de Cuicocha, en krater på ca 3 200 meters höjd. Det speciella med denna är att det finns två öar i den vattenfyllda kratern! Idag får ingen gå iland på öarna, men vi kunde åka båt runt dem. Efter halva varvet stängde guiden av motorn och rabblade iväg på spanska. Förstod lite här o där, men när jag bad David förklara vissa bitar mindes han inte vad guiden hade sagt... ;) I vattnet finns inga fiskar, både eftersom vulkanen under är aktiv och skickar ut gas hela tiden, samt mineraler som gör att det inte finns några plankton i vattnet. Dessutom är kraterväggarna nästan vertikala under vattenytan, vilket enligt guiden gör det omöjligt för fiskar att lägga ägg så de kan därför inte fortplanta sig. Fast det känns lite tokigt att det skulle hamna fiskar i vattnet från första början med tanke på kraterns höjd och avstånd till kusten...
På de två öarna finns några getter, marsvin och rävar och över 400 sorters växter! Ganska imponerande med tanke på att öarna egentligen inte är särskilt stora... Förresten så lärde vi utlänningar oss denna helgen att Zorro betyder räv. Och Zorro har ju senast spelats av Antonio Banderas. Och Banderas betyder flagga. Så egentligen hade man kunnat översätta Antonio Banderas till Rävflaggan.
Vi kom tillbaka till Quito söndag kväll kring åttatiden och avslutade helgresan där den började: på restaurante Mistral en el Hotel Sebastián.
Mycket trevlig helg!
03 oktober 2008
Precis.... NU, har jag varit i Quito, Ecuador, en hel vecka!
Bilder susar förbi för min inre syn: överfulla bussar och bilar med hemska avgaser, 2-3 rätters lunch varje dag, sol, moln, berg, palmer, varmt, kallt, gräs, asfalt, korta människor, solbruna ansikten, holländska som låter som rappakalja, Davids skrattande ansikte, mamís klagande röst, Martas högljudda försök att prata med mig, poliser, vakter, maskingevär, pistoler, skällande vakthundar, bönor och majs, bönor och majs...
Jag gillar detta landet och jag är så fantastiskt sugen på att komma utanför stan och se vad den otroliga naturen verkligen har att erbjuda. Jag vill känna dofterna, jag vill se färgerna, jag vill känna på blomblad, på händer, på träd, jag vill höra fågelläten jag bara hört på TV förut! Jag längtar...
Första utflykten blir över denna helgen. Imorgon, lördag, ska David y yo möta Anne o Frances (klasskompisarna) utanför språkskolan kl 8 och gå till hotellet för att äta frukost tillsammans. Hotellet bjuder... David och hela familjen Muñoz är så otroligt generösa! Verkligen!
Sen åker vi fyra till byn Otavalo, ca 2 timmar norr om Quito, för att besöka indianmarknaden som byn är så känd för. På eftermiddagen fortsätter vi en liten bit norrut till byn Ibarra där det ska vara en festival hela dygnet. Tillbaka på kvällen till Otavalo för att sova över och sen, på söndag morgon, kommer äventyrsbiten jag ser fram emot mest: besöka vulkanen Cotacachi och vandra upp till en vattenfylld krater med två öar i! Toppen ligger på drygt 5 800 meter, men jag tror inte att vi ska riktigt så högt... ;)
Rasmus är underrättad och vet att han kommer att bli uppringd på Skype, för honom, tidigt måndag morgon. ... Han kommer iaf få ett sms så han vet att allt gått bra...
Titta gärna på foton som jag lagt upp på facebook, med hjälp av länken här ute till höger!
Nu slog klockan 11, så det är dags att sova om vi nu ska upp tidigt (en halvtimme tidigare än vanligt...). Har packat solskyddslotion med faktor 50, långkalsonger, mössa, regn- o vindjacka, solglasögon och några karameller. Nu skas det ut på äventyr!!
;)
Tiene un bueno fin de semaña!
(inte helt korrekt tror jag, men innebär "Ha en trevlig helg!")
Och stooooooor varm kram till Staffan o Anna som fått en liten påg för några dagar sen!!!
--<-@
Bilder susar förbi för min inre syn: överfulla bussar och bilar med hemska avgaser, 2-3 rätters lunch varje dag, sol, moln, berg, palmer, varmt, kallt, gräs, asfalt, korta människor, solbruna ansikten, holländska som låter som rappakalja, Davids skrattande ansikte, mamís klagande röst, Martas högljudda försök att prata med mig, poliser, vakter, maskingevär, pistoler, skällande vakthundar, bönor och majs, bönor och majs...
Jag gillar detta landet och jag är så fantastiskt sugen på att komma utanför stan och se vad den otroliga naturen verkligen har att erbjuda. Jag vill känna dofterna, jag vill se färgerna, jag vill känna på blomblad, på händer, på träd, jag vill höra fågelläten jag bara hört på TV förut! Jag längtar...
Första utflykten blir över denna helgen. Imorgon, lördag, ska David y yo möta Anne o Frances (klasskompisarna) utanför språkskolan kl 8 och gå till hotellet för att äta frukost tillsammans. Hotellet bjuder... David och hela familjen Muñoz är så otroligt generösa! Verkligen!
Sen åker vi fyra till byn Otavalo, ca 2 timmar norr om Quito, för att besöka indianmarknaden som byn är så känd för. På eftermiddagen fortsätter vi en liten bit norrut till byn Ibarra där det ska vara en festival hela dygnet. Tillbaka på kvällen till Otavalo för att sova över och sen, på söndag morgon, kommer äventyrsbiten jag ser fram emot mest: besöka vulkanen Cotacachi och vandra upp till en vattenfylld krater med två öar i! Toppen ligger på drygt 5 800 meter, men jag tror inte att vi ska riktigt så högt... ;)
Rasmus är underrättad och vet att han kommer att bli uppringd på Skype, för honom, tidigt måndag morgon. ... Han kommer iaf få ett sms så han vet att allt gått bra...
Titta gärna på foton som jag lagt upp på facebook, med hjälp av länken här ute till höger!
Nu slog klockan 11, så det är dags att sova om vi nu ska upp tidigt (en halvtimme tidigare än vanligt...). Har packat solskyddslotion med faktor 50, långkalsonger, mössa, regn- o vindjacka, solglasögon och några karameller. Nu skas det ut på äventyr!!
;)
Tiene un bueno fin de semaña!
(inte helt korrekt tror jag, men innebär "Ha en trevlig helg!")
Och stooooooor varm kram till Staffan o Anna som fått en liten påg för några dagar sen!!!
--<-@
01 oktober 2008
Idag blev det lite för mycket och första tårarna, nej, andra omgången tårar, föll på ecuadoriansk mark. Eller snarare på Muñoz köksgolv... och idag på mitt överkast.
Första omgången var när jag just kommit till kontinenten, landet och huset och fick låna telefonen för att ringa hem till Rasmus o säga att jag landat okej och så. Klockan var 6 på morgonen för oss båda och jag hade varit på resande fot i 23 timmar. Så tårarna var inte långt borta eftersom mitt hjärta varit tungt under hela resan sen vi hade vårt tårdrypande farväl på Kastrup... Rasmus mumlande kommentar i telefonen var "Måste ställa ner din cykel i förrådet... Tror ju att du är hemma varje gång jag kommer hem och ser den utanför dörren..."
Andra omgången var följaktligen ikväll. Jag träffade ju Rene i måndags och han nämnde då att varje ecolodge jag besöker förväntar sig att jag ska skriva 1-2 sidor utvärdering och rekommendationer för deras verksamhet. Okej, det kan jag väl göra, det behöver jag ju för min uppsats också... Men oj förresten, vad förväntar de sig? Tror de att jag är en expert med mångårig erfarenhet som vet exakt hur de ska få allt fixat till minimum price? *svälj* Jag är ju bara en liten student från Sverige, jag vet ingenting! Jag har ju bara pluggat i tre år, vad är det?
Ovanpå det ringde Rene i eftermiddags och sa att sex lodger är spikade, att han betalar åt mig så länge och att han redan lagt ut halva kostnaden. Och då slog det mig väl samtidigt att jag både har ett stort uppdrag framför mig som jag vill klara av, och klara av riktigt bra, men också att jag är skyldig Rene pengar, och mer pengar än jag sa att jag egentligen hade att undvara... Han sa även att han helst ville ha dem överförda till hans konto till imorgon eftersom han åker tillbaka till forskningsstationen i djungeln där han jobbar i övermorgon... Så han skulle alltså ha 12 879, 32 SEK inom 24 timmar. *svälj, igen* Började nysta i hur jag skulle göra, men eftersom det är för mycket pengar för att ta ut kontant från bankomat på så kort tid måste jag ju göra en utlansbetalning från mitt SEB-konto. Och den överföringen kostar 200 spänn och tar ju oftast en vecka...
Eftersom jag även var trött och nog är mer drabbad av höjden än jag först trott, så började tårarna falla när jag startade min dator och såg att Rasmus var online.
"Krama mig..."
Och han kramade mig så varmt och så mjukt, som alltid. Och efter fem minuters prat med honom log mitt hjärta igen och tårarna var bara lite salt på kinderna. Jag älskar honom...
Vid lunchen hemma i huset idag frågade mamí mig i alla fall inte igen om jag hade pojkvän, men däremot igen varför jag inte äter kött.
"Es vegetariana? Por qué!?!"
Hon frågade sen vad min mamí heter och jag svarade välartikulerat "Mar-ga-re-ta!"
"Marguerita!"
"No, Mar-ga-re-ta!"
"Margerite!"
"No... suck... MAR-GA-RE-TA!"
"Qué?"
"El mamá de mi padre (min farmor) se llama Gun-borg" försökte jag istället...
"Dum-boj?"
*suck*
"Okey, this should be easier: El papá de mi padre (min farfar) se llama Ar-ne!" (med tungspetts-r...)
"Ar-ne?"
"Sí!! Like carne, pero sin c!" (Som carne (= kött) fast utan c)
"Más carne?" (Mer kött?)
*djuuuup suck*
Mí profesor Martín är taoist och också vegetarian. Han säger ofta att alla ecuadorianer är si eller så, utom honom själv, han är el exceptión. Idag berättade han om olika sporter se practica (man utövar) i Ecuador. Bland annat ägnar man sig åt tjurfäktning, på det mexikanska, brutala sättet där tjuren ska dö en utdragen och plågsam död. Och så hund-... -fäktning? Nej, vad heter det? När man låter två hundar slåss med varandra tills den ena dödat den andre... Likadant gör man med tuppar. Och han som taoist och själsvän berättar om det med ett stort flin i ansiktet.
Men det värsta var när han berättade att han själv betalat för att se när man se practica golf con pollo: golf med höna. Åskådare får ge några slantar för att se när en man först gräver ner en höna, levande, i marken med bara huvudet ovanför och hur han sedan, medelst en golfklubba, svingar högt och skickar iväg hönans huvud, utan kropp, x antal meter. Sen firar man med att gräva upp hönans kropp och äta den.
Mycket annorlunda i Quito...
Första omgången var när jag just kommit till kontinenten, landet och huset och fick låna telefonen för att ringa hem till Rasmus o säga att jag landat okej och så. Klockan var 6 på morgonen för oss båda och jag hade varit på resande fot i 23 timmar. Så tårarna var inte långt borta eftersom mitt hjärta varit tungt under hela resan sen vi hade vårt tårdrypande farväl på Kastrup... Rasmus mumlande kommentar i telefonen var "Måste ställa ner din cykel i förrådet... Tror ju att du är hemma varje gång jag kommer hem och ser den utanför dörren..."
Andra omgången var följaktligen ikväll. Jag träffade ju Rene i måndags och han nämnde då att varje ecolodge jag besöker förväntar sig att jag ska skriva 1-2 sidor utvärdering och rekommendationer för deras verksamhet. Okej, det kan jag väl göra, det behöver jag ju för min uppsats också... Men oj förresten, vad förväntar de sig? Tror de att jag är en expert med mångårig erfarenhet som vet exakt hur de ska få allt fixat till minimum price? *svälj* Jag är ju bara en liten student från Sverige, jag vet ingenting! Jag har ju bara pluggat i tre år, vad är det?
Ovanpå det ringde Rene i eftermiddags och sa att sex lodger är spikade, att han betalar åt mig så länge och att han redan lagt ut halva kostnaden. Och då slog det mig väl samtidigt att jag både har ett stort uppdrag framför mig som jag vill klara av, och klara av riktigt bra, men också att jag är skyldig Rene pengar, och mer pengar än jag sa att jag egentligen hade att undvara... Han sa även att han helst ville ha dem överförda till hans konto till imorgon eftersom han åker tillbaka till forskningsstationen i djungeln där han jobbar i övermorgon... Så han skulle alltså ha 12 879, 32 SEK inom 24 timmar. *svälj, igen* Började nysta i hur jag skulle göra, men eftersom det är för mycket pengar för att ta ut kontant från bankomat på så kort tid måste jag ju göra en utlansbetalning från mitt SEB-konto. Och den överföringen kostar 200 spänn och tar ju oftast en vecka...
Eftersom jag även var trött och nog är mer drabbad av höjden än jag först trott, så började tårarna falla när jag startade min dator och såg att Rasmus var online.
"Krama mig..."
Och han kramade mig så varmt och så mjukt, som alltid. Och efter fem minuters prat med honom log mitt hjärta igen och tårarna var bara lite salt på kinderna. Jag älskar honom...
Vid lunchen hemma i huset idag frågade mamí mig i alla fall inte igen om jag hade pojkvän, men däremot igen varför jag inte äter kött.
"Es vegetariana? Por qué!?!"
Hon frågade sen vad min mamí heter och jag svarade välartikulerat "Mar-ga-re-ta!"
"Marguerita!"
"No, Mar-ga-re-ta!"
"Margerite!"
"No... suck... MAR-GA-RE-TA!"
"Qué?"
"El mamá de mi padre (min farmor) se llama Gun-borg" försökte jag istället...
"Dum-boj?"
*suck*
"Okey, this should be easier: El papá de mi padre (min farfar) se llama Ar-ne!" (med tungspetts-r...)
"Ar-ne?"
"Sí!! Like carne, pero sin c!" (Som carne (= kött) fast utan c)
"Más carne?" (Mer kött?)
*djuuuup suck*
Mí profesor Martín är taoist och också vegetarian. Han säger ofta att alla ecuadorianer är si eller så, utom honom själv, han är el exceptión. Idag berättade han om olika sporter se practica (man utövar) i Ecuador. Bland annat ägnar man sig åt tjurfäktning, på det mexikanska, brutala sättet där tjuren ska dö en utdragen och plågsam död. Och så hund-... -fäktning? Nej, vad heter det? När man låter två hundar slåss med varandra tills den ena dödat den andre... Likadant gör man med tuppar. Och han som taoist och själsvän berättar om det med ett stort flin i ansiktet.
Men det värsta var när han berättade att han själv betalat för att se när man se practica golf con pollo: golf med höna. Åskådare får ge några slantar för att se när en man först gräver ner en höna, levande, i marken med bara huvudet ovanför och hur han sedan, medelst en golfklubba, svingar högt och skickar iväg hönans huvud, utan kropp, x antal meter. Sen firar man med att gräva upp hönans kropp och äta den.
Mycket annorlunda i Quito...
30 september 2008
Dag 4.
Herregud vad tiden går lååååångsamt! Men på ett underligt ambivalent sätt... Känns som jag hinner med så mycket under en dag, vilket är jättekul, men å andra sidan sved det till bra när jag pratade med Rasmus igen på Skype och sa "Älskling, snart har det gått... en hel vecka?"
Inte mer?
Känner samtidigt att jag verkligen behöver läsa på mer inför min magisteruppsats, för det är ju egentligen den jag är här för, inte att läsa spanska och upptäcka kultur, människor, smaker, vyer, m.m. En vän påpekade det med de humble orden: "Att du ska göra vettiga saker i skolans namn verkar lite långt borta." I agree... Men så svårt det är att koncentrera sig när så mycket annat o nytt surrar omkring en hela tiden! Som exempel på surrande häftigheter kan nämnas två nya saker jag sett:
Kom hem vid kl 13 när dagens lektion var över, och fann Marta i fullt sjå med att laga lunch till familjen. Ingen annan var hemma än, men bara en liten stund senare kom mamí. Marta knackade på min dörr och sa (nog) att mamí satt i la sala. Vilket betydde att jag skulle vara sällskapsdam. Till denna kvinna, 80+, som inte talar ett ord engelska. Men det gick faktiskt ganska bra! Vi hankade oss fram, trots att hon himlade med ögonen efter varannan mening... Hon verkar dock ha dåligt minne eftersom hon frågade om nästan samma saker som i lördags hos Estrellita o i söndags på hotellet. Men ändå, I don't mind! Så in på ämnet novios (pojkvänner); var jag förlovad?? Jag hade ju en ring, vad gjorde jag här om jag skulle gifta mig snart?? Pressade ur mig ett kanske-om-ett-år-eller-så, varpå första utbrottet uppstod:
"Noooooo!! No más tarde, rápido!" (vänta inte så länge, gör det snart!)
Hon verkade lugna sig lite när jag typ förklarade att jag ju pluggade här nu och Rasmus pluggar i Sverige, så då övergick hon till att fråga hur han ser ut istället:
"Es guapo?" (snygg), med skarpa ögon över kanten på glasögonen...
"Sí! Muy guapo! El tiene de hair down to here" visade jag och måttade strax under öronen.
Utbrott två: "NOOOOOO!! [Måste ha kort hår, snaggat!!]"
Jag svarade inte utan andades några gånger och log, mamí lugnade sig och försökte igen:
"El tiene cuantos años?" (Hur gammal är han?)
"23..."
"Y tú?"
"25..."
Utbrott 3: "NNNNNNOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!"
Och det var droppen. Det gick ju bara inte att vara ihop med en kille yngre än en själv. No es posíbile!!
Jaha, vad göra nu med en halvt hysterisk mamí som kanske riskerar hjärtattack eller att rusandes ut snubbla på mattan och bryta lårbenshalsen... Men tur som jag verkar ha haft den senaste tiden kom Julieta den yngre just in genom dörren, tätt följd av mamá Julieta, som enkelt och smidigt kunde skratta vulkanen mamí lugn.
*puh*
När lunchen var över (känns verkligen skumt att bli serverad av en maid hemma...) hastade jag iväg till rummet o letade fram ena punschflaskan ur garderoben. Eftersom Julieta den yngre sagt att hennes föräldrar knappt dricker någon alkohol alls kändes det lite dumt, men va fasen: "Tenga! Y muchas gracias de letting me stay with you!" Tillsammans med julgransornamenten från Royal Copenhagen blev det dock en riktigt lyckad present och alla var glada! (Tacktacktack mamma!!). På eftermiddagen träffade jag sen min mystiske kontakt Rene på hotel Sebastian (mamá Julietas hotel) och gav honom den andra flaskan. Undrar vad Marta kommer att tro...
Ska försöka koncentrera mig mer på att läsa artiklarna o allt jag har med, but for now är det min rosa säng som gäller. Den må vara rosa, men den är skön...
Oh, en annan vän skrev en kommentar till förra inlägget om valet: det är inte regeringen som byts ut utan regeringsformen! Presidenten fick härmed rätt att byta ut regeringen en gång per mandatperiod och det verkar även som om homosexuella ska få rätt att ingå partnerskap. Ganska hyggliga idéer tycker jag... Med tanke på att Martín idag sa att Ecuador är väldigt rasistiskt, särskilt mot ursprungsbefolkningen och de afrikanska ättlingar som är kvar sen deras förfäder fördes hit som slavar av spanjorerna. Till exempel släpps inte "negras" in på vissa klubbar och barer och "indigenos" anses smutsiga och lägre stående. Kan knappt tro att det är sant. Jag är ju mitt i det! Men då kanske en förändring är på sin plats?
Herregud vad tiden går lååååångsamt! Men på ett underligt ambivalent sätt... Känns som jag hinner med så mycket under en dag, vilket är jättekul, men å andra sidan sved det till bra när jag pratade med Rasmus igen på Skype och sa "Älskling, snart har det gått... en hel vecka?"
Inte mer?
Känner samtidigt att jag verkligen behöver läsa på mer inför min magisteruppsats, för det är ju egentligen den jag är här för, inte att läsa spanska och upptäcka kultur, människor, smaker, vyer, m.m. En vän påpekade det med de humble orden: "Att du ska göra vettiga saker i skolans namn verkar lite långt borta." I agree... Men så svårt det är att koncentrera sig när så mycket annat o nytt surrar omkring en hela tiden! Som exempel på surrande häftigheter kan nämnas två nya saker jag sett:
- En kolibri! Livs levande, flög in i vårt klassrum igår, min första dag på spanskaskolan! Jag hoppade till i stolen och sa "LOOK!", kunde inte släppa den lilla vackra varelsen med blicken! Dock verkade de andra i rummet inte lika begeistrade, men jag lät mig icke nedlåtas utan njöt med smilgroparna ovanför öronen tills den lilla älvan hittade ut igen genom ett ventana (fönster)... Fantastiskt!
- Svarta snorkråkor! Från casa Muñoz går jag på ca 12 minuter till språkskolan, men mestadels längs med den busy avenida 6 de Diciembre. Massor av bilar, hela tiden, de flesta inte direkt av nyare modell, blandat med stadsbussar. Dessa bussar går på, tycks det, orafinerad olja och fullkomligt spyr ut tjocka, feta, kompakta moln av kolsvart rök... Mitt i gatan finns två filer för trollebús (korsning mellan spårvagn och buss) som längs ave. 6 de Diciembre kallas ecovía. "Eco-", som i ("ekologisk", "miljövänlig") för att trollbussarna går på "cleaner gasoline"... Hm... Idag åt jag lunch med två nya kompisar; Frances från Tyskland och Anne från Belgien, i en liten restaurang längs med en lite mindre gata. Jättegod mat; kålsoppa med popcorn, följt av arroz (ris), chochos (en sorts böna), ett stekt huevo (ägg) o lite grönt. Till detta fick vi juice (som vi inte drack eftersom vi anade att det var koncentrat utspätt med kranvatten...) och en liten bit sockerkaka. Sittandes vid eget bord och med trevlig servitör blev priset ändå inte mer än det facila 6 dollar. För oss tre tillsammans... Efter lunchen gick vi mot Gamla Stan på mindre gator. Kikade in i några affärer, gjorde färgkopior av tjejernas pass och köpte vatten innan vi nådde en stor park med coola träd, lekande barn och en massa gubbar som såg på när några unga killar spelade volleyboll halvnakna (hm...). Efter parken tjocknade trafiken och vi anade att det var en bra bit kvar så vi viftade in en taxi till kanten. Både vägen till Gamla Stan och sen tillbaka till språkskolan kördes med nervevade fönster mitt i den smockfulla trafiken, direkt bakom bussar, tutandes och ryckigt. Frances började bli åksjuk och jag fick ont i huvudet av alla avgaser. Resan tog kanske 10-12 minuter och vi fann den barely uthärdlig. Men hur är det inte då för taxichaufförerna? Hur svarta är inte deras snorkråkor? Och lungor?
Kom hem vid kl 13 när dagens lektion var över, och fann Marta i fullt sjå med att laga lunch till familjen. Ingen annan var hemma än, men bara en liten stund senare kom mamí. Marta knackade på min dörr och sa (nog) att mamí satt i la sala. Vilket betydde att jag skulle vara sällskapsdam. Till denna kvinna, 80+, som inte talar ett ord engelska. Men det gick faktiskt ganska bra! Vi hankade oss fram, trots att hon himlade med ögonen efter varannan mening... Hon verkar dock ha dåligt minne eftersom hon frågade om nästan samma saker som i lördags hos Estrellita o i söndags på hotellet. Men ändå, I don't mind! Så in på ämnet novios (pojkvänner); var jag förlovad?? Jag hade ju en ring, vad gjorde jag här om jag skulle gifta mig snart?? Pressade ur mig ett kanske-om-ett-år-eller-så, varpå första utbrottet uppstod:
"Noooooo!! No más tarde, rápido!" (vänta inte så länge, gör det snart!)
Hon verkade lugna sig lite när jag typ förklarade att jag ju pluggade här nu och Rasmus pluggar i Sverige, så då övergick hon till att fråga hur han ser ut istället:
"Es guapo?" (snygg), med skarpa ögon över kanten på glasögonen...
"Sí! Muy guapo! El tiene de hair down to here" visade jag och måttade strax under öronen.
Utbrott två: "NOOOOOO!! [Måste ha kort hår, snaggat!!]"
Jag svarade inte utan andades några gånger och log, mamí lugnade sig och försökte igen:
"El tiene cuantos años?" (Hur gammal är han?)
"23..."
"Y tú?"
"25..."
Utbrott 3: "NNNNNNOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!"
Och det var droppen. Det gick ju bara inte att vara ihop med en kille yngre än en själv. No es posíbile!!
Jaha, vad göra nu med en halvt hysterisk mamí som kanske riskerar hjärtattack eller att rusandes ut snubbla på mattan och bryta lårbenshalsen... Men tur som jag verkar ha haft den senaste tiden kom Julieta den yngre just in genom dörren, tätt följd av mamá Julieta, som enkelt och smidigt kunde skratta vulkanen mamí lugn.
*puh*
När lunchen var över (känns verkligen skumt att bli serverad av en maid hemma...) hastade jag iväg till rummet o letade fram ena punschflaskan ur garderoben. Eftersom Julieta den yngre sagt att hennes föräldrar knappt dricker någon alkohol alls kändes det lite dumt, men va fasen: "Tenga! Y muchas gracias de letting me stay with you!" Tillsammans med julgransornamenten från Royal Copenhagen blev det dock en riktigt lyckad present och alla var glada! (Tacktacktack mamma!!). På eftermiddagen träffade jag sen min mystiske kontakt Rene på hotel Sebastian (mamá Julietas hotel) och gav honom den andra flaskan. Undrar vad Marta kommer att tro...
Ska försöka koncentrera mig mer på att läsa artiklarna o allt jag har med, but for now är det min rosa säng som gäller. Den må vara rosa, men den är skön...
Oh, en annan vän skrev en kommentar till förra inlägget om valet: det är inte regeringen som byts ut utan regeringsformen! Presidenten fick härmed rätt att byta ut regeringen en gång per mandatperiod och det verkar även som om homosexuella ska få rätt att ingå partnerskap. Ganska hyggliga idéer tycker jag... Med tanke på att Martín idag sa att Ecuador är väldigt rasistiskt, särskilt mot ursprungsbefolkningen och de afrikanska ättlingar som är kvar sen deras förfäder fördes hit som slavar av spanjorerna. Till exempel släpps inte "negras" in på vissa klubbar och barer och "indigenos" anses smutsiga och lägre stående. Kan knappt tro att det är sant. Jag är ju mitt i det! Men då kanske en förändring är på sin plats?
28 september 2008
Dag 2.
Känns som vecka 2...
Vaknade kl 8:30 igår, och trodde att det var ungefär samma tid när jag vaknade idag, men nej, klockan var 11... Kom ut i köket samtidigt med madre (mor) y (och) hija (dotter) för sen frukost. Njöt det rosa slimet med havregryn igen, men fick även färskpressad apelsinjuice, nästintill fettfri ost och färska, ecuadorianska jordgubbar... Känns som sommarlov!
Vid doze y media (halv ett) åkte madre, hija y yo (jag) för att rösta. Kände mig som en internationell journalist som bevakade valet... Vi rullade iväg i deras mörkblå Mercedes längs Avenida 6 de Diciembre (avenyn "sjätte december", den dag 1535 då spanjorerna kom till stan de grundade den 15 oktober från en annan stad...) mot den skola där Julieta den äldre skulle rösta. En massa folk på gatorna runt omkring, korta ecuadorianer och ännu kortare indianer, och så vakter beväpnade med maskingevär... Julieta den yngre sa att det var "for your protection", men jag kan inte direkt säga att jag kände mig tryggare... Tvärs över gatan från skolan var några trevåningshus med lägenheter och på muren som omgärdade dem hade byggarna murat fast stora bitar av krossat glas, upprätt, tätt tätt längs hela kanten... "It's for their protection!"
Hm...
Gatan var kantad av försäljare med helado (glass), dricka, godis, majs i 20 varianter, grillat grishuvud - och laminatorer! Det är nämligen obligatoriskt att rösta, så när du gjort din medborgerliga plikt får du en liten lapp som du behöver om du till exempel ska ansöka om visum eller andra myndighetsdokument. Så många laminerar sina röstkvitton för att de inte ska nötas och vikas i plånboken!
Om man inte röstar får man betala böter. Det ligger på ungefär $15 = ca 100 SEK, men ökar med tiden tills du faktiskt betalar... Julieta har aldrig röstat tidigare eftersom hon började läsa på universitet på Island efter gymnasiet, och varje gång har hon fått betala när hon kommit tillbaka till Ecuador... Surt!
Röstningen var som sagt om en ny riksdag (constitución?), så i bilen mellan skolorna pratade vi lite om det politiska läget i landet. Julieta den yngre berättade att folk i allmänhet är väldigt religiösa katoliker och att den nuvarande riksdagen är konservativ. Bland annat tror man inte på skilsmässor, aborter eller sex före äktenskapet.
"That's why you live with your parents until you get married!"
"Oh, so you don't move in together with your boyfriend for example? Like I just did?"
"Exactly!"
Kände hur det spände lite i nerverna, hur reagerar de på detta? Kastar de ut mig ur huset nu?
... tystnad...
"Is abortion illegal in Sweden?"
"No, it isn't..."
"But you can only do it for some reasons?"
"No, you can do it for any reason..."
*host*
Sen åkte vi till skolan där Julieta den yngre skulle rösta. Kom in genom en gigantisk metallport och framför oss öppnar sig en stor betonginnergård, omgärdad av fyravåningshus med balkongkorridorer längs hela sidorna. Och på var tionde meter står en vakt i kamouflageuniform och maskingevär. Kändes som en scen ur Schindler's List eller någon fängelsefilm... Medan Julieta letade upp rätt skolsal för henne att rösta i, gick jag några meter längs trottoaren till ett litet hål i muren där det stod en leende kille.
"Agua con gas, por favor?"
"Si. Quarenta, por favor..."
"Quarenta? Forty? Cents? Öööööh..."
Gav honom en dollar och fick sextio cent tillbaka. Och jag hade fört min första konversation på spanska helt på egen hand!! YEAH! Några minuter senare slog det mig att flaskan alltså kostat mindre än 3 spänn. En halvliter kolsyrat vatten! Loka, släng dig i väggen!
Igår åt jag lunch med mami (mormor) och David hos hans kusin Estrellita (= liten stjärna), hennes dotter Stephania med make Andrés, samt parets två veckor lilla bebis José Andrés. Tänkte hela tiden på mina vänner Staffan o Anna som ska ha sitt första barn om knappt två veckor... Vi fick fyra rätter av jättegod, tipical ecuadoriano, mat (bl.a. tre sorters majs), medan vi beundrade den lilla människan i hans barnvagn, i hans "gungstol", i mormor Estrellitas famn, i mamma Stephanias famn, i pappa Andrés famn, i Davids famn, och via ljudet från hans baby monitor när han låg i sin spjälsäng i föräldrarnas sovrum...
Efter maten satt vi alla i sofforna i la sala (vardagsrummet) och pratade. Eller, de andra pratade, på spanska, och jag lyssnade. Men det var kul, jag försökte hänga med, förstod lite här o där, och tyckte ändå att jag lärde känna folk lite bara genom att lyssna på deras röster och betrakta deras ansikten. Verkligen intressant!
Efter röstningen idag åkte vi och hämtade mami igen och åt lunch på hotellet som paret Muñoz äger. Det är ett jättefint, fyrstjärnigt hotell mitt i centrala Quito! Beställde först en potatissoppa med avocado, ägg och nästintill fettfri ost i. Jättegod, men ack så mättande! Eftersom de verkar vilja äta flera rätter till lunch trodde jag att det skulle komma in en liten skål med soppa, men denna var ganska stor! Så nästa rätt, pasta med ostsås, blev inte ens halväten... Tur att man fick hem resten i en doggy bag!
Under lunchen kom vi fyra kvinnor in på ämnet smycken och ringar. Mami undrade om jag hade någon och drog upp mina händer på bordet. På mitt vänstra ringfinger sitter sen tre dagar en glittrande ring i "silver" som jag fick av Rasmus sista kvällen hemma. Han hade just köpt den och en till sig själv på ICA, ur en godisautomat. Jag tycker att det är den vackraste ring jag nånsin sett. Mami sa genast "Oooooh, spanskaspanskaspanskaspanska!?" och mamma Julieta översatte "Is it an engagement ring?"...
Med tanke på det vi pratade om tidigare i bilen, att mami är ultrakonservativ och att jag inte vill stöta mig med familjen pluppade det ur mig ett "Sí!"...
"Oooooh!" kom det unisont från kvinnorna runt bordet, men jag räddade mig med ett förklarande "I WANT it to be!...".
*rodnar lätt*
Det är spännande att vara i Quito!
Känns som vecka 2...
Vaknade kl 8:30 igår, och trodde att det var ungefär samma tid när jag vaknade idag, men nej, klockan var 11... Kom ut i köket samtidigt med madre (mor) y (och) hija (dotter) för sen frukost. Njöt det rosa slimet med havregryn igen, men fick även färskpressad apelsinjuice, nästintill fettfri ost och färska, ecuadorianska jordgubbar... Känns som sommarlov!
Vid doze y media (halv ett) åkte madre, hija y yo (jag) för att rösta. Kände mig som en internationell journalist som bevakade valet... Vi rullade iväg i deras mörkblå Mercedes längs Avenida 6 de Diciembre (avenyn "sjätte december", den dag 1535 då spanjorerna kom till stan de grundade den 15 oktober från en annan stad...) mot den skola där Julieta den äldre skulle rösta. En massa folk på gatorna runt omkring, korta ecuadorianer och ännu kortare indianer, och så vakter beväpnade med maskingevär... Julieta den yngre sa att det var "for your protection", men jag kan inte direkt säga att jag kände mig tryggare... Tvärs över gatan från skolan var några trevåningshus med lägenheter och på muren som omgärdade dem hade byggarna murat fast stora bitar av krossat glas, upprätt, tätt tätt längs hela kanten... "It's for their protection!"
Hm...
Gatan var kantad av försäljare med helado (glass), dricka, godis, majs i 20 varianter, grillat grishuvud - och laminatorer! Det är nämligen obligatoriskt att rösta, så när du gjort din medborgerliga plikt får du en liten lapp som du behöver om du till exempel ska ansöka om visum eller andra myndighetsdokument. Så många laminerar sina röstkvitton för att de inte ska nötas och vikas i plånboken!
Om man inte röstar får man betala böter. Det ligger på ungefär $15 = ca 100 SEK, men ökar med tiden tills du faktiskt betalar... Julieta har aldrig röstat tidigare eftersom hon började läsa på universitet på Island efter gymnasiet, och varje gång har hon fått betala när hon kommit tillbaka till Ecuador... Surt!
Röstningen var som sagt om en ny riksdag (constitución?), så i bilen mellan skolorna pratade vi lite om det politiska läget i landet. Julieta den yngre berättade att folk i allmänhet är väldigt religiösa katoliker och att den nuvarande riksdagen är konservativ. Bland annat tror man inte på skilsmässor, aborter eller sex före äktenskapet.
"That's why you live with your parents until you get married!"
"Oh, so you don't move in together with your boyfriend for example? Like I just did?"
"Exactly!"
Kände hur det spände lite i nerverna, hur reagerar de på detta? Kastar de ut mig ur huset nu?
... tystnad...
"Is abortion illegal in Sweden?"
"No, it isn't..."
"But you can only do it for some reasons?"
"No, you can do it for any reason..."
*host*
Sen åkte vi till skolan där Julieta den yngre skulle rösta. Kom in genom en gigantisk metallport och framför oss öppnar sig en stor betonginnergård, omgärdad av fyravåningshus med balkongkorridorer längs hela sidorna. Och på var tionde meter står en vakt i kamouflageuniform och maskingevär. Kändes som en scen ur Schindler's List eller någon fängelsefilm... Medan Julieta letade upp rätt skolsal för henne att rösta i, gick jag några meter längs trottoaren till ett litet hål i muren där det stod en leende kille.
"Agua con gas, por favor?"
"Si. Quarenta, por favor..."
"Quarenta? Forty? Cents? Öööööh..."
Gav honom en dollar och fick sextio cent tillbaka. Och jag hade fört min första konversation på spanska helt på egen hand!! YEAH! Några minuter senare slog det mig att flaskan alltså kostat mindre än 3 spänn. En halvliter kolsyrat vatten! Loka, släng dig i väggen!
Igår åt jag lunch med mami (mormor) och David hos hans kusin Estrellita (= liten stjärna), hennes dotter Stephania med make Andrés, samt parets två veckor lilla bebis José Andrés. Tänkte hela tiden på mina vänner Staffan o Anna som ska ha sitt första barn om knappt två veckor... Vi fick fyra rätter av jättegod, tipical ecuadoriano, mat (bl.a. tre sorters majs), medan vi beundrade den lilla människan i hans barnvagn, i hans "gungstol", i mormor Estrellitas famn, i mamma Stephanias famn, i pappa Andrés famn, i Davids famn, och via ljudet från hans baby monitor när han låg i sin spjälsäng i föräldrarnas sovrum...
Efter maten satt vi alla i sofforna i la sala (vardagsrummet) och pratade. Eller, de andra pratade, på spanska, och jag lyssnade. Men det var kul, jag försökte hänga med, förstod lite här o där, och tyckte ändå att jag lärde känna folk lite bara genom att lyssna på deras röster och betrakta deras ansikten. Verkligen intressant!
Efter röstningen idag åkte vi och hämtade mami igen och åt lunch på hotellet som paret Muñoz äger. Det är ett jättefint, fyrstjärnigt hotell mitt i centrala Quito! Beställde först en potatissoppa med avocado, ägg och nästintill fettfri ost i. Jättegod, men ack så mättande! Eftersom de verkar vilja äta flera rätter till lunch trodde jag att det skulle komma in en liten skål med soppa, men denna var ganska stor! Så nästa rätt, pasta med ostsås, blev inte ens halväten... Tur att man fick hem resten i en doggy bag!
Under lunchen kom vi fyra kvinnor in på ämnet smycken och ringar. Mami undrade om jag hade någon och drog upp mina händer på bordet. På mitt vänstra ringfinger sitter sen tre dagar en glittrande ring i "silver" som jag fick av Rasmus sista kvällen hemma. Han hade just köpt den och en till sig själv på ICA, ur en godisautomat. Jag tycker att det är den vackraste ring jag nånsin sett. Mami sa genast "Oooooh, spanskaspanskaspanskaspanska!?" och mamma Julieta översatte "Is it an engagement ring?"...
Med tanke på det vi pratade om tidigare i bilen, att mami är ultrakonservativ och att jag inte vill stöta mig med familjen pluppade det ur mig ett "Sí!"...
"Oooooh!" kom det unisont från kvinnorna runt bordet, men jag räddade mig med ett förklarande "I WANT it to be!...".
*rodnar lätt*
Det är spännande att vara i Quito!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
