Dag 4.

Herregud vad tiden går lååååångsamt! Men på ett underligt ambivalent sätt... Känns som jag hinner med så mycket under en dag, vilket är jättekul, men å andra sidan sved det till bra när jag pratade med Rasmus igen på Skype och sa "Älskling, snart har det gått... en hel vecka?"

Inte mer?

Känner samtidigt att jag verkligen behöver läsa på mer inför min magisteruppsats, för det är ju egentligen den jag är här för, inte att läsa spanska och upptäcka kultur, människor, smaker, vyer, m.m. En vän påpekade det med de humble orden: "Att du ska göra vettiga saker i skolans namn verkar lite långt borta." I agree... Men så svårt det är att koncentrera sig när så mycket annat o nytt surrar omkring en hela tiden! Som exempel på surrande häftigheter kan nämnas två nya saker jag sett:

• En kolibri! Livs levande, flög in i vårt klassrum igår, min första dag på spanskaskolan! Jag hoppade till i stolen och sa "LOOK!", kunde inte släppa den lilla vackra varelsen med blicken! Dock verkade de andra i rummet inte lika begeistrade, men jag lät mig icke nedlåtas utan njöt med smilgroparna ovanför öronen tills den lilla älvan hittade ut igen genom ett ventana (fönster)... Fantastiskt!
  

• Svarta snorkråkor! Från casa Muñoz går jag på ca 12 minuter till språkskolan, men mestadels längs med den busy avenida 6 de Diciembre. Massor av bilar, hela tiden, de flesta inte direkt av nyare modell, blandat med stadsbussar. Dessa bussar går på, tycks det, orafinerad olja och fullkomligt spyr ut tjocka, feta, kompakta moln av kolsvart rök... Mitt i gatan finns två filer för trollebús (korsning mellan spårvagn och buss) som längs ave. 6 de Diciembre kallas ecovía. "Eco-", som i ("ekologisk", "miljövänlig") för att trollbussarna går på "cleaner gasoline"... Hm... Idag åt jag lunch med två nya kompisar; Frances från Tyskland och Anne från Belgien, i en liten restaurang längs med en lite mindre gata. Jättegod mat; kålsoppa med popcorn, följt av arroz (ris), chochos (en sorts böna), ett stekt huevo (ägg) o lite grönt. Till detta fick vi juice (som vi inte drack eftersom vi anade att det var koncentrat utspätt med kranvatten...) och en liten bit sockerkaka. Sittandes vid eget bord och med trevlig servitör blev priset ändå inte mer än det facila 6 dollar. För oss tre tillsammans... Efter lunchen gick vi mot Gamla Stan på mindre gator. Kikade in i några affärer, gjorde färgkopior av tjejernas pass och köpte vatten innan vi nådde en stor park med coola träd, lekande barn och en massa gubbar som såg på när några unga killar spelade volleyboll halvnakna (hm...). Efter parken tjocknade trafiken och vi anade att det var en bra bit kvar så vi viftade in en taxi till kanten. Både vägen till Gamla Stan och sen tillbaka till språkskolan kördes med nervevade fönster mitt i den smockfulla trafiken, direkt bakom bussar, tutandes och ryckigt. Frances började bli åksjuk och jag fick ont i huvudet av alla avgaser. Resan tog kanske 10-12 minuter och vi fann den barely uthärdlig. Men hur är det inte då för taxichaufförerna? Hur svarta är inte deras snorkråkor? Och lungor?

I söndags kväll slog det mig att jag inte visste vilken tid min spanskalektion skulle börja på måndagsmorgonen... Jag chansade; satte väckarklockan på 7:30 och hoppades att den skulle börja kl 9. Men för säkerhets skull ringde jag skolan kl 7:55 och fick ställa den smått tokroliga frågan: "A qué hora do the classes start today?"... Svaret blev "Oh! 8:30!", så jag kastade i mig yoghurt o havregryn och tog med en PBnJ-macka på vägen. Hann precis... Skolan ligger i ett orange hus i ett extremt färgglatt område. Till och med varenda gatusten är målade i annan färg än grannstenen! Mí profesor se llama Martín och är ganska rolig. Pratar snabbt, men en av de första meningarna vi fick lära oss var "Puede hablar... " Fan, jag har glömt den... Men "långsammare"...

Kom hem vid kl 13 när dagens lektion var över, och fann Marta i fullt sjå med att laga lunch till familjen. Ingen annan var hemma än, men bara en liten stund senare kom mamí. Marta knackade på min dörr och sa (nog) att mamí satt i la sala. Vilket betydde att jag skulle vara sällskapsdam. Till denna kvinna, 80+, som inte talar ett ord engelska. Men det gick faktiskt ganska bra! Vi hankade oss fram, trots att hon himlade med ögonen efter varannan mening... Hon verkar dock ha dåligt minne eftersom hon frågade om nästan samma saker som i lördags hos Estrellita o i söndags på hotellet. Men ändå, I don't mind! Så in på ämnet novios (pojkvänner); var jag förlovad?? Jag hade ju en ring, vad gjorde jag här om jag skulle gifta mig snart?? Pressade ur mig ett kanske-om-ett-år-eller-så, varpå första utbrottet uppstod:
"Noooooo!! No más tarde, rápido!" (vänta inte så länge, gör det snart!)
Hon verkade lugna sig lite när jag typ förklarade att jag ju pluggade här nu och Rasmus pluggar i Sverige, så då övergick hon till att fråga hur han ser ut istället:
"Es guapo?" (snygg), med skarpa ögon över kanten på glasögonen...
"Sí! Muy guapo! El tiene de hair down to here" visade jag och måttade strax under öronen.
Utbrott två: "NOOOOOO!! [Måste ha kort hår, snaggat!!]"
Jag svarade inte utan andades några gånger och log, mamí lugnade sig och försökte igen:
"El tiene cuantos años?" (Hur gammal är han?)
"23..."
"Y tú?"
"25..."
Utbrott 3: "NNNNNNOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!"
Och det var droppen. Det gick ju bara inte att vara ihop med en kille yngre än en själv. No es posíbile!!
Jaha, vad göra nu med en halvt hysterisk mamí som kanske riskerar hjärtattack eller att rusandes ut snubbla på mattan och bryta lårbenshalsen... Men tur som jag verkar ha haft den senaste tiden kom Julieta den yngre just in genom dörren, tätt följd av mamá Julieta, som enkelt och smidigt kunde skratta vulkanen mamí lugn.

*puh*

När lunchen var över (känns verkligen skumt att bli serverad av en maid hemma...) hastade jag iväg till rummet o letade fram ena punschflaskan ur garderoben. Eftersom Julieta den yngre sagt att hennes föräldrar knappt dricker någon alkohol alls kändes det lite dumt, men va fasen: "Tenga! Y muchas gracias de letting me stay with you!" Tillsammans med julgransornamenten från Royal Copenhagen blev det dock en riktigt lyckad present och alla var glada! (Tacktacktack mamma!!). På eftermiddagen träffade jag sen min mystiske kontakt Rene på hotel Sebastian (mamá Julietas hotel) och gav honom den andra flaskan. Undrar vad Marta kommer att tro...

Ska försöka koncentrera mig mer på att läsa artiklarna o allt jag har med, but for now är det min rosa säng som gäller. Den må vara rosa, men den är skön...

Oh, en annan vän skrev en kommentar till förra inlägget om valet: det är inte regeringen som byts ut utan regeringsformen! Presidenten fick härmed rätt att byta ut regeringen en gång per mandatperiod och det verkar även som om homosexuella ska få rätt att ingå partnerskap. Ganska hyggliga idéer tycker jag... Med tanke på att Martín idag sa att Ecuador är väldigt rasistiskt, särskilt mot ursprungsbefolkningen och de afrikanska ättlingar som är kvar sen deras förfäder fördes hit som slavar av spanjorerna. Till exempel släpps inte "negras" in på vissa klubbar och barer och "indigenos" anses smutsiga och lägre stående. Kan knappt tro att det är sant. Jag är ju mitt i det! Men då kanske en förändring är på sin plats?