Dag 10.
Hade en underbar helg med mina nyvunna vänner!
Besökte ungefär vad vi planerat, men var trötta allihop, kanske på grund av alla intryck, den underbart klara luften, in-o-ut ur bilen hela tiden, osv... Det var fantastiskt att komma iväg utanför stan och få se landskapet här uppe i Anderna! Mycket grönare än vad jag tänkt när jag föreställt mig Anderna! Fast å andra sidan har jag ju sett att Alperna också är ganska gröna på sommaren... och här tror ju växterna att det är sommar året runt!
David y yo hämtade upp Anne o Frances utanför språkskolan kl 8 och sen åkte vi till hotellet för att äta bastant gratisfrukost. Underbart hotell! Och cool personal! Min favoritservitör heter Washington o verkar väldigt snäll och rolig... Åt oss proppmätta o började rulla norrut mot byn Otavalo. Mycket trafik i stan, tutande, avgaser, tvärnitar, snabb acceleration, avgaser och tvärnitar. Och många "Qué pasa!? What's he doin'? Es loco..."
Väl ute ur Quito, som är 55 km långt, kom vi ut på the highway north. Det som på kartan ser ut som the major transportsträcka of Ecuador, ungefär som E6 i Sverige eller I90 i USA, är en slingrande tvåfilig landsväg, högt upp på bergsväggarna och oftast utan vägräcke. Det var fantastisk utsikt och vi tjejer bara tittade och tittade... fast nu vet jag varför vi var så trötta hela tiden: alla galna omkörare och omkörningar gjorde att man satt på helspänn hela tiden! 2,5 timmes workout blir ju de flesta trötta av...
Otavalo bjuder på en av Sydamerikas mest berömda marknader där (de flesta?) försäljarna är ursprungbefolkning. Eftersom många sagt att de diskrimeras och behandlas ganska illa så känns det lite dumt att säga indianer... Det erbjöds saker åt höger o vänster, utrop, prisförhandlingar, "finns den i annan färg", "David, vad sa han?", m.m... Jättekul att se, men jag brukar tröttna ganska snart och tycka att alla säljer samma saker... Men Frances shoppade loss ordentligt o köpte väskor, tröjor, smycken o halsduk! Jag föll för en handstickad grå tröja av alpacaull och har nästan inte tagit av mig den sen dess... Något som slog mig på marknaden var att barnen är fantastiskt söta, men de vuxna inte lika mycket... Stämmer det för alla människor tro?
Tog mig fräckheten att smygfotografera en liten flicka när vi hade kastat oss undan störtskuren in på ett café. Hennes ansikte finns att beundra via länken under "Foton" till höger... Vi pratade om ifall man får fotografera folk eller inte. Det kan ju vara ganska påhoppande, de är ju inte djur på zoo! Men om nån turist skulle fotografera mig o mina kompisar i Malmö eller Lund så skulle jag nog känna mig... ah, så svårt att veta! Men man ska nog vara försiktig. Kom överens om att det är bäst att fråga först. Den lilla tanten med den sötaste hundvalp på magen fick som tiggerska ett mynt, men när jag såg valpen frågade jag om jag fick ta ett foto. Hon nickade, jag fotade och hon fick ett mynt till. Men sen sa hon, utan tänder, "No más!" - inte mer! Och så linkade hon iväg...
Vi sov på ett jättevackert ställe som Davids pappa Oswaldo är delägare till. En hund mötte oss på parkeringen, hönor o tuppar kluckade runt bland rabatterna och i den lilla bäcken intill husen kväk...te? Kväkade? Lät! en massa grodor! Jag tyckte det var fantastiskt, påminde om klockgrodorna på södra fäladen i Mölle, fast David blev lite muttrig på dem eftersom de lät - väldigt högt! - större delen av natten... Vi var de enda gästerna på haciendan och hade ett helt hus för oss själva. På morgonen viskade vi i den gigantiska matsalen för att det ekade så mycket annars, och blev betjänade av den ende anställde som var på området. "Fast förra veckan var här fullt!"
Söndagen inleddes med ett första stopp vid la cascada de Peguche, ett vattenfall utanför den lilla byn Peguche. Stig av trampad jord mellan tiotals meter höga och hundratals år gamla träd, fågelläten jag aldrig hört förut, söta dofter, fascinerande blad och växter. Borta vid stigens slut var vattenfallet, som taget ur en film. Bortsett från en sak. Där vattnet samlades i en virvlande pool på en liten avsats, under bron som ledde över floden just nedanför fallet, hade det samlats halvtomma läskflaskor och annat plastskräp. Efter en fotosession vid fallet sa David att han ville klättra ner till flaskorna och plocka bort dem. "It's horrible! They shouldn't be there!". Jag må vara impulsiv ibland och detta var ett sånt ögonblick. Jag tog av mig skor o strumpor o tillsammans med David klättrade vi ner, tog upp flaskorna ur virvlet och kastade upp dem till Anne o Frances ovanför. När alla var borta klättrade vi upp igen och gick tio meter innan vi kunde slänga dem i en soptunna. Så nära hade det varit för alla som (troligtvis) stått på bron o bara släppt flaskorna rakt ner istället för att slänga dem i soptunnan...
Nästa mål var Laguna de Cuicocha, en krater på ca 3 200 meters höjd. Det speciella med denna är att det finns två öar i den vattenfyllda kratern! Idag får ingen gå iland på öarna, men vi kunde åka båt runt dem. Efter halva varvet stängde guiden av motorn och rabblade iväg på spanska. Förstod lite här o där, men när jag bad David förklara vissa bitar mindes han inte vad guiden hade sagt... ;) I vattnet finns inga fiskar, både eftersom vulkanen under är aktiv och skickar ut gas hela tiden, samt mineraler som gör att det inte finns några plankton i vattnet. Dessutom är kraterväggarna nästan vertikala under vattenytan, vilket enligt guiden gör det omöjligt för fiskar att lägga ägg så de kan därför inte fortplanta sig. Fast det känns lite tokigt att det skulle hamna fiskar i vattnet från första början med tanke på kraterns höjd och avstånd till kusten...
På de två öarna finns några getter, marsvin och rävar och över 400 sorters växter! Ganska imponerande med tanke på att öarna egentligen inte är särskilt stora... Förresten så lärde vi utlänningar oss denna helgen att Zorro betyder räv. Och Zorro har ju senast spelats av Antonio Banderas. Och Banderas betyder flagga. Så egentligen hade man kunnat översätta Antonio Banderas till Rävflaggan.
Vi kom tillbaka till Quito söndag kväll kring åttatiden och avslutade helgresan där den började: på restaurante Mistral en el Hotel Sebastián.
Mycket trevlig helg!
06 oktober 2008
03 oktober 2008
Precis.... NU, har jag varit i Quito, Ecuador, en hel vecka!
Bilder susar förbi för min inre syn: överfulla bussar och bilar med hemska avgaser, 2-3 rätters lunch varje dag, sol, moln, berg, palmer, varmt, kallt, gräs, asfalt, korta människor, solbruna ansikten, holländska som låter som rappakalja, Davids skrattande ansikte, mamís klagande röst, Martas högljudda försök att prata med mig, poliser, vakter, maskingevär, pistoler, skällande vakthundar, bönor och majs, bönor och majs...
Jag gillar detta landet och jag är så fantastiskt sugen på att komma utanför stan och se vad den otroliga naturen verkligen har att erbjuda. Jag vill känna dofterna, jag vill se färgerna, jag vill känna på blomblad, på händer, på träd, jag vill höra fågelläten jag bara hört på TV förut! Jag längtar...
Första utflykten blir över denna helgen. Imorgon, lördag, ska David y yo möta Anne o Frances (klasskompisarna) utanför språkskolan kl 8 och gå till hotellet för att äta frukost tillsammans. Hotellet bjuder... David och hela familjen Muñoz är så otroligt generösa! Verkligen!
Sen åker vi fyra till byn Otavalo, ca 2 timmar norr om Quito, för att besöka indianmarknaden som byn är så känd för. På eftermiddagen fortsätter vi en liten bit norrut till byn Ibarra där det ska vara en festival hela dygnet. Tillbaka på kvällen till Otavalo för att sova över och sen, på söndag morgon, kommer äventyrsbiten jag ser fram emot mest: besöka vulkanen Cotacachi och vandra upp till en vattenfylld krater med två öar i! Toppen ligger på drygt 5 800 meter, men jag tror inte att vi ska riktigt så högt... ;)
Rasmus är underrättad och vet att han kommer att bli uppringd på Skype, för honom, tidigt måndag morgon. ... Han kommer iaf få ett sms så han vet att allt gått bra...
Titta gärna på foton som jag lagt upp på facebook, med hjälp av länken här ute till höger!
Nu slog klockan 11, så det är dags att sova om vi nu ska upp tidigt (en halvtimme tidigare än vanligt...). Har packat solskyddslotion med faktor 50, långkalsonger, mössa, regn- o vindjacka, solglasögon och några karameller. Nu skas det ut på äventyr!!
;)
Tiene un bueno fin de semaña!
(inte helt korrekt tror jag, men innebär "Ha en trevlig helg!")
Och stooooooor varm kram till Staffan o Anna som fått en liten påg för några dagar sen!!!
--<-@
Bilder susar förbi för min inre syn: överfulla bussar och bilar med hemska avgaser, 2-3 rätters lunch varje dag, sol, moln, berg, palmer, varmt, kallt, gräs, asfalt, korta människor, solbruna ansikten, holländska som låter som rappakalja, Davids skrattande ansikte, mamís klagande röst, Martas högljudda försök att prata med mig, poliser, vakter, maskingevär, pistoler, skällande vakthundar, bönor och majs, bönor och majs...
Jag gillar detta landet och jag är så fantastiskt sugen på att komma utanför stan och se vad den otroliga naturen verkligen har att erbjuda. Jag vill känna dofterna, jag vill se färgerna, jag vill känna på blomblad, på händer, på träd, jag vill höra fågelläten jag bara hört på TV förut! Jag längtar...
Första utflykten blir över denna helgen. Imorgon, lördag, ska David y yo möta Anne o Frances (klasskompisarna) utanför språkskolan kl 8 och gå till hotellet för att äta frukost tillsammans. Hotellet bjuder... David och hela familjen Muñoz är så otroligt generösa! Verkligen!
Sen åker vi fyra till byn Otavalo, ca 2 timmar norr om Quito, för att besöka indianmarknaden som byn är så känd för. På eftermiddagen fortsätter vi en liten bit norrut till byn Ibarra där det ska vara en festival hela dygnet. Tillbaka på kvällen till Otavalo för att sova över och sen, på söndag morgon, kommer äventyrsbiten jag ser fram emot mest: besöka vulkanen Cotacachi och vandra upp till en vattenfylld krater med två öar i! Toppen ligger på drygt 5 800 meter, men jag tror inte att vi ska riktigt så högt... ;)
Rasmus är underrättad och vet att han kommer att bli uppringd på Skype, för honom, tidigt måndag morgon. ... Han kommer iaf få ett sms så han vet att allt gått bra...
Titta gärna på foton som jag lagt upp på facebook, med hjälp av länken här ute till höger!
Nu slog klockan 11, så det är dags att sova om vi nu ska upp tidigt (en halvtimme tidigare än vanligt...). Har packat solskyddslotion med faktor 50, långkalsonger, mössa, regn- o vindjacka, solglasögon och några karameller. Nu skas det ut på äventyr!!
;)
Tiene un bueno fin de semaña!
(inte helt korrekt tror jag, men innebär "Ha en trevlig helg!")
Och stooooooor varm kram till Staffan o Anna som fått en liten påg för några dagar sen!!!
--<-@
01 oktober 2008
Idag blev det lite för mycket och första tårarna, nej, andra omgången tårar, föll på ecuadoriansk mark. Eller snarare på Muñoz köksgolv... och idag på mitt överkast.
Första omgången var när jag just kommit till kontinenten, landet och huset och fick låna telefonen för att ringa hem till Rasmus o säga att jag landat okej och så. Klockan var 6 på morgonen för oss båda och jag hade varit på resande fot i 23 timmar. Så tårarna var inte långt borta eftersom mitt hjärta varit tungt under hela resan sen vi hade vårt tårdrypande farväl på Kastrup... Rasmus mumlande kommentar i telefonen var "Måste ställa ner din cykel i förrådet... Tror ju att du är hemma varje gång jag kommer hem och ser den utanför dörren..."
Andra omgången var följaktligen ikväll. Jag träffade ju Rene i måndags och han nämnde då att varje ecolodge jag besöker förväntar sig att jag ska skriva 1-2 sidor utvärdering och rekommendationer för deras verksamhet. Okej, det kan jag väl göra, det behöver jag ju för min uppsats också... Men oj förresten, vad förväntar de sig? Tror de att jag är en expert med mångårig erfarenhet som vet exakt hur de ska få allt fixat till minimum price? *svälj* Jag är ju bara en liten student från Sverige, jag vet ingenting! Jag har ju bara pluggat i tre år, vad är det?
Ovanpå det ringde Rene i eftermiddags och sa att sex lodger är spikade, att han betalar åt mig så länge och att han redan lagt ut halva kostnaden. Och då slog det mig väl samtidigt att jag både har ett stort uppdrag framför mig som jag vill klara av, och klara av riktigt bra, men också att jag är skyldig Rene pengar, och mer pengar än jag sa att jag egentligen hade att undvara... Han sa även att han helst ville ha dem överförda till hans konto till imorgon eftersom han åker tillbaka till forskningsstationen i djungeln där han jobbar i övermorgon... Så han skulle alltså ha 12 879, 32 SEK inom 24 timmar. *svälj, igen* Började nysta i hur jag skulle göra, men eftersom det är för mycket pengar för att ta ut kontant från bankomat på så kort tid måste jag ju göra en utlansbetalning från mitt SEB-konto. Och den överföringen kostar 200 spänn och tar ju oftast en vecka...
Eftersom jag även var trött och nog är mer drabbad av höjden än jag först trott, så började tårarna falla när jag startade min dator och såg att Rasmus var online.
"Krama mig..."
Och han kramade mig så varmt och så mjukt, som alltid. Och efter fem minuters prat med honom log mitt hjärta igen och tårarna var bara lite salt på kinderna. Jag älskar honom...
Vid lunchen hemma i huset idag frågade mamí mig i alla fall inte igen om jag hade pojkvän, men däremot igen varför jag inte äter kött.
"Es vegetariana? Por qué!?!"
Hon frågade sen vad min mamí heter och jag svarade välartikulerat "Mar-ga-re-ta!"
"Marguerita!"
"No, Mar-ga-re-ta!"
"Margerite!"
"No... suck... MAR-GA-RE-TA!"
"Qué?"
"El mamá de mi padre (min farmor) se llama Gun-borg" försökte jag istället...
"Dum-boj?"
*suck*
"Okey, this should be easier: El papá de mi padre (min farfar) se llama Ar-ne!" (med tungspetts-r...)
"Ar-ne?"
"Sí!! Like carne, pero sin c!" (Som carne (= kött) fast utan c)
"Más carne?" (Mer kött?)
*djuuuup suck*
Mí profesor Martín är taoist och också vegetarian. Han säger ofta att alla ecuadorianer är si eller så, utom honom själv, han är el exceptión. Idag berättade han om olika sporter se practica (man utövar) i Ecuador. Bland annat ägnar man sig åt tjurfäktning, på det mexikanska, brutala sättet där tjuren ska dö en utdragen och plågsam död. Och så hund-... -fäktning? Nej, vad heter det? När man låter två hundar slåss med varandra tills den ena dödat den andre... Likadant gör man med tuppar. Och han som taoist och själsvän berättar om det med ett stort flin i ansiktet.
Men det värsta var när han berättade att han själv betalat för att se när man se practica golf con pollo: golf med höna. Åskådare får ge några slantar för att se när en man först gräver ner en höna, levande, i marken med bara huvudet ovanför och hur han sedan, medelst en golfklubba, svingar högt och skickar iväg hönans huvud, utan kropp, x antal meter. Sen firar man med att gräva upp hönans kropp och äta den.
Mycket annorlunda i Quito...
Första omgången var när jag just kommit till kontinenten, landet och huset och fick låna telefonen för att ringa hem till Rasmus o säga att jag landat okej och så. Klockan var 6 på morgonen för oss båda och jag hade varit på resande fot i 23 timmar. Så tårarna var inte långt borta eftersom mitt hjärta varit tungt under hela resan sen vi hade vårt tårdrypande farväl på Kastrup... Rasmus mumlande kommentar i telefonen var "Måste ställa ner din cykel i förrådet... Tror ju att du är hemma varje gång jag kommer hem och ser den utanför dörren..."
Andra omgången var följaktligen ikväll. Jag träffade ju Rene i måndags och han nämnde då att varje ecolodge jag besöker förväntar sig att jag ska skriva 1-2 sidor utvärdering och rekommendationer för deras verksamhet. Okej, det kan jag väl göra, det behöver jag ju för min uppsats också... Men oj förresten, vad förväntar de sig? Tror de att jag är en expert med mångårig erfarenhet som vet exakt hur de ska få allt fixat till minimum price? *svälj* Jag är ju bara en liten student från Sverige, jag vet ingenting! Jag har ju bara pluggat i tre år, vad är det?
Ovanpå det ringde Rene i eftermiddags och sa att sex lodger är spikade, att han betalar åt mig så länge och att han redan lagt ut halva kostnaden. Och då slog det mig väl samtidigt att jag både har ett stort uppdrag framför mig som jag vill klara av, och klara av riktigt bra, men också att jag är skyldig Rene pengar, och mer pengar än jag sa att jag egentligen hade att undvara... Han sa även att han helst ville ha dem överförda till hans konto till imorgon eftersom han åker tillbaka till forskningsstationen i djungeln där han jobbar i övermorgon... Så han skulle alltså ha 12 879, 32 SEK inom 24 timmar. *svälj, igen* Började nysta i hur jag skulle göra, men eftersom det är för mycket pengar för att ta ut kontant från bankomat på så kort tid måste jag ju göra en utlansbetalning från mitt SEB-konto. Och den överföringen kostar 200 spänn och tar ju oftast en vecka...
Eftersom jag även var trött och nog är mer drabbad av höjden än jag först trott, så började tårarna falla när jag startade min dator och såg att Rasmus var online.
"Krama mig..."
Och han kramade mig så varmt och så mjukt, som alltid. Och efter fem minuters prat med honom log mitt hjärta igen och tårarna var bara lite salt på kinderna. Jag älskar honom...
Vid lunchen hemma i huset idag frågade mamí mig i alla fall inte igen om jag hade pojkvän, men däremot igen varför jag inte äter kött.
"Es vegetariana? Por qué!?!"
Hon frågade sen vad min mamí heter och jag svarade välartikulerat "Mar-ga-re-ta!"
"Marguerita!"
"No, Mar-ga-re-ta!"
"Margerite!"
"No... suck... MAR-GA-RE-TA!"
"Qué?"
"El mamá de mi padre (min farmor) se llama Gun-borg" försökte jag istället...
"Dum-boj?"
*suck*
"Okey, this should be easier: El papá de mi padre (min farfar) se llama Ar-ne!" (med tungspetts-r...)
"Ar-ne?"
"Sí!! Like carne, pero sin c!" (Som carne (= kött) fast utan c)
"Más carne?" (Mer kött?)
*djuuuup suck*
Mí profesor Martín är taoist och också vegetarian. Han säger ofta att alla ecuadorianer är si eller så, utom honom själv, han är el exceptión. Idag berättade han om olika sporter se practica (man utövar) i Ecuador. Bland annat ägnar man sig åt tjurfäktning, på det mexikanska, brutala sättet där tjuren ska dö en utdragen och plågsam död. Och så hund-... -fäktning? Nej, vad heter det? När man låter två hundar slåss med varandra tills den ena dödat den andre... Likadant gör man med tuppar. Och han som taoist och själsvän berättar om det med ett stort flin i ansiktet.
Men det värsta var när han berättade att han själv betalat för att se när man se practica golf con pollo: golf med höna. Åskådare får ge några slantar för att se när en man först gräver ner en höna, levande, i marken med bara huvudet ovanför och hur han sedan, medelst en golfklubba, svingar högt och skickar iväg hönans huvud, utan kropp, x antal meter. Sen firar man med att gräva upp hönans kropp och äta den.
Mycket annorlunda i Quito...
30 september 2008
Dag 4.
Herregud vad tiden går lååååångsamt! Men på ett underligt ambivalent sätt... Känns som jag hinner med så mycket under en dag, vilket är jättekul, men å andra sidan sved det till bra när jag pratade med Rasmus igen på Skype och sa "Älskling, snart har det gått... en hel vecka?"
Inte mer?
Känner samtidigt att jag verkligen behöver läsa på mer inför min magisteruppsats, för det är ju egentligen den jag är här för, inte att läsa spanska och upptäcka kultur, människor, smaker, vyer, m.m. En vän påpekade det med de humble orden: "Att du ska göra vettiga saker i skolans namn verkar lite långt borta." I agree... Men så svårt det är att koncentrera sig när så mycket annat o nytt surrar omkring en hela tiden! Som exempel på surrande häftigheter kan nämnas två nya saker jag sett:
Kom hem vid kl 13 när dagens lektion var över, och fann Marta i fullt sjå med att laga lunch till familjen. Ingen annan var hemma än, men bara en liten stund senare kom mamí. Marta knackade på min dörr och sa (nog) att mamí satt i la sala. Vilket betydde att jag skulle vara sällskapsdam. Till denna kvinna, 80+, som inte talar ett ord engelska. Men det gick faktiskt ganska bra! Vi hankade oss fram, trots att hon himlade med ögonen efter varannan mening... Hon verkar dock ha dåligt minne eftersom hon frågade om nästan samma saker som i lördags hos Estrellita o i söndags på hotellet. Men ändå, I don't mind! Så in på ämnet novios (pojkvänner); var jag förlovad?? Jag hade ju en ring, vad gjorde jag här om jag skulle gifta mig snart?? Pressade ur mig ett kanske-om-ett-år-eller-så, varpå första utbrottet uppstod:
"Noooooo!! No más tarde, rápido!" (vänta inte så länge, gör det snart!)
Hon verkade lugna sig lite när jag typ förklarade att jag ju pluggade här nu och Rasmus pluggar i Sverige, så då övergick hon till att fråga hur han ser ut istället:
"Es guapo?" (snygg), med skarpa ögon över kanten på glasögonen...
"Sí! Muy guapo! El tiene de hair down to here" visade jag och måttade strax under öronen.
Utbrott två: "NOOOOOO!! [Måste ha kort hår, snaggat!!]"
Jag svarade inte utan andades några gånger och log, mamí lugnade sig och försökte igen:
"El tiene cuantos años?" (Hur gammal är han?)
"23..."
"Y tú?"
"25..."
Utbrott 3: "NNNNNNOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!"
Och det var droppen. Det gick ju bara inte att vara ihop med en kille yngre än en själv. No es posíbile!!
Jaha, vad göra nu med en halvt hysterisk mamí som kanske riskerar hjärtattack eller att rusandes ut snubbla på mattan och bryta lårbenshalsen... Men tur som jag verkar ha haft den senaste tiden kom Julieta den yngre just in genom dörren, tätt följd av mamá Julieta, som enkelt och smidigt kunde skratta vulkanen mamí lugn.
*puh*
När lunchen var över (känns verkligen skumt att bli serverad av en maid hemma...) hastade jag iväg till rummet o letade fram ena punschflaskan ur garderoben. Eftersom Julieta den yngre sagt att hennes föräldrar knappt dricker någon alkohol alls kändes det lite dumt, men va fasen: "Tenga! Y muchas gracias de letting me stay with you!" Tillsammans med julgransornamenten från Royal Copenhagen blev det dock en riktigt lyckad present och alla var glada! (Tacktacktack mamma!!). På eftermiddagen träffade jag sen min mystiske kontakt Rene på hotel Sebastian (mamá Julietas hotel) och gav honom den andra flaskan. Undrar vad Marta kommer att tro...
Ska försöka koncentrera mig mer på att läsa artiklarna o allt jag har med, but for now är det min rosa säng som gäller. Den må vara rosa, men den är skön...
Oh, en annan vän skrev en kommentar till förra inlägget om valet: det är inte regeringen som byts ut utan regeringsformen! Presidenten fick härmed rätt att byta ut regeringen en gång per mandatperiod och det verkar även som om homosexuella ska få rätt att ingå partnerskap. Ganska hyggliga idéer tycker jag... Med tanke på att Martín idag sa att Ecuador är väldigt rasistiskt, särskilt mot ursprungsbefolkningen och de afrikanska ättlingar som är kvar sen deras förfäder fördes hit som slavar av spanjorerna. Till exempel släpps inte "negras" in på vissa klubbar och barer och "indigenos" anses smutsiga och lägre stående. Kan knappt tro att det är sant. Jag är ju mitt i det! Men då kanske en förändring är på sin plats?
Herregud vad tiden går lååååångsamt! Men på ett underligt ambivalent sätt... Känns som jag hinner med så mycket under en dag, vilket är jättekul, men å andra sidan sved det till bra när jag pratade med Rasmus igen på Skype och sa "Älskling, snart har det gått... en hel vecka?"
Inte mer?
Känner samtidigt att jag verkligen behöver läsa på mer inför min magisteruppsats, för det är ju egentligen den jag är här för, inte att läsa spanska och upptäcka kultur, människor, smaker, vyer, m.m. En vän påpekade det med de humble orden: "Att du ska göra vettiga saker i skolans namn verkar lite långt borta." I agree... Men så svårt det är att koncentrera sig när så mycket annat o nytt surrar omkring en hela tiden! Som exempel på surrande häftigheter kan nämnas två nya saker jag sett:
- En kolibri! Livs levande, flög in i vårt klassrum igår, min första dag på spanskaskolan! Jag hoppade till i stolen och sa "LOOK!", kunde inte släppa den lilla vackra varelsen med blicken! Dock verkade de andra i rummet inte lika begeistrade, men jag lät mig icke nedlåtas utan njöt med smilgroparna ovanför öronen tills den lilla älvan hittade ut igen genom ett ventana (fönster)... Fantastiskt!
- Svarta snorkråkor! Från casa Muñoz går jag på ca 12 minuter till språkskolan, men mestadels längs med den busy avenida 6 de Diciembre. Massor av bilar, hela tiden, de flesta inte direkt av nyare modell, blandat med stadsbussar. Dessa bussar går på, tycks det, orafinerad olja och fullkomligt spyr ut tjocka, feta, kompakta moln av kolsvart rök... Mitt i gatan finns två filer för trollebús (korsning mellan spårvagn och buss) som längs ave. 6 de Diciembre kallas ecovía. "Eco-", som i ("ekologisk", "miljövänlig") för att trollbussarna går på "cleaner gasoline"... Hm... Idag åt jag lunch med två nya kompisar; Frances från Tyskland och Anne från Belgien, i en liten restaurang längs med en lite mindre gata. Jättegod mat; kålsoppa med popcorn, följt av arroz (ris), chochos (en sorts böna), ett stekt huevo (ägg) o lite grönt. Till detta fick vi juice (som vi inte drack eftersom vi anade att det var koncentrat utspätt med kranvatten...) och en liten bit sockerkaka. Sittandes vid eget bord och med trevlig servitör blev priset ändå inte mer än det facila 6 dollar. För oss tre tillsammans... Efter lunchen gick vi mot Gamla Stan på mindre gator. Kikade in i några affärer, gjorde färgkopior av tjejernas pass och köpte vatten innan vi nådde en stor park med coola träd, lekande barn och en massa gubbar som såg på när några unga killar spelade volleyboll halvnakna (hm...). Efter parken tjocknade trafiken och vi anade att det var en bra bit kvar så vi viftade in en taxi till kanten. Både vägen till Gamla Stan och sen tillbaka till språkskolan kördes med nervevade fönster mitt i den smockfulla trafiken, direkt bakom bussar, tutandes och ryckigt. Frances började bli åksjuk och jag fick ont i huvudet av alla avgaser. Resan tog kanske 10-12 minuter och vi fann den barely uthärdlig. Men hur är det inte då för taxichaufförerna? Hur svarta är inte deras snorkråkor? Och lungor?
Kom hem vid kl 13 när dagens lektion var över, och fann Marta i fullt sjå med att laga lunch till familjen. Ingen annan var hemma än, men bara en liten stund senare kom mamí. Marta knackade på min dörr och sa (nog) att mamí satt i la sala. Vilket betydde att jag skulle vara sällskapsdam. Till denna kvinna, 80+, som inte talar ett ord engelska. Men det gick faktiskt ganska bra! Vi hankade oss fram, trots att hon himlade med ögonen efter varannan mening... Hon verkar dock ha dåligt minne eftersom hon frågade om nästan samma saker som i lördags hos Estrellita o i söndags på hotellet. Men ändå, I don't mind! Så in på ämnet novios (pojkvänner); var jag förlovad?? Jag hade ju en ring, vad gjorde jag här om jag skulle gifta mig snart?? Pressade ur mig ett kanske-om-ett-år-eller-så, varpå första utbrottet uppstod:
"Noooooo!! No más tarde, rápido!" (vänta inte så länge, gör det snart!)
Hon verkade lugna sig lite när jag typ förklarade att jag ju pluggade här nu och Rasmus pluggar i Sverige, så då övergick hon till att fråga hur han ser ut istället:
"Es guapo?" (snygg), med skarpa ögon över kanten på glasögonen...
"Sí! Muy guapo! El tiene de hair down to here" visade jag och måttade strax under öronen.
Utbrott två: "NOOOOOO!! [Måste ha kort hår, snaggat!!]"
Jag svarade inte utan andades några gånger och log, mamí lugnade sig och försökte igen:
"El tiene cuantos años?" (Hur gammal är han?)
"23..."
"Y tú?"
"25..."
Utbrott 3: "NNNNNNOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!"
Och det var droppen. Det gick ju bara inte att vara ihop med en kille yngre än en själv. No es posíbile!!
Jaha, vad göra nu med en halvt hysterisk mamí som kanske riskerar hjärtattack eller att rusandes ut snubbla på mattan och bryta lårbenshalsen... Men tur som jag verkar ha haft den senaste tiden kom Julieta den yngre just in genom dörren, tätt följd av mamá Julieta, som enkelt och smidigt kunde skratta vulkanen mamí lugn.
*puh*
När lunchen var över (känns verkligen skumt att bli serverad av en maid hemma...) hastade jag iväg till rummet o letade fram ena punschflaskan ur garderoben. Eftersom Julieta den yngre sagt att hennes föräldrar knappt dricker någon alkohol alls kändes det lite dumt, men va fasen: "Tenga! Y muchas gracias de letting me stay with you!" Tillsammans med julgransornamenten från Royal Copenhagen blev det dock en riktigt lyckad present och alla var glada! (Tacktacktack mamma!!). På eftermiddagen träffade jag sen min mystiske kontakt Rene på hotel Sebastian (mamá Julietas hotel) och gav honom den andra flaskan. Undrar vad Marta kommer att tro...
Ska försöka koncentrera mig mer på att läsa artiklarna o allt jag har med, but for now är det min rosa säng som gäller. Den må vara rosa, men den är skön...
Oh, en annan vän skrev en kommentar till förra inlägget om valet: det är inte regeringen som byts ut utan regeringsformen! Presidenten fick härmed rätt att byta ut regeringen en gång per mandatperiod och det verkar även som om homosexuella ska få rätt att ingå partnerskap. Ganska hyggliga idéer tycker jag... Med tanke på att Martín idag sa att Ecuador är väldigt rasistiskt, särskilt mot ursprungsbefolkningen och de afrikanska ättlingar som är kvar sen deras förfäder fördes hit som slavar av spanjorerna. Till exempel släpps inte "negras" in på vissa klubbar och barer och "indigenos" anses smutsiga och lägre stående. Kan knappt tro att det är sant. Jag är ju mitt i det! Men då kanske en förändring är på sin plats?
28 september 2008
Dag 2.
Känns som vecka 2...
Vaknade kl 8:30 igår, och trodde att det var ungefär samma tid när jag vaknade idag, men nej, klockan var 11... Kom ut i köket samtidigt med madre (mor) y (och) hija (dotter) för sen frukost. Njöt det rosa slimet med havregryn igen, men fick även färskpressad apelsinjuice, nästintill fettfri ost och färska, ecuadorianska jordgubbar... Känns som sommarlov!
Vid doze y media (halv ett) åkte madre, hija y yo (jag) för att rösta. Kände mig som en internationell journalist som bevakade valet... Vi rullade iväg i deras mörkblå Mercedes längs Avenida 6 de Diciembre (avenyn "sjätte december", den dag 1535 då spanjorerna kom till stan de grundade den 15 oktober från en annan stad...) mot den skola där Julieta den äldre skulle rösta. En massa folk på gatorna runt omkring, korta ecuadorianer och ännu kortare indianer, och så vakter beväpnade med maskingevär... Julieta den yngre sa att det var "for your protection", men jag kan inte direkt säga att jag kände mig tryggare... Tvärs över gatan från skolan var några trevåningshus med lägenheter och på muren som omgärdade dem hade byggarna murat fast stora bitar av krossat glas, upprätt, tätt tätt längs hela kanten... "It's for their protection!"
Hm...
Gatan var kantad av försäljare med helado (glass), dricka, godis, majs i 20 varianter, grillat grishuvud - och laminatorer! Det är nämligen obligatoriskt att rösta, så när du gjort din medborgerliga plikt får du en liten lapp som du behöver om du till exempel ska ansöka om visum eller andra myndighetsdokument. Så många laminerar sina röstkvitton för att de inte ska nötas och vikas i plånboken!
Om man inte röstar får man betala böter. Det ligger på ungefär $15 = ca 100 SEK, men ökar med tiden tills du faktiskt betalar... Julieta har aldrig röstat tidigare eftersom hon började läsa på universitet på Island efter gymnasiet, och varje gång har hon fått betala när hon kommit tillbaka till Ecuador... Surt!
Röstningen var som sagt om en ny riksdag (constitución?), så i bilen mellan skolorna pratade vi lite om det politiska läget i landet. Julieta den yngre berättade att folk i allmänhet är väldigt religiösa katoliker och att den nuvarande riksdagen är konservativ. Bland annat tror man inte på skilsmässor, aborter eller sex före äktenskapet.
"That's why you live with your parents until you get married!"
"Oh, so you don't move in together with your boyfriend for example? Like I just did?"
"Exactly!"
Kände hur det spände lite i nerverna, hur reagerar de på detta? Kastar de ut mig ur huset nu?
... tystnad...
"Is abortion illegal in Sweden?"
"No, it isn't..."
"But you can only do it for some reasons?"
"No, you can do it for any reason..."
*host*
Sen åkte vi till skolan där Julieta den yngre skulle rösta. Kom in genom en gigantisk metallport och framför oss öppnar sig en stor betonginnergård, omgärdad av fyravåningshus med balkongkorridorer längs hela sidorna. Och på var tionde meter står en vakt i kamouflageuniform och maskingevär. Kändes som en scen ur Schindler's List eller någon fängelsefilm... Medan Julieta letade upp rätt skolsal för henne att rösta i, gick jag några meter längs trottoaren till ett litet hål i muren där det stod en leende kille.
"Agua con gas, por favor?"
"Si. Quarenta, por favor..."
"Quarenta? Forty? Cents? Öööööh..."
Gav honom en dollar och fick sextio cent tillbaka. Och jag hade fört min första konversation på spanska helt på egen hand!! YEAH! Några minuter senare slog det mig att flaskan alltså kostat mindre än 3 spänn. En halvliter kolsyrat vatten! Loka, släng dig i väggen!
Igår åt jag lunch med mami (mormor) och David hos hans kusin Estrellita (= liten stjärna), hennes dotter Stephania med make Andrés, samt parets två veckor lilla bebis José Andrés. Tänkte hela tiden på mina vänner Staffan o Anna som ska ha sitt första barn om knappt två veckor... Vi fick fyra rätter av jättegod, tipical ecuadoriano, mat (bl.a. tre sorters majs), medan vi beundrade den lilla människan i hans barnvagn, i hans "gungstol", i mormor Estrellitas famn, i mamma Stephanias famn, i pappa Andrés famn, i Davids famn, och via ljudet från hans baby monitor när han låg i sin spjälsäng i föräldrarnas sovrum...
Efter maten satt vi alla i sofforna i la sala (vardagsrummet) och pratade. Eller, de andra pratade, på spanska, och jag lyssnade. Men det var kul, jag försökte hänga med, förstod lite här o där, och tyckte ändå att jag lärde känna folk lite bara genom att lyssna på deras röster och betrakta deras ansikten. Verkligen intressant!
Efter röstningen idag åkte vi och hämtade mami igen och åt lunch på hotellet som paret Muñoz äger. Det är ett jättefint, fyrstjärnigt hotell mitt i centrala Quito! Beställde först en potatissoppa med avocado, ägg och nästintill fettfri ost i. Jättegod, men ack så mättande! Eftersom de verkar vilja äta flera rätter till lunch trodde jag att det skulle komma in en liten skål med soppa, men denna var ganska stor! Så nästa rätt, pasta med ostsås, blev inte ens halväten... Tur att man fick hem resten i en doggy bag!
Under lunchen kom vi fyra kvinnor in på ämnet smycken och ringar. Mami undrade om jag hade någon och drog upp mina händer på bordet. På mitt vänstra ringfinger sitter sen tre dagar en glittrande ring i "silver" som jag fick av Rasmus sista kvällen hemma. Han hade just köpt den och en till sig själv på ICA, ur en godisautomat. Jag tycker att det är den vackraste ring jag nånsin sett. Mami sa genast "Oooooh, spanskaspanskaspanskaspanska!?" och mamma Julieta översatte "Is it an engagement ring?"...
Med tanke på det vi pratade om tidigare i bilen, att mami är ultrakonservativ och att jag inte vill stöta mig med familjen pluppade det ur mig ett "Sí!"...
"Oooooh!" kom det unisont från kvinnorna runt bordet, men jag räddade mig med ett förklarande "I WANT it to be!...".
*rodnar lätt*
Det är spännande att vara i Quito!
Känns som vecka 2...
Vaknade kl 8:30 igår, och trodde att det var ungefär samma tid när jag vaknade idag, men nej, klockan var 11... Kom ut i köket samtidigt med madre (mor) y (och) hija (dotter) för sen frukost. Njöt det rosa slimet med havregryn igen, men fick även färskpressad apelsinjuice, nästintill fettfri ost och färska, ecuadorianska jordgubbar... Känns som sommarlov!
Vid doze y media (halv ett) åkte madre, hija y yo (jag) för att rösta. Kände mig som en internationell journalist som bevakade valet... Vi rullade iväg i deras mörkblå Mercedes längs Avenida 6 de Diciembre (avenyn "sjätte december", den dag 1535 då spanjorerna kom till stan de grundade den 15 oktober från en annan stad...) mot den skola där Julieta den äldre skulle rösta. En massa folk på gatorna runt omkring, korta ecuadorianer och ännu kortare indianer, och så vakter beväpnade med maskingevär... Julieta den yngre sa att det var "for your protection", men jag kan inte direkt säga att jag kände mig tryggare... Tvärs över gatan från skolan var några trevåningshus med lägenheter och på muren som omgärdade dem hade byggarna murat fast stora bitar av krossat glas, upprätt, tätt tätt längs hela kanten... "It's for their protection!"
Hm...
Gatan var kantad av försäljare med helado (glass), dricka, godis, majs i 20 varianter, grillat grishuvud - och laminatorer! Det är nämligen obligatoriskt att rösta, så när du gjort din medborgerliga plikt får du en liten lapp som du behöver om du till exempel ska ansöka om visum eller andra myndighetsdokument. Så många laminerar sina röstkvitton för att de inte ska nötas och vikas i plånboken!
Om man inte röstar får man betala böter. Det ligger på ungefär $15 = ca 100 SEK, men ökar med tiden tills du faktiskt betalar... Julieta har aldrig röstat tidigare eftersom hon började läsa på universitet på Island efter gymnasiet, och varje gång har hon fått betala när hon kommit tillbaka till Ecuador... Surt!
Röstningen var som sagt om en ny riksdag (constitución?), så i bilen mellan skolorna pratade vi lite om det politiska läget i landet. Julieta den yngre berättade att folk i allmänhet är väldigt religiösa katoliker och att den nuvarande riksdagen är konservativ. Bland annat tror man inte på skilsmässor, aborter eller sex före äktenskapet.
"That's why you live with your parents until you get married!"
"Oh, so you don't move in together with your boyfriend for example? Like I just did?"
"Exactly!"
Kände hur det spände lite i nerverna, hur reagerar de på detta? Kastar de ut mig ur huset nu?
... tystnad...
"Is abortion illegal in Sweden?"
"No, it isn't..."
"But you can only do it for some reasons?"
"No, you can do it for any reason..."
*host*
Sen åkte vi till skolan där Julieta den yngre skulle rösta. Kom in genom en gigantisk metallport och framför oss öppnar sig en stor betonginnergård, omgärdad av fyravåningshus med balkongkorridorer längs hela sidorna. Och på var tionde meter står en vakt i kamouflageuniform och maskingevär. Kändes som en scen ur Schindler's List eller någon fängelsefilm... Medan Julieta letade upp rätt skolsal för henne att rösta i, gick jag några meter längs trottoaren till ett litet hål i muren där det stod en leende kille.
"Agua con gas, por favor?"
"Si. Quarenta, por favor..."
"Quarenta? Forty? Cents? Öööööh..."
Gav honom en dollar och fick sextio cent tillbaka. Och jag hade fört min första konversation på spanska helt på egen hand!! YEAH! Några minuter senare slog det mig att flaskan alltså kostat mindre än 3 spänn. En halvliter kolsyrat vatten! Loka, släng dig i väggen!
Igår åt jag lunch med mami (mormor) och David hos hans kusin Estrellita (= liten stjärna), hennes dotter Stephania med make Andrés, samt parets två veckor lilla bebis José Andrés. Tänkte hela tiden på mina vänner Staffan o Anna som ska ha sitt första barn om knappt två veckor... Vi fick fyra rätter av jättegod, tipical ecuadoriano, mat (bl.a. tre sorters majs), medan vi beundrade den lilla människan i hans barnvagn, i hans "gungstol", i mormor Estrellitas famn, i mamma Stephanias famn, i pappa Andrés famn, i Davids famn, och via ljudet från hans baby monitor när han låg i sin spjälsäng i föräldrarnas sovrum...
Efter maten satt vi alla i sofforna i la sala (vardagsrummet) och pratade. Eller, de andra pratade, på spanska, och jag lyssnade. Men det var kul, jag försökte hänga med, förstod lite här o där, och tyckte ändå att jag lärde känna folk lite bara genom att lyssna på deras röster och betrakta deras ansikten. Verkligen intressant!
Efter röstningen idag åkte vi och hämtade mami igen och åt lunch på hotellet som paret Muñoz äger. Det är ett jättefint, fyrstjärnigt hotell mitt i centrala Quito! Beställde först en potatissoppa med avocado, ägg och nästintill fettfri ost i. Jättegod, men ack så mättande! Eftersom de verkar vilja äta flera rätter till lunch trodde jag att det skulle komma in en liten skål med soppa, men denna var ganska stor! Så nästa rätt, pasta med ostsås, blev inte ens halväten... Tur att man fick hem resten i en doggy bag!
Under lunchen kom vi fyra kvinnor in på ämnet smycken och ringar. Mami undrade om jag hade någon och drog upp mina händer på bordet. På mitt vänstra ringfinger sitter sen tre dagar en glittrande ring i "silver" som jag fick av Rasmus sista kvällen hemma. Han hade just köpt den och en till sig själv på ICA, ur en godisautomat. Jag tycker att det är den vackraste ring jag nånsin sett. Mami sa genast "Oooooh, spanskaspanskaspanskaspanska!?" och mamma Julieta översatte "Is it an engagement ring?"...
Med tanke på det vi pratade om tidigare i bilen, att mami är ultrakonservativ och att jag inte vill stöta mig med familjen pluppade det ur mig ett "Sí!"...
"Oooooh!" kom det unisont från kvinnorna runt bordet, men jag räddade mig med ett förklarande "I WANT it to be!...".
*rodnar lätt*
Det är spännande att vara i Quito!
27 september 2008
Kan knappt tro det...
Sitter ju vid ett köksbord i ett vanligt kök och chattar med Rasmus på gmail och med Emily på facebook. Jag kan ju vara i Malmö eller kanske Stockholm... men Quito??
När jag skulle checka in på Kastrup igår morse visste inte killen var det låg nånstans:
"Quito, that's..."
"What, a city? Oh, you mean WHERE it is? In Ecuador!"
"Ah... eck-waa-dårr... of course..."
Tillbringat fler timmar sovande än vaken i landet än så länge, men har ändå många små anekdoter och tankeställare:
Sitter ju vid ett köksbord i ett vanligt kök och chattar med Rasmus på gmail och med Emily på facebook. Jag kan ju vara i Malmö eller kanske Stockholm... men Quito??
När jag skulle checka in på Kastrup igår morse visste inte killen var det låg nånstans:
"Quito, that's..."
"What, a city? Oh, you mean WHERE it is? In Ecuador!"
"Ah... eck-waa-dårr... of course..."
Tillbringat fler timmar sovande än vaken i landet än så länge, men har ändå många små anekdoter och tankeställare:
- Under min 23 timmar långa resa (Lund-Köpenhamn-Atlanta-Quito) hörde jag ordet "Facebook" nämnas ett skrämmande antal gånger av helt olika människor. Tanken svindlar angående facebook's expansion, för att inte tala om internets omfattning och hur vi påverkas av det...
- Kaptenen på första flyget lät precis som Arnold Schwarzenegger i högtalarna...
- När jag landade på Mariscal International i Quito möttes jag av min vän Julieta och hennes pappa Osvaldo. Jag får bo hos dem i familjens hus, tillsammans med mamma Julieta (jo, mor och dotter har samma namn...) och storebror David. Utanför flygplatsen stod ett band med bleckblås och trummor i Mexikanska sombreros och glittrande, rödvita uniformer och spelade galet glad mexikansk musik. "They're called Mariajos" sa Julieta, "and they're very popular here. In all of Latin America actually...". Den tokroliga, snabba musiken av korta, stelbenta, småhoppande män kan jämföras med välkomnandet man får på Hawaii: kvinnor i bastkjol och kokosnötsbikini som leende hänger ett blomsterhalsband runt din hals med graciösa rörelser, till musik som låter som vågor som långsamt slår in mot en sandstrand i solnedgången... Kontraster är kul!
- Under bilresan (tämligen ryckig och snabb) från flygplatsen berättade Julieta att det är folkomröstning i Ecuador imorgon, söndag. Då ska man rösta ja eller nej till en ny... riksdag, gissar jag. Man väljer en ny vart fjärde år och president vart fjärde år, men med två års förskjutning. Nu hade iaf president Correa beordrat folkomröstning för att få till en ny riksdag eftersom den nuvarande är så korrumperad, men då somliga är så övertygade om att folket kommer att rösta ja till en ny, så har de tagit sig friheter som de befogar med att de kommer att vara lagliga/nödvändiga när den nya riksdagen blir tillsatt. Hm... Men vad som också var intressant angående denna omröstning är att det är förbjudet att dricka alkohol fredag och lördag innan valdagen, så polisen stod o stoppade bilar för att kolla att de inte hade öl och annat i dem. "Yeah, if people would be allowed to drink, they would make such a mess during and after the election..."
- Vi kom hem till casa Muñoz vid 23-tiden och jag fick hälsa på mama Julieta o David och blev erbjuden dricka o mat. Föräldrar o Julieta skulle upp tidigt och vi var alla trötta, så det blev läggdags ganska snart och jag bonade in mig lite i mitt nya rum. Det innefattar ett stort vitrinskåp i mörkt trä med en massa glas i, tre (?) små nattduksbord och en säkert 1,60 bred säng. Den var förresten hård, men inte lika hård som sängarna i Kanada... Har även eget badrum med toa och dusch och det var skinande rent och hade nya fräscha handdukar upphängda åt mig. Samt en Crest tandkräm. Ett av många tecken på landets nära band till USA. Väggarna är täckta med träpanel och det hänger foton på afrikansk storvilt på dem. En rolig sak är att det inte fanns möjlighet att mörklägga rummet - i ett land där solen alltid går upp kl 6...
- På tal om sprit så tog jag med mig två flaskor punsch; en till familjen Muñoz som jag bor hos och en till min kontaktperson Rene Torres för hans hjälp med att boka in mig på ecolodges. Vet inte om det är så lämpligt med att ge bort alkohol i Ecuador, men det är en lite svensk tradition så jag kan väl alltid skylla på det... Imorse när jag vaknade i mitt rum, började jag packa ur min ryggsäck och lägga in kläderna i garderoben. De två flaskorna visste jag dock inte riktigt var jag skulle ställa så de fick stå bakom väskan intill ett stort skåp för att inte Osvaldo eller Julieta skulle råka se dem innan jag gett en till dem. Oinräknad i ekvationen var familjens "maid" Marta. Hon kom in och städade undan det jag lagt på sängen så länge, bäddade min säng - och hittade spritflaskorna. Just då kom jag in i rummet för att hämta min dator och hon vände sig om, med en punschflaska i vardera handen, och såg förbryllat på mig. Efter en lång sekunds stillhet tog hon två korta steg med sina korta ben fram till garderoben, öppnade dörren och visade på att hon ställde in flaskorna där. Sen stängde hon dörren, vände sig mot mig och med en mycket bekymrad min tog hon ett tag med ena handen om min arm och klämde åt lite, som för att visa sitt deltagande och medlidande. "Es para señor Osvaldo y Julieta! Come... gift... öh... present!" sa jag och blinkade med ena ögat. Hon tittade fortfarande mycket tvekande på mig, men klämde ur sig ett svagt, "ja, ja...". Jag försökte lätta upp stämningen och visa att det skulle vara en överraskning så jag la ett finger framför läpparna och hyschade för att hon skulle förstå att hon inte skulle säga nåt. Marta gick ut ur rummet...
- När jag vaknade imorse hade jag inte den blekaste aning om vad klockan var, men jag var hungrig. Vågade mig ut i köket och började leta igenom skåpen efter djup tallrik, stor tekopp och ätbart. Visste att de hade yoghurt, så jag letade efter flingor. Hittade minihavregryn och gamla pappburkar från KFC (Kentucky Fried Chicken)... Hällde upp lite yoghurt och blev chockad över hur chockrosa den var... Kändes som att äta rosa slime, det där rinniga kletet man lekte med när Ghost Busters var inne... Men det var lyckligtvis godare... ;) Gjorde även en PBnJ-macka (Peanut Butter n' Jelly) och en stooooor kopp varmt te. Det är precis som Julieta sa i ett mail: "Bring warm clothes. Temperatures go down to 4-5 degrees in the evening and when you go inside it doesn't get warmer...". De har isolerade hus, men ingen uppvärmning. Miljövänligt o bra... Efter en stund kom Marta ut i köket och började lära mig vad de olika tropiska frukterna på diskbänken heter. Grenadillo, tomata de arbol, manzana, mandarina, oreito, platana, avocate... Coolt! Vet inte hur man stavar hälften, men goda är de! Fast grenadillan var lite svår; den är släkt med passionsfrukten och har på samma sätt en frön i sig och det är dem man äter. Men dessa frön ser ut som stora fiskyngel...
23 september 2008
WOAAAA!!!
Bara t-t-t-t-tre dagar kvar! Hur gick det här till?? Det ska ju vara JÄTTELÄÄÄÄÄÄNGE tills jag ska åka till Sydamerika! D-d-d... K-k-k-k... m-m-men, men, men... eeh...
*andas som en svettandes kvinna med värkar, två korta andetag, ett låååångt, två korta, ett lååångt...*
Okej, okej, jag visste att det här skulle hända. Bara ta det lugnt! Allt ordnar sig, allt ordnar sig...
Var en gång till på Apoteket idag. Hämtade ut malariamedicinen förra veckan, men kom på att jag ju inte köpt allergitabletter och vätskeersättning. Det sa de på förberedelsekursen att det är bra att ha med sig om man skulle få turistdiarré eller annan variant av dito.
Och regnstället hänger på tork nere i torkrummet i källaren här på Michael Hansens Kollegium, det trygga, säkra, stabila, gamla Michael Hansen. Varför åker jag härifrån??? Här finns ju det jag kommit på att jag vill ha efter de senaste årens terapi och hårsliteri!
...
Men gillar inte jag äventyr?
Visst är väl jag en äventyrlig tjej, en sportig och lite tuff tjej som gillar utmaningar och spännande natur? Jag brukar väl tänka att jag är det? Då får jag väl leva upp till det då, annars blir jag ju besviken på mig själv!... Där kom det igen ja, det gamla talesättet:
"Man ångrar bara det man inte gjorde!"
Den är bra den...
Fick visst lite resfeberpanik ikväll, troligtvis på grund av att jag är trött efter en ihållande grav förkylning, nervös inför resan och under en eftermiddag på stan möter fem olika vänner som alla säger
"Ska inte du resa snart??"
"Jo, på fredag..."
"På FREDAG? Det är ju JÄTTESNART!!"
"Jo..."
"Är du NERVÖÖÖÖÖS!?"
Vad tror de?
Och ovanpå det är de alla underbara vänner som jag kommer att sakna så mycket! En trygghet, en glädje och en inspiration som jag nu kommer att vara utan i hela tre månader innan Rasmus kommer... För jag kommer ju inte umgås med NÅN, jag kommer inte träffa eller se eller ens säga hej till nån annan under hela tiden jag är i Ecuador...
Hahaa, det är ju inte sant! Vilken bra taktik det är att använda omvänd psykologi på sig själv!
Den metoden måste jag komma ihåg...
Fick även nedanstående lilla mail från min kontaktperson Rene idag:
"Hohooo!" tänkte jag och gick genast in på lodges'arnas hemsidor. Vilka bilder!! Ni måste kolla! Särskilt videon som finns att klicka på på Sani Lodge's hemsida är väl värd ett kik!
Men en liten stund efter draget i smilbanden kom istället prestationsångesten:
"Shit!" Jag kan ju ingenting om detta! Jag måste läsa, läsa, läsa!! Jag måste imponera på dem när jag kommer, tänk om de förväntar sig att jag är en expert som typ ska göra en MKB (miljökonsekvensbeskrivning) eller nåt åt dem gratis när de ger mig sån rabatt på boendet och har nåden att ta emot mig över huvud taget! Vad har jag gjort fram till nu!? Flyttat o jobbat o haft feber o huvudet fyllt av snor? Vad är det för taffliga ursäkter?? Börja läsa på för f*n!"
Men jag måste ju krama Rasmus en gång till... Han är ju en prins och jag... jag behöver krama honom en gång till... och han kanske behöver det också... en gång till... man lever ju bara en gång... Var det inte nån klok kines som sa att man inte ska ta livet på så stort allvar? Men på tillräckligt allvar för att våga leva det? Jag vill leva mitt liv! Och i det ingår att krama Rasmus!
Nu ska jag gå och krama Rasmus...
Sov gott alla!
P.S. Jag kommer nog att flyga ut till lodges'arna fast det inte alls är miljövänligt, men det är på grund av de varningar jag hört från flera håll om att man inte ska åka nattbuss över Anderna, dels på grund av risken att chauffören somnar och dels på grund av risken av att gäng stoppar bussarna och rånar alla passagerarna. Är man tillräckligt när Colombia så kan det vara gerilla som kidnappar utvalda passagerare också... så, jag är ledsen, men jag tar flyget... Denna gången...
Bara t-t-t-t-tre dagar kvar! Hur gick det här till?? Det ska ju vara JÄTTELÄÄÄÄÄÄNGE tills jag ska åka till Sydamerika! D-d-d... K-k-k-k... m-m-men, men, men... eeh...
*andas som en svettandes kvinna med värkar, två korta andetag, ett låååångt, två korta, ett lååångt...*
Okej, okej, jag visste att det här skulle hända. Bara ta det lugnt! Allt ordnar sig, allt ordnar sig...
Var en gång till på Apoteket idag. Hämtade ut malariamedicinen förra veckan, men kom på att jag ju inte köpt allergitabletter och vätskeersättning. Det sa de på förberedelsekursen att det är bra att ha med sig om man skulle få turistdiarré eller annan variant av dito.
Och regnstället hänger på tork nere i torkrummet i källaren här på Michael Hansens Kollegium, det trygga, säkra, stabila, gamla Michael Hansen. Varför åker jag härifrån??? Här finns ju det jag kommit på att jag vill ha efter de senaste årens terapi och hårsliteri!
...
Men gillar inte jag äventyr?
Visst är väl jag en äventyrlig tjej, en sportig och lite tuff tjej som gillar utmaningar och spännande natur? Jag brukar väl tänka att jag är det? Då får jag väl leva upp till det då, annars blir jag ju besviken på mig själv!... Där kom det igen ja, det gamla talesättet:
"Man ångrar bara det man inte gjorde!"
Den är bra den...
Fick visst lite resfeberpanik ikväll, troligtvis på grund av att jag är trött efter en ihållande grav förkylning, nervös inför resan och under en eftermiddag på stan möter fem olika vänner som alla säger
"Ska inte du resa snart??"
"Jo, på fredag..."
"På FREDAG? Det är ju JÄTTESNART!!"
"Jo..."
"Är du NERVÖÖÖÖÖS!?"
Vad tror de?
Och ovanpå det är de alla underbara vänner som jag kommer att sakna så mycket! En trygghet, en glädje och en inspiration som jag nu kommer att vara utan i hela tre månader innan Rasmus kommer... För jag kommer ju inte umgås med NÅN, jag kommer inte träffa eller se eller ens säga hej till nån annan under hela tiden jag är i Ecuador...
Hahaa, det är ju inte sant! Vilken bra taktik det är att använda omvänd psykologi på sig själv!
Den metoden måste jag komma ihåg...
Fick även nedanstående lilla mail från min kontaktperson Rene idag:
Annika
I already have dates and when to start with the jungle lodges.
Sani Lodge October 24 through 31 (www.sanilodge.com)
Napo Wildlife Center October 31 to November the 7th (www.napowildlifecenter.com)
Both lodges are close to each other. That`s why is very easy to jump from one lodge to the other at the same day.
Both lodges are close to each other. That`s why is very easy to jump from one lodge to the other at the same day.
Think about how is gonna be the transportation on the day in. Are u going to take the plane (25 min. $ 60,00 one way) or bus the night before (9 hours, $ 10,00 one way).
I will keep u informed as soon as I get more news from my friends.
Regards,
Rene
"Hohooo!" tänkte jag och gick genast in på lodges'arnas hemsidor. Vilka bilder!! Ni måste kolla! Särskilt videon som finns att klicka på på Sani Lodge's hemsida är väl värd ett kik!
Men en liten stund efter draget i smilbanden kom istället prestationsångesten:
"Shit!" Jag kan ju ingenting om detta! Jag måste läsa, läsa, läsa!! Jag måste imponera på dem när jag kommer, tänk om de förväntar sig att jag är en expert som typ ska göra en MKB (miljökonsekvensbeskrivning) eller nåt åt dem gratis när de ger mig sån rabatt på boendet och har nåden att ta emot mig över huvud taget! Vad har jag gjort fram till nu!? Flyttat o jobbat o haft feber o huvudet fyllt av snor? Vad är det för taffliga ursäkter?? Börja läsa på för f*n!"
Men jag måste ju krama Rasmus en gång till... Han är ju en prins och jag... jag behöver krama honom en gång till... och han kanske behöver det också... en gång till... man lever ju bara en gång... Var det inte nån klok kines som sa att man inte ska ta livet på så stort allvar? Men på tillräckligt allvar för att våga leva det? Jag vill leva mitt liv! Och i det ingår att krama Rasmus!
Nu ska jag gå och krama Rasmus...
Sov gott alla!
P.S. Jag kommer nog att flyga ut till lodges'arna fast det inte alls är miljövänligt, men det är på grund av de varningar jag hört från flera håll om att man inte ska åka nattbuss över Anderna, dels på grund av risken att chauffören somnar och dels på grund av risken av att gäng stoppar bussarna och rånar alla passagerarna. Är man tillräckligt när Colombia så kan det vara gerilla som kidnappar utvalda passagerare också... så, jag är ledsen, men jag tar flyget... Denna gången...
16 september 2008
Tio dagar kvar till avfärd.
Känner mig ganska redo rent praktiskt. Har kvar att hämta ut malariatabletter på Apoteket samt impregnera mitt gamla regnställ. Är det verkligen inget annat?
Har fixat visum, försäkring för hela resan (om bara Rasmus ringer sitt försäkringsbolag o kollar om jag kan få joina hans hemförsäkring som sambo), shoppat upp halva Apoteket, köpt regnskydd till vandringsryggsäcken, har kontaktkonverterare så att jag kan få el till bl.a. datorn, anmält mig till spanskaskola, pratat med Julieta hos vars familj jag ska få bo gratis (på obestämd tid, hoppas jag...) och förankrat den relationen lite mer, fått en massa saker av mamma som jag kan ge bort som present dels till Julietas familj och dels till min kontaktperson Rene som fixar in mig på ecolodges och förhandlar om priserna åt mig. Han har två barn som är 12 och 14 år och han har arbetat som guide på ett antal ecolodges innan han började forska i biologi ute i Amazonas. Mer än så vet jag inte om honom så det känns lite knivigt att leta upp en bra present... Funderat på en flaska svensk Punsch, men om ecuadorianerna inte dricker alkohol så kan det bli lite genant kanske... Mailade Julieta och frågade om det var en svensk tradition att ge bort alkohol i present eller om den kan tillämpas globalt, men har tyvärr inte fått svar på frågan...
Rasmus o jag har verkligen fått fram ett hem nu, tack vare en redig möbelleverans av pappa i helgen. Han kom ner med två gamla sängar från Stockholm och så hämtade vi en gammal soffa hos mamma, så tillsammans med de två bokhyllorna vi köpte på Blocket förra veckan så snubblar man inte över flyttkartonger hela tiden utan kan röra sig relativt fritt i vår tvåa! Känns jättebra att vi hunnit rota oss lite tillsammans innan jag åker...
Har förresten frågat folk lite här och var vad de tänker om att jag föredrar att Rasmus har en kille som inneboende hellre än en tjej. Somliga (mest tjejer) har svarat "Gud, jag förstår dig precis!", medan andra (mest killar) har sagt "Gud, jag fattar verkligen inte varför tjejer får för sig sånt!".
Kände mig inte särskilt mycket klokare av den undersökningen.
Men så sa en bekant "Om förhållandet inte fungerar efter tre månader med en tredje person i närheten så kanske det inte skulle ha hållt ändå..."
Fast är inte det lite cyniskt? Jag vill ju inte tvinga Rasmus att stanna hos mig, särskilt inte om han nu skulle falla för någon annan. Men å andra sidan är det som med godis; man blir inte alls lika sugen på godis om man inte har det framför näsan...
Hm...
Men vi har pratat om det och Rasmus verkar lugn så då blir jag också lugn. Han påpekade dock att jag ju ska bo med Julietas storebror David, 27 år, medan föräldrarna är iväg en vecka och att han lika väl skulle kunna protestera mot det. Men då kontrade jag med att det inte alls är samma sak!...
;)
Det löser sig... Bara Rasmus är lycklig så är jag lycklig...
Har köpt ny mobil som ska kunna fungera i Ecuador också och något av det första jag gjorde var att ta en fin bild av Rasmus för att ha som bakgrund på telefonen. Så det löser sig...
Känner mig ganska redo rent praktiskt. Har kvar att hämta ut malariatabletter på Apoteket samt impregnera mitt gamla regnställ. Är det verkligen inget annat?
Har fixat visum, försäkring för hela resan (om bara Rasmus ringer sitt försäkringsbolag o kollar om jag kan få joina hans hemförsäkring som sambo), shoppat upp halva Apoteket, köpt regnskydd till vandringsryggsäcken, har kontaktkonverterare så att jag kan få el till bl.a. datorn, anmält mig till spanskaskola, pratat med Julieta hos vars familj jag ska få bo gratis (på obestämd tid, hoppas jag...) och förankrat den relationen lite mer, fått en massa saker av mamma som jag kan ge bort som present dels till Julietas familj och dels till min kontaktperson Rene som fixar in mig på ecolodges och förhandlar om priserna åt mig. Han har två barn som är 12 och 14 år och han har arbetat som guide på ett antal ecolodges innan han började forska i biologi ute i Amazonas. Mer än så vet jag inte om honom så det känns lite knivigt att leta upp en bra present... Funderat på en flaska svensk Punsch, men om ecuadorianerna inte dricker alkohol så kan det bli lite genant kanske... Mailade Julieta och frågade om det var en svensk tradition att ge bort alkohol i present eller om den kan tillämpas globalt, men har tyvärr inte fått svar på frågan...
Rasmus o jag har verkligen fått fram ett hem nu, tack vare en redig möbelleverans av pappa i helgen. Han kom ner med två gamla sängar från Stockholm och så hämtade vi en gammal soffa hos mamma, så tillsammans med de två bokhyllorna vi köpte på Blocket förra veckan så snubblar man inte över flyttkartonger hela tiden utan kan röra sig relativt fritt i vår tvåa! Känns jättebra att vi hunnit rota oss lite tillsammans innan jag åker...
Har förresten frågat folk lite här och var vad de tänker om att jag föredrar att Rasmus har en kille som inneboende hellre än en tjej. Somliga (mest tjejer) har svarat "Gud, jag förstår dig precis!", medan andra (mest killar) har sagt "Gud, jag fattar verkligen inte varför tjejer får för sig sånt!".
Kände mig inte särskilt mycket klokare av den undersökningen.
Men så sa en bekant "Om förhållandet inte fungerar efter tre månader med en tredje person i närheten så kanske det inte skulle ha hållt ändå..."
Fast är inte det lite cyniskt? Jag vill ju inte tvinga Rasmus att stanna hos mig, särskilt inte om han nu skulle falla för någon annan. Men å andra sidan är det som med godis; man blir inte alls lika sugen på godis om man inte har det framför näsan...
Hm...
Men vi har pratat om det och Rasmus verkar lugn så då blir jag också lugn. Han påpekade dock att jag ju ska bo med Julietas storebror David, 27 år, medan föräldrarna är iväg en vecka och att han lika väl skulle kunna protestera mot det. Men då kontrade jag med att det inte alls är samma sak!...
;)
Det löser sig... Bara Rasmus är lycklig så är jag lycklig...
Har köpt ny mobil som ska kunna fungera i Ecuador också och något av det första jag gjorde var att ta en fin bild av Rasmus för att ha som bakgrund på telefonen. Så det löser sig...
01 september 2008
Förändring
Jag lämnade tillbaka nycklarna till mitt gamla korridorrum på Kämnärsrätten idag och är nu helt inflyttad tillsammans med Rasmus i en studentlägenhetstvåa på kollegiet Michael Hansen. Det ligger precis söder om LTH så man cyklar in till AF-borgen på 5 minuter. Lund är inte så stort... men lägenheten ligger iaf mer centralt än min gamla korridor!
Jag har mest klagat över mitt boende i korridoren och det är så underbart rent och fint i vårt nya kök, men ändå kändes det lite sorgset att stänga dörren till det renstädade rummet och låta ytterdörren slå igen efter mig i förmiddags när besiktningen var klar. Jag har ju bott i korren halva min studietid i Lund och väldigt mycket av mitt liv som student är förknippat till den... Så många minnen som jag nu kommer ett stort steg ifrån. Visserligen både dåliga o roliga minnen, men de bra vill man ju ha kvar... Som då Jocke kastade en stekpanna mot mig ute vid cykelstället kl 4 på morgonen, festen med Nintendo-tema då man såg hoppande svampar överallt, sena uppekvällar i köket med te o djupt filosofiskt prat, när hela korridoren såg på film och vi låg huller om buller på madrasser o filtar o kuddar framför TV'n - och det var där jag bodde när jag gick med i Spexet och det var där som Rasmus o jag sov i samma säng för första gången... Nostalgiskt... Det var mitt första boende i Lund eftersom jag hade en lägenhet i Malmö första läsåret, och det blev stor skillnad på kompisumgänget när jag väl flyttade dit.
"Kom över på fika!"
"Jag är där om 5 minuter!"
"Du, vill du hänga med till Willys?"
Såna grejer blev plötsligt möjliga när jag bodde så mycket närmare mina nya kompisar och det betydde väldigt mycket för mig då.
Visst finns minnena kvar och visst finns det inget som säger att det som komma skall inte är minst lika bra som det som har varit (tack o lov...) - men ändå... Det gamla kommer lite längre bort och det nya har man ju ingen uppfattning om... I stunder som denna blickar jag hellre bakåt än framåt och separationsångesten gror friskt i den saftiga vemodigheten...
*djupt andetag*
Men nya tag, frisk luft i lungorna och en positiv framtidssyn - heja, heja!
Man kan inte gräva ner sig i det förgångna, vare sig det har varit bra eller dåligt... Finns det inte ett kinesiskt ordspråk som lyder ungefär: "Minns igår, dröm om imorgon, lev idag".
Tur att man har simultankapacitet...
Jag har mest klagat över mitt boende i korridoren och det är så underbart rent och fint i vårt nya kök, men ändå kändes det lite sorgset att stänga dörren till det renstädade rummet och låta ytterdörren slå igen efter mig i förmiddags när besiktningen var klar. Jag har ju bott i korren halva min studietid i Lund och väldigt mycket av mitt liv som student är förknippat till den... Så många minnen som jag nu kommer ett stort steg ifrån. Visserligen både dåliga o roliga minnen, men de bra vill man ju ha kvar... Som då Jocke kastade en stekpanna mot mig ute vid cykelstället kl 4 på morgonen, festen med Nintendo-tema då man såg hoppande svampar överallt, sena uppekvällar i köket med te o djupt filosofiskt prat, när hela korridoren såg på film och vi låg huller om buller på madrasser o filtar o kuddar framför TV'n - och det var där jag bodde när jag gick med i Spexet och det var där som Rasmus o jag sov i samma säng för första gången... Nostalgiskt... Det var mitt första boende i Lund eftersom jag hade en lägenhet i Malmö första läsåret, och det blev stor skillnad på kompisumgänget när jag väl flyttade dit.
"Kom över på fika!"
"Jag är där om 5 minuter!"
"Du, vill du hänga med till Willys?"
Såna grejer blev plötsligt möjliga när jag bodde så mycket närmare mina nya kompisar och det betydde väldigt mycket för mig då.
Visst finns minnena kvar och visst finns det inget som säger att det som komma skall inte är minst lika bra som det som har varit (tack o lov...) - men ändå... Det gamla kommer lite längre bort och det nya har man ju ingen uppfattning om... I stunder som denna blickar jag hellre bakåt än framåt och separationsångesten gror friskt i den saftiga vemodigheten...
*djupt andetag*
Men nya tag, frisk luft i lungorna och en positiv framtidssyn - heja, heja!
Man kan inte gräva ner sig i det förgångna, vare sig det har varit bra eller dåligt... Finns det inte ett kinesiskt ordspråk som lyder ungefär: "Minns igår, dröm om imorgon, lev idag".
Tur att man har simultankapacitet...
13 augusti 2008
Lider sommaren mot sitt slut redan?
Nej, så kan det väl inte vara? Jag har ju inte vilat mig...
Nej, så kan det väl inte vara? Jag har ju inte vilat mig...
- Tågluff med en miljon nya intryck varje dag, skyltar och pratande människor som man inte alls förstår, ständig planering - och planering av planering - samt mil på mil av gående, inte sällan med tuuuuung packning på ryggen. Fantastiskt, men inte helt ojobbigt!...
- Sommarspex med intensiva repetitioner i en vecka för att sedan bära, bära, bära, tänka, resa tält, organisera, ropa och sjunga - och sedan packa, plocka ner tält, tänka, organisera och bära, bära, bära... Förutom alla föreställningar som kräver fokus och energi. Roligt, men inte helt ojobbigt!...
- Hartzö med en massa nära och kära som man vill prata med, organisering för att åka ut på ett skär, vilket skär?, äta fillunch, bada och torka, fika, bada och torka igen, laga middag, äta middag, umgås, umgås, umgås, uppleva natur som fyller sinnena så intensivt att bröstkorgen spränger, filosofera och varva ner... Också längta efter Rasmus, och sen få dit Rasmus o då få ihop tid och organisation för att visa honom alltalltallt som jag älskar och har växt upp med och som är mitt paradis! Underbart, men inte helt ojobbigt!...
- Och sen vidare till Rasmus's sommarställe med allt vad det innebär av släktingar på hög, nya intryck, kulturhistoria, underbar natur och kaffekalas som innehåller en försvinnande liten procent kaffe i förhållande till övrigt ätbart. Namn, namn, namn och släktrelationer på korsan och tvärsan! Och så mitt livs första "riktiga" festival: Urkult! Sova i tält, planera och organisera, komma överens, tända stormkök, göra gröt på stormkök, diska stormkök, hämta vatten, dricka vatten, leta upp bra band, lyssna på band (inte alltid bra...), dansa, skratta, äta, leka och leta, leta, leta. Spännande, men inte helt ojobbigt!...
Och nu är jag tillbaka i Lund för tre intensiva dagars packning av mitt rum inför ihopflytten med Rasmus. Fast de tre dagarna är nästan slut och jag ska iväg igen för att volontärarbeta i Stockholm på World Water Week (vilket inte har ett dugg att göra med Vattenfestivalen) en dryg vecka. Och avsluta det äventyret med ytterligare en släktträff (klanen Arnling) på Västgötaslätten. Komma hem och packa intensivt några dagar innan flytten är ett faktum, städa ur mitt gamla rum och skratta ett rått farväl till korridorsköket, för evigt dömt att vara ett fläckarnas, bananflugornas och klibbigheternas högborg (iaf så länge där bor 10 killar bland de 12 rummen, om man får vara så krass... Men talar man av erfarenhet så är man väl inte lika diskriminerande?...). Och sen är det plötsligt dags för andra mötet med min handledare. Hinner jag skriva de tre första kapitlen på min uppsats till dess, så som han föreslog (i mina öron "krävde") senast vi sågs, mitt i brinnande sommarspexrep?
I don't think so...
*djup suck*
Jag behöver semester...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
