Kan knappt tro det...

Sitter ju vid ett köksbord i ett vanligt kök och chattar med Rasmus på gmail och med Emily på facebook. Jag kan ju vara i Malmö eller kanske Stockholm... men Quito??
När jag skulle checka in på Kastrup igår morse visste inte killen var det låg nånstans:
"Quito, that's..."
"What, a city? Oh, you mean WHERE it is? In Ecuador!"
"Ah... eck-waa-dårr... of course..."

Tillbringat fler timmar sovande än vaken i landet än så länge, men har ändå många små anekdoter och tankeställare:

• Under min 23 timmar långa resa (Lund-Köpenhamn-Atlanta-Quito) hörde jag ordet "Facebook" nämnas ett skrämmande antal gånger av helt olika människor. Tanken svindlar angående facebook's expansion, för att inte tala om internets omfattning och hur vi påverkas av det...

• Kaptenen på första flyget lät precis som Arnold Schwarzenegger i högtalarna...

• När jag landade på Mariscal International i Quito möttes jag av min vän Julieta och hennes pappa Osvaldo. Jag får bo hos dem i familjens hus, tillsammans med mamma Julieta (jo, mor och dotter har samma namn...) och storebror David. Utanför flygplatsen stod ett band med bleckblås och trummor i Mexikanska sombreros och glittrande, rödvita uniformer och spelade galet glad mexikansk musik. "They're called Mariajos" sa Julieta, "and they're very popular here. In all of Latin America actually...". Den tokroliga, snabba musiken av korta, stelbenta, småhoppande män kan jämföras med välkomnandet man får på Hawaii: kvinnor i bastkjol och kokosnötsbikini som leende hänger ett blomsterhalsband runt din hals med graciösa rörelser, till musik som låter som vågor som långsamt slår in mot en sandstrand i solnedgången... Kontraster är kul!

• Under bilresan (tämligen ryckig och snabb) från flygplatsen berättade Julieta att det är folkomröstning i Ecuador imorgon, söndag. Då ska man rösta ja eller nej till en ny... riksdag, gissar jag. Man väljer en ny vart fjärde år och president vart fjärde år, men med två års förskjutning. Nu hade iaf president Correa beordrat folkomröstning för att få till en ny riksdag eftersom den nuvarande är så korrumperad, men då somliga är så övertygade om att folket kommer att rösta ja till en ny, så har de tagit sig friheter som de befogar med att de kommer att vara lagliga/nödvändiga när den nya riksdagen blir tillsatt. Hm... Men vad som också var intressant angående denna omröstning är att det är förbjudet att dricka alkohol fredag och lördag innan valdagen, så polisen stod o stoppade bilar för att kolla att de inte hade öl och annat i dem. "Yeah, if people would be allowed to drink, they would make such a mess during and after the election..."
  

• Vi kom hem till casa Muñoz vid 23-tiden och jag fick hälsa på mama Julieta o David och blev erbjuden dricka o mat. Föräldrar o Julieta skulle upp tidigt och vi var alla trötta, så det blev läggdags ganska snart och jag bonade in mig lite i mitt nya rum. Det innefattar ett stort vitrinskåp i mörkt trä med en massa glas i, tre (?) små nattduksbord och en säkert 1,60 bred säng. Den var förresten hård, men inte lika hård som sängarna i Kanada... Har även eget badrum med toa och dusch och det var skinande rent och hade nya fräscha handdukar upphängda åt mig. Samt en Crest tandkräm. Ett av många tecken på landets nära band till USA. Väggarna är täckta med träpanel och det hänger foton på afrikansk storvilt på dem. En rolig sak är att det inte fanns möjlighet att mörklägga rummet - i ett land där solen alltid går upp kl 6...
  

• På tal om sprit så tog jag med mig två flaskor punsch; en till familjen Muñoz som jag bor hos och en till min kontaktperson Rene Torres för hans hjälp med att boka in mig på ecolodges. Vet inte om det är så lämpligt med att ge bort alkohol i Ecuador, men det är en lite svensk tradition så jag kan väl alltid skylla på det... Imorse när jag vaknade i mitt rum, började jag packa ur min ryggsäck och lägga in kläderna i garderoben. De två flaskorna visste jag dock inte riktigt var jag skulle ställa så de fick stå bakom väskan intill ett stort skåp för att inte Osvaldo eller Julieta skulle råka se dem innan jag gett en till dem. Oinräknad i ekvationen var familjens "maid" Marta. Hon kom in och städade undan det jag lagt på sängen så länge, bäddade min säng - och hittade spritflaskorna. Just då kom jag in i rummet för att hämta min dator och hon vände sig om, med en punschflaska i vardera handen, och såg förbryllat på mig. Efter en lång sekunds stillhet tog hon två korta steg med sina korta ben fram till garderoben, öppnade dörren och visade på att hon ställde in flaskorna där. Sen stängde hon dörren, vände sig mot mig och med en mycket bekymrad min tog hon ett tag med ena handen om min arm och klämde åt lite, som för att visa sitt deltagande och medlidande. "Es para señor Osvaldo y Julieta! Come... gift... öh... present!" sa jag och blinkade med ena ögat. Hon tittade fortfarande mycket tvekande på mig, men klämde ur sig ett svagt, "ja, ja...". Jag försökte lätta upp stämningen och visa att det skulle vara en överraskning så jag la ett finger framför läpparna och hyschade för att hon skulle förstå att hon inte skulle säga nåt. Marta gick ut ur rummet...

• När jag vaknade imorse hade jag inte den blekaste aning om vad klockan var, men jag var hungrig. Vågade mig ut i köket och började leta igenom skåpen efter djup tallrik, stor tekopp och ätbart. Visste att de hade yoghurt, så jag letade efter flingor. Hittade minihavregryn och gamla pappburkar från KFC (Kentucky Fried Chicken)... Hällde upp lite yoghurt och blev chockad över hur chockrosa den var... Kändes som att äta rosa slime, det där rinniga kletet man lekte med när Ghost Busters var inne... Men det var lyckligtvis godare... ;) Gjorde även en PBnJ-macka (Peanut Butter n' Jelly) och en stooooor kopp varmt te. Det är precis som Julieta sa i ett mail: "Bring warm clothes. Temperatures go down to 4-5 degrees in the evening and when you go inside it doesn't get warmer...". De har isolerade hus, men ingen uppvärmning. Miljövänligt o bra... Efter en stund kom Marta ut i köket och började lära mig vad de olika tropiska frukterna på diskbänken heter. Grenadillo, tomata de arbol, manzana, mandarina, oreito, platana, avocate... Coolt! Vet inte hur man stavar hälften, men goda är de! Fast grenadillan var lite svår; den är släkt med passionsfrukten och har på samma sätt en frön i sig och det är dem man äter. Men dessa frön ser ut som stora fiskyngel...
  

Det var lite av dygnet so far! Om en knapp timme ska jag få åka med David och hans farmor för att äta lunch hos deras kusiner. Lunchen är viktigaste målet enligt Julieta, så det blir kanske et stort baluns. Hoppas de har nåt vegetariskt. "Estoy vegetariana", kan det heta så?

WOAAAA!!!

Bara t-t-t-t-tre dagar kvar! Hur gick det här till?? Det ska ju vara JÄTTELÄÄÄÄÄÄNGE tills jag ska åka till Sydamerika! D-d-d... K-k-k-k... m-m-men, men, men... eeh...
*andas som en svettandes kvinna med värkar, två korta andetag, ett låååångt, två korta, ett lååångt...*

Okej, okej, jag visste att det här skulle hända. Bara ta det lugnt! Allt ordnar sig, allt ordnar sig...

Var en gång till på Apoteket idag. Hämtade ut malariamedicinen förra veckan, men kom på att jag ju inte köpt allergitabletter och vätskeersättning. Det sa de på förberedelsekursen att det är bra att ha med sig om man skulle få turistdiarré eller annan variant av dito.
Och regnstället hänger på tork nere i torkrummet i källaren här på Michael Hansens Kollegium, det trygga, säkra, stabila, gamla Michael Hansen. Varför åker jag härifrån??? Här finns ju det jag kommit på att jag vill ha efter de senaste årens terapi och hårsliteri!

...

Men gillar inte jag äventyr?
Visst är väl jag en äventyrlig tjej, en sportig och lite tuff tjej som gillar utmaningar och spännande natur? Jag brukar väl tänka att jag är det? Då får jag väl leva upp till det då, annars blir jag ju besviken på mig själv!... Där kom det igen ja, det gamla talesättet:

"Man ångrar bara det man inte gjorde!"

Den är bra den...

Fick visst lite resfeberpanik ikväll, troligtvis på grund av att jag är trött efter en ihållande grav förkylning, nervös inför resan och under en eftermiddag på stan möter fem olika vänner som alla säger
"Ska inte du resa snart??"
"Jo, på fredag..."
"På FREDAG? Det är ju JÄTTESNART!!"
"Jo..."
"Är du NERVÖÖÖÖÖS!?"

Vad tror de?

Och ovanpå det är de alla underbara vänner som jag kommer att sakna så mycket! En trygghet, en glädje och en inspiration som jag nu kommer att vara utan i hela tre månader innan Rasmus kommer... För jag kommer ju inte umgås med NÅN, jag kommer inte träffa eller se eller ens säga hej till nån annan under hela tiden jag är i Ecuador...

Hahaa, det är ju inte sant! Vilken bra taktik det är att använda omvänd psykologi på sig själv!
Den metoden måste jag komma ihåg...

Fick även nedanstående lilla mail från min kontaktperson Rene idag:

Annika

I already have dates and when to start with the jungle lodges.

Sani Lodge October 24 through 31 (www.sanilodge.com)

Napo Wildlife Center October 31 to November the 7th (www.napowildlifecenter.com)
Both lodges are close to each other. That`s why is very easy to jump from one lodge to the other at the same day.

Think about how is gonna be the transportation on the day in. Are u going to take the plane (25 min. $ 60,00 one way) or bus the night before (9 hours, $ 10,00 one way).

I will keep u informed as soon as I get more news from my friends.

Regards,

Rene

"Hohooo!" tänkte jag och gick genast in på lodges'arnas hemsidor. Vilka bilder!! Ni måste kolla! Särskilt videon som finns att klicka på på Sani Lodge's hemsida är väl värd ett kik!
Men en liten stund efter draget i smilbanden kom istället prestationsångesten:
"Shit!" Jag kan ju ingenting om detta! Jag måste läsa, läsa, läsa!! Jag måste imponera på dem när jag kommer, tänk om de förväntar sig att jag är en expert som typ ska göra en MKB (miljökonsekvensbeskrivning) eller nåt åt dem gratis när de ger mig sån rabatt på boendet och har nåden att ta emot mig över huvud taget! Vad har jag gjort fram till nu!? Flyttat o jobbat o haft feber o huvudet fyllt av snor? Vad är det för taffliga ursäkter?? Börja läsa på för f*n!"

Men jag måste ju krama Rasmus en gång till... Han är ju en prins och jag... jag behöver krama honom en gång till... och han kanske behöver det också... en gång till... man lever ju bara en gång... Var det inte nån klok kines som sa att man inte ska ta livet på så stort allvar? Men på tillräckligt allvar för att våga leva det? Jag vill leva mitt liv! Och i det ingår att krama Rasmus!

Nu ska jag gå och krama Rasmus...

Sov gott alla!

P.S. Jag kommer nog att flyga ut till lodges'arna fast det inte alls är miljövänligt, men det är på grund av de varningar jag hört från flera håll om att man inte ska åka nattbuss över Anderna, dels på grund av risken att chauffören somnar och dels på grund av risken av att gäng stoppar bussarna och rånar alla passagerarna. Är man tillräckligt när Colombia så kan det vara gerilla som kidnappar utvalda passagerare också... så, jag är ledsen, men jag tar flyget... Denna gången...

Tio dagar kvar till avfärd.

Känner mig ganska redo rent praktiskt. Har kvar att hämta ut malariatabletter på Apoteket samt impregnera mitt gamla regnställ. Är det verkligen inget annat?

Har fixat visum, försäkring för hela resan (om bara Rasmus ringer sitt försäkringsbolag o kollar om jag kan få joina hans hemförsäkring som sambo), shoppat upp halva Apoteket, köpt regnskydd till vandringsryggsäcken, har kontaktkonverterare så att jag kan få el till bl.a. datorn, anmält mig till spanskaskola, pratat med Julieta hos vars familj jag ska få bo gratis (på obestämd tid, hoppas jag...) och förankrat den relationen lite mer, fått en massa saker av mamma som jag kan ge bort som present dels till Julietas familj och dels till min kontaktperson Rene som fixar in mig på ecolodges och förhandlar om priserna åt mig. Han har två barn som är 12 och 14 år och han har arbetat som guide på ett antal ecolodges innan han började forska i biologi ute i Amazonas. Mer än så vet jag inte om honom så det känns lite knivigt att leta upp en bra present... Funderat på en flaska svensk Punsch, men om ecuadorianerna inte dricker alkohol så kan det bli lite genant kanske... Mailade Julieta och frågade om det var en svensk tradition att ge bort alkohol i present eller om den kan tillämpas globalt, men har tyvärr inte fått svar på frågan...

Rasmus o jag har verkligen fått fram ett hem nu, tack vare en redig möbelleverans av pappa i helgen. Han kom ner med två gamla sängar från Stockholm och så hämtade vi en gammal soffa hos mamma, så tillsammans med de två bokhyllorna vi köpte på Blocket förra veckan så snubblar man inte över flyttkartonger hela tiden utan kan röra sig relativt fritt i vår tvåa! Känns jättebra att vi hunnit rota oss lite tillsammans innan jag åker...

Har förresten frågat folk lite här och var vad de tänker om att jag föredrar att Rasmus har en kille som inneboende hellre än en tjej. Somliga (mest tjejer) har svarat "Gud, jag förstår dig precis!", medan andra (mest killar) har sagt "Gud, jag fattar verkligen inte varför tjejer får för sig sånt!".

Kände mig inte särskilt mycket klokare av den undersökningen.

Men så sa en bekant "Om förhållandet inte fungerar efter tre månader med en tredje person i närheten så kanske det inte skulle ha hållt ändå..."

Fast är inte det lite cyniskt? Jag vill ju inte tvinga Rasmus att stanna hos mig, särskilt inte om han nu skulle falla för någon annan. Men å andra sidan är det som med godis; man blir inte alls lika sugen på godis om man inte har det framför näsan...

Hm...

Men vi har pratat om det och Rasmus verkar lugn så då blir jag också lugn. Han påpekade dock att jag ju ska bo med Julietas storebror David, 27 år, medan föräldrarna är iväg en vecka och att han lika väl skulle kunna protestera mot det. Men då kontrade jag med att det inte alls är samma sak!...

;)

Det löser sig... Bara Rasmus är lycklig så är jag lycklig...

Har köpt ny mobil som ska kunna fungera i Ecuador också och något av det första jag gjorde var att ta en fin bild av Rasmus för att ha som bakgrund på telefonen. Så det löser sig...

Förändring

Jag lämnade tillbaka nycklarna till mitt gamla korridorrum på Kämnärsrätten idag och är nu helt inflyttad tillsammans med Rasmus i en studentlägenhetstvåa på kollegiet Michael Hansen. Det ligger precis söder om LTH så man cyklar in till AF-borgen på 5 minuter. Lund är inte så stort... men lägenheten ligger iaf mer centralt än min gamla korridor!

Jag har mest klagat över mitt boende i korridoren och det är så underbart rent och fint i vårt nya kök, men ändå kändes det lite sorgset att stänga dörren till det renstädade rummet och låta ytterdörren slå igen efter mig i förmiddags när besiktningen var klar. Jag har ju bott i korren halva min studietid i Lund och väldigt mycket av mitt liv som student är förknippat till den... Så många minnen som jag nu kommer ett stort steg ifrån. Visserligen både dåliga o roliga minnen, men de bra vill man ju ha kvar... Som då Jocke kastade en stekpanna mot mig ute vid cykelstället kl 4 på morgonen, festen med Nintendo-tema då man såg hoppande svampar överallt, sena uppekvällar i köket med te o djupt filosofiskt prat, när hela korridoren såg på film och vi låg huller om buller på madrasser o filtar o kuddar framför TV'n - och det var där jag bodde när jag gick med i Spexet och det var där som Rasmus o jag sov i samma säng för första gången... Nostalgiskt... Det var mitt första boende i Lund eftersom jag hade en lägenhet i Malmö första läsåret, och det blev stor skillnad på kompisumgänget när jag väl flyttade dit.
"Kom över på fika!"
"Jag är där om 5 minuter!"
"Du, vill du hänga med till Willys?"
Såna grejer blev plötsligt möjliga när jag bodde så mycket närmare mina nya kompisar och det betydde väldigt mycket för mig då.

Visst finns minnena kvar och visst finns det inget som säger att det som komma skall inte är minst lika bra som det som har varit (tack o lov...) - men ändå... Det gamla kommer lite längre bort och det nya har man ju ingen uppfattning om... I stunder som denna blickar jag hellre bakåt än framåt och separationsångesten gror friskt i den saftiga vemodigheten...

*djupt andetag*

Men nya tag, frisk luft i lungorna och en positiv framtidssyn - heja, heja!
Man kan inte gräva ner sig i det förgångna, vare sig det har varit bra eller dåligt... Finns det inte ett kinesiskt ordspråk som lyder ungefär: "Minns igår, dröm om imorgon, lev idag".

Tur att man har simultankapacitet...

Lider sommaren mot sitt slut redan?
Nej, så kan det väl inte vara? Jag har ju inte vilat mig...

• Tågluff med en miljon nya intryck varje dag, skyltar och pratande människor som man inte alls förstår, ständig planering - och planering av planering - samt mil på mil av gående, inte sällan med tuuuuung packning på ryggen. Fantastiskt, men inte helt ojobbigt!...

• Sommarspex med intensiva repetitioner i en vecka för att sedan bära, bära, bära, tänka, resa tält, organisera, ropa och sjunga - och sedan packa, plocka ner tält, tänka, organisera och bära, bära, bära... Förutom alla föreställningar som kräver fokus och energi. Roligt, men inte helt ojobbigt!...

• Hartzö med en massa nära och kära som man vill prata med, organisering för att åka ut på ett skär, vilket skär?, äta fillunch, bada och torka, fika, bada och torka igen, laga middag, äta middag, umgås, umgås, umgås, uppleva natur som fyller sinnena så intensivt att bröstkorgen spränger, filosofera och varva ner... Också längta efter Rasmus, och sen få dit Rasmus o då få ihop tid och organisation för att visa honom alltalltallt som jag älskar och har växt upp med och som är mitt paradis! Underbart, men inte helt ojobbigt!...

• Och sen vidare till Rasmus's sommarställe med allt vad det innebär av släktingar på hög, nya intryck, kulturhistoria, underbar natur och kaffekalas som innehåller en försvinnande liten procent kaffe i förhållande till övrigt ätbart. Namn, namn, namn och släktrelationer på korsan och tvärsan! Och så mitt livs första "riktiga" festival: Urkult! Sova i tält, planera och organisera, komma överens, tända stormkök, göra gröt på stormkök, diska stormkök, hämta vatten, dricka vatten, leta upp bra band, lyssna på band (inte alltid bra...), dansa, skratta, äta, leka och leta, leta, leta. Spännande, men inte helt ojobbigt!...

Och nu är jag tillbaka i Lund för tre intensiva dagars packning av mitt rum inför ihopflytten med Rasmus. Fast de tre dagarna är nästan slut och jag ska iväg igen för att volontärarbeta i Stockholm på World Water Week (vilket inte har ett dugg att göra med Vattenfestivalen) en dryg vecka. Och avsluta det äventyret med ytterligare en släktträff (klanen Arnling) på Västgötaslätten. Komma hem och packa intensivt några dagar innan flytten är ett faktum, städa ur mitt gamla rum och skratta ett rått farväl till korridorsköket, för evigt dömt att vara ett fläckarnas, bananflugornas och klibbigheternas högborg (iaf så länge där bor 10 killar bland de 12 rummen, om man får vara så krass... Men talar man av erfarenhet så är man väl inte lika diskriminerande?...). Och sen är det plötsligt dags för andra mötet med min handledare. Hinner jag skriva de tre första kapitlen på min uppsats till dess, så som han föreslog (i mina öron "krävde") senast vi sågs, mitt i brinnande sommarspexrep?

I don't think so...

*djup suck*

Jag behöver semester...

Grusse aus Zagreb!

Jag ar pa resande fot. Finns manga tankar kring det. Men med de sista tre bokstaverna i svenska alfabetet i, sa det har kanns lite talfel-aktigt... Menmen...

Ha fatt ett myggbett pa hogra handleden. Vanligtvis kliar det bara, men denna har blommat upp i en jattebula som kliar som attan! Tur att Cissi har med kylsalva, det hjalper en stund...

Men att resa. Jag reser nu, kanner efter hur det kanns och forestaller mig hur det kommer att vara att resa runt ensam, utan en resekamrat att prata med, diskutera med, se saker tillsammans med och fa hjalp av. Ingen som har med sig kylsalva som jag kan lana. Ingen Rasmus.
Det kommer att bli tufft!
Pa vandrarhemmet vi bodde pa i Budapest sa pratade folk valdigt oppet med varandra. Man sa hej till den som var i rummet och fragade sina sovrumskompisar var de kom ifran, hur deras resa varit och vad de skulle gora nu. Men man orkar det battre om man har en resekamrat med sig, nagon att falla tillbaka pa och skamta med eller bara vara tyst med. Det blir en latt desperation over kontaktsokeriet annars. "Snalla prata med mig, jag har bara talat med mig sjalv alldeles for lange nu!"

Men man vet aldrig vem man stoter pa! I Budapest var det en himla massa kanadensare overallt. Och fransoser. Och nu vid datorn pa ett hostel i Zagreb dimper det ner en kille i stolen bredvid och sager med grov svensk accent "Do you know how to make a snabel-a on this tangentbord?"
Ungefar...
Och han e ocksa fran Hasselby, precis som Cissi.
"Det var som fan, horru!"
En annan rolig sak med hostels, forutom alla trevliga, glada, resande manniskor man kan traffa ar att varje hostel hade kunnat vara placerat precis var som helst i varlden. Mixen av manniskor bestar ju oftast! Sa om man bara lyssnar pa surret av alla accenter och sprak sa kan man for en stund glomma bort vilken stad man faktiskt ar i...

Jag har atit mig matt pa salta pinnar, medan jag forsokt att inte tappa smulor mellan tangenterna, men ska ga ner till Cissi pa vart rum i kallaren nu och kompensera for allt salt. Drar nog ut pa stan ett varv i eftermiddag, fast allting ar sondagsstangt, och forsoker hitta nanstans att se EM-finalen ikvall. Kanske med svensken och resten av varlden i the common room pa vart hostel...

Snart är det midsommar!

Jag älskar nog egentligen midsommar... eller i alla fall sommar! Senvåren och försommaren är bäst, då så mycket som möjligt blommar och man märker hur kvällarna blir längre och längre. Och alla koltrastar sjunger som galningar i skymningen. Ååååååh, svensk sommar är verkligen bäst!

Dessa tankar ploppade upp i mitt huvud idag för att följande nyhetsbrev ploppade upp i min inbox:

http://www2.arla.se/Default____19776.aspx

Se, njut och känn hur det vattnas i munnen och börjar klia i matlagningsfingrarna! Eller ätfingrarna för min del, jag gillar ju att äta med fingrarna... Det blir liksom godare då, smakar mer...

Bjöd över några kompisar till en annan kompis igår kväll för att laga hemmagjord pizza och spela det fantastiska TV-spelet wii. Till min förvåning vill alla andra ha kniv och gaffel till pizzan! Besticken tog slut så jag fick en sked istället, men det gjorde inte mig någonting! Konstigt bara att ingen annan hakade på trenden, folk fattar visst inte vad de missar?

I alla fall så kom jag i samband med midsommar att tänka på att det ju inte finns några årstider i Ecuador. Det ligger ju på ekvatorn!... Fast ibland regnar det har några källor uppgett... Och så har jag ju läst om fenomenet El Niño på klimatologikursen i våras, det kan påverka vädret en hel del! Men ändå... Vintern, januari och februari, är ju inte mycket att hänga i granen, men maj! Och juli-augusti! September! Mmmmm... Utan dem och naturens skiftningar så är ju varje dag den andra lik! Istället för vinterdepression så kanske ekvadorianerna får tristessymptom? Eller blir förvirrade och tappar tidsuppfattningen:

"Es måndag mañana, si?"
"No, no, no, no, no! Mañana es torsdag! Estupido..."

Återstår att upptäcka...

Det är så många som har varit i kontakt med Ecuador på ett eller annat sätt!

Sen jag fick mitt stipendium har jag fått tips från höger o vänster om folk jag kan fråga, prata med, träffa eller ringa. Ganska häftigt, med tanke på att landet är drygt hälften av Sveriges storlek och drunknar i jättekontinenten Sydamerika jämfört med bamseländerna Brasilien, Argentina, Colombia, Venezuela, Peru o Chile... Idag ska jag träffa en tjej från Ecuador som läser i Lund just nu på IIIEE - International Institute of Industrial Environmental Economics. Mina kursare och jag läste en kurs i industriell miljöekonomi där för ett drygt år sen och man lärde sig ändå aldrig helt att rabbla institutionens namn... Men det var spännande att vara i de gamla lokalerna som från början hyste en bank och/eller ett försäkringsbolag. Där finns ett bankvalvs metertjocka metalldörr och i salen vi hade föreläsningar i är det högt i tak, några skånska städers stadsvapen hänger på väggarna och en gigantisk matta värd över 2 miljoner kronor brer ut sig över golvet. Första dagen fick vi veta att de föredrog att vi torkade av skorna innan vi gick in i salen...
Monica som jag ska träffa idag är en av de många internationella studenter som läser på Miljöinstitutet (som det också kan kallas...). Det var roligt att som svensk vara i minoritet i förhållande till antalet icke-svenskar på en institution mitt i Lund! Skratt låter annorlunda när de kommer från någon som har ett annat modersmål, tror jag. Kanske på grund av att satsmelodin ofta är annorlunda? Och i de pampiga lokalerna ekade de olika skratten och blev till en glad gröt som studsade mellan väggarna... Härligt!

Av någon anledning har jag inte direkt föreställt mig människorna i Ecuador som skrattandes, kom jag på nu... Varför inte? Har sett människor till vardags i mina tankar, men visst skrattar man till vardags? Herregud, man ska ju skratta varje dag!

Får se om jag kan få Monica att fnissa lite när vi ses i eftermiddag. Hon har förresten läst här i ett år nu, men hade inte lagt märke till att det står ett träd mitt på Stortorget. Det är helt ensamt och när man står under det ser man inga andra träd, förutom tre-fyra stycken längst bort på andra sidan torget, men de är avskärmade av bänkar, överbelamrade cykelställ och en minst lika överbelamrad uteservering. Och det ensamma trädet är inte särskilt stort heller. Tur att det sitter folk på bänken under det varje dag, om än bara en liten stund...

Det går ännu lite mer framåt. Fast det blir också desto mer läskigt. Desto mer hisnande, som en alltmer intensiv bergodalbana. Fast man har redan klivit på o kan inte kliva av.
Men jag skulle ju kunna kliva av...
Men jag vet inte hur dyrt det skulle bli...
För mycket krångel...

Menmen,
det blir säkert bra!
Hejåhå!
Tänk positivt!

Såja, nu känns det bättre!

Fick just ett mail från Hostelworld, sökmotorn där man kan hitta o boka rum på vandrarhem i hela världen. Rasmus o jag använde oss nog bara av Hostelworld när vi bokade alla rum på vår USA-resa i januari. Funkar utmärkt! I mailet jag nu fick från dem står det bland annat att varje gång man bokar rum via deras hemsida så skänker de en (troligen liten, men ändå!) summa pengar till Unicef! I april i år skänkte de drygt US$17 000! Stod visserligen inte när de skänkte pengar senast, eller när de skänker nästa gång, men bättre det än inget!... I mailet fanns även tips på vad man kan göra om man reser ensam för att slippa vara så ensam. Som en ren sinkadus... Några tips var rent sunt förnuft och vissa av dem brukar jag göra ändå, men en del var bra. Som att man, för att undvika att bli rånad, kan ha två plånböcker; en man använder och en med bara några få sedlar i. Om en rånare dyker upp o begär ens plånbok ger man honom den med de få sedlarna i. Han får vad han vill ha och själv förlorar man inte så mycket. Super!
Och för att man inte ska se ut lika mycket som en turist - bortsett från ens gigantiska vandringsryggsäck, karta som sticker upp ur bakfickan och blicken som vill se allt, allt, allt - för att se hemmavan ut så kan man ha en dagens tidning under armen! Såna köper ju inte turister! A-ha!

Läs på o bli kunnigare:
http://www.hostelworld.com/viewtravelfeature.php/FeatNO.63

Fast om man hamnar inför en rånare så kan man ju alltid göra som en god vän i en av Malmös parker gjorde: Bli fly förbannad och banka ner honom!

Tur för båda dock att ingen av dem hade pistol...

Ett steg närmare. Ett litet, men lite större än att ströläsa om myror i Amazonas. Fast lite mindre än att få stipendiet eller faktiskt köpa flygbiljett enkel väg till Sydamerika.

Det lilla steget kommer nog att kännas lite molande i ett par dagar eftersom det hade som följd att jag fick tre små plåster på min vänstra axel. På deltoideus posterior om man ska vara mer korrekt. Men nu är jag vaccinerad mot Gula Febern, Tyfoid samt Polio (för femte gången tydligen...). Och 630 kr fattigare. Men hellre det än att bli sjuk mitt i djungeln med två dagars skumpig resa till närmsta läkare... Det sa infektionsläkaren också och skrev även ut ett recept på malariabehandling. 12 små piller som ska slukas under tre dagar. För bara 450 kr.
Fast som sagt, hellre betala än att bli sjuk mitt i djungeln utan läkare.

Tur att man KAN betala.
Med tanke på alla de som INTE kan...

Fast på vägen tillbaka till Miljöstrategiska enheten o ytterligare några timmars praktikarbete så ploppade tanken upp i mitt huvud att det var något helt annat i sprutorna än vad som stod på de små glasflaskorna! För min inre syn hör jag hur sjuksköterskan tänker "Hum-ti-dum, se normal o lugn o glad ut, så anar flickan ingenting. Jag hjälper ju bara världen att bli fri från västvärldens konsumerande, ignoranta drägg... Jag gör fullständigt rätt i att pumpa in lite sprittande HIV i alla små människor som kommer o sätter sig här på min gröna stol! Och så kommer världen att bli mycket ljusare o renare o bättre när det inte finns så många hemska, förgörande människor kvar! Hum-ti-dum-ti-dum..."
Jag var på väg att frysa till mitt på gågatan, men nej Annika, inte tänka så! Är det gjort så är det gjort och du kan inte "göra bort" det - men det HAR inte hänt! Bara lugn, bara lugn... Hör Rasmus trygga, mjuka röst o se hans snälla blick, var bara lugn... Sååå ja...

he...

Hum-ti-dum var det ja...