Min nästsista dag i Quito...
Känns som jag har en klump i halsen och skulle kunna få tårar i ögonen når som helst. Men det kan också vara på grund av luftföroreningarna längs med 6 de Diciembre, Colón, Amazonas och alla de andra stora gatorna som är oundvikliga när man gör ärenden i La Mariscal med omnejd. Men detta är ju min stad nu. Jag kommer att sakna den!
Ibland, när jag ska somna, kan jag för min inre syn både se och känna hur jag rör mig genom huset och gatorna i Annecy, Seattle, Karlstad, Waterloo och Guelph, Malmö och alla andra städer jag bott i eller varit i en längre tid. Hoppas att jag kommer att minnas Quito lika klart. Solen, Pichincha och de andra bergen, ljudet av bamseflygplan som dånar förbi rakt över huvudet på en, alla rum i detta huset, frukterna, SuperMaxi, affärerna längs 6 de Diciembre och Amazonas, restaurangerna i La Mariscal... Ska bara bli skönt att slippa de mörka dimmorna längs de stora gatorna...

Min kompis Moe, cykelguiden, ska flytta till Portland, Oregon på måndag för att bo hos sin gamla kompis och se om de kan starta ett gym tillsammans ovanpå vilket de ska ha sitt kontor där de kan arbeta med designuppdrag. Låter som en underbart drömmande idé och jag tror nog att de kan lyckas, men först ligger ett Green Card i vägen för Moe eftersom han inte får arbeta utan ett. Han har lyckats få ett visum till USA som gäller i 5 år. Han kan komma och gå så många gånger han vill under den tiden men aldrig stanna mer än 3 månader åt gången eller nåt sånt. Det är tydligen väldigt svårt för ecuadorianer att få ett sånt visum, men han har ändå ont om pengar och har precis lyckats skrapa ihop till denna flygbiljetten. Och så får han inte arbeta i USA under de 3 månader han planerar vara där. Får de hur det går... Men han verkar så otroligt glad och energifylld när han berättar om det, så jag kommer verkligen att hålla tummarna för honom!
Men sen kan han komma tillbaka till detta underbara hemland. Där det är sommar året runt och de mäktiga Anderna vakar över en. Avundas honom för det. Sverige är också fint, visst, men mina hemtrakter är bara tilltalande halva året... hm... Men det finns ett slut på allt, precis som en början... Så det är bara att vara glad för den tid som varit (vilket jag är! Väldigt mycket!) och se fram emot kommande äventyr! Redan börjat bubbla med en god vän på facebook om att äventyra i Kalifornien i sommar innan det är dags att vandra med mamma och våra Seattle-vänner i Klippiga Bergen i Colorado i augusti. ;) Jag har visst fallit för berg...

Träffade förresten en taxichaufför igår. Efter 5 minuters tystnad brister han plötsligt ut i glädje och börjar ställa frågor: "De donde está?", "Cuanto tiempo tiene en Ecuador?", "Se gusta el país?" osv... När jag sa att jag var från Sverige frågade han "Ah, de Estocólmo?". SHIT! Min första taxichaffis i detta land som vetat vad Sverige är OCH vad vår huvudstad heter! Jag var sjukt imponerad och fylld av respekt för denne lille man... Sen började han berätta att han bott 10 år i Spanien med sin fru och fött upp två barn där, men på grund av den dåliga ekonomiska situationen i Spanien o Europa hade de flyttat tillbaka till Ecuador för bara 3 månader sen. Barnen tyckte inte om Ecuador och ville flytta tillbaka, men själv trivdes han - fast han hade stora svårigheter att hitta i sen egen hemstad och fick stanna för att fråga om direcciones tre gånger. Han sa att han jobbat som tränare i nån kinesisk kampsport och fått åka med till OS i Beijing förra året. Där hade han och hans landsmän bott bredvid skandinaverna och han sa att de svenska kvinnorna var mycket vackra: "Muy altas!" Väldigt långa!... :) Han sa att han var nära bundis med Carolina Klüft och att Stefan Holm var en riktigt fin människa. "Så liten, men hoppar ändå så högt! Mycket respekt, mycket respekt..."

Imorse blev jag utkörd ur huset kl 10 eftersom det skulle sprayas för insekter. Mama Julieta verkar vara lite hygien- och hälsofreak, så när en lunchgäst hittade en liten insekt i salladen igår blev det stort rabalder och två maintenancegubbar från hennes hotell ringde på first thing imorse. De skulle spraya med något både i trädgården (inte ekologisk odling längre, antar jag...) och i varje rum i huset, och sen fick man inte vara inomhus på 2 timmar eftersom det luktade så starkt. Nog klokt av andra anledningar också... Nånting säger mig att den där sprayen inte direkt skulle bli godkänd av Hälsovårdsverket...

Börjat packa lite inför helgen hos Mama Hilda i Chugchilan och de två veckorna på Black Sheep Inn. Nervös! Fan, jag trodde ju att Polylepis var det sista ställe jag åkte till ensam där jag visste att det skulle finnas förväntningar på mig... Rasmuuuuuuuus!!! Kom tillbaka och följ med mig!
Okej, okej, stor flicka nu. Jag klarar detta. Och är de dumma mot mig så åker jag hem. Så det så.

Nu ska jag försöka distrahera mig med en artikel. Kapitel 5 ur Encyclopedia of Ecotourism: Ecotourism in the context of other tourism types. Riktigt intressant kapitel faktiskt! Så det så.

:)

Skriver igen så fort jag kan, om inte från Mama Hilda's i helgen, så från Black Sheep Inn så fort jag lyckats få tag i lösenordet till deras wifi... Idag är det lite mulet i Quito, men ändå: Soliga hälsningar från Anderna!

*kraaaaaam*