Idag mås det äntligen bättre, wohooo! Och jag har blivit tillåten att äta laktos - i form av ost på pizza! Varm mat! Najs! :)

Jag blev uppiggad igår av först ett entimmessamtal med finaste Rasmus på Skype, sen ett jättegulligt mail från en god vän och därefter av kvällens gäster. Mamma Julieta fyllde ju 50 igår, men istället för med sina egna vänner fylldes huset av 16 universitetsstudenter från lilla Tacoma i Washington state, strax söder om Seattle. Det var hennes make Oswaldo som bjudit hem dem, eftersom han är involverad i flera amerikanska universitet och gärna stöttar studenter som har en miljöinriktning på sin utbildning. Dessa studenters professor och Oswaldo har haft ett mångårigt samarbete, så det var inte första gången en amerikansk skolklass fyllde Casa Muñoz. Två saker var extra roliga med kvällen: först fick vi hjälpa till att göra varm chokladsås från nyplockade ekologiska chokladbönor! De ska rostas, skalas, malas och sen blandas med vatten, mjölk, lite vanilj och lite till i en varm panna - sen är det klart! Det blev efterrätten, ovanpå minibananer och vaniljglass... *sssschlurp!*
Medan vi brottades om att få hjälpa till var det en tjej som sa "Va hättä do?". Hon hette Emma och visade sig ha en svensk mamma från Nyköping av alla svenska städer! Jag sa att vi har vårt sommarställe i skärgården utanför Nyköping och sen var vi bästisar! ;)

Emma var jättetrevlig, chokladen doftade underbart, och tack och lov fick jag äta i köket (och inte vid det artiga fina bordet där man inte riktigt kan gå på toa när man vill...) tillsammans med Julieta I och II samt en vän till familjen som hette Vladimir. Fullblodsecuadorian - men faktiskt inte från kusten! ;) Han förstod efterhand att jag inte var helt bra i magen och inte kunde äta vad som helst, och efter att ha berättat lite om att jag hade haft min pojkvän på besök i en månad så pekade han på min efterrätt och sa "Är det där verkligen bra för barnet?"
Öööööh... va?
Sen när är inte choklad bra för ett foster?
Och nejnej, jag är inte gravid... Men innan jag nekade detta faktum sa även Marta att hon trodde att jag var gravid när jag vaknade med magont strax efter att min pojkvän varit här. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att en försvinnande del av befolkningen i Ecuador verkar känna till preventivmedel...

Men Vladimir frågade också varför jag och Rasmus inte var gifta om vi nu bodde ihop?
Jamen i Sverige gör man ju tvärtom! Man träffas först, är ihop i några år, kanske skaffar ett barn eller två - SEN gifter man sig. Om man inte redan har skilt sig o hittat nån ny... Vladimir gjorde stora ögon, och de höll på att trilla ut när jag fortsatte med att berätta att man gifter sig en 2-3 gånger, så familjerna blir jättestora och tämligen komplicerade. Familias más grandes que aquí! Större familjer än i Ecuador! Har för mig att en av min brors tidiga flickvänner hade typ 17 syskon, men knappt nån hade samma mamma och pappa... Undrar ofta om det är möjligt att älska någon hela livet. Och bo tillsammans hela livet... Förr i tiden var man ju stuck med den partner man hade, men idag när vi kan välja och välja igen i Sverige verkar majoriteten av äktenskapen inte hålla. Jag vill inte skilja mig! Jag hade så gärna velat vara gift med samma person i 40-50-60 år! Det är så vackert! Julieta och Oswaldo har varit gifta i 30 år i år och ger fortfarande varandra en varm kyss varje dag! Pratar och skrattar tillsammans... Men ma nmåste väl räkna med att kärleken förändras över åren antar jag, precis som man gör det som person... Det kan ju inte vara likadant hela tiden eftersom allting förändras! Och om man upptäcker att man inte är lycklig tillsammans med någon så är det ju onödigt lidande om man skulle tvinga sig att hålla ihop... onödigt för båda...
Antar att det inte går att veta om man kommer att tillbringa hela sitt liv med någon. Vad som helst kan ju hända... Olyckor och sjukdomar inte minst... Värst är väl det man inte kan kontrollera eller lösa genom att diskutera... Innan brukade jag tänka att eftersom jag inte kan veta om jag kommer att skiljas så ska jag aldrig gifta mig. Och för att inte såra eller såras skulle jag aldrig låta någon komma nära. Men det är ett tomt liv. Ett grått liv. För när man låter andra komma nära kan de lysa upp ens själ. De finaste människorna jag känner har jag träffat sen jag började våga öppna upp mitt hjärta. Och även om vi aldrig träffas mer så kommer minnet av dem att fortsätta lysa upp min själ och blåsa hopp i mitt hjärta. Man måste våga, så är det bara... När jag tog studenten bestämde jag mig för att försöka börja följa talesättet "Man ångrar bara det man inte gjorde"... så länge man inte råkar illa ut that is! ;) Visst är det läskigt, but what's there to loose? Hela sig själv känns det som, men man har samtidigt hela sig själv att vinna!

Vackert, eller hur?

:)

Jag ler mot regnet...