JAG E I AMAZONAS!!!
Har snart varit har en vecka redan men har svart att inse det. Allt ser ju precis ut som pa Planet Earth o nagra zoo's jag besokt sa det kan ju inte vara verkligt detta!?
Sani Lodge ar fantastiskt bra och jag vill varmt rekommendera alla jag kanner att segla till Ecuador, cykla hit och tillbringa minst en manad har! Stallet ags av en indigena community pa ca 400 pers och alla anstallda (utom tillfalliga guider som oversatter at sina grupper if necessary) ar locals. De far det mesta av sin energi fran monokristallina solceller, men ska forsoka utoka sitt antal kvadratmeter sa att de kan skrota dieselgeneratorn och gasen som anvands i koket. De ager 39 000 hektar regnskog, vilket ar den storsta ytan privatagd mark i hela ecuadorianska amazonas, och de vill fa marken godkand som naturreservat for att skydda vaxter o djur for kommande generationer. Far nastan tarar i ogonen... ;)
Forutom att de ar sa miljovanliga o hallbara har jag haft riktigt roligt ocksa! Har sett kajmaner sannerligen up close, tukaner och stora blagula papegojor i det 8 vaningar hoga utsiktstornet, vandrat allt fran 4 till 15 kilometer om dagarna med native guide i djungelen och traffat en apelsin pa 6 meters avstand med en authentic blow gun och curarepilar (utan curare pa...). Traffat underbara manniskor och kanner mig som hemma har, som en i ganget. Kommer att sakna det nar jag drar vidare till Napo Wildlife Center imorgon bitti...
Ska ha en sista intervju med lodge managern Javier, 21 bast, i eftermiddag och be nagra fler besokare fylla i min guest questionnaire ikvall. Har manga fragor och skulle kunna stanna har en manad for att riktigt ga pa djupet med allt, men nanstans maste man dra gransen... Haller absolut med manga besokare om att jag har ett fantastiskt klassrum for min magisteruppsats och mitt hjarta ar fyllt av allt fantastiskt jag sett och upplevt har... i Amazonas!!!
Har paborjat en packnings- o inkopslista som Rasmus ska fa innan han kommer hit, vilken bl.a. innehaller ett inkop hos Apoteket av mycket mer Alsolgel (mot kliande insektsbett...) samt packande av langarmad skjorta o oronproppar. Undrar lite hur Rasmus kommer kunna somna i den sannerligen hogljudda djungeln, eftersom han brukar behova total tystnad for att kunna fa ro. Men om han bara kommer sa ska jag ligga o halla for hans oron hela natten om det behovs!
;)
Allt ar bra har i Amazonas (utom mojligtvis den forskrackliga stanken fran mina svettiga klader o bristen pa Y3 redan efter 4 dagar...) och jag jobbar pa med min uppsats som jag borjar tycka om allt mer.
Hoppas allt ar bra med er, var ni an ar och hur ni an mar!
*svettiga kramar*
/lycklig djungelanka
30 oktober 2008
24 oktober 2008
Sitter vid frukostbordet i det otroligt kalla köket. Här är kanske 14-15 grader eftersom det skiljs från friska luften av en gallergrind och ett tunt fönster...
Marta kom in i köket nyss och ville göra sin vanliga handskakning som morgonhälsning. Känns lite underligt att skaka hand med samma person varje dag... Hon sa att hon kommer att sakna mig. Sin homie på bottenvåningen. Men jag kommer tillbaka om två veckor. Två veckor känns inte så länge denna gången eftersom jag kommer att ha mycket att göra och byta lokal mitt i, men samtidigt är det 50% av den tid jag hittills tillbringat i landet!
Sa hejdå till Anne o Frances igår kväll. Var inte sorgligt, men det sved i hjärtat. De är verkligen underbara och jag känner mig så otroligt lyckosam som hamnade i samma klass som de den första veckan! Vi bestämde igår att vi ska ses i Berlin i mars-april för en långhelg med musik, snack och drinkar på stan. "And then we can visit my hometown, Guben! That's where the factory for the "Bodies"-exhibition are made!" sa Frances. Det är alltså där man suger ut alla kroppsvätskor från döda människor och ersätter dem med flytande plast. Mums...
Har fått ett ecuadorianskt id-kort!!
Hämtade mitt pass igår morse och åkte sen på eftermiddagen till Policia Nacional i norra Quito. Visste inte riktigt vad jag skulle göra där, uppfattade "censos" ett antal gånger och tänkte att det var som att registrera sig. Kom dit med taxi, letade upp dörren och möttes av den surmulnaste blick nånsin i detta landet. Kvinnan bakom disken sa ingenting utan bara stirrade irriterat på mig, men jag gick fram, presenterade mig och sa på min hackiga spanska varför jag var där. Två sekunders tystnad och sen öppnades dammluckorna: "fdsjagbsgldfgdsrgdbgushuth" lät det som i mina öron... Och när jag inte förstod blev hon ännu surare... *suck*
Men jag blev servad av en man som hade sitt företag i trappan utanför.
"Gult kuvert? Visst, inga problem! 50 centavos, tack!"
"Va? Det är ju jättedyrt (enligt ecuadorianska mått mätt)! Kostar inte ens hälften annars!"
"Gå o köp det nån annanstans då!" sa han med lurig blick.
Clever bastard... ;)
Efter tre vändor till en liten affär tre hus bort och ännu ett besök hos den lille affärsmannen, fick jag mitt id i handen och ett minimalt leende från polisofficeren som registrerat mig (och skickat iväg mig tre gånger för att jag inte haft de kopior jag behövde...). Den lilla affären sköttes av två överviktiga systrar som sålde tavelramar, kopierade dokument, sålde barnkläder och tog passfoton. Fotona tog de genom att plocka ner två tavlor från en liten sidovägg, ställa kunden framför väggen så att inte spikarna syntes, fota med en enkel digitalkamera, visa kunden hur fotot såg ut, "Detta blir bra! Mycket söt, mycket söt...", och sen skriva ut det på en liten laserskrivare. Tre dollar. De rörde sig väldigt långsamt båda två och så fort det kom in en ny kund i den liiiiiilla butiken hälsade de och frågade vad personen ville. Känns som ett onödigt invecklat system, borde vara bättre att ägna sig åt en kund i taget... Men de var väldigt vänliga och när jag väl var klar med mitt tvåtimmarsbesök hos polisen gick jag förbi deras dörr och viftade med mitt nya id. De sken upp båda två och det forsade lyckönskningar och glada ord över mig. Mycket tacksamt!
Kom hem trött och hungrig, men efter att ha nått Rasmus på Skype log jag igen... ;)
Nu ska jag rätt ut i Amazonas och besöka mina två första ecolodges. De heter Sani lodge och Napo Wildlife Center och ligger längs Napofloden. Deras hemsidor kan hittas via länkar ute till höger. Känns nervöst, men ska bli fantastiskt skönt att få uppleva THE Amazon och få ägna alla tankar åt uppsatsen. Tar med mig nästan alla artiklar, min dator, lexikon och några övningsuppgifter i spanska. Vill ju fortsätta utveckla mitt språk, o hoppas det kan gåutan skola...
Tillbaka i Quito sent den 7 november och åker sen vidare till nästa lodge den 9 november. Får se om jag når internet innan dess...
Anne o Frances går sin sista dag i skolan idag och åker sen till Galapagos imorgon. Där ska de arbeta med vars ett volontärprojekt i fyra veckor innan de återvänder till Europa. De ska båda jobba på skolor och Frances ska förhoppningsvis få undervisa i musik! Cooolt... De kommer att ha det jättebra säkert och jag längtar efter att få höra allt om det!
Jag har gjort de två första avbetalningarna på Rasmus o min resa till Galapagos, så nu är det säkert att vi också ska dit!!! Underbart fantastiskt!!! Stort tack pappa för det finansiella understödet!
Okej, nu måste jag slita mig! Marta har kramat mig varje gång hon gått förbi, men nu måste jag borsta tänderna, packa det sista och leta upp en taxi mot flygplatsen...
Tar ett djupt andetag...
...och säger tyst för mig själv:
"GERONIMOOOOOOOOO!!!"
Marta kom in i köket nyss och ville göra sin vanliga handskakning som morgonhälsning. Känns lite underligt att skaka hand med samma person varje dag... Hon sa att hon kommer att sakna mig. Sin homie på bottenvåningen. Men jag kommer tillbaka om två veckor. Två veckor känns inte så länge denna gången eftersom jag kommer att ha mycket att göra och byta lokal mitt i, men samtidigt är det 50% av den tid jag hittills tillbringat i landet!
Sa hejdå till Anne o Frances igår kväll. Var inte sorgligt, men det sved i hjärtat. De är verkligen underbara och jag känner mig så otroligt lyckosam som hamnade i samma klass som de den första veckan! Vi bestämde igår att vi ska ses i Berlin i mars-april för en långhelg med musik, snack och drinkar på stan. "And then we can visit my hometown, Guben! That's where the factory for the "Bodies"-exhibition are made!" sa Frances. Det är alltså där man suger ut alla kroppsvätskor från döda människor och ersätter dem med flytande plast. Mums...
Har fått ett ecuadorianskt id-kort!!
Hämtade mitt pass igår morse och åkte sen på eftermiddagen till Policia Nacional i norra Quito. Visste inte riktigt vad jag skulle göra där, uppfattade "censos" ett antal gånger och tänkte att det var som att registrera sig. Kom dit med taxi, letade upp dörren och möttes av den surmulnaste blick nånsin i detta landet. Kvinnan bakom disken sa ingenting utan bara stirrade irriterat på mig, men jag gick fram, presenterade mig och sa på min hackiga spanska varför jag var där. Två sekunders tystnad och sen öppnades dammluckorna: "fdsjagbsgldfgdsrgdbgushuth" lät det som i mina öron... Och när jag inte förstod blev hon ännu surare... *suck*
Men jag blev servad av en man som hade sitt företag i trappan utanför.
"Gult kuvert? Visst, inga problem! 50 centavos, tack!"
"Va? Det är ju jättedyrt (enligt ecuadorianska mått mätt)! Kostar inte ens hälften annars!"
"Gå o köp det nån annanstans då!" sa han med lurig blick.
Clever bastard... ;)
Efter tre vändor till en liten affär tre hus bort och ännu ett besök hos den lille affärsmannen, fick jag mitt id i handen och ett minimalt leende från polisofficeren som registrerat mig (och skickat iväg mig tre gånger för att jag inte haft de kopior jag behövde...). Den lilla affären sköttes av två överviktiga systrar som sålde tavelramar, kopierade dokument, sålde barnkläder och tog passfoton. Fotona tog de genom att plocka ner två tavlor från en liten sidovägg, ställa kunden framför väggen så att inte spikarna syntes, fota med en enkel digitalkamera, visa kunden hur fotot såg ut, "Detta blir bra! Mycket söt, mycket söt...", och sen skriva ut det på en liten laserskrivare. Tre dollar. De rörde sig väldigt långsamt båda två och så fort det kom in en ny kund i den liiiiiilla butiken hälsade de och frågade vad personen ville. Känns som ett onödigt invecklat system, borde vara bättre att ägna sig åt en kund i taget... Men de var väldigt vänliga och när jag väl var klar med mitt tvåtimmarsbesök hos polisen gick jag förbi deras dörr och viftade med mitt nya id. De sken upp båda två och det forsade lyckönskningar och glada ord över mig. Mycket tacksamt!
Kom hem trött och hungrig, men efter att ha nått Rasmus på Skype log jag igen... ;)
Nu ska jag rätt ut i Amazonas och besöka mina två första ecolodges. De heter Sani lodge och Napo Wildlife Center och ligger längs Napofloden. Deras hemsidor kan hittas via länkar ute till höger. Känns nervöst, men ska bli fantastiskt skönt att få uppleva THE Amazon och få ägna alla tankar åt uppsatsen. Tar med mig nästan alla artiklar, min dator, lexikon och några övningsuppgifter i spanska. Vill ju fortsätta utveckla mitt språk, o hoppas det kan gåutan skola...
Tillbaka i Quito sent den 7 november och åker sen vidare till nästa lodge den 9 november. Får se om jag når internet innan dess...
Anne o Frances går sin sista dag i skolan idag och åker sen till Galapagos imorgon. Där ska de arbeta med vars ett volontärprojekt i fyra veckor innan de återvänder till Europa. De ska båda jobba på skolor och Frances ska förhoppningsvis få undervisa i musik! Cooolt... De kommer att ha det jättebra säkert och jag längtar efter att få höra allt om det!
Jag har gjort de två första avbetalningarna på Rasmus o min resa till Galapagos, så nu är det säkert att vi också ska dit!!! Underbart fantastiskt!!! Stort tack pappa för det finansiella understödet!
Okej, nu måste jag slita mig! Marta har kramat mig varje gång hon gått förbi, men nu måste jag borsta tänderna, packa det sista och leta upp en taxi mot flygplatsen...
Tar ett djupt andetag...
...och säger tyst för mig själv:
"GERONIMOOOOOOOOO!!!"
21 oktober 2008
Tror att jag håller på att bli sjuk...
Perfekt tajming eftersom jag åker på mitt första studiebesök på fredag morgon... Har huvudvärk sen igår morse, lite ont i lederna och är darrig och fryser. Marta bekräftade mina farhågor idag eftersom hon först gav mig en kindpuss och en kram och sen geggade sig under näsan och sa "Tengo el gripe!" ("Jag är förkyld!")...
Aha!
Eftersom jag ska vara i Ecuador i mer än 90 dagar så fixade jag ett visum innan jag åkte. Det är ett turistvisum som kostade totalt 1 820 spänn, men så fick jag ju mitt tredje visum instämplat i passet (de två föregående från Frankrike och Kanada)! Lite coolt, sådär... ;) Den underbart hjälpsamma kvinnan på konsulatet i Göteborg sa att jag måste registrera mitt visum i Quito inom mina första 30 dagar i landet. Detta skulle ske hos Direccion General de Extranjería och jag undrade de två första veckorna var det skulle kunna ligga nånstans. Quito är ju som sagt 55 km långt och jag hade ingen adress, men så en morgon på väg till skolan går jag över till andra sidan gatan utanför huset, tittar upp och vad får jag inte se om inte en stor skylt med orden "Direccion General de Extranjería" på huset nästintill det jag bor i! Hahaaaaa! Gick skrattande till skolan och var helt lättad över problemet jag trodde att jag hade, tills den ansvariga för skolan säger "De har bara öppet mellan 8 och 12!"... Och jag har lektion mellan 8:30 och 12:30...
Väntade till sista veckan nu eftersom jag kanske skulle få eftermiddagslektioner nån vecka, men nej. Så i fredags var jag utanför porten kl 7:50 för att vara i god tid. Men när jag kom runt hörnet stod det redan fem herrar där och väntade med sina attachéväskor, gråa kostymer och två burkar pomada i håret. Och sen väntade vi till 8:20 då de faktiskt öppnade. Men jag skubbade iväg till skolan istället då, eftersom jag inte sagt i förväg att jag skulle bli sen. På porten stod det nämligen att de hade öppet till kl 13, så idag gick jag från skolan kl 12, halvsprang hem och hämtade mina papper och knatade runt hörnet igen och in genom grinden (med maskingevärbeväpnad vakt utanför, så klart...).
Väl inne skulle man ta en kölapp och jag tog fel, men fick hjälp av en ständigt gäspande vakt i väntrummet. Fick vänta en halvtimme, men den verkade gå fort eftersom man fick se på TV under tiden. Såg ganska komiskt ut att komma in i ett väntrum med stolar precis som stolarna kring en gate på en flygplats, och där alla människor satt med huvudena riktade åt samma håll. Det var en otroligt dålig serie som visades med en äldre kvinna och hennes man som hotades med pistol av en yngling i rutig fleeceskjorta. Killen hade enorma, tjocka glasögon och alla tre talade stolpigt och utan inlevelse. Fast kvinnan var ganska bra på att spela avsvimmad... När pistolen väl brann av lät den precis som min grannes knallpulverpistol när vi var små, och jag kunde inte låta bli att ge upp ett litet fniss, till mångas irritation. "Sssssch!"
När det väl blev min tur, nummer V 089, fick jag leta mig in mellan skärmar av playwood fram till skrivbordet där min tilldelade handläggare satt. Det var en timid kvinna i sina bästa år som log vänligt men trött. Hon började genast rabbla spanska och skakade på huvudet när jag frågade "Habla inglés?". Intressant att handläggare för utlänningar inte talar engelska... tycker jag som europé... hm...
Men vi förstod varandra långsamt och hon frågade var jag hade kopiorna på passet och kvittot på inbetalningen av US$ 10. "Om jag har vaddå?" Men hon förklarade vad jag behövde och hur jag skulle fixa det, så jag kutade iväg med passet och lexikonet i näven och fick mina kopior på kredit och gjorde inbetalningen på banken. Kom tillbaka 12:55 och gick direkt till kvinnan vid skrivbordet. Hon hade då en hel bunte med människor omkring sig och jag ville bara signalera att jag var tillbaka och redo för fortsättningen, när en kvinna i bunten tittade ut och sa lätt desperat "Do you speak English??". "Yes I do!" sa jag och hoppade till, glad att be of language service! Kvinnan bar en heltäckande svart burka och hade sina tre små barn med sig, och de andra två runt skrivbordet var kollegor till handläggaren som försökte hjälpa till att styra upp situationen.
För varje sekund blev bilden klarare för mig, men det tog ett litet tag. Kvinnan i burkan såg inte arabisk ut som jag först tänkte att hon skulle göra på grund av sin klädsel. Istället hade hon blåa ögon, en blond lock som stack fram i pannan och hon talade med bred amerikansk accent. Barnen såg betydligt mer arabiska ut med mörkt, lockigt hår, bruna ögon och solbrun hud. Var detta en amerikansk kvinna som träffat en muslim, konverterat till Islam och sen gift sig? Precis som huvudpersonen i boken "Inte utan min dotter"? Men varför var hon i Ecuador med visum åt dem alla fyra? Tankarna började löpa fritt...
"I don't understand what she wants from me! I thought I had visas already? Can you tell her that nothing of this makes sense!?". Kvinnan var tämligen upprörd och kunde inte bara lyssna och försöka förstå ett ord i taget och för det tyckte jag synd om henne, men plötsligt smällde hon till ett av barnen som lutade sig mot skrivbordet och röt "Get off the table! I've told you already!". Jag hajade till. Sen vände hon sig mot mig igen med vänligt men uppgivet ansikte och bad mig fortsätta där jag var. Jag tappade fattningen nån sekund men pratade med handläggaren som sa att kvinnan hade samma problem som jag just haft, så hon behövde bara göra samma sak - samtidigt som hon kunde bli ledsagad av herren bakom oss till rätt ställen. Oj, vilken service, tyckte jag, men kvinnan var fortfarande upprörd. "I thought I had visas already! I've spent 800 dollars in the last two days and now I have to spend more? On these??", med en svepande rörelse mot sina barn. "But you can leave the kids here while you go and get the things you need, it'll be faster that way!". "No! I never leave my children! And here they would run all over the place and someone would take them... No!"
Barnen verkade väldigt tysta och lugna med ganska tomma blickar, så jag trodde inte att det skulle bli något problem med att lämna dem tillsammans i väntrummet framför TV'n i tio minuter, men det konstigaste var kvinnans hat-kärlek till sina barn... Hon gick till slut, med mannen och barnen, men hon stannade kvar i mina tankar... Vem är hon? Vad är hennes historia? Vad säger hennes hjärta egentligen?...
Jag fick mina papper omhändertagna, tillsammans med passet (gulp!) och fick veta att jag kan hämta allt om två dagar. På torsdag eftermiddag alltså. Dagen innan jag åker till djungeln i två veckor. Tur att jag inte kom dit imorgon... "Pero, después, es necesario de ir a la Policia Nacional en la Direccion de Migración en Río Coca! Por registración!" Så när jag har fått mitt pass o registrerat visum på torsdag ska jag registrera mig en gång till. Hos polisen...
Och när har de öppet månn tro?
Perfekt tajming eftersom jag åker på mitt första studiebesök på fredag morgon... Har huvudvärk sen igår morse, lite ont i lederna och är darrig och fryser. Marta bekräftade mina farhågor idag eftersom hon först gav mig en kindpuss och en kram och sen geggade sig under näsan och sa "Tengo el gripe!" ("Jag är förkyld!")...
Aha!
Eftersom jag ska vara i Ecuador i mer än 90 dagar så fixade jag ett visum innan jag åkte. Det är ett turistvisum som kostade totalt 1 820 spänn, men så fick jag ju mitt tredje visum instämplat i passet (de två föregående från Frankrike och Kanada)! Lite coolt, sådär... ;) Den underbart hjälpsamma kvinnan på konsulatet i Göteborg sa att jag måste registrera mitt visum i Quito inom mina första 30 dagar i landet. Detta skulle ske hos Direccion General de Extranjería och jag undrade de två första veckorna var det skulle kunna ligga nånstans. Quito är ju som sagt 55 km långt och jag hade ingen adress, men så en morgon på väg till skolan går jag över till andra sidan gatan utanför huset, tittar upp och vad får jag inte se om inte en stor skylt med orden "Direccion General de Extranjería" på huset nästintill det jag bor i! Hahaaaaa! Gick skrattande till skolan och var helt lättad över problemet jag trodde att jag hade, tills den ansvariga för skolan säger "De har bara öppet mellan 8 och 12!"... Och jag har lektion mellan 8:30 och 12:30...
Väntade till sista veckan nu eftersom jag kanske skulle få eftermiddagslektioner nån vecka, men nej. Så i fredags var jag utanför porten kl 7:50 för att vara i god tid. Men när jag kom runt hörnet stod det redan fem herrar där och väntade med sina attachéväskor, gråa kostymer och två burkar pomada i håret. Och sen väntade vi till 8:20 då de faktiskt öppnade. Men jag skubbade iväg till skolan istället då, eftersom jag inte sagt i förväg att jag skulle bli sen. På porten stod det nämligen att de hade öppet till kl 13, så idag gick jag från skolan kl 12, halvsprang hem och hämtade mina papper och knatade runt hörnet igen och in genom grinden (med maskingevärbeväpnad vakt utanför, så klart...).
Väl inne skulle man ta en kölapp och jag tog fel, men fick hjälp av en ständigt gäspande vakt i väntrummet. Fick vänta en halvtimme, men den verkade gå fort eftersom man fick se på TV under tiden. Såg ganska komiskt ut att komma in i ett väntrum med stolar precis som stolarna kring en gate på en flygplats, och där alla människor satt med huvudena riktade åt samma håll. Det var en otroligt dålig serie som visades med en äldre kvinna och hennes man som hotades med pistol av en yngling i rutig fleeceskjorta. Killen hade enorma, tjocka glasögon och alla tre talade stolpigt och utan inlevelse. Fast kvinnan var ganska bra på att spela avsvimmad... När pistolen väl brann av lät den precis som min grannes knallpulverpistol när vi var små, och jag kunde inte låta bli att ge upp ett litet fniss, till mångas irritation. "Sssssch!"
När det väl blev min tur, nummer V 089, fick jag leta mig in mellan skärmar av playwood fram till skrivbordet där min tilldelade handläggare satt. Det var en timid kvinna i sina bästa år som log vänligt men trött. Hon började genast rabbla spanska och skakade på huvudet när jag frågade "Habla inglés?". Intressant att handläggare för utlänningar inte talar engelska... tycker jag som europé... hm...
Men vi förstod varandra långsamt och hon frågade var jag hade kopiorna på passet och kvittot på inbetalningen av US$ 10. "Om jag har vaddå?" Men hon förklarade vad jag behövde och hur jag skulle fixa det, så jag kutade iväg med passet och lexikonet i näven och fick mina kopior på kredit och gjorde inbetalningen på banken. Kom tillbaka 12:55 och gick direkt till kvinnan vid skrivbordet. Hon hade då en hel bunte med människor omkring sig och jag ville bara signalera att jag var tillbaka och redo för fortsättningen, när en kvinna i bunten tittade ut och sa lätt desperat "Do you speak English??". "Yes I do!" sa jag och hoppade till, glad att be of language service! Kvinnan bar en heltäckande svart burka och hade sina tre små barn med sig, och de andra två runt skrivbordet var kollegor till handläggaren som försökte hjälpa till att styra upp situationen.
För varje sekund blev bilden klarare för mig, men det tog ett litet tag. Kvinnan i burkan såg inte arabisk ut som jag först tänkte att hon skulle göra på grund av sin klädsel. Istället hade hon blåa ögon, en blond lock som stack fram i pannan och hon talade med bred amerikansk accent. Barnen såg betydligt mer arabiska ut med mörkt, lockigt hår, bruna ögon och solbrun hud. Var detta en amerikansk kvinna som träffat en muslim, konverterat till Islam och sen gift sig? Precis som huvudpersonen i boken "Inte utan min dotter"? Men varför var hon i Ecuador med visum åt dem alla fyra? Tankarna började löpa fritt...
"I don't understand what she wants from me! I thought I had visas already? Can you tell her that nothing of this makes sense!?". Kvinnan var tämligen upprörd och kunde inte bara lyssna och försöka förstå ett ord i taget och för det tyckte jag synd om henne, men plötsligt smällde hon till ett av barnen som lutade sig mot skrivbordet och röt "Get off the table! I've told you already!". Jag hajade till. Sen vände hon sig mot mig igen med vänligt men uppgivet ansikte och bad mig fortsätta där jag var. Jag tappade fattningen nån sekund men pratade med handläggaren som sa att kvinnan hade samma problem som jag just haft, så hon behövde bara göra samma sak - samtidigt som hon kunde bli ledsagad av herren bakom oss till rätt ställen. Oj, vilken service, tyckte jag, men kvinnan var fortfarande upprörd. "I thought I had visas already! I've spent 800 dollars in the last two days and now I have to spend more? On these??", med en svepande rörelse mot sina barn. "But you can leave the kids here while you go and get the things you need, it'll be faster that way!". "No! I never leave my children! And here they would run all over the place and someone would take them... No!"
Barnen verkade väldigt tysta och lugna med ganska tomma blickar, så jag trodde inte att det skulle bli något problem med att lämna dem tillsammans i väntrummet framför TV'n i tio minuter, men det konstigaste var kvinnans hat-kärlek till sina barn... Hon gick till slut, med mannen och barnen, men hon stannade kvar i mina tankar... Vem är hon? Vad är hennes historia? Vad säger hennes hjärta egentligen?...
Jag fick mina papper omhändertagna, tillsammans med passet (gulp!) och fick veta att jag kan hämta allt om två dagar. På torsdag eftermiddag alltså. Dagen innan jag åker till djungeln i två veckor. Tur att jag inte kom dit imorgon... "Pero, después, es necesario de ir a la Policia Nacional en la Direccion de Migración en Río Coca! Por registración!" Så när jag har fått mitt pass o registrerat visum på torsdag ska jag registrera mig en gång till. Hos polisen...
Och när har de öppet månn tro?
Sista veckan i skolan! Hur gick det till?
Och eftersom det är den 20 oktober så betyder det att det är mindre än två månader tills Rasmus o jag möts på flygplatsen här i Quito! Wohooo!
Men det betyder också att spanskaläsandet börjar ta slut och att besökandet på ecolodges och skrivandet av magisteruppsatsen närmar sig med stormsteg. Vill förbereda mig inför avresan på fredag morgon, men jag vet inte riktigt hur… Känner att jag vill komma dit, till min första ecolodge och bara kolla läget – på allt! Prata med managern, anställda, besökare och indígenas som bor i närheten, ta reda på hur de behandlar mat, avfall och vatten samt var de får sin elektricitet ifrån. Och sen fråga om de är certifierade, om de vill bli certifierade, om det är några hinder i vägen för dem att bli det, osv. Hur ser de på sin verksamhet och varför kallar de sig ”eco”lodge? Sen känner jag att jag får hitta fakta och artiklar baserat på svaren jag får: vilken certifiering har de, vilken vill de ha, vilka känner de till, m.m.
Försöker ta djupa andetag och inte känna mig stressad över uppsatsen. Inte många jag känner har fått den färdig i tid, och jag vill hellre bry mig om kvalitén än om tidsgränsen. Bara den blir godkänd, men det kan den bli även om den är overdue! Och om jag låser mig på grund av diverse anledningar så får jag ju absolut inget gjort samtidigt som livet i allmänhet känns apkasst. Så djupa andetag… djuuuuuupa andetag…
Kan tänka på gårdagen, den fantastiska Söndagen då jag for med vänner till vulkanen Cotopaxi och nådde 4 800 meters höjd innan vi vände och cyklade 27 km nerför. Så storslaget landskap! Så underligt! Så magiskt och stilla, men samtidigt hotfullt.
Guiden Mo (precis som gubben i baren i TV-serien the Simpsons! Guide-Mo dricker inte heller alkohol, men ger gärna av det till sina vänner…) var jättebra och en riktigt skön kille! När vi stod o flåsade utanför the refuge på 4 800 m och Mo hade burit sin mountainbike på ryggen ända nerifrån parkeringen, sa han i en utandning ”I love my job!”.
Så underbart inspirerande!
:)
Han berättade också att vulkanen Cotopaxi hade sitt senaste utbrott 1877 och eftersom den har en cykel på ca 120 år är den ganska overdue. Om vulkanen skulle få ett utbrott skulle snön på toppen smälta och fara iväg tillsammans med den grusiga lavajorden som en kompakt massa, med en hastighet på uppemot 400 km/tim. ”So it would take about 40 seconds before all that dirt and shit would reach us!” sa han med ett stort flin när vi var i jeepen vid bergets fot.
He… he…
hrm…
”But let’s hope we won’t die today!”
Ännu bredare flin.
Cotopaxis topp är den punkt på jorden som är längst bort från jordens centrum, dvs närmast solen! Vi kom inte upp till de 5 897 m, men drack varm choklad för en dollar muggen på 4 800! Jorden var fascinerande och i sprickbildningarna kunde man lätt se skiktningarna i jordlagren. Tog en massa foton till professorerna på Geocentrum med några särskilda föreläsningar varmt i minnet… ;) Även blommor och andra växter i det magiska landskapet dokumenterades och ska mailas till en växtekologiprofessor i Ekologihuset!
De andra fotona finns på facebook via länken ute till höger!
Och eftersom det är den 20 oktober så betyder det att det är mindre än två månader tills Rasmus o jag möts på flygplatsen här i Quito! Wohooo!
Men det betyder också att spanskaläsandet börjar ta slut och att besökandet på ecolodges och skrivandet av magisteruppsatsen närmar sig med stormsteg. Vill förbereda mig inför avresan på fredag morgon, men jag vet inte riktigt hur… Känner att jag vill komma dit, till min första ecolodge och bara kolla läget – på allt! Prata med managern, anställda, besökare och indígenas som bor i närheten, ta reda på hur de behandlar mat, avfall och vatten samt var de får sin elektricitet ifrån. Och sen fråga om de är certifierade, om de vill bli certifierade, om det är några hinder i vägen för dem att bli det, osv. Hur ser de på sin verksamhet och varför kallar de sig ”eco”lodge? Sen känner jag att jag får hitta fakta och artiklar baserat på svaren jag får: vilken certifiering har de, vilken vill de ha, vilka känner de till, m.m.
Försöker ta djupa andetag och inte känna mig stressad över uppsatsen. Inte många jag känner har fått den färdig i tid, och jag vill hellre bry mig om kvalitén än om tidsgränsen. Bara den blir godkänd, men det kan den bli även om den är overdue! Och om jag låser mig på grund av diverse anledningar så får jag ju absolut inget gjort samtidigt som livet i allmänhet känns apkasst. Så djupa andetag… djuuuuuupa andetag…
Kan tänka på gårdagen, den fantastiska Söndagen då jag for med vänner till vulkanen Cotopaxi och nådde 4 800 meters höjd innan vi vände och cyklade 27 km nerför. Så storslaget landskap! Så underligt! Så magiskt och stilla, men samtidigt hotfullt.
Guiden Mo (precis som gubben i baren i TV-serien the Simpsons! Guide-Mo dricker inte heller alkohol, men ger gärna av det till sina vänner…) var jättebra och en riktigt skön kille! När vi stod o flåsade utanför the refuge på 4 800 m och Mo hade burit sin mountainbike på ryggen ända nerifrån parkeringen, sa han i en utandning ”I love my job!”.
Så underbart inspirerande!
:)
Han berättade också att vulkanen Cotopaxi hade sitt senaste utbrott 1877 och eftersom den har en cykel på ca 120 år är den ganska overdue. Om vulkanen skulle få ett utbrott skulle snön på toppen smälta och fara iväg tillsammans med den grusiga lavajorden som en kompakt massa, med en hastighet på uppemot 400 km/tim. ”So it would take about 40 seconds before all that dirt and shit would reach us!” sa han med ett stort flin när vi var i jeepen vid bergets fot.
He… he…
hrm…
”But let’s hope we won’t die today!”
Ännu bredare flin.
Cotopaxis topp är den punkt på jorden som är längst bort från jordens centrum, dvs närmast solen! Vi kom inte upp till de 5 897 m, men drack varm choklad för en dollar muggen på 4 800! Jorden var fascinerande och i sprickbildningarna kunde man lätt se skiktningarna i jordlagren. Tog en massa foton till professorerna på Geocentrum med några särskilda föreläsningar varmt i minnet… ;) Även blommor och andra växter i det magiska landskapet dokumenterades och ska mailas till en växtekologiprofessor i Ekologihuset!
De andra fotona finns på facebook via länken ute till höger!
17 oktober 2008
Sitter på min säng (med rosa överkast, huuuu!) och har laptopen i knät. Martas skramlande i köket hörs tydligt och ibland även hur såpastjärnorna på TV skriker ut sin frustration/passion. Det är en serie från Brasilien, så skådespelarna är dubbade. Ser så muppigt ut när läpparnas rörelser inte stämmer överens med ljudet... Och så otroligt stereotypa de är, nästan löjligt...
Det är förresten ganska roligt att se på TV här! Särskilt nyheterna! Förstår inte hälften av vad de säger, men det gör att jag tittar desto noggrannare på människorna. Under nyhetsuppläsningar har de gärna en delad skärm med en kommentator i Quito och en annan i staden Guayaquil, ca 50 mil härifrån. Det brukar alltid vara en kvinna och en man och kvinnan är alltid betydligt yngre, snyggare och mer tillfixad än mannen... De brukar sitta vid ett skrivbord, precis som nyhetsläsarna i Sverige, men viftar betydligt mer med händerna, nästan så det ser komiskt ut och man har svårt att ta nyheten på allvar...
För ytterligare dramatisering märkte jag imorse att de lägger på musik på nyhetsinslagen! Det var ett inslag om en kvinna i södra Ecuador, nära Guayaquil, vars hus hade rasat ihop på grund av ett jordskred och man intervjuade henne samtidigt som man visade ett telefonnummer man kunde ringa för att skänka pengar till henne. Under hela inslaget spelades melankolisk fiolmusik i bakgrunden och när de slog över till studion och nyhetsuppläsaren igen, såg han först väldigt sorgsen ut - i två sekunder - innan han slog om ansiktsuttrycket och gick vidare till nästa inslag...
Lite senare visades ett inslag också från Guayaquil, där president Correa skuttade runt mellan sjukhussängar och rullstolsburna, pussade småbarn och promotade den nya satsningen på sjukvård hos fattiga i området. De fick gratis vaccinationer och undersökningar - allt medan musik från en actionfilm jag inte minns namnet på spelades i bakgrunden. Otroligt!...
Förra veckan såg vi filmen Love Actually, men på spanska. Hugh Grant, den typiska, artiga, stillsamma britten - med en androgyn, rapp, spansk röst!
Mycket som är annorlunda i Ecuador...
Det är förresten ganska roligt att se på TV här! Särskilt nyheterna! Förstår inte hälften av vad de säger, men det gör att jag tittar desto noggrannare på människorna. Under nyhetsuppläsningar har de gärna en delad skärm med en kommentator i Quito och en annan i staden Guayaquil, ca 50 mil härifrån. Det brukar alltid vara en kvinna och en man och kvinnan är alltid betydligt yngre, snyggare och mer tillfixad än mannen... De brukar sitta vid ett skrivbord, precis som nyhetsläsarna i Sverige, men viftar betydligt mer med händerna, nästan så det ser komiskt ut och man har svårt att ta nyheten på allvar...
För ytterligare dramatisering märkte jag imorse att de lägger på musik på nyhetsinslagen! Det var ett inslag om en kvinna i södra Ecuador, nära Guayaquil, vars hus hade rasat ihop på grund av ett jordskred och man intervjuade henne samtidigt som man visade ett telefonnummer man kunde ringa för att skänka pengar till henne. Under hela inslaget spelades melankolisk fiolmusik i bakgrunden och när de slog över till studion och nyhetsuppläsaren igen, såg han först väldigt sorgsen ut - i två sekunder - innan han slog om ansiktsuttrycket och gick vidare till nästa inslag...
Lite senare visades ett inslag också från Guayaquil, där president Correa skuttade runt mellan sjukhussängar och rullstolsburna, pussade småbarn och promotade den nya satsningen på sjukvård hos fattiga i området. De fick gratis vaccinationer och undersökningar - allt medan musik från en actionfilm jag inte minns namnet på spelades i bakgrunden. Otroligt!...
Förra veckan såg vi filmen Love Actually, men på spanska. Hugh Grant, den typiska, artiga, stillsamma britten - med en androgyn, rapp, spansk röst!
Mycket som är annorlunda i Ecuador...
15 oktober 2008
Anne o Frances läser spanska i den lilla byn Puerto Quito denna veckan. Det är ett erbjudande skolan ger; att läsa en vecka i regnskogen och åka på utflykter varje eftermiddag för bara US$ 75. Första dagen badade de i ett vattenfall före frukost och idag besökte de en kakaoplantage och fick tillverka choklad från scratch! Muy chevere! (Coooooolt!) Jag ville jättegärna följa med, men eftersom jag inte har fixat min accommodation i Quito via skolan så skulle veckan kosta mig US$ 320... Och jag åker ju två veckor till Amazonas och sen två veckor till the Cloud Forest, so my time will come...
*suck*
Är bara så ooooootroligt resesugen just nu och bombarderade Rasmus med ett galet reseförslag för våra tre veckor tillsammans här i dec-jan innan vi åker till Galapagos (!!!)!
Men jag måste lära mig att bida min tid...
Det är ett tecken på mogenhet...
...sa någon nångång...
...troligtvis någon som bet sig hårt i tungan för att han/hon inte fick göra vad han/hon ville!...
;)
Nåja,
helgen var härlig och bjöd på fredagen på ett besök till byn Mindo två timmar västerut från Quito. (Vi hade tre dagars helg eftersom fredagen var Guayaquil Day och en nationell helgdag. Fast den firas bara i staden Guayaquil, Ecuadors största med drygt tre miljoner pers.) Klimatet i Mindo är helt annorlunda eftersom man lämnat gropen som Quito ligger i uppe i Anderna, och får den fuktiga Stillahavsvinden tillsammans med lägre altitud och därmed varmare luft.
Regnskog!
Och visst fasen regnade det...
Först besökte David, Anne, Frances, Davids kompis Andrés och jag ett litet center med fjärilar, orchideer och kolibris. Helt underbart ljuvligt med alla dofter och färger och subtila naturliga ljud från vingar av olika slag... Njut foton via länken till höger!
Därefter drog vi oss uppåt till en avsats som var avstamp för en serie av tio kablar ovanför trädtopparna. De används som linbanor, kallas canopying (canopy = trädkrona) och var fantastiskt roligt och vackert! David sa att han har höjdskräck, men han åkte ändå!
Men jisses vad luften var fuktig och så blött regnet var! Vi var alla genomvåta på 2 minuter när det väl började sätt i! Innan vi kom iväg på den första kabeln fick vi vänta på en instruktör, och det var då det började regna på riktigt. Anne, Frances y yo gick in under den träplattform man skulle åka ifrån, för att ta skydd från regnet, och på vägen in muttrar Anne högt och tydligt: "Does it always rain in this fucking country!?" Sekunden efter slår det henne att hon sa det högt och sekunden därefter tittar hon upp och inser att hon har 7-8 genomvåta ecuadorianer omkring sig under plattformen... Ett generat skratt spred sig mellan oss tre, men inte vidare...
Men även om det regnar vill jag ändå skarpt rekommendera canopying! Vilken utsikt... Och bara 10 dollar för att sväva som en fjäril strax ovanför regnskogen och insupa djupa andetag av den friskaste luft mellan förtjusta fnitter ända nerifrån maggropen!
Aaaah...
På fredagkvällen drog vi vidare mot kusten och den minstaste by ever som kallas Mompiche. En annan Andrés, som också är Davids kompis, köpte en bit land längs stranden för ett knappt år sen och började bygga ett ecohotel! Det är fortfarande till större delen en byggarbetsplats, men 2-3 hus är klara och i ett av dem fick vi bo. Jätteintressant med alla idéer och beslut kring byggandet och drivandet! Min magisteruppsatsnerv började kittla! Och fast det var konstant tjockmulet hela helgen och regnade av och till, var det en av de vackraste platser jag nånsin sett...
På lördageftermiddagen gick vi längs stranden till den minstaste byn och handlade vatten och tittade runt lite. Utanför den enda affären var det några små barn i typ 3-5 års åldern som bar runt på en kartonglåda, ställde ner den, tog upp den igen, drog i den, osv... Jag undrade vad det var i och fick en lätt chock när en flicka ställde ner den och plockade upp den sötaste lilla hundvalp! Den var säkert inte mer än några få veckor gammal, hade inte ens öppna ögon, och hon lekte med den som om den var hennes docka. Den lilla älsklingen darrade av säkert både kyla och skräck, så jag satte mig på trottoaren bredvid lådan, frågade snällt om jag fick ta upp den och slöt den lilla sötnosen i min famn. Han darrade mot min stickade tröja medan jag viskade lugnande ord och smekte honom långsamt den fingrarna. Efter en liten stund slutade han darra och strax sov han stilla mot min barm... den lilla älsklingen...
De andra handlade färdigt och ville gå vidare, och som jag skrivit under fotot på facebook så har jag sällan känt så starkt att jag ville ta med mig valpen därifrån. De små barnen förstod ju inte att det var en levande liten varelse som behövde omvårdnad och kärlek, precis som de gjorde, och jag är fortfarande orolig över vad som hände och kommer att hända med det lilla livet... Det finns fantastiskt många gatuhundar i Ecuador och kusten var knappast något undantag. De är ofta så otroligt smala och har många ärr och sår och haltar... Managern för Andrés hotell har tagit sig an ett antal hundar så det finns minst 5-6 hundar på hotellområdet! De är jättegosiga, men om man rör sig snabbt eller häftigt så hajar de till och sticker iväg...
Vi satte oss på en restaurang (den enda?)och beställde in vars en drink och fruktsallad. Den godaste fruktsallad jag nånsin ätit!! Anne o Frances hade ficklampor med sig eftersom det snabbt blir mörkt, och då verkligen beckmörkt, och det finns ingen belysning längs gatorna, särskilt inte längs stranden. Det var uppladdningsbara ficklampor, så medan vi väntade på våra drinkar började de veva på vars en spak och skapa ett lätt surrande för att lamporna skulle kunna lysa oss hem. Drinkarna kom, men bara tjejernas, så killarna tog över vevandet en stund. Då utbrast Anne i en av sina underbara kommentarer och sa "The women drink drinks and the guys produce electricity! Just like in old history!"
Vet inte var hon fick den sista biten ifrån, men roligt var det!
Strax efteråt berättade hotell-Andrés syster Belén att det visst är sant att costañas (människor som bor vid kusten) ger sina barn skumma namn! Min lärare förra veckan berättade ju bland annat om det vanliga namnet Aspirina, men Belén hade en bättre historia:
"A man in the next village named his son [Ozz-navvi], because one day he had been at the beach and seen a boat with that name. However, it wasn't the boat's name, but it's registration: 'U.S. Navy'..."
Märker att jag har många små historier, men antar att jag inte kan skriva alla här. För både dig som läsare och min egen skull... Men jag ska försöka komma ihåg dem, så om du vill höra mer är det bara att fråga när vi ses igen!
;)
*suck*
Är bara så ooooootroligt resesugen just nu och bombarderade Rasmus med ett galet reseförslag för våra tre veckor tillsammans här i dec-jan innan vi åker till Galapagos (!!!)!
Men jag måste lära mig att bida min tid...
Det är ett tecken på mogenhet...
...sa någon nångång...
...troligtvis någon som bet sig hårt i tungan för att han/hon inte fick göra vad han/hon ville!...
;)
Nåja,
helgen var härlig och bjöd på fredagen på ett besök till byn Mindo två timmar västerut från Quito. (Vi hade tre dagars helg eftersom fredagen var Guayaquil Day och en nationell helgdag. Fast den firas bara i staden Guayaquil, Ecuadors största med drygt tre miljoner pers.) Klimatet i Mindo är helt annorlunda eftersom man lämnat gropen som Quito ligger i uppe i Anderna, och får den fuktiga Stillahavsvinden tillsammans med lägre altitud och därmed varmare luft.
Regnskog!
Och visst fasen regnade det...
Först besökte David, Anne, Frances, Davids kompis Andrés och jag ett litet center med fjärilar, orchideer och kolibris. Helt underbart ljuvligt med alla dofter och färger och subtila naturliga ljud från vingar av olika slag... Njut foton via länken till höger!
Därefter drog vi oss uppåt till en avsats som var avstamp för en serie av tio kablar ovanför trädtopparna. De används som linbanor, kallas canopying (canopy = trädkrona) och var fantastiskt roligt och vackert! David sa att han har höjdskräck, men han åkte ändå!
Men jisses vad luften var fuktig och så blött regnet var! Vi var alla genomvåta på 2 minuter när det väl började sätt i! Innan vi kom iväg på den första kabeln fick vi vänta på en instruktör, och det var då det började regna på riktigt. Anne, Frances y yo gick in under den träplattform man skulle åka ifrån, för att ta skydd från regnet, och på vägen in muttrar Anne högt och tydligt: "Does it always rain in this fucking country!?" Sekunden efter slår det henne att hon sa det högt och sekunden därefter tittar hon upp och inser att hon har 7-8 genomvåta ecuadorianer omkring sig under plattformen... Ett generat skratt spred sig mellan oss tre, men inte vidare...
Men även om det regnar vill jag ändå skarpt rekommendera canopying! Vilken utsikt... Och bara 10 dollar för att sväva som en fjäril strax ovanför regnskogen och insupa djupa andetag av den friskaste luft mellan förtjusta fnitter ända nerifrån maggropen!
Aaaah...
På fredagkvällen drog vi vidare mot kusten och den minstaste by ever som kallas Mompiche. En annan Andrés, som också är Davids kompis, köpte en bit land längs stranden för ett knappt år sen och började bygga ett ecohotel! Det är fortfarande till större delen en byggarbetsplats, men 2-3 hus är klara och i ett av dem fick vi bo. Jätteintressant med alla idéer och beslut kring byggandet och drivandet! Min magisteruppsatsnerv började kittla! Och fast det var konstant tjockmulet hela helgen och regnade av och till, var det en av de vackraste platser jag nånsin sett...
På lördageftermiddagen gick vi längs stranden till den minstaste byn och handlade vatten och tittade runt lite. Utanför den enda affären var det några små barn i typ 3-5 års åldern som bar runt på en kartonglåda, ställde ner den, tog upp den igen, drog i den, osv... Jag undrade vad det var i och fick en lätt chock när en flicka ställde ner den och plockade upp den sötaste lilla hundvalp! Den var säkert inte mer än några få veckor gammal, hade inte ens öppna ögon, och hon lekte med den som om den var hennes docka. Den lilla älsklingen darrade av säkert både kyla och skräck, så jag satte mig på trottoaren bredvid lådan, frågade snällt om jag fick ta upp den och slöt den lilla sötnosen i min famn. Han darrade mot min stickade tröja medan jag viskade lugnande ord och smekte honom långsamt den fingrarna. Efter en liten stund slutade han darra och strax sov han stilla mot min barm... den lilla älsklingen...
De andra handlade färdigt och ville gå vidare, och som jag skrivit under fotot på facebook så har jag sällan känt så starkt att jag ville ta med mig valpen därifrån. De små barnen förstod ju inte att det var en levande liten varelse som behövde omvårdnad och kärlek, precis som de gjorde, och jag är fortfarande orolig över vad som hände och kommer att hända med det lilla livet... Det finns fantastiskt många gatuhundar i Ecuador och kusten var knappast något undantag. De är ofta så otroligt smala och har många ärr och sår och haltar... Managern för Andrés hotell har tagit sig an ett antal hundar så det finns minst 5-6 hundar på hotellområdet! De är jättegosiga, men om man rör sig snabbt eller häftigt så hajar de till och sticker iväg...
Vi satte oss på en restaurang (den enda?)och beställde in vars en drink och fruktsallad. Den godaste fruktsallad jag nånsin ätit!! Anne o Frances hade ficklampor med sig eftersom det snabbt blir mörkt, och då verkligen beckmörkt, och det finns ingen belysning längs gatorna, särskilt inte längs stranden. Det var uppladdningsbara ficklampor, så medan vi väntade på våra drinkar började de veva på vars en spak och skapa ett lätt surrande för att lamporna skulle kunna lysa oss hem. Drinkarna kom, men bara tjejernas, så killarna tog över vevandet en stund. Då utbrast Anne i en av sina underbara kommentarer och sa "The women drink drinks and the guys produce electricity! Just like in old history!"
Vet inte var hon fick den sista biten ifrån, men roligt var det!
Strax efteråt berättade hotell-Andrés syster Belén att det visst är sant att costañas (människor som bor vid kusten) ger sina barn skumma namn! Min lärare förra veckan berättade ju bland annat om det vanliga namnet Aspirina, men Belén hade en bättre historia:
"A man in the next village named his son [Ozz-navvi], because one day he had been at the beach and seen a boat with that name. However, it wasn't the boat's name, but it's registration: 'U.S. Navy'..."
Märker att jag har många små historier, men antar att jag inte kan skriva alla här. För både dig som läsare och min egen skull... Men jag ska försöka komma ihåg dem, så om du vill höra mer är det bara att fråga när vi ses igen!
;)
14 oktober 2008
Det bara regnar...
Och som Frances sa i helgen: "Every nice place we go it rains!"
Förra helgens utflykt till Otavalo blev regnig, torsdagens utflykt med skolan till Mitad del Mundo och helgens dröm om underbara dagar på stranden blev också tillbringade under en grå o våt himmel.
Men det har varit kul ändå!
Mitad del Mundo är ett turistställe som visar var ekvatorn går genom Ecuador. Det är faktiskt två ställen: ett "fejk" och ett "riktigt". Det fejkade har ett stort monument med en hel by av affärer för turister runt om. Det fanns även ett insectario med riktigt coola fjärilar, skalbaggar, spindlar o andra mångbeningar. Döda visserligen, men i somliga fall kändes det desto tryggare...
På det "riktiga" Mitad del Mundo" fick vi en guide som berättade både om landets historia o kulturhistoria, samt visade roliga experiment på linjen de ritat upp där den "riktiga" ekvatorn var! Först visade han ett solur, som bestod av en rektangulär sten parallell med ekvatorn. Till skillnad från solur hemma i Sverige så visas skuggan på detta solur på den norra sidan under mars-oktober och på den södra sidan under oktober-mars! Två dagar på året kan man se skuggan från pinnen på båda sidorna, vilka ju är vår- och höstdagjämningarna. Ganska coolt!
Därefter gick vi vidare till en trästod ovanpå vilken det fanns en spik halvt nerhamrad i trät. Ovanpå denna spik skulle man försöka balansera ett färskt ägg. Och guiden looooovade att om man försökte göra detta i sitt hemland skulle det inte gå lika lätt eftersom Corioliskraften skulle påverka ägget att falla åt ena sidan.
...
Ett annat trick han gjorde på oss för att visa hur Corioliskraften verkar från ekvatorn var att man fick gå med stängda ögon på linjen, armarna rakt ut i sidan och tummarna uppåt (?). Eftersom ordet ekvator betyder "lika kraft, lika motstånd, lika balans" (enligt guiden...) så skulle det vara svårare att hålla balansen när man gick på linjen! Jag tror ju då att de flesta var allmänt dåliga att gå på rak linje med stängda ögon, det är ju inte så lätt hemma heller... För att bevisa det där med "lika kraft, lika motstånd" skulle man hålla armarna rakt ut framför sig och med sammanknutna händer. Guiden skulle sen dra armarna neråt samtidigt som man själv skulle hålla emot. Detta experiment gjordes både på och utanför linjen, men det är ju tämligen svårt att bevisa någonting på det sättet, tycker jag... Guiden kan ju ta i mer utanför linjen, t.ex...
Nästa trick har jag alltid trott på, tills min lärare under klimatologikursen i våras sa att det inte var sant. Men nu motbevisade guiden det! Han tog ett kar med vatten i och ställde det på linjen. Så drog han ur proppen i botten så att vattnet rann ner i en hink nedanför och visade med blad på vattenytan hur vattnet bara föll rakt ner genom hålet. Därpå flyttade han kar, vattenhink och blad ca 3 meter söder om linjen och gjorde om samma trick - men denna gången snurrade bladen medsols ner i hålet! För att visa att det är olika på de två halvkloten flyttade han hela ekipaget ca 3 meter norr om linjen, gjorde om tricket och visade att vattnet här snurrar motsols ner genom hålet!
OTROLIGT!
Det kan ju inte bara vara humbug, till skillnad från de andra "experimenten"...
Kom överens med en annan elev som är från Nya Zealand att när vi kommer hem till våra länder ska vi filma våra toaletter när vi spolar och sen visa varandra filmerna på Facebook!
Och som Frances sa i helgen: "Every nice place we go it rains!"
Förra helgens utflykt till Otavalo blev regnig, torsdagens utflykt med skolan till Mitad del Mundo och helgens dröm om underbara dagar på stranden blev också tillbringade under en grå o våt himmel.
Men det har varit kul ändå!
Mitad del Mundo är ett turistställe som visar var ekvatorn går genom Ecuador. Det är faktiskt två ställen: ett "fejk" och ett "riktigt". Det fejkade har ett stort monument med en hel by av affärer för turister runt om. Det fanns även ett insectario med riktigt coola fjärilar, skalbaggar, spindlar o andra mångbeningar. Döda visserligen, men i somliga fall kändes det desto tryggare...
På det "riktiga" Mitad del Mundo" fick vi en guide som berättade både om landets historia o kulturhistoria, samt visade roliga experiment på linjen de ritat upp där den "riktiga" ekvatorn var! Först visade han ett solur, som bestod av en rektangulär sten parallell med ekvatorn. Till skillnad från solur hemma i Sverige så visas skuggan på detta solur på den norra sidan under mars-oktober och på den södra sidan under oktober-mars! Två dagar på året kan man se skuggan från pinnen på båda sidorna, vilka ju är vår- och höstdagjämningarna. Ganska coolt!
Därefter gick vi vidare till en trästod ovanpå vilken det fanns en spik halvt nerhamrad i trät. Ovanpå denna spik skulle man försöka balansera ett färskt ägg. Och guiden looooovade att om man försökte göra detta i sitt hemland skulle det inte gå lika lätt eftersom Corioliskraften skulle påverka ägget att falla åt ena sidan.
...
Ett annat trick han gjorde på oss för att visa hur Corioliskraften verkar från ekvatorn var att man fick gå med stängda ögon på linjen, armarna rakt ut i sidan och tummarna uppåt (?). Eftersom ordet ekvator betyder "lika kraft, lika motstånd, lika balans" (enligt guiden...) så skulle det vara svårare att hålla balansen när man gick på linjen! Jag tror ju då att de flesta var allmänt dåliga att gå på rak linje med stängda ögon, det är ju inte så lätt hemma heller... För att bevisa det där med "lika kraft, lika motstånd" skulle man hålla armarna rakt ut framför sig och med sammanknutna händer. Guiden skulle sen dra armarna neråt samtidigt som man själv skulle hålla emot. Detta experiment gjordes både på och utanför linjen, men det är ju tämligen svårt att bevisa någonting på det sättet, tycker jag... Guiden kan ju ta i mer utanför linjen, t.ex...
Nästa trick har jag alltid trott på, tills min lärare under klimatologikursen i våras sa att det inte var sant. Men nu motbevisade guiden det! Han tog ett kar med vatten i och ställde det på linjen. Så drog han ur proppen i botten så att vattnet rann ner i en hink nedanför och visade med blad på vattenytan hur vattnet bara föll rakt ner genom hålet. Därpå flyttade han kar, vattenhink och blad ca 3 meter söder om linjen och gjorde om samma trick - men denna gången snurrade bladen medsols ner i hålet! För att visa att det är olika på de två halvkloten flyttade han hela ekipaget ca 3 meter norr om linjen, gjorde om tricket och visade att vattnet här snurrar motsols ner genom hålet!
OTROLIGT!
Det kan ju inte bara vara humbug, till skillnad från de andra "experimenten"...
Kom överens med en annan elev som är från Nya Zealand att när vi kommer hem till våra länder ska vi filma våra toaletter när vi spolar och sen visa varandra filmerna på Facebook!
08 oktober 2008
Ny vecka, ny profesór.
Denna veckan blir Anne, Frances o jag undervisade av Santiago. Han är 32 år, uppväxt utanför Quito och är väldigt lik min kusin Emil. Men i motsats till Emil så verkar han vara en väldigt arg person. Han säger att alla är locos (galna, knäppa) utan minsta glimt i ögat, han verkar ha en tendens att överdriva och dramatisera det mesta - och han kommer av nån anledning in på ämnet sex väldigt ofta...
Hm...
Santiago har berättat en hel del saker om Ecuador och Quito och folket här - om man nu vågar tro på det... Bland annat att det inte finns några katter i landet eftersom folk förknippar dem med allergi, astma och sjukdomar. Passar mig som kattallergiker, men samtidigt finns det fem råttor per person i Quito...
Andra ämnen som ofta också kommer på tal är religion och rasism/diskriminering. Igår pratade vi om namn i Ecuador och vi fick veta att folk vid kusten har en stark tendens att döpa sina barn till ord eller namn de råkar höra och tycker är fina. Som till exempel Aspirina...
Eftertraktade efternamn är de som härstammar från conquistadorerna, så som Perez, Rodriguez och Lopez. Andra, tyvärr mer diskriminerade indianska efternamn, är Pillajo, Pilamunga och Quishpe. Ganska annorlunda... Santiago berättade också att Nicolas Cage får ett roligt namn på spanska eftersom cage är en börjning av verbet cager, vilket betyder "att bajsa"...
Då kunde ju inte jag hålla mig från att berätta om Brad Pitt!...
Mindre roligt är att det väldigt vanliga namnet María har fått en mindre rolig innebörd här. Ute på landet döper de flesta sina barn till bibliska namn. När barnen sen blir större drar sig många av dem in till stan för att få arbete, men saknar utbildning och blir väldigt ofta hushållerskor och städerskor. Därför heter ganska många av hushållerskorna och städerskorna María, vilket har gjort att ALLA hushållerskor o städerskor kallas María, men på ett ganska nedsättande sätt. Detsamma gäller för namnet Manuel. Om du är på en marknad eller i en affär brukar det finnas en man som har som arbete att hjälpa kunderna att bära deras varor till bilen. Och denna man kallas ofta för Manuel. "Ey! Manuel! Va aquí y ayudarme!" (Kom hit o hjälp mig Manuel!). Inte så kul för de som verkligen heter Manuel...
Sen finns Pepe, som är ett smeknamn på José (varför??), och i alla skämt där det finns en person som är korkad, råkar illa ut eller får ta all skiten, så brukar denna person heta Pepe. Ungefär som vår Bellman, antar jag...
Även ganska många bär namnet Jesús, varpå smeknamnet blir Chucho. Den feminina varianten blir därmed Jesúsa, men påföljande smeknamnet Chucha. Men Chucha är även ett ord på indianspråket quichua som betyder ett riktigt fult skällsord för den kvinnliga könsdelen. Inte alls kul!...
En däremot mycket roligare språklek kom jag på igår när David och jag hämtade pizza hos Domino's (amerikansk kedja...) för att äta middag tillsammans med kusinen Estrellita & Co. David är på (redan uppgiven) jakt efter en ny flickvän och han såg en kvinna utanför Domino's med en fin rumpa. Han sa då att rumpor på ett fint sätt på spanska kan kallas colitas - vilket genast fick mig att tänka på texten till sången Hotel California:
On a dark desert highway
cool wind in my hair
Feel the smell of colitas
rising up through the air...
(...)
and I think to myself
this must be heaven
or this must be hell...
;)
Denna veckan blir Anne, Frances o jag undervisade av Santiago. Han är 32 år, uppväxt utanför Quito och är väldigt lik min kusin Emil. Men i motsats till Emil så verkar han vara en väldigt arg person. Han säger att alla är locos (galna, knäppa) utan minsta glimt i ögat, han verkar ha en tendens att överdriva och dramatisera det mesta - och han kommer av nån anledning in på ämnet sex väldigt ofta...
Hm...
Santiago har berättat en hel del saker om Ecuador och Quito och folket här - om man nu vågar tro på det... Bland annat att det inte finns några katter i landet eftersom folk förknippar dem med allergi, astma och sjukdomar. Passar mig som kattallergiker, men samtidigt finns det fem råttor per person i Quito...
Andra ämnen som ofta också kommer på tal är religion och rasism/diskriminering. Igår pratade vi om namn i Ecuador och vi fick veta att folk vid kusten har en stark tendens att döpa sina barn till ord eller namn de råkar höra och tycker är fina. Som till exempel Aspirina...
Eftertraktade efternamn är de som härstammar från conquistadorerna, så som Perez, Rodriguez och Lopez. Andra, tyvärr mer diskriminerade indianska efternamn, är Pillajo, Pilamunga och Quishpe. Ganska annorlunda... Santiago berättade också att Nicolas Cage får ett roligt namn på spanska eftersom cage är en börjning av verbet cager, vilket betyder "att bajsa"...
Då kunde ju inte jag hålla mig från att berätta om Brad Pitt!...
Mindre roligt är att det väldigt vanliga namnet María har fått en mindre rolig innebörd här. Ute på landet döper de flesta sina barn till bibliska namn. När barnen sen blir större drar sig många av dem in till stan för att få arbete, men saknar utbildning och blir väldigt ofta hushållerskor och städerskor. Därför heter ganska många av hushållerskorna och städerskorna María, vilket har gjort att ALLA hushållerskor o städerskor kallas María, men på ett ganska nedsättande sätt. Detsamma gäller för namnet Manuel. Om du är på en marknad eller i en affär brukar det finnas en man som har som arbete att hjälpa kunderna att bära deras varor till bilen. Och denna man kallas ofta för Manuel. "Ey! Manuel! Va aquí y ayudarme!" (Kom hit o hjälp mig Manuel!). Inte så kul för de som verkligen heter Manuel...
Sen finns Pepe, som är ett smeknamn på José (varför??), och i alla skämt där det finns en person som är korkad, råkar illa ut eller får ta all skiten, så brukar denna person heta Pepe. Ungefär som vår Bellman, antar jag...
Även ganska många bär namnet Jesús, varpå smeknamnet blir Chucho. Den feminina varianten blir därmed Jesúsa, men påföljande smeknamnet Chucha. Men Chucha är även ett ord på indianspråket quichua som betyder ett riktigt fult skällsord för den kvinnliga könsdelen. Inte alls kul!...
En däremot mycket roligare språklek kom jag på igår när David och jag hämtade pizza hos Domino's (amerikansk kedja...) för att äta middag tillsammans med kusinen Estrellita & Co. David är på (redan uppgiven) jakt efter en ny flickvän och han såg en kvinna utanför Domino's med en fin rumpa. Han sa då att rumpor på ett fint sätt på spanska kan kallas colitas - vilket genast fick mig att tänka på texten till sången Hotel California:
On a dark desert highway
cool wind in my hair
Feel the smell of colitas
rising up through the air...
(...)
and I think to myself
this must be heaven
or this must be hell...
;)
06 oktober 2008
Dag 10.
Hade en underbar helg med mina nyvunna vänner!
Besökte ungefär vad vi planerat, men var trötta allihop, kanske på grund av alla intryck, den underbart klara luften, in-o-ut ur bilen hela tiden, osv... Det var fantastiskt att komma iväg utanför stan och få se landskapet här uppe i Anderna! Mycket grönare än vad jag tänkt när jag föreställt mig Anderna! Fast å andra sidan har jag ju sett att Alperna också är ganska gröna på sommaren... och här tror ju växterna att det är sommar året runt!
David y yo hämtade upp Anne o Frances utanför språkskolan kl 8 och sen åkte vi till hotellet för att äta bastant gratisfrukost. Underbart hotell! Och cool personal! Min favoritservitör heter Washington o verkar väldigt snäll och rolig... Åt oss proppmätta o började rulla norrut mot byn Otavalo. Mycket trafik i stan, tutande, avgaser, tvärnitar, snabb acceleration, avgaser och tvärnitar. Och många "Qué pasa!? What's he doin'? Es loco..."
Väl ute ur Quito, som är 55 km långt, kom vi ut på the highway north. Det som på kartan ser ut som the major transportsträcka of Ecuador, ungefär som E6 i Sverige eller I90 i USA, är en slingrande tvåfilig landsväg, högt upp på bergsväggarna och oftast utan vägräcke. Det var fantastisk utsikt och vi tjejer bara tittade och tittade... fast nu vet jag varför vi var så trötta hela tiden: alla galna omkörare och omkörningar gjorde att man satt på helspänn hela tiden! 2,5 timmes workout blir ju de flesta trötta av...
Otavalo bjuder på en av Sydamerikas mest berömda marknader där (de flesta?) försäljarna är ursprungbefolkning. Eftersom många sagt att de diskrimeras och behandlas ganska illa så känns det lite dumt att säga indianer... Det erbjöds saker åt höger o vänster, utrop, prisförhandlingar, "finns den i annan färg", "David, vad sa han?", m.m... Jättekul att se, men jag brukar tröttna ganska snart och tycka att alla säljer samma saker... Men Frances shoppade loss ordentligt o köpte väskor, tröjor, smycken o halsduk! Jag föll för en handstickad grå tröja av alpacaull och har nästan inte tagit av mig den sen dess... Något som slog mig på marknaden var att barnen är fantastiskt söta, men de vuxna inte lika mycket... Stämmer det för alla människor tro?
Tog mig fräckheten att smygfotografera en liten flicka när vi hade kastat oss undan störtskuren in på ett café. Hennes ansikte finns att beundra via länken under "Foton" till höger... Vi pratade om ifall man får fotografera folk eller inte. Det kan ju vara ganska påhoppande, de är ju inte djur på zoo! Men om nån turist skulle fotografera mig o mina kompisar i Malmö eller Lund så skulle jag nog känna mig... ah, så svårt att veta! Men man ska nog vara försiktig. Kom överens om att det är bäst att fråga först. Den lilla tanten med den sötaste hundvalp på magen fick som tiggerska ett mynt, men när jag såg valpen frågade jag om jag fick ta ett foto. Hon nickade, jag fotade och hon fick ett mynt till. Men sen sa hon, utan tänder, "No más!" - inte mer! Och så linkade hon iväg...
Vi sov på ett jättevackert ställe som Davids pappa Oswaldo är delägare till. En hund mötte oss på parkeringen, hönor o tuppar kluckade runt bland rabatterna och i den lilla bäcken intill husen kväk...te? Kväkade? Lät! en massa grodor! Jag tyckte det var fantastiskt, påminde om klockgrodorna på södra fäladen i Mölle, fast David blev lite muttrig på dem eftersom de lät - väldigt högt! - större delen av natten... Vi var de enda gästerna på haciendan och hade ett helt hus för oss själva. På morgonen viskade vi i den gigantiska matsalen för att det ekade så mycket annars, och blev betjänade av den ende anställde som var på området. "Fast förra veckan var här fullt!"
Söndagen inleddes med ett första stopp vid la cascada de Peguche, ett vattenfall utanför den lilla byn Peguche. Stig av trampad jord mellan tiotals meter höga och hundratals år gamla träd, fågelläten jag aldrig hört förut, söta dofter, fascinerande blad och växter. Borta vid stigens slut var vattenfallet, som taget ur en film. Bortsett från en sak. Där vattnet samlades i en virvlande pool på en liten avsats, under bron som ledde över floden just nedanför fallet, hade det samlats halvtomma läskflaskor och annat plastskräp. Efter en fotosession vid fallet sa David att han ville klättra ner till flaskorna och plocka bort dem. "It's horrible! They shouldn't be there!". Jag må vara impulsiv ibland och detta var ett sånt ögonblick. Jag tog av mig skor o strumpor o tillsammans med David klättrade vi ner, tog upp flaskorna ur virvlet och kastade upp dem till Anne o Frances ovanför. När alla var borta klättrade vi upp igen och gick tio meter innan vi kunde slänga dem i en soptunna. Så nära hade det varit för alla som (troligtvis) stått på bron o bara släppt flaskorna rakt ner istället för att slänga dem i soptunnan...
Nästa mål var Laguna de Cuicocha, en krater på ca 3 200 meters höjd. Det speciella med denna är att det finns två öar i den vattenfyllda kratern! Idag får ingen gå iland på öarna, men vi kunde åka båt runt dem. Efter halva varvet stängde guiden av motorn och rabblade iväg på spanska. Förstod lite här o där, men när jag bad David förklara vissa bitar mindes han inte vad guiden hade sagt... ;) I vattnet finns inga fiskar, både eftersom vulkanen under är aktiv och skickar ut gas hela tiden, samt mineraler som gör att det inte finns några plankton i vattnet. Dessutom är kraterväggarna nästan vertikala under vattenytan, vilket enligt guiden gör det omöjligt för fiskar att lägga ägg så de kan därför inte fortplanta sig. Fast det känns lite tokigt att det skulle hamna fiskar i vattnet från första början med tanke på kraterns höjd och avstånd till kusten...
På de två öarna finns några getter, marsvin och rävar och över 400 sorters växter! Ganska imponerande med tanke på att öarna egentligen inte är särskilt stora... Förresten så lärde vi utlänningar oss denna helgen att Zorro betyder räv. Och Zorro har ju senast spelats av Antonio Banderas. Och Banderas betyder flagga. Så egentligen hade man kunnat översätta Antonio Banderas till Rävflaggan.
Vi kom tillbaka till Quito söndag kväll kring åttatiden och avslutade helgresan där den började: på restaurante Mistral en el Hotel Sebastián.
Mycket trevlig helg!
Hade en underbar helg med mina nyvunna vänner!
Besökte ungefär vad vi planerat, men var trötta allihop, kanske på grund av alla intryck, den underbart klara luften, in-o-ut ur bilen hela tiden, osv... Det var fantastiskt att komma iväg utanför stan och få se landskapet här uppe i Anderna! Mycket grönare än vad jag tänkt när jag föreställt mig Anderna! Fast å andra sidan har jag ju sett att Alperna också är ganska gröna på sommaren... och här tror ju växterna att det är sommar året runt!
David y yo hämtade upp Anne o Frances utanför språkskolan kl 8 och sen åkte vi till hotellet för att äta bastant gratisfrukost. Underbart hotell! Och cool personal! Min favoritservitör heter Washington o verkar väldigt snäll och rolig... Åt oss proppmätta o började rulla norrut mot byn Otavalo. Mycket trafik i stan, tutande, avgaser, tvärnitar, snabb acceleration, avgaser och tvärnitar. Och många "Qué pasa!? What's he doin'? Es loco..."
Väl ute ur Quito, som är 55 km långt, kom vi ut på the highway north. Det som på kartan ser ut som the major transportsträcka of Ecuador, ungefär som E6 i Sverige eller I90 i USA, är en slingrande tvåfilig landsväg, högt upp på bergsväggarna och oftast utan vägräcke. Det var fantastisk utsikt och vi tjejer bara tittade och tittade... fast nu vet jag varför vi var så trötta hela tiden: alla galna omkörare och omkörningar gjorde att man satt på helspänn hela tiden! 2,5 timmes workout blir ju de flesta trötta av...
Otavalo bjuder på en av Sydamerikas mest berömda marknader där (de flesta?) försäljarna är ursprungbefolkning. Eftersom många sagt att de diskrimeras och behandlas ganska illa så känns det lite dumt att säga indianer... Det erbjöds saker åt höger o vänster, utrop, prisförhandlingar, "finns den i annan färg", "David, vad sa han?", m.m... Jättekul att se, men jag brukar tröttna ganska snart och tycka att alla säljer samma saker... Men Frances shoppade loss ordentligt o köpte väskor, tröjor, smycken o halsduk! Jag föll för en handstickad grå tröja av alpacaull och har nästan inte tagit av mig den sen dess... Något som slog mig på marknaden var att barnen är fantastiskt söta, men de vuxna inte lika mycket... Stämmer det för alla människor tro?
Tog mig fräckheten att smygfotografera en liten flicka när vi hade kastat oss undan störtskuren in på ett café. Hennes ansikte finns att beundra via länken under "Foton" till höger... Vi pratade om ifall man får fotografera folk eller inte. Det kan ju vara ganska påhoppande, de är ju inte djur på zoo! Men om nån turist skulle fotografera mig o mina kompisar i Malmö eller Lund så skulle jag nog känna mig... ah, så svårt att veta! Men man ska nog vara försiktig. Kom överens om att det är bäst att fråga först. Den lilla tanten med den sötaste hundvalp på magen fick som tiggerska ett mynt, men när jag såg valpen frågade jag om jag fick ta ett foto. Hon nickade, jag fotade och hon fick ett mynt till. Men sen sa hon, utan tänder, "No más!" - inte mer! Och så linkade hon iväg...
Vi sov på ett jättevackert ställe som Davids pappa Oswaldo är delägare till. En hund mötte oss på parkeringen, hönor o tuppar kluckade runt bland rabatterna och i den lilla bäcken intill husen kväk...te? Kväkade? Lät! en massa grodor! Jag tyckte det var fantastiskt, påminde om klockgrodorna på södra fäladen i Mölle, fast David blev lite muttrig på dem eftersom de lät - väldigt högt! - större delen av natten... Vi var de enda gästerna på haciendan och hade ett helt hus för oss själva. På morgonen viskade vi i den gigantiska matsalen för att det ekade så mycket annars, och blev betjänade av den ende anställde som var på området. "Fast förra veckan var här fullt!"
Söndagen inleddes med ett första stopp vid la cascada de Peguche, ett vattenfall utanför den lilla byn Peguche. Stig av trampad jord mellan tiotals meter höga och hundratals år gamla träd, fågelläten jag aldrig hört förut, söta dofter, fascinerande blad och växter. Borta vid stigens slut var vattenfallet, som taget ur en film. Bortsett från en sak. Där vattnet samlades i en virvlande pool på en liten avsats, under bron som ledde över floden just nedanför fallet, hade det samlats halvtomma läskflaskor och annat plastskräp. Efter en fotosession vid fallet sa David att han ville klättra ner till flaskorna och plocka bort dem. "It's horrible! They shouldn't be there!". Jag må vara impulsiv ibland och detta var ett sånt ögonblick. Jag tog av mig skor o strumpor o tillsammans med David klättrade vi ner, tog upp flaskorna ur virvlet och kastade upp dem till Anne o Frances ovanför. När alla var borta klättrade vi upp igen och gick tio meter innan vi kunde slänga dem i en soptunna. Så nära hade det varit för alla som (troligtvis) stått på bron o bara släppt flaskorna rakt ner istället för att slänga dem i soptunnan...
Nästa mål var Laguna de Cuicocha, en krater på ca 3 200 meters höjd. Det speciella med denna är att det finns två öar i den vattenfyllda kratern! Idag får ingen gå iland på öarna, men vi kunde åka båt runt dem. Efter halva varvet stängde guiden av motorn och rabblade iväg på spanska. Förstod lite här o där, men när jag bad David förklara vissa bitar mindes han inte vad guiden hade sagt... ;) I vattnet finns inga fiskar, både eftersom vulkanen under är aktiv och skickar ut gas hela tiden, samt mineraler som gör att det inte finns några plankton i vattnet. Dessutom är kraterväggarna nästan vertikala under vattenytan, vilket enligt guiden gör det omöjligt för fiskar att lägga ägg så de kan därför inte fortplanta sig. Fast det känns lite tokigt att det skulle hamna fiskar i vattnet från första början med tanke på kraterns höjd och avstånd till kusten...
På de två öarna finns några getter, marsvin och rävar och över 400 sorters växter! Ganska imponerande med tanke på att öarna egentligen inte är särskilt stora... Förresten så lärde vi utlänningar oss denna helgen att Zorro betyder räv. Och Zorro har ju senast spelats av Antonio Banderas. Och Banderas betyder flagga. Så egentligen hade man kunnat översätta Antonio Banderas till Rävflaggan.
Vi kom tillbaka till Quito söndag kväll kring åttatiden och avslutade helgresan där den började: på restaurante Mistral en el Hotel Sebastián.
Mycket trevlig helg!
03 oktober 2008
Precis.... NU, har jag varit i Quito, Ecuador, en hel vecka!
Bilder susar förbi för min inre syn: överfulla bussar och bilar med hemska avgaser, 2-3 rätters lunch varje dag, sol, moln, berg, palmer, varmt, kallt, gräs, asfalt, korta människor, solbruna ansikten, holländska som låter som rappakalja, Davids skrattande ansikte, mamís klagande röst, Martas högljudda försök att prata med mig, poliser, vakter, maskingevär, pistoler, skällande vakthundar, bönor och majs, bönor och majs...
Jag gillar detta landet och jag är så fantastiskt sugen på att komma utanför stan och se vad den otroliga naturen verkligen har att erbjuda. Jag vill känna dofterna, jag vill se färgerna, jag vill känna på blomblad, på händer, på träd, jag vill höra fågelläten jag bara hört på TV förut! Jag längtar...
Första utflykten blir över denna helgen. Imorgon, lördag, ska David y yo möta Anne o Frances (klasskompisarna) utanför språkskolan kl 8 och gå till hotellet för att äta frukost tillsammans. Hotellet bjuder... David och hela familjen Muñoz är så otroligt generösa! Verkligen!
Sen åker vi fyra till byn Otavalo, ca 2 timmar norr om Quito, för att besöka indianmarknaden som byn är så känd för. På eftermiddagen fortsätter vi en liten bit norrut till byn Ibarra där det ska vara en festival hela dygnet. Tillbaka på kvällen till Otavalo för att sova över och sen, på söndag morgon, kommer äventyrsbiten jag ser fram emot mest: besöka vulkanen Cotacachi och vandra upp till en vattenfylld krater med två öar i! Toppen ligger på drygt 5 800 meter, men jag tror inte att vi ska riktigt så högt... ;)
Rasmus är underrättad och vet att han kommer att bli uppringd på Skype, för honom, tidigt måndag morgon. ... Han kommer iaf få ett sms så han vet att allt gått bra...
Titta gärna på foton som jag lagt upp på facebook, med hjälp av länken här ute till höger!
Nu slog klockan 11, så det är dags att sova om vi nu ska upp tidigt (en halvtimme tidigare än vanligt...). Har packat solskyddslotion med faktor 50, långkalsonger, mössa, regn- o vindjacka, solglasögon och några karameller. Nu skas det ut på äventyr!!
;)
Tiene un bueno fin de semaña!
(inte helt korrekt tror jag, men innebär "Ha en trevlig helg!")
Och stooooooor varm kram till Staffan o Anna som fått en liten påg för några dagar sen!!!
--<-@
Bilder susar förbi för min inre syn: överfulla bussar och bilar med hemska avgaser, 2-3 rätters lunch varje dag, sol, moln, berg, palmer, varmt, kallt, gräs, asfalt, korta människor, solbruna ansikten, holländska som låter som rappakalja, Davids skrattande ansikte, mamís klagande röst, Martas högljudda försök att prata med mig, poliser, vakter, maskingevär, pistoler, skällande vakthundar, bönor och majs, bönor och majs...
Jag gillar detta landet och jag är så fantastiskt sugen på att komma utanför stan och se vad den otroliga naturen verkligen har att erbjuda. Jag vill känna dofterna, jag vill se färgerna, jag vill känna på blomblad, på händer, på träd, jag vill höra fågelläten jag bara hört på TV förut! Jag längtar...
Första utflykten blir över denna helgen. Imorgon, lördag, ska David y yo möta Anne o Frances (klasskompisarna) utanför språkskolan kl 8 och gå till hotellet för att äta frukost tillsammans. Hotellet bjuder... David och hela familjen Muñoz är så otroligt generösa! Verkligen!
Sen åker vi fyra till byn Otavalo, ca 2 timmar norr om Quito, för att besöka indianmarknaden som byn är så känd för. På eftermiddagen fortsätter vi en liten bit norrut till byn Ibarra där det ska vara en festival hela dygnet. Tillbaka på kvällen till Otavalo för att sova över och sen, på söndag morgon, kommer äventyrsbiten jag ser fram emot mest: besöka vulkanen Cotacachi och vandra upp till en vattenfylld krater med två öar i! Toppen ligger på drygt 5 800 meter, men jag tror inte att vi ska riktigt så högt... ;)
Rasmus är underrättad och vet att han kommer att bli uppringd på Skype, för honom, tidigt måndag morgon. ... Han kommer iaf få ett sms så han vet att allt gått bra...
Titta gärna på foton som jag lagt upp på facebook, med hjälp av länken här ute till höger!
Nu slog klockan 11, så det är dags att sova om vi nu ska upp tidigt (en halvtimme tidigare än vanligt...). Har packat solskyddslotion med faktor 50, långkalsonger, mössa, regn- o vindjacka, solglasögon och några karameller. Nu skas det ut på äventyr!!
;)
Tiene un bueno fin de semaña!
(inte helt korrekt tror jag, men innebär "Ha en trevlig helg!")
Och stooooooor varm kram till Staffan o Anna som fått en liten påg för några dagar sen!!!
--<-@
01 oktober 2008
Idag blev det lite för mycket och första tårarna, nej, andra omgången tårar, föll på ecuadoriansk mark. Eller snarare på Muñoz köksgolv... och idag på mitt överkast.
Första omgången var när jag just kommit till kontinenten, landet och huset och fick låna telefonen för att ringa hem till Rasmus o säga att jag landat okej och så. Klockan var 6 på morgonen för oss båda och jag hade varit på resande fot i 23 timmar. Så tårarna var inte långt borta eftersom mitt hjärta varit tungt under hela resan sen vi hade vårt tårdrypande farväl på Kastrup... Rasmus mumlande kommentar i telefonen var "Måste ställa ner din cykel i förrådet... Tror ju att du är hemma varje gång jag kommer hem och ser den utanför dörren..."
Andra omgången var följaktligen ikväll. Jag träffade ju Rene i måndags och han nämnde då att varje ecolodge jag besöker förväntar sig att jag ska skriva 1-2 sidor utvärdering och rekommendationer för deras verksamhet. Okej, det kan jag väl göra, det behöver jag ju för min uppsats också... Men oj förresten, vad förväntar de sig? Tror de att jag är en expert med mångårig erfarenhet som vet exakt hur de ska få allt fixat till minimum price? *svälj* Jag är ju bara en liten student från Sverige, jag vet ingenting! Jag har ju bara pluggat i tre år, vad är det?
Ovanpå det ringde Rene i eftermiddags och sa att sex lodger är spikade, att han betalar åt mig så länge och att han redan lagt ut halva kostnaden. Och då slog det mig väl samtidigt att jag både har ett stort uppdrag framför mig som jag vill klara av, och klara av riktigt bra, men också att jag är skyldig Rene pengar, och mer pengar än jag sa att jag egentligen hade att undvara... Han sa även att han helst ville ha dem överförda till hans konto till imorgon eftersom han åker tillbaka till forskningsstationen i djungeln där han jobbar i övermorgon... Så han skulle alltså ha 12 879, 32 SEK inom 24 timmar. *svälj, igen* Började nysta i hur jag skulle göra, men eftersom det är för mycket pengar för att ta ut kontant från bankomat på så kort tid måste jag ju göra en utlansbetalning från mitt SEB-konto. Och den överföringen kostar 200 spänn och tar ju oftast en vecka...
Eftersom jag även var trött och nog är mer drabbad av höjden än jag först trott, så började tårarna falla när jag startade min dator och såg att Rasmus var online.
"Krama mig..."
Och han kramade mig så varmt och så mjukt, som alltid. Och efter fem minuters prat med honom log mitt hjärta igen och tårarna var bara lite salt på kinderna. Jag älskar honom...
Vid lunchen hemma i huset idag frågade mamí mig i alla fall inte igen om jag hade pojkvän, men däremot igen varför jag inte äter kött.
"Es vegetariana? Por qué!?!"
Hon frågade sen vad min mamí heter och jag svarade välartikulerat "Mar-ga-re-ta!"
"Marguerita!"
"No, Mar-ga-re-ta!"
"Margerite!"
"No... suck... MAR-GA-RE-TA!"
"Qué?"
"El mamá de mi padre (min farmor) se llama Gun-borg" försökte jag istället...
"Dum-boj?"
*suck*
"Okey, this should be easier: El papá de mi padre (min farfar) se llama Ar-ne!" (med tungspetts-r...)
"Ar-ne?"
"Sí!! Like carne, pero sin c!" (Som carne (= kött) fast utan c)
"Más carne?" (Mer kött?)
*djuuuup suck*
Mí profesor Martín är taoist och också vegetarian. Han säger ofta att alla ecuadorianer är si eller så, utom honom själv, han är el exceptión. Idag berättade han om olika sporter se practica (man utövar) i Ecuador. Bland annat ägnar man sig åt tjurfäktning, på det mexikanska, brutala sättet där tjuren ska dö en utdragen och plågsam död. Och så hund-... -fäktning? Nej, vad heter det? När man låter två hundar slåss med varandra tills den ena dödat den andre... Likadant gör man med tuppar. Och han som taoist och själsvän berättar om det med ett stort flin i ansiktet.
Men det värsta var när han berättade att han själv betalat för att se när man se practica golf con pollo: golf med höna. Åskådare får ge några slantar för att se när en man först gräver ner en höna, levande, i marken med bara huvudet ovanför och hur han sedan, medelst en golfklubba, svingar högt och skickar iväg hönans huvud, utan kropp, x antal meter. Sen firar man med att gräva upp hönans kropp och äta den.
Mycket annorlunda i Quito...
Första omgången var när jag just kommit till kontinenten, landet och huset och fick låna telefonen för att ringa hem till Rasmus o säga att jag landat okej och så. Klockan var 6 på morgonen för oss båda och jag hade varit på resande fot i 23 timmar. Så tårarna var inte långt borta eftersom mitt hjärta varit tungt under hela resan sen vi hade vårt tårdrypande farväl på Kastrup... Rasmus mumlande kommentar i telefonen var "Måste ställa ner din cykel i förrådet... Tror ju att du är hemma varje gång jag kommer hem och ser den utanför dörren..."
Andra omgången var följaktligen ikväll. Jag träffade ju Rene i måndags och han nämnde då att varje ecolodge jag besöker förväntar sig att jag ska skriva 1-2 sidor utvärdering och rekommendationer för deras verksamhet. Okej, det kan jag väl göra, det behöver jag ju för min uppsats också... Men oj förresten, vad förväntar de sig? Tror de att jag är en expert med mångårig erfarenhet som vet exakt hur de ska få allt fixat till minimum price? *svälj* Jag är ju bara en liten student från Sverige, jag vet ingenting! Jag har ju bara pluggat i tre år, vad är det?
Ovanpå det ringde Rene i eftermiddags och sa att sex lodger är spikade, att han betalar åt mig så länge och att han redan lagt ut halva kostnaden. Och då slog det mig väl samtidigt att jag både har ett stort uppdrag framför mig som jag vill klara av, och klara av riktigt bra, men också att jag är skyldig Rene pengar, och mer pengar än jag sa att jag egentligen hade att undvara... Han sa även att han helst ville ha dem överförda till hans konto till imorgon eftersom han åker tillbaka till forskningsstationen i djungeln där han jobbar i övermorgon... Så han skulle alltså ha 12 879, 32 SEK inom 24 timmar. *svälj, igen* Började nysta i hur jag skulle göra, men eftersom det är för mycket pengar för att ta ut kontant från bankomat på så kort tid måste jag ju göra en utlansbetalning från mitt SEB-konto. Och den överföringen kostar 200 spänn och tar ju oftast en vecka...
Eftersom jag även var trött och nog är mer drabbad av höjden än jag först trott, så började tårarna falla när jag startade min dator och såg att Rasmus var online.
"Krama mig..."
Och han kramade mig så varmt och så mjukt, som alltid. Och efter fem minuters prat med honom log mitt hjärta igen och tårarna var bara lite salt på kinderna. Jag älskar honom...
Vid lunchen hemma i huset idag frågade mamí mig i alla fall inte igen om jag hade pojkvän, men däremot igen varför jag inte äter kött.
"Es vegetariana? Por qué!?!"
Hon frågade sen vad min mamí heter och jag svarade välartikulerat "Mar-ga-re-ta!"
"Marguerita!"
"No, Mar-ga-re-ta!"
"Margerite!"
"No... suck... MAR-GA-RE-TA!"
"Qué?"
"El mamá de mi padre (min farmor) se llama Gun-borg" försökte jag istället...
"Dum-boj?"
*suck*
"Okey, this should be easier: El papá de mi padre (min farfar) se llama Ar-ne!" (med tungspetts-r...)
"Ar-ne?"
"Sí!! Like carne, pero sin c!" (Som carne (= kött) fast utan c)
"Más carne?" (Mer kött?)
*djuuuup suck*
Mí profesor Martín är taoist och också vegetarian. Han säger ofta att alla ecuadorianer är si eller så, utom honom själv, han är el exceptión. Idag berättade han om olika sporter se practica (man utövar) i Ecuador. Bland annat ägnar man sig åt tjurfäktning, på det mexikanska, brutala sättet där tjuren ska dö en utdragen och plågsam död. Och så hund-... -fäktning? Nej, vad heter det? När man låter två hundar slåss med varandra tills den ena dödat den andre... Likadant gör man med tuppar. Och han som taoist och själsvän berättar om det med ett stort flin i ansiktet.
Men det värsta var när han berättade att han själv betalat för att se när man se practica golf con pollo: golf med höna. Åskådare får ge några slantar för att se när en man först gräver ner en höna, levande, i marken med bara huvudet ovanför och hur han sedan, medelst en golfklubba, svingar högt och skickar iväg hönans huvud, utan kropp, x antal meter. Sen firar man med att gräva upp hönans kropp och äta den.
Mycket annorlunda i Quito...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
