Min nästsista dag i Quito...
Känns som jag har en klump i halsen och skulle kunna få tårar i ögonen når som helst. Men det kan också vara på grund av luftföroreningarna längs med 6 de Diciembre, Colón, Amazonas och alla de andra stora gatorna som är oundvikliga när man gör ärenden i La Mariscal med omnejd. Men detta är ju min stad nu. Jag kommer att sakna den!
Ibland, när jag ska somna, kan jag för min inre syn både se och känna hur jag rör mig genom huset och gatorna i Annecy, Seattle, Karlstad, Waterloo och Guelph, Malmö och alla andra städer jag bott i eller varit i en längre tid. Hoppas att jag kommer att minnas Quito lika klart. Solen, Pichincha och de andra bergen, ljudet av bamseflygplan som dånar förbi rakt över huvudet på en, alla rum i detta huset, frukterna, SuperMaxi, affärerna längs 6 de Diciembre och Amazonas, restaurangerna i La Mariscal... Ska bara bli skönt att slippa de mörka dimmorna längs de stora gatorna...

Min kompis Moe, cykelguiden, ska flytta till Portland, Oregon på måndag för att bo hos sin gamla kompis och se om de kan starta ett gym tillsammans ovanpå vilket de ska ha sitt kontor där de kan arbeta med designuppdrag. Låter som en underbart drömmande idé och jag tror nog att de kan lyckas, men först ligger ett Green Card i vägen för Moe eftersom han inte får arbeta utan ett. Han har lyckats få ett visum till USA som gäller i 5 år. Han kan komma och gå så många gånger han vill under den tiden men aldrig stanna mer än 3 månader åt gången eller nåt sånt. Det är tydligen väldigt svårt för ecuadorianer att få ett sånt visum, men han har ändå ont om pengar och har precis lyckats skrapa ihop till denna flygbiljetten. Och så får han inte arbeta i USA under de 3 månader han planerar vara där. Får de hur det går... Men han verkar så otroligt glad och energifylld när han berättar om det, så jag kommer verkligen att hålla tummarna för honom!
Men sen kan han komma tillbaka till detta underbara hemland. Där det är sommar året runt och de mäktiga Anderna vakar över en. Avundas honom för det. Sverige är också fint, visst, men mina hemtrakter är bara tilltalande halva året... hm... Men det finns ett slut på allt, precis som en början... Så det är bara att vara glad för den tid som varit (vilket jag är! Väldigt mycket!) och se fram emot kommande äventyr! Redan börjat bubbla med en god vän på facebook om att äventyra i Kalifornien i sommar innan det är dags att vandra med mamma och våra Seattle-vänner i Klippiga Bergen i Colorado i augusti. ;) Jag har visst fallit för berg...

Träffade förresten en taxichaufför igår. Efter 5 minuters tystnad brister han plötsligt ut i glädje och börjar ställa frågor: "De donde está?", "Cuanto tiempo tiene en Ecuador?", "Se gusta el país?" osv... När jag sa att jag var från Sverige frågade han "Ah, de Estocólmo?". SHIT! Min första taxichaffis i detta land som vetat vad Sverige är OCH vad vår huvudstad heter! Jag var sjukt imponerad och fylld av respekt för denne lille man... Sen började han berätta att han bott 10 år i Spanien med sin fru och fött upp två barn där, men på grund av den dåliga ekonomiska situationen i Spanien o Europa hade de flyttat tillbaka till Ecuador för bara 3 månader sen. Barnen tyckte inte om Ecuador och ville flytta tillbaka, men själv trivdes han - fast han hade stora svårigheter att hitta i sen egen hemstad och fick stanna för att fråga om direcciones tre gånger. Han sa att han jobbat som tränare i nån kinesisk kampsport och fått åka med till OS i Beijing förra året. Där hade han och hans landsmän bott bredvid skandinaverna och han sa att de svenska kvinnorna var mycket vackra: "Muy altas!" Väldigt långa!... :) Han sa att han var nära bundis med Carolina Klüft och att Stefan Holm var en riktigt fin människa. "Så liten, men hoppar ändå så högt! Mycket respekt, mycket respekt..."

Imorse blev jag utkörd ur huset kl 10 eftersom det skulle sprayas för insekter. Mama Julieta verkar vara lite hygien- och hälsofreak, så när en lunchgäst hittade en liten insekt i salladen igår blev det stort rabalder och två maintenancegubbar från hennes hotell ringde på first thing imorse. De skulle spraya med något både i trädgården (inte ekologisk odling längre, antar jag...) och i varje rum i huset, och sen fick man inte vara inomhus på 2 timmar eftersom det luktade så starkt. Nog klokt av andra anledningar också... Nånting säger mig att den där sprayen inte direkt skulle bli godkänd av Hälsovårdsverket...

Börjat packa lite inför helgen hos Mama Hilda i Chugchilan och de två veckorna på Black Sheep Inn. Nervös! Fan, jag trodde ju att Polylepis var det sista ställe jag åkte till ensam där jag visste att det skulle finnas förväntningar på mig... Rasmuuuuuuuus!!! Kom tillbaka och följ med mig!
Okej, okej, stor flicka nu. Jag klarar detta. Och är de dumma mot mig så åker jag hem. Så det så.

Nu ska jag försöka distrahera mig med en artikel. Kapitel 5 ur Encyclopedia of Ecotourism: Ecotourism in the context of other tourism types. Riktigt intressant kapitel faktiskt! Så det så.

:)

Skriver igen så fort jag kan, om inte från Mama Hilda's i helgen, så från Black Sheep Inn så fort jag lyckats få tag i lösenordet till deras wifi... Idag är det lite mulet i Quito, men ändå: Soliga hälsningar från Anderna!

*kraaaaaam*

Oj!
Skickat rekommendationer till alla min ecolodges!
Vad ska jag göra nu?...

Men vilken härlig känsla att avsluta något man jobbat med ett tag! Fast lite tomt också... rastlöst... Anade för första gången hur det kanske kan komma att kännas när uppsatsen är klar och godkänd! Fast det kommer ju aldrig hända, det är så långt fram i framtiden så det är inte ens lönt att tänka på, haha!

...

Rasmus har äntligen tagit melatonintablett och gått och lagt sig, och antalet kompisar online på facebook har gått från 32 till 1. Den där enda är David som sitter två våningar ovanför mig. Sverige sover... Ska nog jag också snart, *gäsp*

Ansiktet bränner efter en hel del sol på det idag. Jag fick äntligen besöka Parque Metropolitano med min cykelkompis Moe. Han har lovat att ta med mig till denna stora stadspark lite utanför stan (tänk Torup, men med eukalyptusträd istället för bokar) för att cykla downhill nästan sen vi träffades i oktober, men av olika anledningar har det inte blivit av. Det blev det inte idag heller, cykeldelen alltså, men vi åkte dit ändå, köpte helnaturell juice och traskade runt i den mycket vackra - visserligen monokulturen - av höga, susande eukalyptusträd... Solen sken mellan grenarna och det var varmt. Kändes som Sverige en solig junidag... tänkte på Hartzö, cykelsemester mellan vajande åkrar och picknick i mysiga lundar.
Sommmmmmar...
Mmmmmm...
Sista kvällen på Galápagos tittade Rasmus o jag ut över vattnet och glittret och färgerna och jag sa att jag längtar till nästa gång jag får uppleva nåt liknande. Tänkte på Hartzö, med solen, ljumma vindar i ansiktet, de hårda men lena hällarna, fåglarna och havet, havet, havet... Mmmm, jag gillar havet... det enda som fattas i Lund! Och det enda som fattas på Hartzö är rapande sjölejon! :)

Okej, dags att smörja in mitt hettande ansikte och krypa till kojs. Läser Helen Keller's bok "The story of my life", skriven vid 23 års ålder. Otroligt hur hon kunde lära sig läsa och tala och till och med ta universitetsexamen som blind, döv och kvinna under sent 1800-/tidigt 1900-tal... Inspirerande!

Hoppas du sover gott just nu...

*varma kramar* från Quito

Jag mår braaaa!!

Vilken lycka att få säga och känna så! Idag var jag utanför huset för första gången på 4 dagar! Om man inte räknar de tre kvarteren till laboratoriet som gjorde min parasitundersökning. Men nej, jag hade inga bichos som det kallas. Attans... de kan man ju bota, men man kan inte bota otur... antar att jag kommer bli sjuk igen snart då...

Jag gick ett varv i La Mariscal mitt på dagen idag och fixade bland annat utskrift av 108 foton från Perú och Galápagos som jag skulle vilja sätta upp på väggen i hallen där hemma. 27 f*cking dollar! Skulle det kosta så mycket hemma tro?... I alla fall sprang jag på min vän, min enda vän i Quito! Vi skulle ha setts för lunch samma dag som jag blev sjuk så han visste att jag varit dålig. Han hade en väninna med sig och vi började prata på spanska. Han frågade hur jag mådde och om jag fått veta om jag hade parasiter eller inte. Jag tänkte på mitt nyinlärda ord bichos men mindes det inte helt rätt och råkade säga "No tengo bechos!" högt och glatt, mitt på trottoaren i middagsrusningen. "Pechos? Eh, Annika, pechos means breasts..."
OOooops... En lättnad för mig var att väninnan blev mer röd i huvudet än jag...
Marta hävde upp sitt grova garv så hon nästan grät när jag berättade om det för henne nyss... Hon hade förresten på sig en t-shirt just då, med två blå fötter från en blue footed boobie på samt texten "I love boobies"...

Lite senare såg jag att Galamountains kontor låg tvärs över gatan. Det var dem Rasmus och jag var på Galápagos med. Jag gick in och sa hur underbar resan varit, att deras schema över dagarna är härligt späckat och kul och att Marlon var en underbar guide. Tjejen bakom disken blev jätteglad och sa att hon skulle hälsa Marlon från oss. Hon hade hört att han skulle komma till Quito snart för att hälsa på sin andra son och sin fru, men visste inte hur sonen mådde. Måste skicka marlon ett mail innan jag verkligen glömmer bort det...

Oooo! Två underbara mail fick jag idag! De var från chefen Chefen av Maquipucuna samt frun till chefen Chefen för Alándaluz, två av mina ecolodges. Båda tackade varmt för de rekommendationer jag skickat, med snälla lovord. Jag blev otroligt glad och plötsligt jättesugen på att arbeta vidare med uppsatsen! :D Jobbade faktiskt på den igår, så nu är the spell broken: jag kan öppna Word utan att det gör ont, jag blir blind eller dör av tristess! WohOoo! Datorn ska definitivt med till Black Sheep Inn på fredag!

En bra dag det här! Fast jag fick komma hem från stan tidigare än beräknat eftersom det började ösregna och jag frös... Åt lunchmacka på mitt favoritställe El Rey också! Har fortfarande kvar smaken i munnen. MJAMS!

;)

P.S. Under halvtimmen sedan jag la upp detta inlägget har jag hört Marta i köket säga "Pechos! Muahahahaaaa!" säkert tio gånger...

Idag mås det äntligen bättre, wohooo! Och jag har blivit tillåten att äta laktos - i form av ost på pizza! Varm mat! Najs! :)

Jag blev uppiggad igår av först ett entimmessamtal med finaste Rasmus på Skype, sen ett jättegulligt mail från en god vän och därefter av kvällens gäster. Mamma Julieta fyllde ju 50 igår, men istället för med sina egna vänner fylldes huset av 16 universitetsstudenter från lilla Tacoma i Washington state, strax söder om Seattle. Det var hennes make Oswaldo som bjudit hem dem, eftersom han är involverad i flera amerikanska universitet och gärna stöttar studenter som har en miljöinriktning på sin utbildning. Dessa studenters professor och Oswaldo har haft ett mångårigt samarbete, så det var inte första gången en amerikansk skolklass fyllde Casa Muñoz. Två saker var extra roliga med kvällen: först fick vi hjälpa till att göra varm chokladsås från nyplockade ekologiska chokladbönor! De ska rostas, skalas, malas och sen blandas med vatten, mjölk, lite vanilj och lite till i en varm panna - sen är det klart! Det blev efterrätten, ovanpå minibananer och vaniljglass... *sssschlurp!*
Medan vi brottades om att få hjälpa till var det en tjej som sa "Va hättä do?". Hon hette Emma och visade sig ha en svensk mamma från Nyköping av alla svenska städer! Jag sa att vi har vårt sommarställe i skärgården utanför Nyköping och sen var vi bästisar! ;)

Emma var jättetrevlig, chokladen doftade underbart, och tack och lov fick jag äta i köket (och inte vid det artiga fina bordet där man inte riktigt kan gå på toa när man vill...) tillsammans med Julieta I och II samt en vän till familjen som hette Vladimir. Fullblodsecuadorian - men faktiskt inte från kusten! ;) Han förstod efterhand att jag inte var helt bra i magen och inte kunde äta vad som helst, och efter att ha berättat lite om att jag hade haft min pojkvän på besök i en månad så pekade han på min efterrätt och sa "Är det där verkligen bra för barnet?"
Öööööh... va?
Sen när är inte choklad bra för ett foster?
Och nejnej, jag är inte gravid... Men innan jag nekade detta faktum sa även Marta att hon trodde att jag var gravid när jag vaknade med magont strax efter att min pojkvän varit här. Inte så konstigt egentligen, med tanke på att en försvinnande del av befolkningen i Ecuador verkar känna till preventivmedel...

Men Vladimir frågade också varför jag och Rasmus inte var gifta om vi nu bodde ihop?
Jamen i Sverige gör man ju tvärtom! Man träffas först, är ihop i några år, kanske skaffar ett barn eller två - SEN gifter man sig. Om man inte redan har skilt sig o hittat nån ny... Vladimir gjorde stora ögon, och de höll på att trilla ut när jag fortsatte med att berätta att man gifter sig en 2-3 gånger, så familjerna blir jättestora och tämligen komplicerade. Familias más grandes que aquí! Större familjer än i Ecuador! Har för mig att en av min brors tidiga flickvänner hade typ 17 syskon, men knappt nån hade samma mamma och pappa... Undrar ofta om det är möjligt att älska någon hela livet. Och bo tillsammans hela livet... Förr i tiden var man ju stuck med den partner man hade, men idag när vi kan välja och välja igen i Sverige verkar majoriteten av äktenskapen inte hålla. Jag vill inte skilja mig! Jag hade så gärna velat vara gift med samma person i 40-50-60 år! Det är så vackert! Julieta och Oswaldo har varit gifta i 30 år i år och ger fortfarande varandra en varm kyss varje dag! Pratar och skrattar tillsammans... Men ma nmåste väl räkna med att kärleken förändras över åren antar jag, precis som man gör det som person... Det kan ju inte vara likadant hela tiden eftersom allting förändras! Och om man upptäcker att man inte är lycklig tillsammans med någon så är det ju onödigt lidande om man skulle tvinga sig att hålla ihop... onödigt för båda...
Antar att det inte går att veta om man kommer att tillbringa hela sitt liv med någon. Vad som helst kan ju hända... Olyckor och sjukdomar inte minst... Värst är väl det man inte kan kontrollera eller lösa genom att diskutera... Innan brukade jag tänka att eftersom jag inte kan veta om jag kommer att skiljas så ska jag aldrig gifta mig. Och för att inte såra eller såras skulle jag aldrig låta någon komma nära. Men det är ett tomt liv. Ett grått liv. För när man låter andra komma nära kan de lysa upp ens själ. De finaste människorna jag känner har jag träffat sen jag började våga öppna upp mitt hjärta. Och även om vi aldrig träffas mer så kommer minnet av dem att fortsätta lysa upp min själ och blåsa hopp i mitt hjärta. Man måste våga, så är det bara... När jag tog studenten bestämde jag mig för att försöka börja följa talesättet "Man ångrar bara det man inte gjorde"... så länge man inte råkar illa ut that is! ;) Visst är det läskigt, but what's there to loose? Hela sig själv känns det som, men man har samtidigt hela sig själv att vinna!

Vackert, eller hur?

:)

Jag ler mot regnet...

Ursäkta språket, men det var ju själva faaa-a-aaan...
Jag har blivit magsjuk igen. Fjärde gången - om inte femte, har tappat räkningen... - sen början av november som jag mår dåligt o får ligga till sängs i några dagar! Inget illamående o kräkningar denna gången tack o lov, men ajajajmagont och förbannat envis diarré... Kvinna: föreställ dig din värsta mensvärk * 10, Man: föreställ dig att du blir sparkad på ditt känsligaste ställe, fast smärtan är i magen och går inte över efter en halvtimme... Jag är arg på magsjukor vid det här laget! Så även om kanske fokus börjat komma tillbaka, eller nåja, åtminstone en inre bild av hur jag dubbelklickar på Word, så kan jag inte fysiskt sitta upp vid bordet med datorn framför mig... I någon film jag såg för längesen var det en kille som andades ut på en fönsterruta och skrev i sin kondenserade andedräkt: Bored Beyond Belief...

Rasmus har kommit hem ordentligt och har redan hunnit med sångrep och 5-timmars brädspel. Det suger i mig så gärna jag hade velat åka hem nu... Han var på Times Square och frös i en timme tillsammans med några hundratals människor, och fick se Obama på storbild lägga handen på bibeln och svära in sig i Vita Huset. Han letade efter affären Nintendo World i tre timmar, men upptäckte att den gjorts om till ett gigantiskt Toys R Us... Visserligen coolt med ett life size Barbiehus och en jätteT-Rex som tjöt och rörde på sig! Vet inte hur många donuts han åt, det pratade vi inte om, men det var säkert några stycken... ;) Han hittade en massa rolig mat, som t.ex. ostspray och nya smaker på fat free, sugar free JellO också.

Min prins...

Jag såg just på filmen Happy Feet på min laptop (liggandes på sidan i sängen med datorn ställd på ända...). Så underbart glad man blir! Skrattade många gånger... :) Men mycket intressant i den också; grupptryck, rädsla för vad som är annorlunda, viljan att passa in, samt människans överfiskande av haven... Fick mig att känna att jag gör rätt som inte vill äta fisk. Fast under Rasmus o min resa nu i Peru och Ecuador så var det inte alltid helt lätt att hitta vegetariska alternativ, så det blev fisk några gånger ändå. Men gud så himmelskt den smakade!... Jag älskar fisk! ... fan...

Idag fyller mamma Julieta 50 år! Hon bryr sig inte så mycket om sista siffran så länge den första siffran är densamma, men att byta årtionde: Ayayay!! Men hon har verkat glad idag och håller nu på att förbereda en middag för 20 pers tillsammans med Marta. Nytt födelsedagsfirande för mig är att man äter frukost tillsammans med släkten. Det gjordes idag, iaf med familjen och gamla Mami. Färskt bröd på silverfat, tre sorters marmelad - och en gigantisk choklad- och russintårta! Jag såg resterna när jag kröp ut i köket vid 11:30... Jag kom äntligen på att jag vill ge mama Julieta en stor leksaksdinosaur som hon kan ställa i sin köksträdgård! Trädgården var precis ny när jag kom hit i september och vi pratade ofta om hur den hade växt och hur det såg ut som Jurassic Park i miniatyr. Så en dinosaur eller två mellan plantorna vore ju jättekul! Men jag tänkte leta upp dem i torsdags och då vaknade jag sjuk, så det har varken blivit dinosaur eller bok eller blommor eller nånting! Bara en kram... men hon får bli överraskad i efterskott...

Nu ska jag försöka dra på mig mina löst sittande träningsbyxor och gå ut i köket för att se på när Julieta I och II gör empanadas! Får se hur länge jag kan stå upp...

;)

Inte öppnat dokumenten på datorn som har med min uppsats att göra idag heller... Men jag har läst flera sidor i The Ecolodge Sourcebook! :D Är i tankarna med Rasmus och undrar spänt vad han hittar på i New York. Var han på Times Square idag när Obama presidentinvigdes? Hur länge hängde han i Nintendo World-affären? Hur många donuts på Dunkin Donuts har han ätit?... ;)

Galápagos!!!

Galápagos var helt fantastiskt! Var ska man börja??
Skärgården består av 13 större öar, 6 små och en herrans massa småpluttar, vilka alla har bildats över en så kallad hot spot; en plats i jordskorpan utanför kontinentalplattsgränserna, där magma strömmar ut. Eftersom kontinentalplattan långsamt har flyttat sig ovanför denna hot spot har öarna bildats som i ett band. Precis som de hawaiianska öarna! Ön San Cristóbal, med huvudstaden Puerto Baquerizo Moreno, ligger längst bort i sydost och är den äldsta ön med ca 4 miljoner år på nacken (en fis i rymden ur geologiskt perspektiv). Mot nordost blir öarna allt yngre och den största ön, Isabela, är bara ca 700 000 år gammal! Blöjbarn! Magman som skapat öarna kommer upp som lava ur diverse vulkaner; bara Isabela har 5,5 stycken (en vulkan har rasat ut i havet så att bara halva kratern är kvar...)! Senaste utbrottet var i maj 2008, så öarna skapas fortfarande! HÄFTIGT!

All mark man går på är således stelnad lava av varierande ålder, men det finns även underbara stränder som skapats av korall. Sanden är så mjuk och soluppvärmd och underbar! ... njuter lyrisk... :) Rasmus o jag flög från Guayaquil på morgonen den 11 januari efter att ha fått vårt bagage genomsökt för olämpliga organismer och betalat $6 i flygplatstaxa (om man ska utrikes får man punga ut med $32... per person!). Vi landade mitt på dagen (en timme efter the mainland; GMT -7) på San Cristóbal och blev tilldelade en helt otrolig kille som guide! Han hette Richard, var född o uppvuxen på Galápagos, men förde sig och talade som värsta amerikanen! Han avslutade sina meningar sjungandes låttexter, var yvig i rörelserna och talade högljutt med en vokabulär som mest inbitna California-surfare. Men så sa han också att han lärt sig språket genom att hänga med surfande USA-turister... Han var så långt från en biologiintresserad patriot man bara kan komma, men han var ju tämligen underhållande! Lite Steve Irwin över honom... Ganska mycket faktiskt... Han visade oss runt under eftermiddagen och tog oss upp på en klippa med utsiktsplats som heter Cerro Tijeretas (Fregattfågel-kullen). Därifrån fick vi underbar utsikt över bukten där skeppet Beagle först ankrade upp med unge Charles Darwin ombord. Killen var faktiskt bara på Galápagos i fem veckor och hans bok Origin of Species handlar till bara 1% om öarna! Men han är cool ändå... Nere i bukten såg vi några turister som badade och snorklade och det såg helt underbart ut. Men så la Richard märke till en haj som kom in i bukten med långsamma svajande rörelser på stjärtfenan... Den letade sig fram mot kanten av bukten, troligtvis sökandes efter själejon till middag, men så styrde den plötsligt rakt emot den enda snorklande turist som var kvar i vattnet. Han hade huvudet neråt hela tiden och simmade rakt ut från den lilla bryggan där kompisarna var, han hörde varken våra rop eller skulle hinna simma tillbaka till land innan hajen var framme. Hajen var stor, en Galápagoshaj på säkert 3 meter och den väjde inte från sin kurs... men så plötsligt, med bara kanske 5-6 meter kvar till turisten, gör den en 180-graders kovändning och simmar iväg... Mitt hjärta dunkade verkligen fort och jag var så lättad, men Richard bara garvade högt, dunkade mig i ryggen och började prata om fregattfåglarnas parningsbeteende... *pust*

Vi fick njuta av vår första solnedgång på en liten strand på väg tillbaka mot stan. Det var fortfarande ganska kallt i vattnet eftersom Panamaströmmen med sitt varma vatten inte nått öarna än (vanligtvis januari - maj), men vi hoppade i ändå. Sjölejonen hängde mest på norra änden av stranden, medan tiotalet människor var på södra änden. Men sjölejonen skvalpade runt på stranden och simmade smidigt fram och tillbaka i vattnet, så integrationen var ganska total. The locals som badade verkade nästan rädda för sjölejonen och ville inte bada med dem. Om de kom för nära sparkade de vatten eller kastade sand mot sjölejonen, vilket för mig verkade väldigt konstigt... Enligt Richard har ett sjölejon aldrig attackerat en människa, mer än nafsat lekfullt efter dem! Denna afton märkte vi också tydligt både hur starkt sjölejonen luktar av salt och ruttnande fisk samt hur otroligt likt de låter rapande människor! Hanarna häver upp värsta ölrapen, medan honorna låter mer hesa samtidigt som de rapar. Rasmus o jag kunde inte låta bli att härma dem under resten av vår vistelse bland öarna, vilket ibland blev lite pinsamt om vi glömde att vi för stunden var bland folk... ;)

Nästa dag åkte vi på snorkelsafari och fick dels simma med havsleguaner vid Isla Lobos och sen med hajar kring Kicker Rock. Vi var väldigt ivriga att komma i vattnet, trots bara badkläder och mulen himmel, och så coolt det var! Underbara fiskar, som tagna direkt från en akvarieaffär, nyfikna sjölejon som gled omkring oss som isbitar i en varm stekpanna, och högfärdiga havsleguaner som stelt gled ner i vattnet för att äta alger från stenarna! Vi snorklade i över en halvtimme med vår guide Renato som samtidigt tog en massa foton med sin kamera i undervattensskal, medan kapten Avokado (Aguacate!) och hans matros följde guppade efter oss i motorbåten. Det var svårt, men jag drog mig upp i båten på grund av kyla, medan karlarna snorklade lite till. När vi en liten stund senare kom till Kicker Rock hade vi inte hunnit återhämta oss från nerkylningen i vattnet, så både att vattnet var kallt och att det skulle vara hajar där nere gjorde att både Rasmus o jag tvekade några gånger innan vi plumsade i igen... Det första vi såg genom våra cyklop var hur 4-5 Galápagoshajar rörde sig elegant genom vattnet 5-10 meter under oss... HUPP! var det enda jag kunde tänka medan jag försökte kväva min flyktreflex... Jag tvingade Rasmus att hålla mig i handen medan vi simmade vidare in mellan de två vertikala bergssidorna på den kluvna ön. Hajarna höll sig i bakgrunden och vi kunde lite mindre nervöst beundra de fantastiska växter och koraller som fanns längs bergsväggarna under vattnet och de färgglada fiskar som dök upp. Men denna snorklingsrundan blev kort eftersom vi båda frös för mycket (samtidigt som tanken på hur nära hajarna var inte ville försvinna)...

Vi hoppade sen till ön Santa Cruz, med Galápagos största stad Puerto Ayora, där vi fick guiden Marlon som höll oss sällskap de följande 4 dagarna. Han var en underbar människa som verkligen öppnade sig för oss och verkade ha roligt med oss! Han berättade att han växt upp på Santa Cruz och nu var gist och hade två små pojkar. Mael, 5 år, hängde med oss på några utflykter, men 3-åringen och mamma var i Quito eftersom pojken var sjuk. Han hade fått någon slags hjärnsjukdom sent i höstas och var nu som ett autistiskt barn; knappt kontaktbar, hade ofta vredesutbrott och var utan talförmåga. Han hade svårt att röra sig också och fick nu sjukgymnastik varje dag... Så oerhört tufft, både för honom och för föräldrarna... och för Mael som på många sätt mist sin bror... Men Marlon verkade hoppfull och berättade till exempel att hans fru ringt från Quito och sagt att sonen log för första gången nyligen! Under våra dagar tillsammans bestämde sig Marlon för att ta med sig Mael till Quito snart för att hälsa på, nu när det ändå var lågsäsong på turistandet. Om jag bett hade jag bett för Marlon och hans familj och att sonen blir frisk snart och helt återställd...

Marlon var precis den guide man önskar sig! Han kunde otroligt mycket om öarnas geologi, biologi, ekologi och historia, han berättade bra och var väldigt rolig och sympatisk! På Santa Cruz visade han oss bland annat Charles Darwin Research Center där vi bland annat fick se Lonesome George som är den sista av sin ras av landsköldpaddor från ön Pinta, och jättesköldpaddan Diego som tagits tillbaka till Galápagos från San Diego Zoo för att hjälpa till med uppfödning av hans utdöende art. Av Diegos sort hittades bara 14 stycken, men med uppfödningsprogrammet har nästan 2 000 miniDiegosar förts tillbaka till sin ö (Española tror jag att det är...)!
Sist på det smockfulla programmet stod ön Isabela, den med 5,5 vulkaner. Den är störst, men dess enda samhälle, Puerto Villamil, är den mest sömniga lilla miniby du kan tänka dig! De få gatorna består av fin sand och det finns bara ett fåtal hotell och bara 3 restauranger. Så skönt att se att den relativa utveckligen efter turismboomen inte har exploderat på precis alla bebodda öar... De coolaste och snyggaste gatlampor jag nånsin sett fanns här: gjorda av smala trädstammar! En hel smal trädstam / tjock gren med en klotlampa uppepå: så stiligt!
På Isabela besökte vi bland annat Muro de las Lágrimas (Tårarnas mur), vilken byggdes av fångar under den tid det fanns ett fängelse på ön; 1946-1959. Muren är nästan 10 meter hög och på sina ställen 3 meter tjock, och byggdes helt utan murverk, bara sten på sten på sten. Flera fångar dog antingen av att de halkade och trillade ner, eller att muren rasade över dem. Eller att fångvakterna slog ihjäl dem eller skjöt dem. Eller så svalt de ihjäl... Fy fan...

Heldagen vi hade på Isabela spenderades mycket till häst! Vi blev skjutsade en bit upp på Volcán Sierra Negra till en liten gård där vi bytte hästkrafter mot hästkraft. Rasmus sa att han aldrig ridit förut och själv har jag bara gått på voltige när jag var 6-7 år och sen hängt med mellanstadiebästisarna i stallet för att de red - men det gick bra ändå! Hästarna visste vart de skulle och en man från gården red med oss. På väg upp mot kraterkanten var det tämligen geggigt, men hårt under, så hästarna halkade till lite titt som tätt. Rasmus hade dock otur och hans häst halkade så illa vid ett tillfälle att den la sig på sidan i geggan med halva Rasmus under! Båda klarade sig fint med lera som värsta åkomma, fast Rasmus fick lite ont i högra tummen och undrade om han stukat den. Mitt vänstra långfinger gjorde fortfarande ont sen jag stukade det i nationalparken Cajas den 28 dec, men eftersom Rasmus gjorde illa sin högra tumme så kunde vi fortfarande hålla handen med min högra respektive hans vänstra! Vilken tur! :D
Efter 45 minuter till (spännande!) häst kom vi upp till kanten på kratern som är världens näst största! Sierra Negras krater mäter ca 10 km i diameter och dess nära botten är helt täckt av svart, stelnad lava. Imponerande! Vi klev av och lät hästarna vila medan vi vandrade vidare med Marlon mot vulkanens nordöstra sluttning. Här fanns stelnad lava från många utbrott och den hade formats på så många olika sätt! Det var helt fantastiskt att vandra i detta tyst arga månlandskap och se hur lavan stelnat som i ett fotografi av rinnande, forsande, bubblande vatten. Vid ett ställe fanns ett vattenfall av lava, men det hade ju stelnat mitt i fallandet! Som om någon stoppat klockan... Eller som om vi gick inuti en pausad film som när som helst skulle kunna börja rulla igen! Underbart fascinerande! Foton från hela Galápagos - och resten av vår resa! - finns via länkar ute til höger! Titta gärna!
Efter medhavd lunch under ett gigantiskt träd tillbaka vid kraterkanten, red vi nerår igen. Vid den lerigaste och brantaste passagen hoppade Rasmus av och sprang tillbaka till gården istället...

Vi snorklade flera gånger, var häftigt nära sjölejon, blue footed boobies, pelikaner, hajar och leguaner, leguaner, leguaner... Det finns så mycket att berätta och så mycket fantastiskt vi fick uppleva, men allt går inte att skriva om här. Jag är otroligt glad att vi fick möjligheten att åka till Galápagos, något jag drömt om sen jag var liten, och jag kommer aldrig att glömma det så länge jag lever...

:)

Jag är tillbaka bland mina rutiner i huset;

- vakna ensam
- frukost i köket
- sätta på datorn och koppla upp mig på internet
- Paus då Marta serverar lunch och hela familjen är samlad runt det runda bordet, soppa till förrät, ris och nånting till huvudrätt
- Eftermiddag antingen tillbaka till datorn eller ut på ärenden
- Det blir mörkt ute
- Jag sitter vid datorn några timmar till
- Går och lägger mig ensam

Känner mig inte i toppform direkt, men kom på att jag kanske har lite höjdsjuka. Har ju varit vid havsnivå i en vecka, så trötthet och huvudvärk kanske kan förklaras av det. Eller så saknar jag helt enkelt Rasmus med hela min kropp också... Imorgon ska han försöka vara på Times Square och se presidentinvigningen av Obama på storbildsskärm. Kommer nog vara ganska smockat med folk. Automatiskt känner jag hur min armbåge rycker till, som för att trycka handväskan mot kroppen eftersom det är risk för ficktjuvar i folkmassor...

Fick mig en tankeställare/näsbränna idag. Marta har tjatat om att hon vill att jag ska komma hem till henne och hälsa på. Jag har oftast glömt bort det, eller inte haft möjlighet att göra det på grund av mycket att skriva/läsa eller helt enkelt för att jag inte varit hemma när hon gått för dagen. Rasmus o jag tänkte försöka hälsa på henne i helgen, innan Rasmus skulle åka härifrån, men då kunde inte Marta. Imorse var hon på mig igen, men denna gången la hon till: "Du säger att du ska komma men du kommer aldrig. Jag tror inte att du kommer att komma. Och det är för att jag är fattig!". Jag frös till och undrade om jag verkligen fattat vad hon sa. "Es por que estoy pobrecita!"... *svälj*
Tror hon verkligen det? ... Eller ännu värre: Är det så?
Neeej, jag känner mig inte direkt sugen på att hälsa på henne dels för att jag nästan alltid är trött på kvällarna och inte orkar vara så social, dels för att jag har svårt för att förstå henne och känner att det skulle kunna bli väldigt obekvämt och krångligt att följa med henne. Och dels för att hon är tämligen påfrestande att vara med. *suck* Ska jag ta mig i örat och följa med? Jag vill ju egentligen det. Men när? Vi går om lott på varandra hela tiden! Fan... Okej, jag ska verkligen försöka! Denna veckan! Iaf innan jag åker till Black Sheep Inn! Så det så!...

Tog mig en promenad i eftermiddags. Skönt att komma utanför dörren även om det första man möts av är ett stort svart avgasmoln bakom en buss. Som alltid tittade jag lite lätt efter kompisar o bekanta ansikten. Men kompisarna från språkskolan är ju inte här längre och utöver dem känner jag bara en i Quito och chansen att springa på honom mitt på en måndag är väl inte direkt jättestor. Jag gick till det stora shoppingcentret jag besökt några gånger med David. Har aldrig gått dit innan och var inte säker på var det låg, och efter några kvarter kom jag på att jag inte hade någon karta heller... Men jag hittade dit, igenkännandes landmärken på vägen. I know Quito! :) Köpte svart och gul tråd för att sy fast tygmärken på min vandringsryggsäck. Har samlat på mig några under månaderna här, men varken haft nål eller tråd. Nål fick jag gratis av en snäll tant på en marknad i Guayaquil, då jag fått hål i fickan på mina byxor, men tråden räckte bara till den lagningen... Jag letade även efter Ira Levin's bok Pojkarna från Brasilien, men på spanska, åt mamma Julieta eftersom hon fyller 50 på fredag. Min mamma fyller 60 i februari och deras respektive äldsta barn är lika gamla... Men jag gillar min mamma mest ändå... ;) Boken är ruskigt bra och har att göra med Hitler. Tänkte att Julieta skulle kunna gilla den eftersom hon är väldigt intresserad av Hitlers levnadshistoria och psyke. Vi satt i köket igår och pratade i två timmar, mest om Hitler, men om lite allt möjligt. Julieta berättade också då att förra veckan gav president Correa klartecken åt oljebolag att börja borra efter olja i nationalparken Yasuní. Sani Lodge ligger på andra sidan floden från parken och Napo Wildlife Center ligger innanför. Nationalparken är fullständigt enorm och klassad av UNESCO som Biospehere Reserve på grund av sin extremt höga biodiversitet. Regeringen gav förslaget att andra länder i världen ska tillsammans betala Ecuador den beräknade vinst de kan få från oljan, i utbyte mot att de inte rör nationalparken, men jag antar att inga länder nappade... Förvånad att UNESCO inte sagt nåt! Men the native tribes som bor i området protesterar och ska annordna en demonstration här i Quito denna veckan. Julieta har lovat att säga till mig när den är om hon får reda på det...

De hade inte haft Pojkarna från Brasilien i bokhandeln sedan 2002 och ville inte beställa nån heller, så mitt besök där blev kort. Tvärs över gatan från shoppingcentret El Jardin (Trädgården) ligger den gigantiska parken Las Carolinas. Jag har bara åkt förbi den innan, men nu tog jag mina första trevande steg in i den lummiga, friska praken. Hittade dammar med trampebåtar, lekplatser, picknickande par och ett stort område med fotbollsplaner, gruskullar för BMX-cyklar m.m. Jag hade bara hunnit en liten bit in i parken innan en herrelös hund sprang fram till mig. Den viftade på svansen, ställde sig på bakbenen mot min mage och la sig sedan på marken och rullade runt! Otroligt! Som om någon lärt den att göra det för att jag skulle ge den pengar som den sen skulle springa tillbaka med till sin husse! Men ingen husse verkade vara i närheten, och när jag började gå hängde hunden efter. Den jagade upp några duvor och kom sen tillbaka, den snodde en fotboll från en far och son, men kom sen tillbaka, rotade runt bland lite sopor och kom sen tillbaka. Det var precis som om jag var dess matte och jag kände hur jag fylldes av glädje inuti och hur mina tunga mungipor hissades upp. Underbart! Solen sken, fåglarna kvittrade och alla människor vi mötte på stigen log mot oss! Jag fantiserade om att locka med den hem, tvätta den, låta den sova över mina fötter och gå ut med den varje dag! Jag njöt...
Jag gav inte hunden någonting, jag klappade den inte ens, men den följde ändå med mig hela vägen runt parken (45 minuter!) och till och med ut ur den, ut bland trafiken, när jag väl vände hemåt. Men då var det som om något snapped i huvudet på hunden och den började springa efter motorcyklar, körskolebilar och bussar och skälla som attan! Tänkte att den antingen blivit påkörd eller skrämd av ett dito fordon tidigare, eller att den kanske ville skydda mig mot vad den trodde var ett hot... Eller så var den bara tossig... Den satte av som en skällande raket kanske 10-15 meter, men sen slutade den tvärt och kom skuttande tillbaka. Jag var verkligen orolig för att den skulle bli påkörd eftersom den sprang t.ex. rätt ut i en stor korsning, och ville sen ta sig tillbaka till mig tvärs över gatan när bilarna började köra... Jag föll för hunden, och när jag gick in på Supermaxi för att köpa yoghurt och kamomillte plockade jag även upp två bullar åt den, men när jag kom ut igen, ivrig att ge min present, så var hunden borta... Kikade efter min kompis i alla gathörn och gick långsamt hemåt, men nej... Och så var jag ensam igen...

Oj, mycket hund!
Men jag älskar hundar! Och denna var så fin...

:)

Jag skulle ju berätta om Galápagos, ju! Men nu blev detta inlägget så långt att det får vänta till imorgon...

*varma kramar* och *slick på kinden*

Herrejisses,
jag har suttit på facebook i sex timmar nu... Rasmus åkte imorse och vår gemensamma resa i Ecuador o Perú är över, så jag har känt mig lite vilse idag och inte vetat vad jag skulle hitta på. Och så gick vi dessutom upp kl 4 imorse eftersom Rasmus flyg till Panamá gick kl 7, så hjärnan har inte varit helt skärpt heller - perfekt tillstånd för att slöa bort timmar på fejjan!

Vilken otrolig resa vi har varit på!
Kom hem i förrgår kväll från Galápagos och tillbringade nästan hela gårdagen inomhus av tre anledningar: 1) Det ösregnade ute precis hela dagen, 2) att packa upp våra två ryggsäckar, fördela vad som skulle stanna här, vad som skulle med Rasmus hem och vad som skulle tvättas tog sin lilla tid, samt 3) vi hade båda diarré... Vi har hållit oss helt friska och orånade under hela vår resa, men på sista flyget hem till Quito var kanske inte flygplansmaten så hipp... Men vilken taiming!

Sist jag skrev hade vi just beundrat Titikakasjön över dagen och smort in o smort in o smort in oss med solskyddsfaktor 50. Det blev nattbuss igen, från Puno till mångmiljonstaden Arequipa, där vi hann sova 45 minuter på ett hotell innan vi plockades upp för nästa utflykt: två dagars omkringskjutsande i området runt Colca Canyon. När vi åkte på taktåget genom Ecuador hade vi sällskap av två blonda tyskor som vi senare förstod var ett par. Under vandringen längs Inkaleden blev vi goda vänner med ännu ett lesbiskt par, som är från Santa Barbara i California. Och nu under tvådagarsturen satt vi längst bak i minibussen bredvid ett jättegulligt gaypar från Bogotá, Colombia. Kul! Jag spottade alla tre paren ganska snabbt under vår bekantskap och försökte få Rasmus att tro på min teori, men han var mer tveksam till hypoteserna. Intressant! ;) Colcakillarna var iaf jättetrevliga och vi pratade och skrattade en hel del på haltande spanglish under turen. Vi fick även vårt tillfälle att bada i varma källor, vilket jag hade hoppats att vi skulle hinna med redan under de första dagarna i Ecuador, men som hindrades av min magsjuka. Den varma källan vi fick njuta av fanns 3 km utanför byn Chivay där vi sov över, och var så vackert beläget i en djup dal. Det fanns en återuppbyggd pre-Inka site väldigt nära, men efter att ha upplevt Machu Picchu verkade den väldigt B och tillrättalagd. Vad som var coolare var att den var omgärdad av blommande kaktusträd, något både Rasmus o jag häpnade över!

Själva Colca Canyon är en enda lång dalgång med branta väggar. Största skillnaden mellan dalbotten och bergstopp mäter över 3 000 meter: mer är dubbelt så mycket som Grand Canyon i USA! Det finns några små samhällen där canjonen inte är så djup, och människorna där odlar fortfarande grödor på de terrasser som byggdes under Inka- och Pre-Inkatiden. Vi kom dit för att beundra landskapet, men också för att se de sällsynta Andiska (Andianska?) kondorerna. Efter 1,5 timmes väntetid i stark sol, kylig vind och vandrandes upp och ner längs den korta lilla turistpromenaden behövde jag gå på toa. Det började också bli dags att återsamlas för att åka vidare, så Rasmus följde med mig mot parkeringen. Då plötsligt hör vi ett sorl från folkmassan, vi vänder oss om, och visst är en jättekondor svävandes bara några meter ovanför de lyckoberusade människorna! Rasmus mer rusade än sprang tillbaka för att få en närmare titt, men den hade redan glidit iväg lika smidigt och tyst som när den kom. Jag hade snubblat (igen...) och kört ena knät i backen så jag kom haltandes efter, men fick också se en liiiiiiiiiten, liten kondor sväva långt där nere... Frihetskänsla...
Tillbaka i en liten by som vi passerade på vägen in i canjonen, kunde vi för några välgörande slantar bli besuttna av en uv, en falk och en andisk örn, samt klappa en vit llama och en brun alpaca. Fåglarna sades ha blivit hittade som små och blivit "räddade" av människor från byn. Nu användes de som inkomstkälla och skulle inte kunna klara sig på egen hand i det vilda längre. Det var fantastiskt att få se dem så nära och känna deras otroligt starka, men samtidigt känsliga, klor genom tröjan, men jag kunde inte låta bli att fundera på om jag gjort något dumt som turist genom att sponsra denna verksamhet med mina eftertraktade soles...

Vi tillbringade en dag i Arequipa, Perús näst största stad, med att vandra genom gatorna, äta glass och se stadens otroliga yta från en utsiktspunkt på en liten kulle. Där uppe fanns en utställning på ett litet torg med teckningar som folk från hela världen hade gjort. Teckningarna berörde klimatförändringen, vårt ohållbara användande av naturresurser och både höjningen av havsnivån såväl som utbredandet av torka. Sverige var representerat, tillsammans med flera sydamerikanska länder, sydostasiatiska länder samt, i stort antal, Iran. Verkligen intressant att se att folk i så många länder är medvetna om vårt ohållbara leverne och den ojämna fördelningen av resurser som samtidigt sinar - samt att utställningen var här i Perú. Bra att medvetenheten sprids, men synd att det är medvetenhet om en så svår, sorglig sak...

En sista tur med nattbuss (de senaste två inte alls lika behagliga som den första, tyvär...) tillbaka till Cusco ("där allting började", typ...), och kort besök på hotellet som vaktat vår kvarlämnade väska. Där, före ottan, mötte vi en man från Lima som har bott o jobbat i Oslo de senaste 8 åren, och vi delade taxi till flygplatsen eftersom vi skulle med samma flyg till Lima. Han var trevlig o uppåt och lät som en äkta, glad norrbagge! ;) Rasmus o jag fortsatte direkt till Guayaquil och kände hur musklerna slappnade av i värmen på kusten. 10 dagar utan extern värme tär på krafterna! Vi checkade in på samma hotell igen, gled runt bland de välkända gatorna, besökte parken med alla leguanerna (fast mer nervösa för stinkande down pour denna gången...), hann gå igenom email och åt på vårt stammisställe: en kinarestaurang nära vårt hotell som visar film på TV. Nästan roligare att sitta med ryggen mot TV'n och betrakta alla ätande gäster som stirrar på filmen och rycker till samtidigt när det händer nåt läskigt!...

Så, på morgonen den 11 januari, var det dags... Upp kl 8:30, klä på sig o hiva upp ryggsäcken på ryggen, och fånga en taxi till flygplatsen: det var dags att åka till Galápagos!

Men för att detta inlägget inte ska bli för långt (och för att mina ögon går i kors) så skriver jag om det imorgon...

;)

Kolla gärna in nya foton via länkarna ute till höger!

Saknar Rasmus...

/anka

HOLA!!

Varma hälsningar fran Peru! Rasmus o jag har nu natt Puno o tillbringat dagen pa Titikakasjön; världens högst belägna navigerbara sjö. Vad betyder det egentligen? Kan man inte navigera pa andra sjöar som ligger högre? Hm... Den var iaf imponerande stor, kan tänka mig natt i storlek med Vänern, dvs man ser inte fran ena sidan till den andra. Vattnet var fantastiskt kallt, typ +5 grader eller sa, men oj som det sag ut som Grekland! Vi besökte ön Taquile o den var precis som en liten grekisk ö med böljande kullar fulla av odlingar, mycket stenrösen och väldigt torr, rödbrun jord. Solen sken fran en klar himmel hela dagen vilket gjorde att det kändes som Grekland ocksa, men sa fort man kom in i skuggan pamindes man om att man var pa 3 800 möh i de peruanska Anderna istället... Rasmus o jag anlände med nattbuss fran Cusco kl 5 imorse o blev körda till ett hotell där vi kunde äta frukost o lämna vandringsryggsäcken över dagen. Sen blev vi upphämtade kl 6:45 o fick aka bat med 20 andra turister ut till de flytande öarna som Titikakasjön ocksa är sa känd för. Dessa öar är byggda av utskurna jordkuber som bundits ihop och täckts med en sorts vass (tror jag) som heter totora. Urinvanarna har bott pa dessa flytande öar sen innan Inkatiden (ca 1200-1534) och använder totora till allt: öar, väggar, tak, madrasser, vävning och för att äta. "Tastes like asparagus" sa var guide... Öarna var riktigt mjuka att ga pa och vi sag nagra solpaneler sticka upp (finns ingen elektricitet i övrigt) sa jag var glatt imponerad, men när jag sen bad att fa lana toaletten fick jag först betala 1 hel sol för lite toapapper, sitta i ett bas med bara tre väggar o ingen dörr (vacker utsikt iaf!) och när jag spolade medelst hink ur stor vattenfylld tunna anade jag att the waste water gick rätt ut i sjön där under... The natives främsta sysselsättning är fiske...
X antal kvinnor försökte sälja armband, halsband, filtar, tyger o sma gosedjurslamor, men allt ser ju likadant ut och till slut orkar man inte ens titta. Men pa flytande ö nummer tva fick jag syn pa ett kuddfodral med gröna ankor (patitas verdes!) pa och kunde ju bara inte sta över! :)

SNart gar nästa nattbuss, vilken ska ta oss till Arequipa och en tvadagarsutflykt till Coca Canyon där vi bl.a förhoppningsvis ska fa se kondorer!

Men jisses, vi har ju klarat av Inkaleden o beundrat Machu Picchu!!! Kan knappt tro att det är sant och att mina minnen inte bara är drömmar (sasom att jag inatt drömde att jag kunde ga ner i spagat...), men visst gör vaderna fortfarande ont och det känns förvanansvärt bekant att hiva upp den 15 kg tunga vandringsryggsäcken pa ryggen... ;) Rasmus o jag försökte tappert sova igenom nyarsfesten pa vart hostel i Cusco o somnade ca 23:30, för att vakna kl 5:15, ta vara packade väskor o lämna det spritstinkande hostelet och hitta en taxi in till Plaza de Armas. Där blev vi hämtade av en stor buss som till slut hade 7 turister till innan vi lämnade Cusco. Det var tva amerikanska tjejer, en engelsman och en portugis - resten var skandinaver... Engelsmannen var ihop med en norska o bodde i Oslo och det sista paret var David o Frida fran Göteborg. Det blev mycket "skandinaviska" under turen, men även manga skratt, mycket popcorn o manga "ska bara hämta andan". Vi vandrade i 3,5 dagar längs en bistig till den riktiga Inkaleden, men eftersom den riktiga gar nere i the Sacred Valley, omgärdad av tagräls och högspänningsledningar, sa skulle det bli mer "autentiskt" med bistigen. Vi campade pa vägen, fick maten serverad och sov i tält - allt buret av lika manga bärare som turister. Bärarna var nästan alla fran omradet och vaknade först o gick o la sig sist. De dukade fram och lagade frukost, packade sen ner alla tält o all utrustning och SPRANG förbi oss under dagen för att kunna sätta upp allt igen pa nästa campingplats innan vi kom dit! Sannerligen imponerande och smatt pockande pa samvetet... Var Inkaledsvandring inleddes med 10 km ondulerande led första dagen, fortsatte med 12 km uppförsbacke med en stigning fran 2 800 m till 4 200 m andra dagen och 16 km först upp och sen ner tredje dagen, för att avslutas med 8 km upp o ner genom ösregn sista dagen - men sa nadde vi ju Machu Picchu och fick häpna över detta ett av världens nya sju underverk. Otroligt... Har drömt sa länge om att fa komma hit och göra just detta, att jag nu är närmast besviken pa mig själv för att jag inte fattar att jag har gjort det! Men minnena kommer att pratas om och tänkas pa, sa förhoppningsvis sjunker det in om ett tag. Vid lunchen idag pa ön Taquile träffade vi fyra argentinskor som ska göra Inkaleden om ett par dagar. De sa "We don´t do sports, we don´t exercise, we don´t do anything - do you think we can do the Inka Trail?"... "Of course you can! But only bring what you REALLY need! And a warm sweater! And longjohns! And a rainjacket, rain pants AND a plastic poncho... It´s really cold - we slept with our clothes on - and don´t expect to get showers and be clean! And since it´s at such a high altitude you will definitely be short of breath! But just take your time, bring warm clothes and don´t expect to be dry, and you´ll be just fine!"...

Längtar efter att fa ladda över foton fran kameran till min laptop o sakpa back up, samt lägga upp nagra pa facebook, men jag far försöka ge mig till tals o vänta 11 dagar till. ;) Har massor mer att berätta, men tiden rinner iväg o vi maste packa om i vara väskor o borsta tänderna innan nattbussen gar. Det var förresten den andra bussen i mitt liv som jag har kunnat sova pa! Jag brukar inte kunna sova mer än nan timme sittandes, vilket gjorde vara bussresor i Kanada o USA förra aret till ett helvete, men det gick denna gangen tack vare Power Buscama: sovbuss med väldigt fällbara säten! Saklart maste även ett tack riktas till var taxichaufför och turistagentur som lanade mig tva filtar eftersom vi bara har en sovsäck. Vi kom tillbaka till Cusco fran Inkaleden, Machu Picchu o Aguas Calientes vid 22-tiden pa söndagkvällen eftersom det varit en landslide som täckt sparet och gjort alla tag försenade. Pa taget hamnade vi mitt emot en Peruvianliknande mor och hennes lilla dotter, men sa börjar de prata med varandra och vi hör till var häpnad att de talar danska! Mamman hade flyttat till Danmark för snart 20 ar sen och bor i Köpenhamn med sin tös, men besöker sin familj i Lima varje ar, oftast kring jul. Nu hade de tagit 10 dagars avstickare till Cusco o besökte Machu Picchu "for maske den femte gang..."! :)

Okej, nu slutar jag! Hoppas kunna skriva igen antingen fran Arequipa pa fredag eller fran Guayaquil pa lördag.

The adventure continues!!

*varma kramar* fran Razz o Anka i Peru