Shit, bara 10 cent kvar att surfa för! Nu far det ga undan!
Fast det är svart att skriva fort med vänstra langfingret tejpat till ringfingret... Och sa chattar jag med en kompis pa facebook o en annan pa gmail samtidigt... ;)
Parque Nacional Cajas var fantastisk! Rasmus, jag o var brittiske vän Greg gjorde en 4-timmars hike pa 3 700 - 4 200 m höjd, mellan fantastiska bergstoppar o klara glaciärsjöar. Otroligt vackert o stillsamt... O kallt! Men Greg hade tappat bort sitt enda par langbyxor o hade bara Hawaii-style badshorts... Men Rasmus räddade honom genom att lana ut sina regnbyxor, och sa hade han ju sin Panamahatt i bjärta färger... ;) Efter vandringen tog Greg bussen tillbaka till Cuenca medan Rasmus o jag väntade pa en mot kuststaden Guayaquil. Tillsammans med Greg hojtade vi ramsor tvärs över vägen till varandra, sasom "How much wood would a wood chuck chuck if a wood chuck could chuck wood?" och "Sju sköna sjuksköterskor skötte sjuttiosju sjuka sjömän pa skeppet Shanghai", tills Gregs buss kom. Rasmus o jag var bada jättetrötta, bade pa grund av för lite sömn samt den langa höghöjdsvandringen, sa vi var tämligen flamsiga. Sa kommer Rasmus pa idén att leka pjett (eller "plätt" som han säger...!?) och vi börjar fara runt mellan stenarna bredvid vägen. Jag börjar närma mig att kunna pjetta Rasmus tillbaka, men sa orkar mina fötter inte riktigt lyfta pa sig, jag snubblar och WHAM slar hakan i en sten. AJ!
Satte mig upp o var nog mest förvanad, men sa börjar smärtsignalerna släppas fram till huvudet och tarar börjar välla upp i mina ögon. Rasmus böjer sig ner framför mig i ser alltmer bekymrad ut, vilket inte precis lugnar mig, men vi far fram servetter, alkogel och plaster och med perfekt timing kommer en buss mot Guayaquil. Den hade dessvärre inga lediga sittplatser, sa vi far sta upp längst bak; jag snörvlande med värkande käke, huvud, hand och ben, och Rasmus snart med aksjuka och illamaende. Fy fan... Utsikten var fantastisk, men höljd i dimma bakom tararna och det var kanske bra att vi inte riktigt kunde se hur brant det var en meter utanför den slingrande bergsvägen... Vi madde sa daligt bara tva att vi hoppade av bussen i en liten bergsby, utan att riktigt veta vad vi skulle göra, men sa kommer en ny buss efter bara en minut och har lyckligtvis tva platser lediga; passagerarsätet bredvid chauffören samt en kudde pa golvet däremellan...
Rasmus kunde somna och slippa ma illa, och min inledande smärta började lägga sig o jag kunde läsa pa om Guayaquil i min Lonely Planet bok under tiden. Vädret blev varmare o varmare o växterna utanför fönstret allt större o färggladare medan vi klättrade ner fran 4 000 m till havsniva. Och till slut, efter 4,5 timmar: Guayaquil: Ecuadors största stad med sina drygt 2 miljoner invanare. Floden Guayas flyter längs med strandpromenaden Malecón, men den är sa bred att Rasmus började undra var gränsen gar mellan "flod" o "sjö"... ;) Nu har vi haft tva fina dagar i Guayaquils hetta o ska springa till flygplatsen alldeles strax (Rasmus börjar titta nervöst pa mig o säga "Älskling...?"). En rolig sak i Guayaquil jag bara maste nämna är parken Bolívar där de har livs levande iguaner springandes omkring! Pa gangarna o i träden, överallt! Skitcoolt! Men man far akta sig för att sta under träden i parken eftersom de kissar störtregn o bajsar tennisbollar utan förvarning...
Nu klämmer han hart pa mitt ben o ler stelt, sa nu maste jag nog sluta... ;)
Mot Lima, Cusco o Inkaleden!!! Ingen uppkoppling pa 4 dagar om vi inte hinner skriva fran Cusco, sa: GOTT NYTT 2009!
Hoppas vi alla kan vara mer generösa med var tid som vi tillbringar med vänner o kära, att vi kan skratta varje dag, och ta cykeln istället för bilen allt oftare.
*peace, love and understanding*
/patita verde
30 december 2008
27 december 2008
Hola!
Sitter pa det, enligt Rasmus, sunkigaste internetcaféet ever, i Cuenca, Ecuadors tredje största stad. Vi letar febrilt efter telefonnumret till bussbolaget som kan köra oss till nationalparken Cajas imorgon bitti, medan skärmen flimrar i regnbagens alla färger och sidorna laddas langsammare än en snigel som saktar ner i en kurva.
;)
I förrgar tog vi bussen pa eftermiddagen till Riobamba, Ecuadors fjärde största stad, o hamnade mitt i en festival à la Kiviks marknad men i mindre skala. Vi went berserk bland standen eftersom det var sa billigt att leka! Rasmus favoritlekar var en automat man pluppade ner 5 cents mynt i som skulle putta ner andra mynt sa att man fick vinst i form av ett myntregn (om man hade tur...), samt ett rejs med studsbollar; när en gubbe smällde en träbit i taket av korrugerad plat gick starten för atta olikfärgade studsbollar som skulle ta sig ner för en slingrande bana fullspikad med spikar - jattespännande! Vi vann inget där, men pa ett ställe där man skulle kasta ringar runt flaskhalsar vann jag en Pilsener, Ecuadors mest salda öl. Fast ickeöldrickare som jag är sa bad jag att fa byta den mot en persikojuice... ;)
Nästa morgon gick vi upp kl 5:20 för att vara vid taget kl 5:45 och fa bra platser pa taket. Det var redan nagra turister där när vi kom och fler hann strömma till innan taget avgick kl 7. Resan bjöd verkligen pa underbara vyer över stora dalar och magnifika bergssidor. När vi anlände i Riobamba kvällen innan sag vi att vulkanen Tungurahua hade ett utbrott med ett stooooort moln av aska som reste sig upp mot himlen och spreds med vindarna söderut, men tyvärr fick vi inte beskada det mer fran tagtaket... Taxishauffören berättade att turister erbjuds turer pa kvallen till ett ställe där man kan beskada lava o glödande stenar som skjuts ur vulkanen fran säkert avstand... Cooooolt!!! :D
Efter närmare sex timmar av tittande, sjungande, pratande, bytande av ställning samt korta sovstunder, var vi framme i Alausí och pabörjade den kända sträckan El nariz del Diablo; Djävulens näsa. Denna tagsträcka var en av de första att öppnas i Ecuador och stod färdig 1904. Sträckan kallas sa eftersom den är "minst lika skräckinjagande som the devil´s nose itself!" da den utgörs av switchbacks fram och tillbaka längs en tämligen steep mountain side. Och där sitter man oa taket med bara en metallpinne mellan sig och stupet nedanför och tänker pa alla stackars satar som dog för att denna räls skulle kunna färdigställas... Nere i dalen passerar man tre hus som heter Sibambe, varefter taget stannar för kissepaus o fotograferande av den hissnande mountian side´n - innan det vänder och kör tillbaka till Alausí...
Efter atta timmar klev vi (äntligen...) av taget och kunde andas bara lite bil- o bussavgaser pa gatan istället för diesellokets mörka rök. Vi köpte en pizza tillsammans med en tjej fran Berlin som gör internship pa ett sjukhus i Riobamba, innan vi klev pa bussen till Cuenca och ytterligare 4,5 timmes sittande pa skumpigt fordon... ;)
Vi har delat hostelrum med RIobambatjejen, som idag for vidare till Gayaquil, samt en 18-aring fran Bedford, England, som aldrig varit utanför Europa, men nu reser jorden runt pa egen hand i 9 manader. Han ar rolig, men ser ut som värsta turiststereotypen med sina flipflops, Billabongshorts, färgglad t-shirt och näsan i sin Lonely Planet bok... Idag besökte vi en Panama hat factory och där slog han sa klart till för att spä pa sin utstyrsel desto mer! ;)
Nu ska Rasmus o jag kolla vad det gar för filmer med engelskt tal pa biografen här intill innan vi träffar Bedford-Greg for dinner. Hur det gick med nationalparken Cajas kommer vi förhoppningsvis kunna berätta fran Guayaquil!
Varma kramar till alla mitt i mellandagsrean!
*abrazos calientes*
/razz y anka
Sitter pa det, enligt Rasmus, sunkigaste internetcaféet ever, i Cuenca, Ecuadors tredje största stad. Vi letar febrilt efter telefonnumret till bussbolaget som kan köra oss till nationalparken Cajas imorgon bitti, medan skärmen flimrar i regnbagens alla färger och sidorna laddas langsammare än en snigel som saktar ner i en kurva.
;)
I förrgar tog vi bussen pa eftermiddagen till Riobamba, Ecuadors fjärde största stad, o hamnade mitt i en festival à la Kiviks marknad men i mindre skala. Vi went berserk bland standen eftersom det var sa billigt att leka! Rasmus favoritlekar var en automat man pluppade ner 5 cents mynt i som skulle putta ner andra mynt sa att man fick vinst i form av ett myntregn (om man hade tur...), samt ett rejs med studsbollar; när en gubbe smällde en träbit i taket av korrugerad plat gick starten för atta olikfärgade studsbollar som skulle ta sig ner för en slingrande bana fullspikad med spikar - jattespännande! Vi vann inget där, men pa ett ställe där man skulle kasta ringar runt flaskhalsar vann jag en Pilsener, Ecuadors mest salda öl. Fast ickeöldrickare som jag är sa bad jag att fa byta den mot en persikojuice... ;)
Nästa morgon gick vi upp kl 5:20 för att vara vid taget kl 5:45 och fa bra platser pa taket. Det var redan nagra turister där när vi kom och fler hann strömma till innan taget avgick kl 7. Resan bjöd verkligen pa underbara vyer över stora dalar och magnifika bergssidor. När vi anlände i Riobamba kvällen innan sag vi att vulkanen Tungurahua hade ett utbrott med ett stooooort moln av aska som reste sig upp mot himlen och spreds med vindarna söderut, men tyvärr fick vi inte beskada det mer fran tagtaket... Taxishauffören berättade att turister erbjuds turer pa kvallen till ett ställe där man kan beskada lava o glödande stenar som skjuts ur vulkanen fran säkert avstand... Cooooolt!!! :D
Efter närmare sex timmar av tittande, sjungande, pratande, bytande av ställning samt korta sovstunder, var vi framme i Alausí och pabörjade den kända sträckan El nariz del Diablo; Djävulens näsa. Denna tagsträcka var en av de första att öppnas i Ecuador och stod färdig 1904. Sträckan kallas sa eftersom den är "minst lika skräckinjagande som the devil´s nose itself!" da den utgörs av switchbacks fram och tillbaka längs en tämligen steep mountain side. Och där sitter man oa taket med bara en metallpinne mellan sig och stupet nedanför och tänker pa alla stackars satar som dog för att denna räls skulle kunna färdigställas... Nere i dalen passerar man tre hus som heter Sibambe, varefter taget stannar för kissepaus o fotograferande av den hissnande mountian side´n - innan det vänder och kör tillbaka till Alausí...
Efter atta timmar klev vi (äntligen...) av taget och kunde andas bara lite bil- o bussavgaser pa gatan istället för diesellokets mörka rök. Vi köpte en pizza tillsammans med en tjej fran Berlin som gör internship pa ett sjukhus i Riobamba, innan vi klev pa bussen till Cuenca och ytterligare 4,5 timmes sittande pa skumpigt fordon... ;)
Vi har delat hostelrum med RIobambatjejen, som idag for vidare till Gayaquil, samt en 18-aring fran Bedford, England, som aldrig varit utanför Europa, men nu reser jorden runt pa egen hand i 9 manader. Han ar rolig, men ser ut som värsta turiststereotypen med sina flipflops, Billabongshorts, färgglad t-shirt och näsan i sin Lonely Planet bok... Idag besökte vi en Panama hat factory och där slog han sa klart till för att spä pa sin utstyrsel desto mer! ;)
Nu ska Rasmus o jag kolla vad det gar för filmer med engelskt tal pa biografen här intill innan vi träffar Bedford-Greg for dinner. Hur det gick med nationalparken Cajas kommer vi förhoppningsvis kunna berätta fran Guayaquil!
Varma kramar till alla mitt i mellandagsrean!
*abrazos calientes*
/razz y anka
25 december 2008
FELIZ NAVIDAD!
Sitter vid köksbordet i det kalla köket, husets kallaste rum, och har just socialiserat på facebook över en kopp varm choklad och en lussekatt... Juldagens morgon, fridens morgon...
Rasmus o jag är tillbaka i Quito efter våra fyra dagar i Amazonas och Sani Lodge. Frukost har serverats där som senast kl 6 varje morgon, så 6:45 vaknade jag nu med kramp i magen och behövde smyga upp o äta en första frukost. Rasmus sover som ett barn i den breda sängen under det rosa överkastet. Ingen snö på taken, men bara tomten (jag alltså...) är vaken...
Det kändes inte särskilt juligt i Amazonas, men igår hade vi en riktigt mysig kväll med familjen och några nära släktingar. Marta fick slita som ett djur i köket och såg väldigt trött ut redan kl 17, men middagen kl 20:30 var jättefin, jättegod och väldigt hjärtevarm. Det bjöds på en BAMSEkalkon, fantastiskt god potatisgratäng, vegetarisk lasagne (skulle snarare kalla det grönsaker gratinerade med ostsås), ris, pistachesås (!) och hemmagjord rödkål, direkt från trädgården! Rasmus o jag bidrog med glögg innan maten, 64 lussekatter (på RIKTIG saffran som Rasmus hade med sig från Sverige!) till efterrätt och som julklapp till alla gäster, samt att pappa Oswaldo fick slå sönder pepparkakshuset vi satte ihop för några dagar sen - till gästernas förtjusning, och mamma Julietas bestörtning eftersom det stod på ett väldigt fint och dyrt fat...
Efter maten blev jag otroligt trött och satt och nickade till vid bordet, medan Rasmus fick följa med sonen David upp på hans rum o leka med hans nya Playstation 3.
Jag fortsatte vara sjuk i Amazonas och började bli riktigt bra först samma dag som det var dags att åka hem, dvs igår. På förmiddagarna gick Rasmus o jag på långsamma djungelvandringar med vår alldeles egen guide Danny, men på eftermiddagarna fick jag sova i vårt tält medan Raasmus o Danny kunde gå på snabbare o längre vandringar. Har varit en underlig sjuka och eftersom det är tredje gången på två månader har jag börjat undra om de är kopplade till varandra. I Sani Lodge träffade vi en rolig, überbrittisk familj med mamma, pappa o två unga tonåringar, som har bott i Kenya o Indien, varit på fem kontinenter och nu bor i Spanien. Mamman var tämligen erfaren på området tropiska sjukdomar och började prata magparasiter med mig, vilket skrämde upp mig en del, fast det var bra tips... Jag älskar fortfarande Sani Lodge och tror efter att se på Rasmus ansikte att han gör det också. Han ska få vara gästskribent här på bloggen när han får tid, så han får berätta sin egen version också!
Det blev inte lika många myggbett på benen under detta besök, men desto fler på ryggen och i sidan, på den tunna huden över revbenen. Kliar likväl som f*n... Fick se en enorm kajman denna gången, precis bredvid bryggan vid campingen där vi sov... Om du håller ut armarna framför dig i en oval, som en ballerina, så vet du hur stort kajmanens huvud var... Själva kroppen uppskattade Danny till fyra meter, och sen tillkommer svansen som brukar vara nästan lika lång som kroppen... he... *svälj...* Jag träffade ju min gode vän guiden Jeremy från Sani Lodge i Quito, dagarna innan Rasmus skulle komma, och han berättade att de hade fått två anacondor hängandes runt lodgen. Lyckligtvis slapp vi stöta på dem denna gången, men en annan guide berättade att ecuadorianska anacondor kan bli 6-7 meter långa, medan de brasilianska dito kan bli det dubbla... Det är f*n inte möjligt!!! En 14 meter lång orm finns bara inte!!! Den längsta man fångat var tydligen så fet att man precis kunde sluta armarna runt den... ursäkta språket, men herrejävlar...
Vi fick istället se en skorpion som någon hittat precis utanför restaurangen. En annan brittisk kvinna berättade då att en kille osm nyss bott på campingen hade haft en i sin stövel. Han hade skakat stöveln ordentligt för att se till att det inte var nåt djur i den innan han tog den på sig, men skorpionen klängde sig fast i stöveln och var kvar när han körde ner sin fot i den. Dock hade skorpionen av skakandet hamnat uppochner och högg stöveln i sulan istället för i killens fot... *svälj igen...* Den svarta skorpionen, vilket detta var, är lite större och lite mindre giftig, men de små rödbruna skorpionerna kan man tydligen dö av...
Vi stötte såklart på fler kongamyror, vilka smärtar och ger feber i upp till 24 timmar, andra bitande myrsorter, samt myggor och getingar - men annars var det lugnt! ;) Rasmus såg en landsköldpadda mitt på stigen under en eftermiddagshike med Danny, och när Rasmus o jag gick på toa mitt i natten såg vi en agouti på bara några meters avständ. Den ser ut som en vildsvinskulting; brun med vita prickar i tre ränder på sidan, men med mycket pinnigare och längre ben. Vi såg två av dess mindre släktingar på en vandirng också, men de är otroligt snabba och prasslar i väg som ett streck innan man riktigt hinner se dem. En massa fåglar hann vi också med, samt en liten fladdermusunge som hängde på en stolsrygg i baren en morgon. Stolen flyttades utomhus och sent på eftermiddagen började den röra lite på sig och flög så småningom iväg. Jättesöt! Med en enorm uppnäsa och nästintill genomskinliga stora öron... :)
Medan jag var sjuk denna gången var jag väldigt kraftlös och trött och hela vår resa vi nu har framför oss verkade jättetung och grå. Men nu när jag kunnat stå upp i hela två timmar och baka lussekatter, kunnat tänka klart och till och med sjunga tillsammans med Rasmus så börjar livet se ljusare ut igen. Under förmiddagen idag behöver vi ägna den mesta tiden åt att packa, eftersom vi nu lämnar husets säkra väggar för att vara backpackers och leva i våra ryggsäckar i tre veckor. Vi ska röra oss mellan 4 500 meter, som är högsta punkten på Inkaleden i Peru, och varma vindar på havsnivå på Galápagos, så det kräver sin lilla planering...
Idag, Juldagen, ska vi ta en buss som går från den stora farliga busstationen i Quito kl 13:30, för att åka till Riobamba. Det är en stad som ligger rakt söderut, uppe i Anderna, men till skillnad från Quito ligger det inte i en dal utan på en platå, vilket gör att kalla vindar viner rätt igenom stan. Mmmm... Förhoppningsvis kommer vi dit en halvtimme innan biljettluckan på tågstationen stänger, så att vi kan köpa tågbiljetter till Riobamba-Alausí påföljande morgon. Om allt går som vi hoppas så sover vi på nåt billigt ställe i Riobamba ikväll och tar tåget vidare söderut kl 7 på Annandag Jul. Detta tåg går längs en del av den korta järnvägssträcka som finns i Ecuador. Tågräls byggdes först i mitten av 1900-talet i detta land, men på grund av jordskred (mkt because of El Niño-störtregn) och jordbävningar finns det bara en begränsad sträcka i Anderna kvar. Tåget vi ska åka är bara en vagn eller två, men där man får åka på taket längs det som kallas Avenida de los volcanes - Vulkanavenyn. Vi kommer förhoppningsvis att se t.ex. Ecuadors högsta vulkan Chimborazo som med sina 6 268 meter sägs vara den punkt på Jorden som är närmast solen - 2,1 km närmare än Mount Everest (enligt wikipedia...). Chimborazo betraktas idag som en inaktiv vulkan och finns med i Ecuadors statsvapen.
På eftermiddagen nån gång (beror på hur många gånger tåget spårar ur) kommer vi fram till byn Alausí och kommer därifrån fortsätta med buss till Cuenca, Ecuadors tredje största stad och andra stadskärna som är UNESCO-skyddad. Sen har vi 26-30 december att disponera fritt mellan Cuenca och största staden Guayaquil, eftersom vi kommer att flyga från Guayaquil till Cusco i Peru vid 18-tiden den 30 december. Det är en flygning som är otroligt muppig eftersom den tar typ 13 timmar (hela natten...) och inkluderar byte i både Lima och Arequipa. Men så var den också den billigaste biljetten vi kunde hitta... Framme i Cusco på morgonen den 31 december kommer vi att leta hostel samt träffa vår Inkaledsguide för breafing. Kl 5 på morgonen den 1 januari bär det sen av för fyra dagars vandrande på Inkaleden samt besök i Machu Picchu! Vi funderar på att försöka stanna en dag till i Aguas calientes, byn nedanför den gamla inkastaden, och sen besöka Titicacasjön på nåt vis, men mer detaljer om det kommer när vi har några! :) Tillbaka från Cusco till Guayaquil gäller iaf den 10 januari, en natt i Guayaquil och sen 6 dagar på Galápagos 11-16 januari. Direkt tillbaka till Quito därifrån, en dags souvernirshopping i Quito och sen flyger Rasmus hem den 18 januari, med landning på Kastrup kl 17 den 21 januari - han ska leka på Manhattan på vägen...
Så ser planen ut! Sen får vi se vad som händer...
De två första veckorna efter att Rasmus åker vet jag inte riktigt vad jag ska göra än, har några sköna alternativ att välja mellan, men sen har jag fått anställning som massageinstruktör på lodgen Black Sheep Inn 2-15 februari. Känns som jag har berättat det redan?... Nåja... Har köpt två stora flaskor Johnson & Johnson baby oil med lavendel- respektive äppeldoft för att ta med som massageolja!
Nu kommer mobilen att pipa om 22 minuter och dagen börja för Rasmus o mig.
Det doftar äventyr!...
:)
*varma varma julkramar* på er alla, nära och kära!
Glad att ni finns...
/anka
Sitter vid köksbordet i det kalla köket, husets kallaste rum, och har just socialiserat på facebook över en kopp varm choklad och en lussekatt... Juldagens morgon, fridens morgon...
Rasmus o jag är tillbaka i Quito efter våra fyra dagar i Amazonas och Sani Lodge. Frukost har serverats där som senast kl 6 varje morgon, så 6:45 vaknade jag nu med kramp i magen och behövde smyga upp o äta en första frukost. Rasmus sover som ett barn i den breda sängen under det rosa överkastet. Ingen snö på taken, men bara tomten (jag alltså...) är vaken...
Det kändes inte särskilt juligt i Amazonas, men igår hade vi en riktigt mysig kväll med familjen och några nära släktingar. Marta fick slita som ett djur i köket och såg väldigt trött ut redan kl 17, men middagen kl 20:30 var jättefin, jättegod och väldigt hjärtevarm. Det bjöds på en BAMSEkalkon, fantastiskt god potatisgratäng, vegetarisk lasagne (skulle snarare kalla det grönsaker gratinerade med ostsås), ris, pistachesås (!) och hemmagjord rödkål, direkt från trädgården! Rasmus o jag bidrog med glögg innan maten, 64 lussekatter (på RIKTIG saffran som Rasmus hade med sig från Sverige!) till efterrätt och som julklapp till alla gäster, samt att pappa Oswaldo fick slå sönder pepparkakshuset vi satte ihop för några dagar sen - till gästernas förtjusning, och mamma Julietas bestörtning eftersom det stod på ett väldigt fint och dyrt fat...
Efter maten blev jag otroligt trött och satt och nickade till vid bordet, medan Rasmus fick följa med sonen David upp på hans rum o leka med hans nya Playstation 3.
Jag fortsatte vara sjuk i Amazonas och började bli riktigt bra först samma dag som det var dags att åka hem, dvs igår. På förmiddagarna gick Rasmus o jag på långsamma djungelvandringar med vår alldeles egen guide Danny, men på eftermiddagarna fick jag sova i vårt tält medan Raasmus o Danny kunde gå på snabbare o längre vandringar. Har varit en underlig sjuka och eftersom det är tredje gången på två månader har jag börjat undra om de är kopplade till varandra. I Sani Lodge träffade vi en rolig, überbrittisk familj med mamma, pappa o två unga tonåringar, som har bott i Kenya o Indien, varit på fem kontinenter och nu bor i Spanien. Mamman var tämligen erfaren på området tropiska sjukdomar och började prata magparasiter med mig, vilket skrämde upp mig en del, fast det var bra tips... Jag älskar fortfarande Sani Lodge och tror efter att se på Rasmus ansikte att han gör det också. Han ska få vara gästskribent här på bloggen när han får tid, så han får berätta sin egen version också!
Det blev inte lika många myggbett på benen under detta besök, men desto fler på ryggen och i sidan, på den tunna huden över revbenen. Kliar likväl som f*n... Fick se en enorm kajman denna gången, precis bredvid bryggan vid campingen där vi sov... Om du håller ut armarna framför dig i en oval, som en ballerina, så vet du hur stort kajmanens huvud var... Själva kroppen uppskattade Danny till fyra meter, och sen tillkommer svansen som brukar vara nästan lika lång som kroppen... he... *svälj...* Jag träffade ju min gode vän guiden Jeremy från Sani Lodge i Quito, dagarna innan Rasmus skulle komma, och han berättade att de hade fått två anacondor hängandes runt lodgen. Lyckligtvis slapp vi stöta på dem denna gången, men en annan guide berättade att ecuadorianska anacondor kan bli 6-7 meter långa, medan de brasilianska dito kan bli det dubbla... Det är f*n inte möjligt!!! En 14 meter lång orm finns bara inte!!! Den längsta man fångat var tydligen så fet att man precis kunde sluta armarna runt den... ursäkta språket, men herrejävlar...
Vi fick istället se en skorpion som någon hittat precis utanför restaurangen. En annan brittisk kvinna berättade då att en kille osm nyss bott på campingen hade haft en i sin stövel. Han hade skakat stöveln ordentligt för att se till att det inte var nåt djur i den innan han tog den på sig, men skorpionen klängde sig fast i stöveln och var kvar när han körde ner sin fot i den. Dock hade skorpionen av skakandet hamnat uppochner och högg stöveln i sulan istället för i killens fot... *svälj igen...* Den svarta skorpionen, vilket detta var, är lite större och lite mindre giftig, men de små rödbruna skorpionerna kan man tydligen dö av...
Vi stötte såklart på fler kongamyror, vilka smärtar och ger feber i upp till 24 timmar, andra bitande myrsorter, samt myggor och getingar - men annars var det lugnt! ;) Rasmus såg en landsköldpadda mitt på stigen under en eftermiddagshike med Danny, och när Rasmus o jag gick på toa mitt i natten såg vi en agouti på bara några meters avständ. Den ser ut som en vildsvinskulting; brun med vita prickar i tre ränder på sidan, men med mycket pinnigare och längre ben. Vi såg två av dess mindre släktingar på en vandirng också, men de är otroligt snabba och prasslar i väg som ett streck innan man riktigt hinner se dem. En massa fåglar hann vi också med, samt en liten fladdermusunge som hängde på en stolsrygg i baren en morgon. Stolen flyttades utomhus och sent på eftermiddagen började den röra lite på sig och flög så småningom iväg. Jättesöt! Med en enorm uppnäsa och nästintill genomskinliga stora öron... :)
Medan jag var sjuk denna gången var jag väldigt kraftlös och trött och hela vår resa vi nu har framför oss verkade jättetung och grå. Men nu när jag kunnat stå upp i hela två timmar och baka lussekatter, kunnat tänka klart och till och med sjunga tillsammans med Rasmus så börjar livet se ljusare ut igen. Under förmiddagen idag behöver vi ägna den mesta tiden åt att packa, eftersom vi nu lämnar husets säkra väggar för att vara backpackers och leva i våra ryggsäckar i tre veckor. Vi ska röra oss mellan 4 500 meter, som är högsta punkten på Inkaleden i Peru, och varma vindar på havsnivå på Galápagos, så det kräver sin lilla planering...
Idag, Juldagen, ska vi ta en buss som går från den stora farliga busstationen i Quito kl 13:30, för att åka till Riobamba. Det är en stad som ligger rakt söderut, uppe i Anderna, men till skillnad från Quito ligger det inte i en dal utan på en platå, vilket gör att kalla vindar viner rätt igenom stan. Mmmm... Förhoppningsvis kommer vi dit en halvtimme innan biljettluckan på tågstationen stänger, så att vi kan köpa tågbiljetter till Riobamba-Alausí påföljande morgon. Om allt går som vi hoppas så sover vi på nåt billigt ställe i Riobamba ikväll och tar tåget vidare söderut kl 7 på Annandag Jul. Detta tåg går längs en del av den korta järnvägssträcka som finns i Ecuador. Tågräls byggdes först i mitten av 1900-talet i detta land, men på grund av jordskred (mkt because of El Niño-störtregn) och jordbävningar finns det bara en begränsad sträcka i Anderna kvar. Tåget vi ska åka är bara en vagn eller två, men där man får åka på taket längs det som kallas Avenida de los volcanes - Vulkanavenyn. Vi kommer förhoppningsvis att se t.ex. Ecuadors högsta vulkan Chimborazo som med sina 6 268 meter sägs vara den punkt på Jorden som är närmast solen - 2,1 km närmare än Mount Everest (enligt wikipedia...). Chimborazo betraktas idag som en inaktiv vulkan och finns med i Ecuadors statsvapen.
På eftermiddagen nån gång (beror på hur många gånger tåget spårar ur) kommer vi fram till byn Alausí och kommer därifrån fortsätta med buss till Cuenca, Ecuadors tredje största stad och andra stadskärna som är UNESCO-skyddad. Sen har vi 26-30 december att disponera fritt mellan Cuenca och största staden Guayaquil, eftersom vi kommer att flyga från Guayaquil till Cusco i Peru vid 18-tiden den 30 december. Det är en flygning som är otroligt muppig eftersom den tar typ 13 timmar (hela natten...) och inkluderar byte i både Lima och Arequipa. Men så var den också den billigaste biljetten vi kunde hitta... Framme i Cusco på morgonen den 31 december kommer vi att leta hostel samt träffa vår Inkaledsguide för breafing. Kl 5 på morgonen den 1 januari bär det sen av för fyra dagars vandrande på Inkaleden samt besök i Machu Picchu! Vi funderar på att försöka stanna en dag till i Aguas calientes, byn nedanför den gamla inkastaden, och sen besöka Titicacasjön på nåt vis, men mer detaljer om det kommer när vi har några! :) Tillbaka från Cusco till Guayaquil gäller iaf den 10 januari, en natt i Guayaquil och sen 6 dagar på Galápagos 11-16 januari. Direkt tillbaka till Quito därifrån, en dags souvernirshopping i Quito och sen flyger Rasmus hem den 18 januari, med landning på Kastrup kl 17 den 21 januari - han ska leka på Manhattan på vägen...
Så ser planen ut! Sen får vi se vad som händer...
De två första veckorna efter att Rasmus åker vet jag inte riktigt vad jag ska göra än, har några sköna alternativ att välja mellan, men sen har jag fått anställning som massageinstruktör på lodgen Black Sheep Inn 2-15 februari. Känns som jag har berättat det redan?... Nåja... Har köpt två stora flaskor Johnson & Johnson baby oil med lavendel- respektive äppeldoft för att ta med som massageolja!
Nu kommer mobilen att pipa om 22 minuter och dagen börja för Rasmus o mig.
Det doftar äventyr!...
:)
*varma varma julkramar* på er alla, nära och kära!
Glad att ni finns...
/anka
20 december 2008
Allt blir inte som man tänkt sig. Det har Rasmus o jag redan fått applicera på vår resplan...
Vi gjorde ju Quito i onsdags, och sen kunde vi äntligen träffa Erin o hennes kompis Susanna på torsdagen. Rasmus delade lägenhet i Guelph förra året med Erin o 4 andra kanadensare, och hon är en helt underbar person. Ler alltid, ser enkelt på saker o ting, men tänker mycket, intressant att prata med och rolig att vara med. Och så passar hon väldigt bra i sina dreads! :) Erin har tagit ett år off from university för att resa runt i Sydamerika. Hon kom till Venezuela o Carácas den 4 november och har rest runt med sin kompis Susanna där samt i Colombia innan de kom hit i onsdags kväll. De blev försenade till Quito eftersom Erin fick en hudsjukdom och behövde söka upp läkare i Bogotá, men nu går hon på antibiotika och mår bara bra. Hennes kompis Susanna mådde dock lite mög i magen och var lätt dämpad, men glad. Vi träffades vid 11 i förrgår och utförde lite ärenden i Quito tillsammans innan vi drog oss mot Avenida América för att ta Q-linjen (finns inte 17 busslinjer, bara 4...) mot busstationen Cotocollao (äntligen fått kläm på det namnet!), där vi tog en regionbuss till Mitad del Mundo. Det är egentligen en by som alltså heter "Jordens mitt", men den besöks huvudsakligen för sina två ekvatormonument. Det största och mest bombastiska mättes fram av fransmän som var här 1736 eller så, och utmärks av en hel liten by av turistaffärer runt en jättekloss av tegelsten. Det kostar 2 dollar att komma in på området, ytterligare 3 dollar för att klättra upp i Tegelstenen och se på utsikten, och ytterligare 3 dollar att kolla in deras lilla insektsmuseum med några levande men mest döda och uppspikade fjärilar, moths, maskar av hisnande storlekar, diverse gräshoppsliknande saker samt håriga spindlar. Vi nöjde oss med att beskåda tegelstenen nerifrån samt ta foton med fötterna på vardera sidan ekvatorn och skämta om att den norra foten är rik och den södra fattig...
På gångavstånd, sort of just around the block, finns ett annat museum som heter Inti-Ñan och som hävdar att de är det RIKTIGA ekvatormuséet eftersom amerikansk militär varit där och mätt ut ekvatorlinjen via GPS med 20 satelliter. Guiden frågade om någon av oss i gruppen hade GPS med oss, varav en fransman sa ja, men också att den visade att vi var 120 meter off the line. "Haha, men militärGPS är mycket bättre än allmän GPS!", sa guiden och skrattade lätt nervöst... ;) Init-Ñan ligger inte ens 250 meter från Tegelstensmonumentet, vilket ju är ganska imponerande för att ha varit utmätt på tidigt 1700-tal av fransmän! Men Rasmus kollade upp på Wikipedia imorse att ekvatorn rör sig inom en 9 meters diameter, och alltså inte är på exakt samma ställe hela tiden. Guiden visade diverse experiment för att visa att ekvatorn är just här och att just på ekvatorn har vi mindre motståndsförmåga ("Not less strength, just less resilience!") och svårare att hålla balansen, men Rasmuskollade även upp detta på Wikipedia och där finns flera tips på hur man kan fejka dessa experiment för att få de resultat man vill! Men skit det, det var kul ändå att vara där! ;) Vi fick se vattenprovet, där vattnet i en sink snurrar åt olika håll beroende på vilken sida av ekvatorn the sink är på (2-3 meter åt norr resp söder), vi fick balansera ett ägg på en spik för att förstå att det är mycket svårare än om vi gör det i våra hemländer (så klart!), gå med stängda ögon längs ekvatorlinjen för att se hur Corioliseffekten drar en antingen åt norr eller söder ("Towards the hemisphere you belong to!") samt se styrkeprov på att det är svårare att hålla emot när guiden drar i dig på ekvatorn än 2-3 meter bredvid den. Det hördes nästan hur Rasmus hjärna gick på högvarv för att analysera och se igenom experimenten... :)
Efter bussturen tillbaka till Quito i solnedgången åt vi middag tillsammans på den söta lilla restaurangen El Cafecito, där jag ätit flera gånger med Frances o Anne. Erin ville gladeligen ta Frances plats som min Piña Colada buddy och beställa en tillsammans med mig. Rasmus o jag delade den godaste tomatsoppan nånsin, varm spenatsallad samt en crepe med champinjoner i goooood sås... MJUMS! Vi skiljdes åt med planen att ses kl 7:15 utanför tjejernas hostel nästa dag för att åka till byn Mindo i the Cloud Forest o ha en äventyrsdag på fredagen, men vid 3-tiden på natten fick jag gå upp och återlämna middagen till toaletten och duscha mig varm från feberfrossa... Kunde inte sova särskilt bra så på morgonen släpade jag mig ut genom dörren med illamående, huvudvärk och yr av trötthet, med Rasmus o en brödskiva i handen. Vi tog oss med taxi till Erin o Susannas hostel, men bara Erin var uppe eftersom Susanna inte mådde så bra... Rasmus o Erin ville iaf satsa på Mindo, så vi åkte vidare i taxin till den stora farliga busstationen (by reputation) och vimsade runt en liten stund innan vi hittade rätt buss åt dem och fick ombord dem en minut innan den skulle gå. *phew*
Jag tog en taxi tillbaka till huset, vilken tyvärr fördes fram väldigt ryckigt medan jag satt i baksätet o behövde tömma mig ur båda ändar, men jag kom lyckligtvis fram efter vad som kändes som en evighet, och sov sen hela dagen. Detta är tredje gången jag blir matförgiftad på mindre än 2 månader, så det börjar kännas lite underligt. Brukar ju kunna äta sten annars, som mamma Julieta uttryckte det... Men familjens husläkare kom o petade på mig imorse (AJ!!!), tog blodtryck o puls o sa "Hm... You shouldn't be vegetarian! Vegetarians die in advance! Tibetan monks die at an average age of 45! You should eat meat!" och skrev sen ut ett litet pill åt mig som jag nu har börjat ta. Rasmus gör stan med Erin idag, men imorgon åker vi ju till Amazonas och Sani Lodge... Vill bara inte må dåligt där, vill inte!! Vi skulle ha åkt på dagsutflykt till vulkanen Cotopaxi idag, men Rasmus ville hellre stanna i stan, så det missades. Fan... Cotopaxi är så fantastiskt! Den perfekt formade vulkanen, en otrolig utsikt och skitball att cykla nerför! Och så missade vi att få känna på glaciären där uppe... attans... Men allt blir inte som man tänkt sig... Hoppas bara det börjar bli bättre än sämre snart... ;)
GOD JUL på alla er som jag tänker på och saknar!!! Var ni än är...
Sjung / lyssna på mycket julmusik, njut lussekatter och pepparkakor och look twice at those beautiful candles in the window... It's christmas... :)
*varma varma kramar*
/sjukanka
Vi gjorde ju Quito i onsdags, och sen kunde vi äntligen träffa Erin o hennes kompis Susanna på torsdagen. Rasmus delade lägenhet i Guelph förra året med Erin o 4 andra kanadensare, och hon är en helt underbar person. Ler alltid, ser enkelt på saker o ting, men tänker mycket, intressant att prata med och rolig att vara med. Och så passar hon väldigt bra i sina dreads! :) Erin har tagit ett år off from university för att resa runt i Sydamerika. Hon kom till Venezuela o Carácas den 4 november och har rest runt med sin kompis Susanna där samt i Colombia innan de kom hit i onsdags kväll. De blev försenade till Quito eftersom Erin fick en hudsjukdom och behövde söka upp läkare i Bogotá, men nu går hon på antibiotika och mår bara bra. Hennes kompis Susanna mådde dock lite mög i magen och var lätt dämpad, men glad. Vi träffades vid 11 i förrgår och utförde lite ärenden i Quito tillsammans innan vi drog oss mot Avenida América för att ta Q-linjen (finns inte 17 busslinjer, bara 4...) mot busstationen Cotocollao (äntligen fått kläm på det namnet!), där vi tog en regionbuss till Mitad del Mundo. Det är egentligen en by som alltså heter "Jordens mitt", men den besöks huvudsakligen för sina två ekvatormonument. Det största och mest bombastiska mättes fram av fransmän som var här 1736 eller så, och utmärks av en hel liten by av turistaffärer runt en jättekloss av tegelsten. Det kostar 2 dollar att komma in på området, ytterligare 3 dollar för att klättra upp i Tegelstenen och se på utsikten, och ytterligare 3 dollar att kolla in deras lilla insektsmuseum med några levande men mest döda och uppspikade fjärilar, moths, maskar av hisnande storlekar, diverse gräshoppsliknande saker samt håriga spindlar. Vi nöjde oss med att beskåda tegelstenen nerifrån samt ta foton med fötterna på vardera sidan ekvatorn och skämta om att den norra foten är rik och den södra fattig...
På gångavstånd, sort of just around the block, finns ett annat museum som heter Inti-Ñan och som hävdar att de är det RIKTIGA ekvatormuséet eftersom amerikansk militär varit där och mätt ut ekvatorlinjen via GPS med 20 satelliter. Guiden frågade om någon av oss i gruppen hade GPS med oss, varav en fransman sa ja, men också att den visade att vi var 120 meter off the line. "Haha, men militärGPS är mycket bättre än allmän GPS!", sa guiden och skrattade lätt nervöst... ;) Init-Ñan ligger inte ens 250 meter från Tegelstensmonumentet, vilket ju är ganska imponerande för att ha varit utmätt på tidigt 1700-tal av fransmän! Men Rasmus kollade upp på Wikipedia imorse att ekvatorn rör sig inom en 9 meters diameter, och alltså inte är på exakt samma ställe hela tiden. Guiden visade diverse experiment för att visa att ekvatorn är just här och att just på ekvatorn har vi mindre motståndsförmåga ("Not less strength, just less resilience!") och svårare att hålla balansen, men Rasmuskollade även upp detta på Wikipedia och där finns flera tips på hur man kan fejka dessa experiment för att få de resultat man vill! Men skit det, det var kul ändå att vara där! ;) Vi fick se vattenprovet, där vattnet i en sink snurrar åt olika håll beroende på vilken sida av ekvatorn the sink är på (2-3 meter åt norr resp söder), vi fick balansera ett ägg på en spik för att förstå att det är mycket svårare än om vi gör det i våra hemländer (så klart!), gå med stängda ögon längs ekvatorlinjen för att se hur Corioliseffekten drar en antingen åt norr eller söder ("Towards the hemisphere you belong to!") samt se styrkeprov på att det är svårare att hålla emot när guiden drar i dig på ekvatorn än 2-3 meter bredvid den. Det hördes nästan hur Rasmus hjärna gick på högvarv för att analysera och se igenom experimenten... :)
Efter bussturen tillbaka till Quito i solnedgången åt vi middag tillsammans på den söta lilla restaurangen El Cafecito, där jag ätit flera gånger med Frances o Anne. Erin ville gladeligen ta Frances plats som min Piña Colada buddy och beställa en tillsammans med mig. Rasmus o jag delade den godaste tomatsoppan nånsin, varm spenatsallad samt en crepe med champinjoner i goooood sås... MJUMS! Vi skiljdes åt med planen att ses kl 7:15 utanför tjejernas hostel nästa dag för att åka till byn Mindo i the Cloud Forest o ha en äventyrsdag på fredagen, men vid 3-tiden på natten fick jag gå upp och återlämna middagen till toaletten och duscha mig varm från feberfrossa... Kunde inte sova särskilt bra så på morgonen släpade jag mig ut genom dörren med illamående, huvudvärk och yr av trötthet, med Rasmus o en brödskiva i handen. Vi tog oss med taxi till Erin o Susannas hostel, men bara Erin var uppe eftersom Susanna inte mådde så bra... Rasmus o Erin ville iaf satsa på Mindo, så vi åkte vidare i taxin till den stora farliga busstationen (by reputation) och vimsade runt en liten stund innan vi hittade rätt buss åt dem och fick ombord dem en minut innan den skulle gå. *phew*
Jag tog en taxi tillbaka till huset, vilken tyvärr fördes fram väldigt ryckigt medan jag satt i baksätet o behövde tömma mig ur båda ändar, men jag kom lyckligtvis fram efter vad som kändes som en evighet, och sov sen hela dagen. Detta är tredje gången jag blir matförgiftad på mindre än 2 månader, så det börjar kännas lite underligt. Brukar ju kunna äta sten annars, som mamma Julieta uttryckte det... Men familjens husläkare kom o petade på mig imorse (AJ!!!), tog blodtryck o puls o sa "Hm... You shouldn't be vegetarian! Vegetarians die in advance! Tibetan monks die at an average age of 45! You should eat meat!" och skrev sen ut ett litet pill åt mig som jag nu har börjat ta. Rasmus gör stan med Erin idag, men imorgon åker vi ju till Amazonas och Sani Lodge... Vill bara inte må dåligt där, vill inte!! Vi skulle ha åkt på dagsutflykt till vulkanen Cotopaxi idag, men Rasmus ville hellre stanna i stan, så det missades. Fan... Cotopaxi är så fantastiskt! Den perfekt formade vulkanen, en otrolig utsikt och skitball att cykla nerför! Och så missade vi att få känna på glaciären där uppe... attans... Men allt blir inte som man tänkt sig... Hoppas bara det börjar bli bättre än sämre snart... ;)
GOD JUL på alla er som jag tänker på och saknar!!! Var ni än är...
Sjung / lyssna på mycket julmusik, njut lussekatter och pepparkakor och look twice at those beautiful candles in the window... It's christmas... :)
*varma varma kramar*
/sjukanka
17 december 2008
Sitter återigen på mitt rosa överkast i mitt kalla rum på bottenvåningen och har laptopen i knät. Men för första gången sitter jag inte ensam här. Jag har en arm om mina axlar och ibland hörs ljud som inte jag är upphov till.
Rasmus är här...
Kan knappt fatta det, fast han sitter kloss intill mig, andas och vänder blad i sin bok.
Det har varit några galet fulla dagar i Quito sen jag kom hem från Polylepis. Åkte därifrån i förväg med ett pensionerat par från Guayaquil, Anita y Vicente. Första kvinnan jag träffat i Ecuador med samma namn som min mamma - fast det är spanskt! Polylepis var interssant och miljön så fantastiskt vacker, men jag orkade bara inte ta in det. Det blev för mycket, slutspurta med hjärnan har jag aldrig haft lätt för... Jag kände mig bara så rastlös och malplacerad, och med en god väns ord i mina tankar så vågade jag avvika från planen och lämna lodgen tidigare än beräknat. Fick svar på (nästan) alla frågor, så varför stanna längre om det inte känns rätt?
I Quito hade jag turen att springa på o lyckas träffa olika vänner, bland annat min guide från första lodgen: Sani Lodge i Amazonas. Han heter Jeremy, har ett brokigt ursprung som innefattar både Kanada, USA, England och Peru, han är innehavare av tre olika naitonaliteter (och pass) och känns som en underbart nära bror. Jättekul att få träffa honom igen, även om det var i betongdjungeln denna gången!
Jag träffade även Moe, guiden från vår utflykt till Cotopaxi, och fick bland annat följa med honom och testa klättring. Tänkte på kusin Lina o hennes Anders hela tiden! :) Klättringen utfördes i ett "klättringsgym" vilket var en källare med ca 2 m i takhöjd och hundratals olika formade grepp på väggarna. Jag tänkte att det inte kan vara så svårt eftersom det är så lågt i tak och alltså inte klättring uppför en hög vägg med linor och grejer - men ack så fel jag hade! Idag har jag gnällt lite randomly över träningsvärk på de konstigaste ställen o Rasmus har knådat mig lite, bland annat på insidan av underarmarna...
Vi gjorde Quito idag! Upp kl 7:50, frukost, prat med Marta, packa ryggsäck, borsta tänderna och ut genom dörren. Tog ganska lång tid idag, men jag förutspår en väl invand rutin om inte ens en vecka, då vi båda helt enkelt svisch, svisch, svisch - "Klar!", "Jag med!", "Bra, då går vi!"... ;)
Vi inledde dagen med att bekräfta och betala vårt besök på min första ecolodge Sani Lodge! Vi kommer att åka dit på söndag morgon den 21 dec (flyg... but I have my strong reasons!), bo på deras camping plats denna gången, och återvända kl 13 på julafton, lokal tid. Ha! Kalle Anka! Fast 6 timmar försent... Men vi kommer kanske uppleva den första kortfilmen live istället! Den där Kalle Anka är i djungeln för en fotoexpedition och försöker fotografera fåglar! A-la-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa-di-a! :D Sen klättrade vi upp i la Basílica de..., en av Centro Histórico's hundratals kyrkor. Vi kysstes på platsen jag förutbestämt när jag var där med spanskaklassen för två månader sen, och vi sjöng julsånger i stämmor uppe i klocktornet. Gud som jag saknat att sjunga! Att sjunga i stämmor med nån! Att sjunga med Rasmus!!!
Efter vår trerätterslunch för 2 dollar per person på helt okej restaurang mitt i smeten i Gamla Stan, så gick vi till Plaza Grande och besökte Palácio del Gobierno: Regeringspalatset. President Correa arbetar här, men just idag var han i Brasilien för en reunión de presidentes del America del Sur. Attans... Men vi fick se den stora mosaiktavlan av Guayasamín, en av Ecuadors största konstnärer ("Oj! Vad vägde han då?", sa Rasmus...), som visar conquistadoren Fransisco de Orellana's upptäcktsfärd som förste europé längs hela Amazonasfloden. Han började här i Quito, i mars 1541, och en staty visar var han stod när han pekade och sa "Ditåt!" och drog iväg med sina mannar. Med många indígenas hjälp nådde han Atlanten i augusti 1542. Vilken resa!
Resplanen för Rasmus o mig efter Sani Lodge ser ut som sådan att vi är 24 timmar i Quito med familjen (bakar lussekatter med RIKTIG saffran och bjuder på glögg med Rasmus glöggessens!) och sen tar vi en buss söderut till Riobamba kl 13:30 på Juldagen. Förhoppningsvis kommer vi fram en halvtimme innan biljettluckan stänger, så att vi kan köpa biljetter till tåget från Riobamba till Alausí på kvällen den 25e och inte behöver vaknar i tid för att köa kl 5 den 26e. Mer om tåget kommer att komma i senare blogginlägg! ;) På kvällen den 26e anländer vi förhoppningsvis Cuenca och är sedan där o i Guayaquil tills vi flyger från Guayaquil till Cusco i Perú på kvällen 30e. Sedan är det tre dagars vandring på Inkaleden samt en dag i Maccu Picchu - med start kl 5 den 1 januari. Blir nog första gången sen jag var fem år som jag inte kommer vara vaken på tolvslaget... Men vi har pratat om att sätta väckarklockan på 23:55, skåla i champagne och sen somna om... ;)
Allt är bra, jag älskar Ecuador, jag älskar Rasmus och vårt reseäventyr tillsammans har just börjat!
Ska bara fatta det också...
;)
Varmaste tankarna och kramarna till käraste Claudie som har fått låta sin Håkan gå...
/anka
Rasmus är här...
Kan knappt fatta det, fast han sitter kloss intill mig, andas och vänder blad i sin bok.
Det har varit några galet fulla dagar i Quito sen jag kom hem från Polylepis. Åkte därifrån i förväg med ett pensionerat par från Guayaquil, Anita y Vicente. Första kvinnan jag träffat i Ecuador med samma namn som min mamma - fast det är spanskt! Polylepis var interssant och miljön så fantastiskt vacker, men jag orkade bara inte ta in det. Det blev för mycket, slutspurta med hjärnan har jag aldrig haft lätt för... Jag kände mig bara så rastlös och malplacerad, och med en god väns ord i mina tankar så vågade jag avvika från planen och lämna lodgen tidigare än beräknat. Fick svar på (nästan) alla frågor, så varför stanna längre om det inte känns rätt?
I Quito hade jag turen att springa på o lyckas träffa olika vänner, bland annat min guide från första lodgen: Sani Lodge i Amazonas. Han heter Jeremy, har ett brokigt ursprung som innefattar både Kanada, USA, England och Peru, han är innehavare av tre olika naitonaliteter (och pass) och känns som en underbart nära bror. Jättekul att få träffa honom igen, även om det var i betongdjungeln denna gången!
Jag träffade även Moe, guiden från vår utflykt till Cotopaxi, och fick bland annat följa med honom och testa klättring. Tänkte på kusin Lina o hennes Anders hela tiden! :) Klättringen utfördes i ett "klättringsgym" vilket var en källare med ca 2 m i takhöjd och hundratals olika formade grepp på väggarna. Jag tänkte att det inte kan vara så svårt eftersom det är så lågt i tak och alltså inte klättring uppför en hög vägg med linor och grejer - men ack så fel jag hade! Idag har jag gnällt lite randomly över träningsvärk på de konstigaste ställen o Rasmus har knådat mig lite, bland annat på insidan av underarmarna...
Vi gjorde Quito idag! Upp kl 7:50, frukost, prat med Marta, packa ryggsäck, borsta tänderna och ut genom dörren. Tog ganska lång tid idag, men jag förutspår en väl invand rutin om inte ens en vecka, då vi båda helt enkelt svisch, svisch, svisch - "Klar!", "Jag med!", "Bra, då går vi!"... ;)
Vi inledde dagen med att bekräfta och betala vårt besök på min första ecolodge Sani Lodge! Vi kommer att åka dit på söndag morgon den 21 dec (flyg... but I have my strong reasons!), bo på deras camping plats denna gången, och återvända kl 13 på julafton, lokal tid. Ha! Kalle Anka! Fast 6 timmar försent... Men vi kommer kanske uppleva den första kortfilmen live istället! Den där Kalle Anka är i djungeln för en fotoexpedition och försöker fotografera fåglar! A-la-pa-pa-pa-pa-pa-pa-pa-di-a! :D Sen klättrade vi upp i la Basílica de..., en av Centro Histórico's hundratals kyrkor. Vi kysstes på platsen jag förutbestämt när jag var där med spanskaklassen för två månader sen, och vi sjöng julsånger i stämmor uppe i klocktornet. Gud som jag saknat att sjunga! Att sjunga i stämmor med nån! Att sjunga med Rasmus!!!
Efter vår trerätterslunch för 2 dollar per person på helt okej restaurang mitt i smeten i Gamla Stan, så gick vi till Plaza Grande och besökte Palácio del Gobierno: Regeringspalatset. President Correa arbetar här, men just idag var han i Brasilien för en reunión de presidentes del America del Sur. Attans... Men vi fick se den stora mosaiktavlan av Guayasamín, en av Ecuadors största konstnärer ("Oj! Vad vägde han då?", sa Rasmus...), som visar conquistadoren Fransisco de Orellana's upptäcktsfärd som förste europé längs hela Amazonasfloden. Han började här i Quito, i mars 1541, och en staty visar var han stod när han pekade och sa "Ditåt!" och drog iväg med sina mannar. Med många indígenas hjälp nådde han Atlanten i augusti 1542. Vilken resa!
Resplanen för Rasmus o mig efter Sani Lodge ser ut som sådan att vi är 24 timmar i Quito med familjen (bakar lussekatter med RIKTIG saffran och bjuder på glögg med Rasmus glöggessens!) och sen tar vi en buss söderut till Riobamba kl 13:30 på Juldagen. Förhoppningsvis kommer vi fram en halvtimme innan biljettluckan stänger, så att vi kan köpa biljetter till tåget från Riobamba till Alausí på kvällen den 25e och inte behöver vaknar i tid för att köa kl 5 den 26e. Mer om tåget kommer att komma i senare blogginlägg! ;) På kvällen den 26e anländer vi förhoppningsvis Cuenca och är sedan där o i Guayaquil tills vi flyger från Guayaquil till Cusco i Perú på kvällen 30e. Sedan är det tre dagars vandring på Inkaleden samt en dag i Maccu Picchu - med start kl 5 den 1 januari. Blir nog första gången sen jag var fem år som jag inte kommer vara vaken på tolvslaget... Men vi har pratat om att sätta väckarklockan på 23:55, skåla i champagne och sen somna om... ;)
Allt är bra, jag älskar Ecuador, jag älskar Rasmus och vårt reseäventyr tillsammans har just börjat!
Ska bara fatta det också...
;)
Varmaste tankarna och kramarna till käraste Claudie som har fått låta sin Håkan gå...
/anka
13 december 2008
Skrivet 10 december 2008:
Nerifrån o upp har jag på mig:
- Mammas Helly Hansensockar
- Långkalsonger
- Boxers
- Sport-bh
- Underställströja
- Långärmad blå bomullströja
- Min gröna, stickade, varma polotröja
- Uffes röda, stickade mössa
Jag sitter även i en säng under ett lakan, två filtar och ett tjockt täcke, but still...
...Jag fryser!
Bienvenido a Polylepis Lodge, situated i en remote dalgång på 3 600 m.ö.h. i de ecuadorianska Anderna. Här finns ingen snö, men under Pleistocenperioden var här en stor glaciär. Det var den som formade dalen och gav den dess nästan perfekta U-form. Därefter hade volcán Chile ett utbrott som täckte dalen i ett tjockt lager aska. Detta har gjort att dalen idag är hem för en trädsort som heter Polylepis; "många lager" eller "många blad". Det är ett av få träd som växer ovanför trädgränsen (hur paradoxalt låter inte det?) och är tydligen ovanligt idag. I alla fall i det här området och med denna storlek och ålder på träden. Förr använde folket i Anderna det som bränsle, men eftersom det växer så otroligt långsamt så har antalet träd sjunkit drastiskt. I denna dalen finns inte överdrivet många, den lilla skogen är ungefär stor som Botan. Om man inte räknar med kyrkogårdsdelen i söder.
Efter frukost fick jag gå på tur med guiden Jesus. Vi hade stövlar...
(Hahaa, parallellen till att Jesus kunde gå på vattnet o alltså inte behövde stövlar! Jättekul!)
Han pekade ut olika växter och berättade om dem i tämligen begränsad utsträckning. Men det kan vara så att alla mina "Qué?" gjorde att han drog sig från att berätta överdrivet mycket... Han visade Valeriana som ju är lugnande, två sorters bär som är halocinogena, en buske vars blad kan användas för att göra halocinogent te, en annan planta man kan använda för bråck, ont i magen och gikt, en planta som heter Dientes del León, en... vänta nu... de där bladen ser bekanta ut... Dientes del León? Dandelion? Hahaa, det är ju en maskros!
"No ríe, es una planta medicinal importante! Esta muy bien!", sa Jesus o tittade lätt besvärat på mig.
Okej, förlåt, jag ska inte skratta, det är en viktig medicinalväxt!... Men jag fick ju dra dem ur mammas gräsmatta för 10 öre styck när jag var liten! Och här markeras de med skyltar för turisterna! Det är ju lite roligt! Ganska coolt också att de kan växa såväl 3 som 3 600 meter över havet! Undrar om plantor som tas från havet och högt upp också flämtar? (När de går i trappor, alltså...) ;)
Ett annat träd som Jesus också pekade ut heter Pumamaqui. Puma betyder puma och maqui betyder hand på quichua (Maquipucuna = "vänlig hand", eller "hand som hjälper", berättade jag det när jag var där?). Trädet ser tydligen ut som en pumas hand? Vet inte riktigt om jag håller med... eller så ser pumatassar väldigt annorlunda ut i Ecuador... Ett av dessa pumamaqui var iaf jättestort. Relativt! Inte jämfört med ceibaträden i Amazonas eller ens ekarna i New Orleans inte... De växer också långsamt och kallas även för milleniumträd, varför jag frågade hur gammalt det är. "Este? No se, pero dos mil años pienso... o más...". Så det trädet har stått där sen Jesus levde alltså? På't ungefär! Ganska svindlande för tankarna... Tänk allt som har hänt under den tiden! Världskrig! Korståg! Pesten! TV! Alla människor som gått förbi det... eller snarare inte gått förbi det, det är ju desto fler... Bastante chévere! Ganska coolt!
Vi kom ut på andra sidan Botan, hrm, polylepisskogen, och gick uppför mellan högt gräs som växer som i upponervända skålar. Är halvsfäriska. Växer i mitten, men bladen blir för höga och tunga och faller ut åt sidorna, skapandes en liten kupol. Är ni med? :) Detta är Ecuadors páramo. Höglandsslätt. Mellan kupolerna växer frailejones, eller "orejas de conejo" = kaninöron. De finns inte heller på särskilt många ställen; 90% av världens bestånd av frailejones finns i Reserva de El Ángel, som är granne med Polylepis Lodge. De växer också extremt långsamt; stammen ökar i höjd med ca 1 cm per år... Vilken skillnad jämfört med bambun i regnskogen och the cloud forest som växer en meter per månad! Stammen påminner om en palmstam; den är ganska rugged, och smal i förhållande till växtens höjd. Högst upp finns ljusljusgröna blad, ca 30 cm långa, som är ganska tjocka och hårda, men täckta av små små ljusa hår. De är supermjuka att klappa på och tillsammans med dess form kan man förstå varför de kallas kaninöron. Bladen vissnar så småningom, böjer sig neråt och bildar ett skyddande lager utanpå stammen. Om du nånsin sett en liten träklubba med kristalliserat socker på så vet du hur trädet ser ut! De finns överallt ute på el páramo kring Polylepis och de flesta är mellan 30 och 150 cm höga. Men så stannar vi, Jesus pekar och säger "Den där är 420 cm hög...". Coolt! Grodde alltså ca 60 år efter att spanjorerna kom till Ecuador! "Och den där är 600 cm hög..." NÄHÄ! Pre-Inka alltså!? Bastante chévere!
Strax efteråt nådde vi en liten sjö och satte oss ner för att vila en liten stund efter den 90 minuter långa promenaden över trädstammar, under grenar o genom gegga. Dobermannbjässen Aron la sig splaff på mina fötter och bad "snällt" om att bli kliad. Okej då... ;)
"Mira!" Titta!, sa Jesus o pekade med rak arm snett uppåt. "Un condór!"
Och där svävade den! COOOOLT! Mitt livs första! WohooO!
"Pero es muy pequeñito, un niño..."
Jaha, så den jättefågeln är en bebis? Hur stor är inte mamma då?...
Här är otroligt vackert, men på ett stillsamt och storslaget sätt. Amazonas var så otroligt sprudlande av liv, väldigt dense och aldrig tyst. El bosque nublado hade så omväxlande väder och en massa fåglar hit och dit. Här är öde. Och kallt. Kan tänka mig att det är väldigt likt lappländska höglandet. Här finns djur men man ser dem aldrig. Och de har inga ljud för sig. Och utsikten är tiotals milsvid. I lodgen finns heller inga gäster förnärvarande, så det är jag och fyra anställda. Deras två två-åringar är det som låter mest. Fast på lördag kommer det 96 pasajeros. Hejåhå! Har lovat hjälpa till att servera...
:)
*abrazos*
/patita
Oh, såg två ankor här också! Patos på 3 700 m! Vi finns överallt!
Skrivet 11 december 2008:
Sitter på ett fårskinn på en träbänk i Polylepis allrum. Rosío och Jenny håller på att fixa klart lunchen i köket och Oscar el administrador och Jesus jobbar på därute tills de ropar att det är klart. Tvååringarna Johnny och Jannin leker, gråter, skriker och leker igen. Nyss fick de trycka på knapparna på min laptop och få fotona från imorse att hoppa fram och tillbaka. Jättekul! Nu kastar de ner cd-skivor på golvet. Ännu roligare!
Vid varje utandning kommer det ett vitt moln ur munnen.
Nästippen är kall som insidan av ett kylskåp.
Igår kväll, vid brasan efter middagen, frågade Oscar mig om svenskar tror på Gud.
”Tja, de är ju protestanter… Men vi tror inte direkt på Gud…”
”Inte? Tror DU på Gud?”
”Njae…”
”Vad tror du på då?”
”Jag vet inte… Vad tror jag på? (Måste man tro på nåt??) Tror jag på något? … Jag tror på evolutionen… Naturens krafter!”
”Men Gud har ju skapat allt detta så att vi kan leva! Om inte Gud hade skapat allt detta så hade det ju inte funnits! Klart att Gud finns! Man ska tro på Gud!”
”Okej… Men jag tror på evolution… och slump… Men jag förstår att andra kan tro att Gud har skapat allt!”
”Men om folk inte tror på Gud, hur gör de då när de gifter sig?
”De flesta gifter sig nog i kyrkan, tror jag.”
”Varför?”
”Det är tradition…”
Han tittade undrande på mig. Kändes nästan anklagande från hans sida. Tyckte jag hörde snudd på irritation i hans röst. Men hans fru Rosío bröt in och började prata om jul istället. Klok kvinna…
Men så svårt att prata religion och tro med någon som är fullständigt övertygad om att deras sätt att tänka är det enda rätta! Och då är Oscar ändå van vid turister och människor som är annorlunda än han själv… Börjar ana hur fundamentalister vore att prata med… Så underlig känsla, det vore…
* lunchpaus *
Jenny serverade rödbetor till lunchen. Det heter remolacha på spanska. Jag upprepade ordet högt för att repetera för mig själv, men då rättade lilla Jannin mig med rak blick och sa högt och tydligt: ”SE-MO-LAS-SA!”.
”Semolacha?” svarade jag undrande.
”SE-MO-LAS-SA!” sa hon igen. Hon upprepade sig säkert åtta gånger och log så hon fick rynkor på näsan efter varje gång. Men så hördes plötsligt från hennes mamma Jenny på andra sidan köket: ”Re-mo-la-cha!”.
”Si! SE-MO-LAS-SA!”
;)
Ägaren Fernando kom hit nu till lunch, så jag hoppas få en pratstund med honom i eftermiddag. The on-site administrator Oscar har jag lite svårt att kommunicera med…
Fem dagar kvar tills Rasmus kommer…
*kraaaaam*
Skrivet 12 december 2008:
Har ont i rumpan. Det här fårskinnet är tämligen nersuttet och de smala plankorna inunder gör sig väl påminda. Sitter för många meter från elden för att värmas av den, men har både långkalsonger, fluffiga träningsbyxor och regnbyxor på benen, samt underställströja, bomullst-shirt, Rasmus armévärmetröja och min varma stickade polo på överkroppen. Samt vadderade kängor på fötterna och Uffemössan på huvudet. Svårt att skriva med vantar…
:)
Har känt mig lite deppig här och inte helt kunnat ta in stället. Naturen runt om ecolodgen är completely stunning och jag tittar igen och igen på fotona från mina vandringar här, men… personalen är annorlunda… Jag kan inte riktigt få ut vad jag behöver för uppsatsen från dem, och så jobbar de antingen heltid i köket eller med att gå fram och tillbaka i gummistövlar och se busy ut… Här är inga turister och när de väl kommer så är de 96 stycken gymnasieelever… Taket i mitt rum läcker och allt är kallt och fuktigt… Lille Johnny tycker inte om mig och blänger argt eller sparkar på mig så fort han kan… och dobermann-Aron vill för ofta antingen lekbitas för hårt eller para sig med mitt vänsterben så jag nästan trillar omkull… Har känt mig ensam och rastlös och bara velat åka tillbaka till Quito. Längtar efter Rasmus och tiden går för långsamt här…
Fick ett prat med ägaren igår, men vilken underlig typ! Har sin gravida fru runt hörnet men kallar mig ändå ”mí amor”, lägger armen om min midja och nyper mig i sidan. Känns lite som om han har någon koncentrationsstörning och är konstant i rörelse och pratandes. Ställer man en fråga han inte vill eller kan svara på blir han sur. Lite för mycket inne i sin egen bubbla liksom… Och inte var det lätt att intervjua honom inte, så som han ställde sig upp mitt i en mening och gick ut, kom tillbaka, gick ut igen utan ett ord, kom inte tillbaka…
*suck*
Igår kväll bad Fernando mig vara guide åt en av de två turisterna eftersom hans mannar måste förbereda inför Invasionen av Gymnasiet idag och imorgon. O-o-o-okej?... Jag är ju visserligen utbildad vandrings- och reseledare av STS Alpresor, lärt mig om den Ecuadorianska naturen i tre månader och gått samma väg med guiden Jesus i förrgår, men-eh… Habla Inglés?
Visade sig dock vara inga problem eftersom min följeslagare genom polylepisskogen och över Andernas páramo var en frisk o underbar 65-årig tjej! Hon heter Anita och är från Guayaquil, den (relativt…) frigjorda staden. Vi pratade äktenskap, politik, religion, utbildning och en massa andra underbart känsliga ämnen, alltmedan jag höll hennes hand uppför och nerför stenar, under grenar och genom gegga. Vilken inspirationskälla och förebild! Halvvägs genom vår 3-timmars vandring över stock och sten säger hon att hon har osteoporos… ”Men inte bryr jag mig om det! Ska jag sätta mig på en stol och se livet passera revy bara för det? Inte då! Hahaha!”. Underbar tant!!! :D Flera gånger sa hon t.ex. ”Men det är ju relativt”, ”Så tänker man ju nu för tiden!” och ”Världen ändras ju ständigt!”. När jag sa att jag hoppas bli som hon när jag är 65 så sa hon ”Det är klart du blir!” :)
Snart dags för middag. Just nu är det lussevaka hos kusin Kalle o hans Pekeri i Malmö...
Elden behöver be attended to. Tändstickorna från mitt rum ligger på tork framför brasan…
Ännu en dag har sniglat sig förbi uppe på 3 600 meter över havet.
Nerifrån o upp har jag på mig:
- Mammas Helly Hansensockar
- Långkalsonger
- Boxers
- Sport-bh
- Underställströja
- Långärmad blå bomullströja
- Min gröna, stickade, varma polotröja
- Uffes röda, stickade mössa
Jag sitter även i en säng under ett lakan, två filtar och ett tjockt täcke, but still...
...Jag fryser!
Bienvenido a Polylepis Lodge, situated i en remote dalgång på 3 600 m.ö.h. i de ecuadorianska Anderna. Här finns ingen snö, men under Pleistocenperioden var här en stor glaciär. Det var den som formade dalen och gav den dess nästan perfekta U-form. Därefter hade volcán Chile ett utbrott som täckte dalen i ett tjockt lager aska. Detta har gjort att dalen idag är hem för en trädsort som heter Polylepis; "många lager" eller "många blad". Det är ett av få träd som växer ovanför trädgränsen (hur paradoxalt låter inte det?) och är tydligen ovanligt idag. I alla fall i det här området och med denna storlek och ålder på träden. Förr använde folket i Anderna det som bränsle, men eftersom det växer så otroligt långsamt så har antalet träd sjunkit drastiskt. I denna dalen finns inte överdrivet många, den lilla skogen är ungefär stor som Botan. Om man inte räknar med kyrkogårdsdelen i söder.
Efter frukost fick jag gå på tur med guiden Jesus. Vi hade stövlar...
(Hahaa, parallellen till att Jesus kunde gå på vattnet o alltså inte behövde stövlar! Jättekul!)
Han pekade ut olika växter och berättade om dem i tämligen begränsad utsträckning. Men det kan vara så att alla mina "Qué?" gjorde att han drog sig från att berätta överdrivet mycket... Han visade Valeriana som ju är lugnande, två sorters bär som är halocinogena, en buske vars blad kan användas för att göra halocinogent te, en annan planta man kan använda för bråck, ont i magen och gikt, en planta som heter Dientes del León, en... vänta nu... de där bladen ser bekanta ut... Dientes del León? Dandelion? Hahaa, det är ju en maskros!
"No ríe, es una planta medicinal importante! Esta muy bien!", sa Jesus o tittade lätt besvärat på mig.
Okej, förlåt, jag ska inte skratta, det är en viktig medicinalväxt!... Men jag fick ju dra dem ur mammas gräsmatta för 10 öre styck när jag var liten! Och här markeras de med skyltar för turisterna! Det är ju lite roligt! Ganska coolt också att de kan växa såväl 3 som 3 600 meter över havet! Undrar om plantor som tas från havet och högt upp också flämtar? (När de går i trappor, alltså...) ;)
Ett annat träd som Jesus också pekade ut heter Pumamaqui. Puma betyder puma och maqui betyder hand på quichua (Maquipucuna = "vänlig hand", eller "hand som hjälper", berättade jag det när jag var där?). Trädet ser tydligen ut som en pumas hand? Vet inte riktigt om jag håller med... eller så ser pumatassar väldigt annorlunda ut i Ecuador... Ett av dessa pumamaqui var iaf jättestort. Relativt! Inte jämfört med ceibaträden i Amazonas eller ens ekarna i New Orleans inte... De växer också långsamt och kallas även för milleniumträd, varför jag frågade hur gammalt det är. "Este? No se, pero dos mil años pienso... o más...". Så det trädet har stått där sen Jesus levde alltså? På't ungefär! Ganska svindlande för tankarna... Tänk allt som har hänt under den tiden! Världskrig! Korståg! Pesten! TV! Alla människor som gått förbi det... eller snarare inte gått förbi det, det är ju desto fler... Bastante chévere! Ganska coolt!
Vi kom ut på andra sidan Botan, hrm, polylepisskogen, och gick uppför mellan högt gräs som växer som i upponervända skålar. Är halvsfäriska. Växer i mitten, men bladen blir för höga och tunga och faller ut åt sidorna, skapandes en liten kupol. Är ni med? :) Detta är Ecuadors páramo. Höglandsslätt. Mellan kupolerna växer frailejones, eller "orejas de conejo" = kaninöron. De finns inte heller på särskilt många ställen; 90% av världens bestånd av frailejones finns i Reserva de El Ángel, som är granne med Polylepis Lodge. De växer också extremt långsamt; stammen ökar i höjd med ca 1 cm per år... Vilken skillnad jämfört med bambun i regnskogen och the cloud forest som växer en meter per månad! Stammen påminner om en palmstam; den är ganska rugged, och smal i förhållande till växtens höjd. Högst upp finns ljusljusgröna blad, ca 30 cm långa, som är ganska tjocka och hårda, men täckta av små små ljusa hår. De är supermjuka att klappa på och tillsammans med dess form kan man förstå varför de kallas kaninöron. Bladen vissnar så småningom, böjer sig neråt och bildar ett skyddande lager utanpå stammen. Om du nånsin sett en liten träklubba med kristalliserat socker på så vet du hur trädet ser ut! De finns överallt ute på el páramo kring Polylepis och de flesta är mellan 30 och 150 cm höga. Men så stannar vi, Jesus pekar och säger "Den där är 420 cm hög...". Coolt! Grodde alltså ca 60 år efter att spanjorerna kom till Ecuador! "Och den där är 600 cm hög..." NÄHÄ! Pre-Inka alltså!? Bastante chévere!
Strax efteråt nådde vi en liten sjö och satte oss ner för att vila en liten stund efter den 90 minuter långa promenaden över trädstammar, under grenar o genom gegga. Dobermannbjässen Aron la sig splaff på mina fötter och bad "snällt" om att bli kliad. Okej då... ;)
"Mira!" Titta!, sa Jesus o pekade med rak arm snett uppåt. "Un condór!"
Och där svävade den! COOOOLT! Mitt livs första! WohooO!
"Pero es muy pequeñito, un niño..."
Jaha, så den jättefågeln är en bebis? Hur stor är inte mamma då?...
Här är otroligt vackert, men på ett stillsamt och storslaget sätt. Amazonas var så otroligt sprudlande av liv, väldigt dense och aldrig tyst. El bosque nublado hade så omväxlande väder och en massa fåglar hit och dit. Här är öde. Och kallt. Kan tänka mig att det är väldigt likt lappländska höglandet. Här finns djur men man ser dem aldrig. Och de har inga ljud för sig. Och utsikten är tiotals milsvid. I lodgen finns heller inga gäster förnärvarande, så det är jag och fyra anställda. Deras två två-åringar är det som låter mest. Fast på lördag kommer det 96 pasajeros. Hejåhå! Har lovat hjälpa till att servera...
:)
*abrazos*
/patita
Oh, såg två ankor här också! Patos på 3 700 m! Vi finns överallt!
Skrivet 11 december 2008:
Sitter på ett fårskinn på en träbänk i Polylepis allrum. Rosío och Jenny håller på att fixa klart lunchen i köket och Oscar el administrador och Jesus jobbar på därute tills de ropar att det är klart. Tvååringarna Johnny och Jannin leker, gråter, skriker och leker igen. Nyss fick de trycka på knapparna på min laptop och få fotona från imorse att hoppa fram och tillbaka. Jättekul! Nu kastar de ner cd-skivor på golvet. Ännu roligare!
Vid varje utandning kommer det ett vitt moln ur munnen.
Nästippen är kall som insidan av ett kylskåp.
Igår kväll, vid brasan efter middagen, frågade Oscar mig om svenskar tror på Gud.
”Tja, de är ju protestanter… Men vi tror inte direkt på Gud…”
”Inte? Tror DU på Gud?”
”Njae…”
”Vad tror du på då?”
”Jag vet inte… Vad tror jag på? (Måste man tro på nåt??) Tror jag på något? … Jag tror på evolutionen… Naturens krafter!”
”Men Gud har ju skapat allt detta så att vi kan leva! Om inte Gud hade skapat allt detta så hade det ju inte funnits! Klart att Gud finns! Man ska tro på Gud!”
”Okej… Men jag tror på evolution… och slump… Men jag förstår att andra kan tro att Gud har skapat allt!”
”Men om folk inte tror på Gud, hur gör de då när de gifter sig?
”De flesta gifter sig nog i kyrkan, tror jag.”
”Varför?”
”Det är tradition…”
Han tittade undrande på mig. Kändes nästan anklagande från hans sida. Tyckte jag hörde snudd på irritation i hans röst. Men hans fru Rosío bröt in och började prata om jul istället. Klok kvinna…
Men så svårt att prata religion och tro med någon som är fullständigt övertygad om att deras sätt att tänka är det enda rätta! Och då är Oscar ändå van vid turister och människor som är annorlunda än han själv… Börjar ana hur fundamentalister vore att prata med… Så underlig känsla, det vore…
* lunchpaus *
Jenny serverade rödbetor till lunchen. Det heter remolacha på spanska. Jag upprepade ordet högt för att repetera för mig själv, men då rättade lilla Jannin mig med rak blick och sa högt och tydligt: ”SE-MO-LAS-SA!”.
”Semolacha?” svarade jag undrande.
”SE-MO-LAS-SA!” sa hon igen. Hon upprepade sig säkert åtta gånger och log så hon fick rynkor på näsan efter varje gång. Men så hördes plötsligt från hennes mamma Jenny på andra sidan köket: ”Re-mo-la-cha!”.
”Si! SE-MO-LAS-SA!”
;)
Ägaren Fernando kom hit nu till lunch, så jag hoppas få en pratstund med honom i eftermiddag. The on-site administrator Oscar har jag lite svårt att kommunicera med…
Fem dagar kvar tills Rasmus kommer…
*kraaaaam*
Skrivet 12 december 2008:
Har ont i rumpan. Det här fårskinnet är tämligen nersuttet och de smala plankorna inunder gör sig väl påminda. Sitter för många meter från elden för att värmas av den, men har både långkalsonger, fluffiga träningsbyxor och regnbyxor på benen, samt underställströja, bomullst-shirt, Rasmus armévärmetröja och min varma stickade polo på överkroppen. Samt vadderade kängor på fötterna och Uffemössan på huvudet. Svårt att skriva med vantar…
:)
Har känt mig lite deppig här och inte helt kunnat ta in stället. Naturen runt om ecolodgen är completely stunning och jag tittar igen och igen på fotona från mina vandringar här, men… personalen är annorlunda… Jag kan inte riktigt få ut vad jag behöver för uppsatsen från dem, och så jobbar de antingen heltid i köket eller med att gå fram och tillbaka i gummistövlar och se busy ut… Här är inga turister och när de väl kommer så är de 96 stycken gymnasieelever… Taket i mitt rum läcker och allt är kallt och fuktigt… Lille Johnny tycker inte om mig och blänger argt eller sparkar på mig så fort han kan… och dobermann-Aron vill för ofta antingen lekbitas för hårt eller para sig med mitt vänsterben så jag nästan trillar omkull… Har känt mig ensam och rastlös och bara velat åka tillbaka till Quito. Längtar efter Rasmus och tiden går för långsamt här…
Fick ett prat med ägaren igår, men vilken underlig typ! Har sin gravida fru runt hörnet men kallar mig ändå ”mí amor”, lägger armen om min midja och nyper mig i sidan. Känns lite som om han har någon koncentrationsstörning och är konstant i rörelse och pratandes. Ställer man en fråga han inte vill eller kan svara på blir han sur. Lite för mycket inne i sin egen bubbla liksom… Och inte var det lätt att intervjua honom inte, så som han ställde sig upp mitt i en mening och gick ut, kom tillbaka, gick ut igen utan ett ord, kom inte tillbaka…
*suck*
Igår kväll bad Fernando mig vara guide åt en av de två turisterna eftersom hans mannar måste förbereda inför Invasionen av Gymnasiet idag och imorgon. O-o-o-okej?... Jag är ju visserligen utbildad vandrings- och reseledare av STS Alpresor, lärt mig om den Ecuadorianska naturen i tre månader och gått samma väg med guiden Jesus i förrgår, men-eh… Habla Inglés?
Visade sig dock vara inga problem eftersom min följeslagare genom polylepisskogen och över Andernas páramo var en frisk o underbar 65-årig tjej! Hon heter Anita och är från Guayaquil, den (relativt…) frigjorda staden. Vi pratade äktenskap, politik, religion, utbildning och en massa andra underbart känsliga ämnen, alltmedan jag höll hennes hand uppför och nerför stenar, under grenar och genom gegga. Vilken inspirationskälla och förebild! Halvvägs genom vår 3-timmars vandring över stock och sten säger hon att hon har osteoporos… ”Men inte bryr jag mig om det! Ska jag sätta mig på en stol och se livet passera revy bara för det? Inte då! Hahaha!”. Underbar tant!!! :D Flera gånger sa hon t.ex. ”Men det är ju relativt”, ”Så tänker man ju nu för tiden!” och ”Världen ändras ju ständigt!”. När jag sa att jag hoppas bli som hon när jag är 65 så sa hon ”Det är klart du blir!” :)
Snart dags för middag. Just nu är det lussevaka hos kusin Kalle o hans Pekeri i Malmö...
Elden behöver be attended to. Tändstickorna från mitt rum ligger på tork framför brasan…
Ännu en dag har sniglat sig förbi uppe på 3 600 meter över havet.
08 december 2008
Ögonen faller ihop och hjärnan kan knappt formulera hela meningar längre.
Men jag måste packa... Sista lodgen imorgon nu, kom igen! You can do it! Bara vara la tesísta en vecka till! Heja! Seeeeen kommer belöningen! Wohooo! Som jag skrev på ett vykort nyss:
"Imorgon åker jag till min sista ecolodge: Polylepis, på 4 000 m uppe i Anderna.
Kallt.
Men sen kommer Rasmus!
VARMT!"
;)
Har haft tre sköna dagar i Quito då jag har kunnat vila min mage ordentligt, ätit vad jag velat och när jag velat, kunnat gå ärenden på stan och fixa det jag måste och köpa det jag behöver. Såsom ny dubbel dos av antihistamin samt Johnson & Johnson's baby olja för mina stackars vader. Jisses som de ser ut! Men s*tan vad de kliar!!! Har just mina vader blivit allergiska mot allt plötsligt?? En hudläkare skulle bli jätteglad över foton på dem; "Oh, så intressant! Nämen titta!"...
På facebook skriver majoriteten att de vill ha jul. NUUUUU! Jullov! Semester! Snö! Snöbollskrig med efterföljande varm choklad! Kanel- och saffransdoft... Tända ljus... Sakta röra runt i en kastrull med smältande knäcksmet... Höra Absolute Christmas-cd'n för sjuttiotolfte gången...
Mmmmm...
Men nej!
Packa nu!
Sova o drömma om en vit jul hemma sen!
Bakade ju lussekatter igår! Det var lite juligt! Och så kommer Rasmus med glöggkryddor (om inte tullen i New York tror att det är knark...)! Snart är det jullov! En vecka till, bara en!
HEJA!
*varma kramar* från en trött djungelanka...
Men jag måste packa... Sista lodgen imorgon nu, kom igen! You can do it! Bara vara la tesísta en vecka till! Heja! Seeeeen kommer belöningen! Wohooo! Som jag skrev på ett vykort nyss:
"Imorgon åker jag till min sista ecolodge: Polylepis, på 4 000 m uppe i Anderna.
Kallt.
Men sen kommer Rasmus!
VARMT!"
;)
Har haft tre sköna dagar i Quito då jag har kunnat vila min mage ordentligt, ätit vad jag velat och när jag velat, kunnat gå ärenden på stan och fixa det jag måste och köpa det jag behöver. Såsom ny dubbel dos av antihistamin samt Johnson & Johnson's baby olja för mina stackars vader. Jisses som de ser ut! Men s*tan vad de kliar!!! Har just mina vader blivit allergiska mot allt plötsligt?? En hudläkare skulle bli jätteglad över foton på dem; "Oh, så intressant! Nämen titta!"...
På facebook skriver majoriteten att de vill ha jul. NUUUUU! Jullov! Semester! Snö! Snöbollskrig med efterföljande varm choklad! Kanel- och saffransdoft... Tända ljus... Sakta röra runt i en kastrull med smältande knäcksmet... Höra Absolute Christmas-cd'n för sjuttiotolfte gången...
Mmmmm...
Men nej!
Packa nu!
Sova o drömma om en vit jul hemma sen!
Bakade ju lussekatter igår! Det var lite juligt! Och så kommer Rasmus med glöggkryddor (om inte tullen i New York tror att det är knark...)! Snart är det jullov! En vecka till, bara en!
HEJA!
*varma kramar* från en trött djungelanka...
07 december 2008
Back in Quito!
Igen...
Skrev till en kompis häromdagen att jag återvänt till Quito så många gånger nu att det känns som "hemma". Vandra runt bland kvarteren i El Mariscal, veta vad gatorna heter, var affärerna finns och vilka kaféer som är billiga/har godast kaffe. Mysigt!
Men samtidigt saknar jag mina vänner från språkskolan, de jag gick runt där med, pratade, undrade o skrattade med. Frances och Anne är båda tillbaka i Tyskland respektive Belgien nu, och Achim har fortsatt från volontärarbetet på Galápagos (vilket bestod i att lära 3-åringar tala engelska. De kunde inte ens tala spanska, sa han...) och är nu som volontär i en nationalpark i Costa Rica. Ganska najs!
Bellavista, min senaste ecolodge, hade mycket trevligt folk och låg i en underbar omgivning, men ack, så fick jag matförgiftning (för andra gången på en månad), och såg bara min säng i två dagar. Dock var behandlingen på Bellavista långt mycket bättre än Faustos flinande kommentar "You're having diarrhea, aren't you?" på Napo Wildlife Center i Amazonas! Två av guiderna kom med te, vitt bröd och soppa till mig, medan självaste tillfälliga bossen på stället kom med medicin! Denna matförgiftningen var annorlunda än nån (två) jag upplevt tidigare, eftersom jag hade kramper i magen som gjorde så ont att det var svårt att andas. Men jag fick ett stort gult piller var åttonde timme och en hel flaska med vätskeersättning som jag skulle dricka upp. Kaskaderna ur båda ändarna lugnade sig inom de två dygnen, men kramperna sitter fortfarande kvar, om än mycket mildare. Men på grund av sjukan så skjuter jag upp avfärden till nästa - och min sista!!! - ecolodge till på tisdag morgon. Den heter Polylepis och ligger på 4 000 m höjd, men motsatt mot vad ryktena sagt så har de tydligen elektricitet! Internet är en annan fråga, men jag kan ta med datorn and make myself useful medan jag är där iaf!
Är lite ledsen idag eftersom jag fått säga hej då till en god vän. Troligtvis kommer vi aldrig mer att träffas, men om vi gör det så lär det dröja ett tag... Han kändes nära direkt, som en bror, och vi har kunnat prata och skratta och fundera över vad som helst. Och jag har vetat att jag har haft en vän i Quito att träffa o hänga med när jag har kommit tillbaka från mina ecolodges. Hans reseberättelser och äventyr har varit väldigt inspirerande och jag har alltid känt att jag fått energi efter att ha träffat honom; ny upptäckarglädje! Som med britten i djungeln: en glädjekälla som bara smittar! Så underbart det är med såna människor! Känner att flera av mina vänner i Lund är likadana och det gör mig väldigt glad. Vilken skatt! Men så sorgligt när man måste säga hejdå och vet att man troligtvis aldrig kommer att ses mer...
Skickade iväg Mailet idag. Mailet till Kilroy. Mailet där jag ber om att få byta hemresedag.
Hade Rasmus som stöd online, men så läskigt det var! Men nu är det bara att vänta och se, när det dimper ner ett mail från Kilroy kommer jag förhoppningsvis veta mitt nya hemresedatum.
Qué emocionante! (Så spännande!)
P.S. Håller på att baka Lussekatter med Julieta den Yngre! Dock var smöret konstigt och någon riktig saffran hittade jag inte heller, samtidigt som de bara hade cups i huset och inga decilitermått. Azfrán används mest som en salladskrydda och smakar ingenting utom kanske lite salt o peppar... Men den färgade mjölken ganska bra (efter typ 3 msk...), så hoppas att det blir lite LIKT lussekatter även om smaken inte är densamma...
Fan! Russin! De glömde jag köpa! Mierda...
Igen...
Skrev till en kompis häromdagen att jag återvänt till Quito så många gånger nu att det känns som "hemma". Vandra runt bland kvarteren i El Mariscal, veta vad gatorna heter, var affärerna finns och vilka kaféer som är billiga/har godast kaffe. Mysigt!
Men samtidigt saknar jag mina vänner från språkskolan, de jag gick runt där med, pratade, undrade o skrattade med. Frances och Anne är båda tillbaka i Tyskland respektive Belgien nu, och Achim har fortsatt från volontärarbetet på Galápagos (vilket bestod i att lära 3-åringar tala engelska. De kunde inte ens tala spanska, sa han...) och är nu som volontär i en nationalpark i Costa Rica. Ganska najs!
Bellavista, min senaste ecolodge, hade mycket trevligt folk och låg i en underbar omgivning, men ack, så fick jag matförgiftning (för andra gången på en månad), och såg bara min säng i två dagar. Dock var behandlingen på Bellavista långt mycket bättre än Faustos flinande kommentar "You're having diarrhea, aren't you?" på Napo Wildlife Center i Amazonas! Två av guiderna kom med te, vitt bröd och soppa till mig, medan självaste tillfälliga bossen på stället kom med medicin! Denna matförgiftningen var annorlunda än nån (två) jag upplevt tidigare, eftersom jag hade kramper i magen som gjorde så ont att det var svårt att andas. Men jag fick ett stort gult piller var åttonde timme och en hel flaska med vätskeersättning som jag skulle dricka upp. Kaskaderna ur båda ändarna lugnade sig inom de två dygnen, men kramperna sitter fortfarande kvar, om än mycket mildare. Men på grund av sjukan så skjuter jag upp avfärden till nästa - och min sista!!! - ecolodge till på tisdag morgon. Den heter Polylepis och ligger på 4 000 m höjd, men motsatt mot vad ryktena sagt så har de tydligen elektricitet! Internet är en annan fråga, men jag kan ta med datorn and make myself useful medan jag är där iaf!
Är lite ledsen idag eftersom jag fått säga hej då till en god vän. Troligtvis kommer vi aldrig mer att träffas, men om vi gör det så lär det dröja ett tag... Han kändes nära direkt, som en bror, och vi har kunnat prata och skratta och fundera över vad som helst. Och jag har vetat att jag har haft en vän i Quito att träffa o hänga med när jag har kommit tillbaka från mina ecolodges. Hans reseberättelser och äventyr har varit väldigt inspirerande och jag har alltid känt att jag fått energi efter att ha träffat honom; ny upptäckarglädje! Som med britten i djungeln: en glädjekälla som bara smittar! Så underbart det är med såna människor! Känner att flera av mina vänner i Lund är likadana och det gör mig väldigt glad. Vilken skatt! Men så sorgligt när man måste säga hejdå och vet att man troligtvis aldrig kommer att ses mer...
Skickade iväg Mailet idag. Mailet till Kilroy. Mailet där jag ber om att få byta hemresedag.
Hade Rasmus som stöd online, men så läskigt det var! Men nu är det bara att vänta och se, när det dimper ner ett mail från Kilroy kommer jag förhoppningsvis veta mitt nya hemresedatum.
Qué emocionante! (Så spännande!)
P.S. Håller på att baka Lussekatter med Julieta den Yngre! Dock var smöret konstigt och någon riktig saffran hittade jag inte heller, samtidigt som de bara hade cups i huset och inga decilitermått. Azfrán används mest som en salladskrydda och smakar ingenting utom kanske lite salt o peppar... Men den färgade mjölken ganska bra (efter typ 3 msk...), så hoppas att det blir lite LIKT lussekatter även om smaken inte är densamma...
Fan! Russin! De glömde jag köpa! Mierda...
02 december 2008
Ar i Bellavista i skrivande stund, men vet inte riktigt nar jag kommer att... vänta nu, varför skriver jag utan å, ä, ö? Jag skriver ju pa min egen dator och behover inte skriva med bara a och o! Hm... Kan vara för att jag skickat mail från bara ecuadorianska datorer de senaste tio dagarna, och när jag jobbar på min egen dator skriver jag bara på engelska, så å, ä, ö har inte använts på sistone!
Tänker väldigt mycket varje dag.
Reflekterar över vad som sägs mellan turister o mig, mellan turister, mellan arbetare och mellan arbetare och mig. Och vad som inte sägs. Finns så mycket intressant att prata om, ta reda på, inspireras av, och försöka ändra på. Både miljö- och hållbarhetsaspekter, men även mycket personlighetsgrejer och livsfrågor. Att möta människor från hela (väst-)världen helt randomly så här, och börja ställa frågor är väldigt intressant! Vilka livsöden! Olyckor, sjukdomar, flytter (flyttar?), barn, andra hälfter, kärlek, tur, otur, och val, val, val… Haha, börjar använda kommatecken på amerikanskt vis när jag skriver på svenska också! Coolt! Har inte börjat drömma på spanska än, men engelskan kommer ganska snabbt i drömmarna när jag kommer utomlands. Drömmer mycket här! Har vaknat av att jag pratat i sömnen, av att jag gråtit så kudden varit blöt, av att jag blivit skrämd av något i drömmen, och någon gång av att jag skrattat! :) Känns som om min insida är väldigt aktiv här. Men jag vågar inte tänka för mycket på Rasmus… Tidigare för att jag skulle bli ledsen, men nu för att jag får fjärilar i magen och inte kan sitta still – det är ju bara två veckor kvar idag tills han kommer!!! WOHOOO!!! Har tre dagar kvar här på Bellavista, sen tre dagar i Quito och därefter en vecka på min sista ecolodge Polylepis. Allt jag vetat om den har varit att den ligger på 4 000 m och att där är k-k-k-kallt! Men igår fick jag även veta att de inte har elektricitet, så det blir nada skrivande eller kommunicerande under den veckan. Inte jättesmidigt med tanke på sista-minuten-frågor inför Rasmus avfärd… Men vi får snacka rejält när jag är i Quito i helgen, helt enkelt. Har skickat en inköpslista och en packningslista till honom, där jag bland annat tipsar om att packa långkalsonger (har på mig både underställsbyxor och –tröja as we speak…) samt att köpa två tuber alsolgel på Apoteket. Alcogel har de här – och mycket billigare – men jag visade mig ju vara allergisk mot deras antiklisalva, så det blir dubbel svensk dos av det istället…
Men alla människoöden och personligheter, ja! Så spännande! Och när man träffar så många människor – visserligen olika, men ändå snälla – så undrar man lätt varför det finns krig i världen. Svält o katastrofer, visst, men krig? Aktivt dödande! Hur kan det finnas folk som vill någon annan illa, när man träffar så många människor som bara vill njuta av naturen, ha en skön semester och träffa nya människor?
Så underligt när man vistas i en vacker omgivning…
Lärde känna en av guiderna här, de första två dagarna. Han heter Erik och hans pappa kom från Tyskland till Ecuador 1949, när han var 13 år. Nu driver pappan och mamman en hostería utanför byn Los Bancos, ca 35 km härifrån, vilket även är där Erik har växt upp. Erik rabblar spanska som alla andra anställda, kan alla lokala fåglar och växter, och har ju levt hela sitt liv i det här området, men ändå ser jag honom inte som ecuadorian just eftersom han är blek och lång… Hm… I alla fall så fattade vi tycke för varandra ganska snabbt och pratade en hel del. Upptäckte att vi hade väldigt mycket gemensamt på våra insidor och i våra tankar, särskilt under tonåren, vilket ökade känslan av att vi var närmare ”släkt”. Men Erik, trots sina 28 år, verkade fortfarande ha kvar mycket av sin rastlöshet och impulsivitet. Han berättade att han älskade att cykla mountainbike utför, och när han skulle bege sig hem till Los Bancos för fyra dagars semester i måndags så skulle han cykla. Så jag frågade om jag fick följa med. Erik’s cykel var hans egen, med riktigt bra stötdämpare fram och bak och en superb ram för downhill. Jag fick hyra en av Bellavistas cyklar, vilken visserligen hade stötdämpare fram, men inga andra snajdigheter. Detta gjorde att turens första 15 km på grusväg med baseballstora stenar blev tämligen painfull och mina hypermobila handleder are invirade i gasbinda för värme och stöd sen dess… Men så vackert det var! Tänkte hela tiden på Hartzö eftersom luften, ljuset, kohagarna, grusvägarna och skogarna påminde mycket om en sommarkväll tidigt i juli på min favoritö. Sommarlov… Vill verkligen cykla till Hartzö i år, idéen växer sig starkare och starkare hos mig! :)
Ska försöka komma åt datorn på kontoret idag och hoppas att den lilla modemuppkopplingen håller i sig så att jag kan maila spexet och fråga när jag kan komma hem och fortfarande vara med på scen i vårens uppsättning. Har bestämt mig till 97% för att stanna 4-5 veckor till i detta underbara land. Nu när minnet av alla close encounters med insekter på Maquipucuna har lagt sig något så börjar jag längta efter att volontärarbeta där! Och sen kanske jag hinner resa lite till innan det faktiskt är dags att säga adjö till denna fantastiska kontinent. Har ju svårt att lämna ställen där jag trivs, är fullt medveten om det, men jag trivs ju i Lund också! Haha, längtar jättemycket efter svettluften på Gerdahallen! :)
Saknar mina vänner! Mina kära! Men vilken fantastisk känsla det är! Har aldrig riktigt gjort det innan! Alltid velat vara borta eftersom det inte varit kul att vara hemma, men nu börjar det visst ändras något på min insida! Börjar kanske så smått inse att livet är bra där hemma… Kanske längtar lite efter det också… Kanske blir ganska najs att komma hem så småningom?
Vad härligt!
;)
*love*
/patita
Tänker väldigt mycket varje dag.
Reflekterar över vad som sägs mellan turister o mig, mellan turister, mellan arbetare och mellan arbetare och mig. Och vad som inte sägs. Finns så mycket intressant att prata om, ta reda på, inspireras av, och försöka ändra på. Både miljö- och hållbarhetsaspekter, men även mycket personlighetsgrejer och livsfrågor. Att möta människor från hela (väst-)världen helt randomly så här, och börja ställa frågor är väldigt intressant! Vilka livsöden! Olyckor, sjukdomar, flytter (flyttar?), barn, andra hälfter, kärlek, tur, otur, och val, val, val… Haha, börjar använda kommatecken på amerikanskt vis när jag skriver på svenska också! Coolt! Har inte börjat drömma på spanska än, men engelskan kommer ganska snabbt i drömmarna när jag kommer utomlands. Drömmer mycket här! Har vaknat av att jag pratat i sömnen, av att jag gråtit så kudden varit blöt, av att jag blivit skrämd av något i drömmen, och någon gång av att jag skrattat! :) Känns som om min insida är väldigt aktiv här. Men jag vågar inte tänka för mycket på Rasmus… Tidigare för att jag skulle bli ledsen, men nu för att jag får fjärilar i magen och inte kan sitta still – det är ju bara två veckor kvar idag tills han kommer!!! WOHOOO!!! Har tre dagar kvar här på Bellavista, sen tre dagar i Quito och därefter en vecka på min sista ecolodge Polylepis. Allt jag vetat om den har varit att den ligger på 4 000 m och att där är k-k-k-kallt! Men igår fick jag även veta att de inte har elektricitet, så det blir nada skrivande eller kommunicerande under den veckan. Inte jättesmidigt med tanke på sista-minuten-frågor inför Rasmus avfärd… Men vi får snacka rejält när jag är i Quito i helgen, helt enkelt. Har skickat en inköpslista och en packningslista till honom, där jag bland annat tipsar om att packa långkalsonger (har på mig både underställsbyxor och –tröja as we speak…) samt att köpa två tuber alsolgel på Apoteket. Alcogel har de här – och mycket billigare – men jag visade mig ju vara allergisk mot deras antiklisalva, så det blir dubbel svensk dos av det istället…
Men alla människoöden och personligheter, ja! Så spännande! Och när man träffar så många människor – visserligen olika, men ändå snälla – så undrar man lätt varför det finns krig i världen. Svält o katastrofer, visst, men krig? Aktivt dödande! Hur kan det finnas folk som vill någon annan illa, när man träffar så många människor som bara vill njuta av naturen, ha en skön semester och träffa nya människor?
Så underligt när man vistas i en vacker omgivning…
Lärde känna en av guiderna här, de första två dagarna. Han heter Erik och hans pappa kom från Tyskland till Ecuador 1949, när han var 13 år. Nu driver pappan och mamman en hostería utanför byn Los Bancos, ca 35 km härifrån, vilket även är där Erik har växt upp. Erik rabblar spanska som alla andra anställda, kan alla lokala fåglar och växter, och har ju levt hela sitt liv i det här området, men ändå ser jag honom inte som ecuadorian just eftersom han är blek och lång… Hm… I alla fall så fattade vi tycke för varandra ganska snabbt och pratade en hel del. Upptäckte att vi hade väldigt mycket gemensamt på våra insidor och i våra tankar, särskilt under tonåren, vilket ökade känslan av att vi var närmare ”släkt”. Men Erik, trots sina 28 år, verkade fortfarande ha kvar mycket av sin rastlöshet och impulsivitet. Han berättade att han älskade att cykla mountainbike utför, och när han skulle bege sig hem till Los Bancos för fyra dagars semester i måndags så skulle han cykla. Så jag frågade om jag fick följa med. Erik’s cykel var hans egen, med riktigt bra stötdämpare fram och bak och en superb ram för downhill. Jag fick hyra en av Bellavistas cyklar, vilken visserligen hade stötdämpare fram, men inga andra snajdigheter. Detta gjorde att turens första 15 km på grusväg med baseballstora stenar blev tämligen painfull och mina hypermobila handleder are invirade i gasbinda för värme och stöd sen dess… Men så vackert det var! Tänkte hela tiden på Hartzö eftersom luften, ljuset, kohagarna, grusvägarna och skogarna påminde mycket om en sommarkväll tidigt i juli på min favoritö. Sommarlov… Vill verkligen cykla till Hartzö i år, idéen växer sig starkare och starkare hos mig! :)
Ska försöka komma åt datorn på kontoret idag och hoppas att den lilla modemuppkopplingen håller i sig så att jag kan maila spexet och fråga när jag kan komma hem och fortfarande vara med på scen i vårens uppsättning. Har bestämt mig till 97% för att stanna 4-5 veckor till i detta underbara land. Nu när minnet av alla close encounters med insekter på Maquipucuna har lagt sig något så börjar jag längta efter att volontärarbeta där! Och sen kanske jag hinner resa lite till innan det faktiskt är dags att säga adjö till denna fantastiska kontinent. Har ju svårt att lämna ställen där jag trivs, är fullt medveten om det, men jag trivs ju i Lund också! Haha, längtar jättemycket efter svettluften på Gerdahallen! :)
Saknar mina vänner! Mina kära! Men vilken fantastisk känsla det är! Har aldrig riktigt gjort det innan! Alltid velat vara borta eftersom det inte varit kul att vara hemma, men nu börjar det visst ändras något på min insida! Börjar kanske så smått inse att livet är bra där hemma… Kanske längtar lite efter det också… Kanske blir ganska najs att komma hem så småningom?
Vad härligt!
;)
*love*
/patita
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
