Lider sommaren mot sitt slut redan?
Nej, så kan det väl inte vara? Jag har ju inte vilat mig...

• Tågluff med en miljon nya intryck varje dag, skyltar och pratande människor som man inte alls förstår, ständig planering - och planering av planering - samt mil på mil av gående, inte sällan med tuuuuung packning på ryggen. Fantastiskt, men inte helt ojobbigt!...

• Sommarspex med intensiva repetitioner i en vecka för att sedan bära, bära, bära, tänka, resa tält, organisera, ropa och sjunga - och sedan packa, plocka ner tält, tänka, organisera och bära, bära, bära... Förutom alla föreställningar som kräver fokus och energi. Roligt, men inte helt ojobbigt!...

• Hartzö med en massa nära och kära som man vill prata med, organisering för att åka ut på ett skär, vilket skär?, äta fillunch, bada och torka, fika, bada och torka igen, laga middag, äta middag, umgås, umgås, umgås, uppleva natur som fyller sinnena så intensivt att bröstkorgen spränger, filosofera och varva ner... Också längta efter Rasmus, och sen få dit Rasmus o då få ihop tid och organisation för att visa honom alltalltallt som jag älskar och har växt upp med och som är mitt paradis! Underbart, men inte helt ojobbigt!...

• Och sen vidare till Rasmus's sommarställe med allt vad det innebär av släktingar på hög, nya intryck, kulturhistoria, underbar natur och kaffekalas som innehåller en försvinnande liten procent kaffe i förhållande till övrigt ätbart. Namn, namn, namn och släktrelationer på korsan och tvärsan! Och så mitt livs första "riktiga" festival: Urkult! Sova i tält, planera och organisera, komma överens, tända stormkök, göra gröt på stormkök, diska stormkök, hämta vatten, dricka vatten, leta upp bra band, lyssna på band (inte alltid bra...), dansa, skratta, äta, leka och leta, leta, leta. Spännande, men inte helt ojobbigt!...

Och nu är jag tillbaka i Lund för tre intensiva dagars packning av mitt rum inför ihopflytten med Rasmus. Fast de tre dagarna är nästan slut och jag ska iväg igen för att volontärarbeta i Stockholm på World Water Week (vilket inte har ett dugg att göra med Vattenfestivalen) en dryg vecka. Och avsluta det äventyret med ytterligare en släktträff (klanen Arnling) på Västgötaslätten. Komma hem och packa intensivt några dagar innan flytten är ett faktum, städa ur mitt gamla rum och skratta ett rått farväl till korridorsköket, för evigt dömt att vara ett fläckarnas, bananflugornas och klibbigheternas högborg (iaf så länge där bor 10 killar bland de 12 rummen, om man får vara så krass... Men talar man av erfarenhet så är man väl inte lika diskriminerande?...). Och sen är det plötsligt dags för andra mötet med min handledare. Hinner jag skriva de tre första kapitlen på min uppsats till dess, så som han föreslog (i mina öron "krävde") senast vi sågs, mitt i brinnande sommarspexrep?

I don't think so...

*djup suck*

Jag behöver semester...

Grusse aus Zagreb!

Jag ar pa resande fot. Finns manga tankar kring det. Men med de sista tre bokstaverna i svenska alfabetet i, sa det har kanns lite talfel-aktigt... Menmen...

Ha fatt ett myggbett pa hogra handleden. Vanligtvis kliar det bara, men denna har blommat upp i en jattebula som kliar som attan! Tur att Cissi har med kylsalva, det hjalper en stund...

Men att resa. Jag reser nu, kanner efter hur det kanns och forestaller mig hur det kommer att vara att resa runt ensam, utan en resekamrat att prata med, diskutera med, se saker tillsammans med och fa hjalp av. Ingen som har med sig kylsalva som jag kan lana. Ingen Rasmus.
Det kommer att bli tufft!
Pa vandrarhemmet vi bodde pa i Budapest sa pratade folk valdigt oppet med varandra. Man sa hej till den som var i rummet och fragade sina sovrumskompisar var de kom ifran, hur deras resa varit och vad de skulle gora nu. Men man orkar det battre om man har en resekamrat med sig, nagon att falla tillbaka pa och skamta med eller bara vara tyst med. Det blir en latt desperation over kontaktsokeriet annars. "Snalla prata med mig, jag har bara talat med mig sjalv alldeles for lange nu!"

Men man vet aldrig vem man stoter pa! I Budapest var det en himla massa kanadensare overallt. Och fransoser. Och nu vid datorn pa ett hostel i Zagreb dimper det ner en kille i stolen bredvid och sager med grov svensk accent "Do you know how to make a snabel-a on this tangentbord?"
Ungefar...
Och han e ocksa fran Hasselby, precis som Cissi.
"Det var som fan, horru!"
En annan rolig sak med hostels, forutom alla trevliga, glada, resande manniskor man kan traffa ar att varje hostel hade kunnat vara placerat precis var som helst i varlden. Mixen av manniskor bestar ju oftast! Sa om man bara lyssnar pa surret av alla accenter och sprak sa kan man for en stund glomma bort vilken stad man faktiskt ar i...

Jag har atit mig matt pa salta pinnar, medan jag forsokt att inte tappa smulor mellan tangenterna, men ska ga ner till Cissi pa vart rum i kallaren nu och kompensera for allt salt. Drar nog ut pa stan ett varv i eftermiddag, fast allting ar sondagsstangt, och forsoker hitta nanstans att se EM-finalen ikvall. Kanske med svensken och resten av varlden i the common room pa vart hostel...

Snart är det midsommar!

Jag älskar nog egentligen midsommar... eller i alla fall sommar! Senvåren och försommaren är bäst, då så mycket som möjligt blommar och man märker hur kvällarna blir längre och längre. Och alla koltrastar sjunger som galningar i skymningen. Ååååååh, svensk sommar är verkligen bäst!

Dessa tankar ploppade upp i mitt huvud idag för att följande nyhetsbrev ploppade upp i min inbox:

http://www2.arla.se/Default____19776.aspx

Se, njut och känn hur det vattnas i munnen och börjar klia i matlagningsfingrarna! Eller ätfingrarna för min del, jag gillar ju att äta med fingrarna... Det blir liksom godare då, smakar mer...

Bjöd över några kompisar till en annan kompis igår kväll för att laga hemmagjord pizza och spela det fantastiska TV-spelet wii. Till min förvåning vill alla andra ha kniv och gaffel till pizzan! Besticken tog slut så jag fick en sked istället, men det gjorde inte mig någonting! Konstigt bara att ingen annan hakade på trenden, folk fattar visst inte vad de missar?

I alla fall så kom jag i samband med midsommar att tänka på att det ju inte finns några årstider i Ecuador. Det ligger ju på ekvatorn!... Fast ibland regnar det har några källor uppgett... Och så har jag ju läst om fenomenet El Niño på klimatologikursen i våras, det kan påverka vädret en hel del! Men ändå... Vintern, januari och februari, är ju inte mycket att hänga i granen, men maj! Och juli-augusti! September! Mmmmm... Utan dem och naturens skiftningar så är ju varje dag den andra lik! Istället för vinterdepression så kanske ekvadorianerna får tristessymptom? Eller blir förvirrade och tappar tidsuppfattningen:

"Es måndag mañana, si?"
"No, no, no, no, no! Mañana es torsdag! Estupido..."

Återstår att upptäcka...

Det är så många som har varit i kontakt med Ecuador på ett eller annat sätt!

Sen jag fick mitt stipendium har jag fått tips från höger o vänster om folk jag kan fråga, prata med, träffa eller ringa. Ganska häftigt, med tanke på att landet är drygt hälften av Sveriges storlek och drunknar i jättekontinenten Sydamerika jämfört med bamseländerna Brasilien, Argentina, Colombia, Venezuela, Peru o Chile... Idag ska jag träffa en tjej från Ecuador som läser i Lund just nu på IIIEE - International Institute of Industrial Environmental Economics. Mina kursare och jag läste en kurs i industriell miljöekonomi där för ett drygt år sen och man lärde sig ändå aldrig helt att rabbla institutionens namn... Men det var spännande att vara i de gamla lokalerna som från början hyste en bank och/eller ett försäkringsbolag. Där finns ett bankvalvs metertjocka metalldörr och i salen vi hade föreläsningar i är det högt i tak, några skånska städers stadsvapen hänger på väggarna och en gigantisk matta värd över 2 miljoner kronor brer ut sig över golvet. Första dagen fick vi veta att de föredrog att vi torkade av skorna innan vi gick in i salen...
Monica som jag ska träffa idag är en av de många internationella studenter som läser på Miljöinstitutet (som det också kan kallas...). Det var roligt att som svensk vara i minoritet i förhållande till antalet icke-svenskar på en institution mitt i Lund! Skratt låter annorlunda när de kommer från någon som har ett annat modersmål, tror jag. Kanske på grund av att satsmelodin ofta är annorlunda? Och i de pampiga lokalerna ekade de olika skratten och blev till en glad gröt som studsade mellan väggarna... Härligt!

Av någon anledning har jag inte direkt föreställt mig människorna i Ecuador som skrattandes, kom jag på nu... Varför inte? Har sett människor till vardags i mina tankar, men visst skrattar man till vardags? Herregud, man ska ju skratta varje dag!

Får se om jag kan få Monica att fnissa lite när vi ses i eftermiddag. Hon har förresten läst här i ett år nu, men hade inte lagt märke till att det står ett träd mitt på Stortorget. Det är helt ensamt och när man står under det ser man inga andra träd, förutom tre-fyra stycken längst bort på andra sidan torget, men de är avskärmade av bänkar, överbelamrade cykelställ och en minst lika överbelamrad uteservering. Och det ensamma trädet är inte särskilt stort heller. Tur att det sitter folk på bänken under det varje dag, om än bara en liten stund...

Det går ännu lite mer framåt. Fast det blir också desto mer läskigt. Desto mer hisnande, som en alltmer intensiv bergodalbana. Fast man har redan klivit på o kan inte kliva av.
Men jag skulle ju kunna kliva av...
Men jag vet inte hur dyrt det skulle bli...
För mycket krångel...

Menmen,
det blir säkert bra!
Hejåhå!
Tänk positivt!

Såja, nu känns det bättre!

Fick just ett mail från Hostelworld, sökmotorn där man kan hitta o boka rum på vandrarhem i hela världen. Rasmus o jag använde oss nog bara av Hostelworld när vi bokade alla rum på vår USA-resa i januari. Funkar utmärkt! I mailet jag nu fick från dem står det bland annat att varje gång man bokar rum via deras hemsida så skänker de en (troligen liten, men ändå!) summa pengar till Unicef! I april i år skänkte de drygt US$17 000! Stod visserligen inte när de skänkte pengar senast, eller när de skänker nästa gång, men bättre det än inget!... I mailet fanns även tips på vad man kan göra om man reser ensam för att slippa vara så ensam. Som en ren sinkadus... Några tips var rent sunt förnuft och vissa av dem brukar jag göra ändå, men en del var bra. Som att man, för att undvika att bli rånad, kan ha två plånböcker; en man använder och en med bara några få sedlar i. Om en rånare dyker upp o begär ens plånbok ger man honom den med de få sedlarna i. Han får vad han vill ha och själv förlorar man inte så mycket. Super!
Och för att man inte ska se ut lika mycket som en turist - bortsett från ens gigantiska vandringsryggsäck, karta som sticker upp ur bakfickan och blicken som vill se allt, allt, allt - för att se hemmavan ut så kan man ha en dagens tidning under armen! Såna köper ju inte turister! A-ha!

Läs på o bli kunnigare:
http://www.hostelworld.com/viewtravelfeature.php/FeatNO.63

Fast om man hamnar inför en rånare så kan man ju alltid göra som en god vän i en av Malmös parker gjorde: Bli fly förbannad och banka ner honom!

Tur för båda dock att ingen av dem hade pistol...

Ett steg närmare. Ett litet, men lite större än att ströläsa om myror i Amazonas. Fast lite mindre än att få stipendiet eller faktiskt köpa flygbiljett enkel väg till Sydamerika.

Det lilla steget kommer nog att kännas lite molande i ett par dagar eftersom det hade som följd att jag fick tre små plåster på min vänstra axel. På deltoideus posterior om man ska vara mer korrekt. Men nu är jag vaccinerad mot Gula Febern, Tyfoid samt Polio (för femte gången tydligen...). Och 630 kr fattigare. Men hellre det än att bli sjuk mitt i djungeln med två dagars skumpig resa till närmsta läkare... Det sa infektionsläkaren också och skrev även ut ett recept på malariabehandling. 12 små piller som ska slukas under tre dagar. För bara 450 kr.
Fast som sagt, hellre betala än att bli sjuk mitt i djungeln utan läkare.

Tur att man KAN betala.
Med tanke på alla de som INTE kan...

Fast på vägen tillbaka till Miljöstrategiska enheten o ytterligare några timmars praktikarbete så ploppade tanken upp i mitt huvud att det var något helt annat i sprutorna än vad som stod på de små glasflaskorna! För min inre syn hör jag hur sjuksköterskan tänker "Hum-ti-dum, se normal o lugn o glad ut, så anar flickan ingenting. Jag hjälper ju bara världen att bli fri från västvärldens konsumerande, ignoranta drägg... Jag gör fullständigt rätt i att pumpa in lite sprittande HIV i alla små människor som kommer o sätter sig här på min gröna stol! Och så kommer världen att bli mycket ljusare o renare o bättre när det inte finns så många hemska, förgörande människor kvar! Hum-ti-dum-ti-dum..."
Jag var på väg att frysa till mitt på gågatan, men nej Annika, inte tänka så! Är det gjort så är det gjort och du kan inte "göra bort" det - men det HAR inte hänt! Bara lugn, bara lugn... Hör Rasmus trygga, mjuka röst o se hans snälla blick, var bara lugn... Sååå ja...

he...

Hum-ti-dum var det ja...

Rasmus har varit vänlig nog att i all hemlighet ladda ner olika delar av olika spanskakurser på min nya mp3-spelare! På detta sätt kan jag inte bara lyssna på musik medan jag cklar, går eller åker buss nånstans utan även öva min obefintliga spanska! Wohoo!
Ett gränslöst klassrum, utan väggar! Och man kan pausa o spola tillbaka när man vill! Satt på bussen från Malmö till Lund igår och skrev ner allt jag hörde. Det blev en salig blandning av ord skrivna med allt mindre handstil för att det skulle få plats på det lilla pappret. Och en massa utspridda frågetecken överallt: "Stavas detta såhär?", "Hur blir det om det är ni eller de som gör det, istället för jag eller du?", "Vad heter hungrig? Och törstig, vilse, hjälp mig, snälla, jag är ensam, i stora världen, krama mig...?"

Muy necessito att lära sig...

Men en fras sitter som berget redan:

"Nadie habla Ingles aquí"

= "ingen talar engelska här"

Måndag.
Innebär pirr i magen sen jag var liten. Minns när jag satt i skolbänken och tittade ner under trälocket ibland för att registrera min andning. Varför slog hjärtat alltid fortare på måndagar? Jag hatar inte måndagar, så som katten Gustaf gör, men de innebär alltid en extra spänning. Faktiskt till och med på semestern. De är inledningen på en ny vecka, vilket betyder att en annan vecka har tagit slut och kommer aldrig åter, en vecka mindre kvar att leva... Upplevde man den tillräckligt? Var man så närvarande man kunde och hade man roligt? Skärpte man sig ordentligt för att uppleva livets goda? Såg man livet från den ljusa sidan hela tiden?

Men varför blickar jag bakåt? Är det inte bättre att se måndagar som början på något nytt? Nya tag, nya chanser och möjligheter, nya tillfällen att ha roligt, lära sig något nytt och att se livet från den ljusa sidan... Idag är det måndag, wohooo!!!

Har precis pratat med min MFS-handläggare i en timme och sen med min studievägledare i en halv. Om Ecuador: detaljer, idéer, funderingar, möjligheter, val. Försäkringar, regler och villkor. Mycket att hålla i huvudet. Vad gör du och vad gör jag? Du fixar försäkring och Letter of Declaration, så fixar jag visum, kollar läget med UD, jagar vidare efter handledare och, och... vad var det nu? Fan... Tur att jag skrev upp det...

Sitter vid datorn på praktikplatsen igen och börjar omdirigera tankarna från jobbet för att det snart är dags att gå för dagen. Och då dyker pirret i magen upp igen.

Senaste förberedelserna:

• Mailade Miljöinstitutet om tips på handledare igår, men har inte fått svar än.
• Köpte tolv plastfickor på Tiger för 10 kr, en för varje hotell...
• ...samt en liten svart bok som jag kan skriva upp sms i innan jag råkar radera alla - igen. Har hänt två gånger på ett år nu, riktigt sorgligt faktiskt. Och så skrämmer jag alltid människorna omkring mig när jag plötsligt och häftigt flämtar till då jag inser vad jag bett mobilen att göra...

Pirr i magen

Fått stipendium för att åka till Ecuador och skriva om ekoturism.
I september.
Om drygt tre månader.

För att vara borta i fyra månader.

Vad måste jag fixa innan avresa?

...

Tanken svindlar...