Söndag eftermiddag…

Utsikten här från loftvåningen ovanför matsalen är otrolig, med en zick-zackande canyon, en avlång platå och majestätiska berg vid horisonten. Ägarinnan Michelle satte just på trallvänlig musik där nere och Gideon och jag nickar i takt. Han ska leta upp namnen på alla växter han tagit foton av de senaste tre dagarna och jag ska börja skriva ner vad jag vet om Black Sheep Inn. Den enda andra gästen här för stunden, Marjorie från strax norr om Seattle, sitter och läser en bok i gungstolen tre meter bort. Så lugnt och stilla… Jag andas långsamt och jag känner mig i balans med mig själv. Just ätit de traditionella ostmackorna, popcornen, morotsstängerna och äpplet till lunch, efter en förmiddag på marknaden nere i byn Chugchilán. Där såg vi bland annat ännu ett grishuvud till salu samt hur ett får lyftes upp på taket av en buss för vem vet hur lång bus ride.

Black Sheep Inn-ägarna Michelle och Andy är från Massachusetts och Illinois och är 40 respektive 42 år gamla. De ser ut som 30 och 32… Paret reste runt i Sydamerika och Ecuador 1992, fell in love with detta område och kom tillbaka 1993, köpte 4 hektar mark och började bygga Black Sheep Inn. Detta ställe är den mest miljövänliga och hållbara ecolodgen jag har besökt i Ecuador, så jag har frågat Michelle om jag fick add den till min uppsats och hon sa jaaaaa! Samt att hon var förvånad över att jag inte kommit hit från början… Jag med…

Samma dag som jag kom, söndags för en vecka sen, kom även volontärerna Susan och Nick. De är 53 resp 58 år gamla och kommer från England, men har rest över hela världen i hur många år som helst, stannat länge i varje land och arbetat med allt möjligt för att tjäna sitt uppehälle. De har bland annat cyklat runt på Island i en månad, kört hundsläde i fyra dagar runt Kiruna nånstans och lärt ut engelska i Kina i 8 månader. Nu senast var de på Galápagos i 4,5 månad… Där lärde Susan ut engelska till universitetspersonalen kl 8-10 samt 18-20 varje dag, medan Nick arbetade i skolbiblioteket kl 8-10. Resten av tiden var de ute och snorklade eller besökte andra öar. Najs!
De tänkte arbeta här på Black Sheep Inn i minst en månad, eventuellt fram till augusti, om de trivdes, eftersom de i så fall skulle få stanna här gratis. Men igår bestämde de sig för att villkoren inte funkade för dem så de lämnade Gideon o mig helt ensamma här med alla turisterna. :) Vi fyra har vandrat en hel del tillsammans och pratat, pratat, pratat, så det känns som om det är riktigt goda vänner som åker iväg. Vi besökte Quilotoa (den vattenfyllda kratern) i torsdags och vandrade hela vägen tillbaka till Chugchilán och Black Sheep Inn. Jag var ju där med Julieta i lördags också, men då tog vi oss inte hela vägen tillbaka eftersom vi började vandra för sent. I torsdags var det den 5 februari vilket är tvåårsdagen sen Gideon blev diagnostiserad med cancer, så på ett ställe längs kraterkanten bad han mig att inte kika, tog av sig alla kläderna, ställde sig med magen mot kratern och armarna snett upp mot himlen, tog ett djupt andetag och bad mig sen att ta ett foto av honom…

Fotot ser helt fantastiskt härligt, fritt och livfullt ut! :)

När Gideon började med kemoterapi (chemotherapy in Swedish?) träffade han samma dag en kille som heter Terry och de två blev nära vänner. Terry hade bara fått 20% chans att överleva sin cancer, men de höll ut tillsammans mot illamående, värk, trötthet, förlorande av hår med mera, och idag är de båda helt okej! Vi har pratat mycket om cancer, och familj och vänner som haft det. Underlig sjukdom… Med cancer på båda sidor av familjen är jag ganska rädd för att få det, och samtidigt tämligen säker på att jag kommer att få det, och med de tankarna i huvudet är det så inspirerande och stärkande att få höra om Gideon och människor som honom som hanterat det med sådant mod och klarat sig igenom det. Jag har tackat honom för att han kämpade vidare och inte gav upp, och jag har tackat honom för att han gärna berättar om det.

Folk kommer och går från Black Sheep Inn och Andy och Michelle ger samma välkomsttal, instruktioner och avsked varje dag. Det är väldigt skönt att stanna relativt länge på ett ställe istället för att hatta runt, men jag känner allt starkare att jag inte vill åka hem… Visst finns det saker som lockar, såsom familj, vänner och cykel! Men mörkret… och kylan… och att alla omkring en talar svenska… nej, jag vill inte åka hem. Inte än…

Massagen med ägarinnan Michelle gick jättebra i onsdags, och idag kommer Teresa tillbaka för att se på när jag masserar Andy kl 17. I fredags hade jag tre pensionerade amerikaner på raken efter att de kom tillbaka från Quilotoa, men annars har det varit ganska lugnt. Igår vandrade Gideon och jag först längs floden Toachi och sen längs den mindre Sihui, båda nere i den stora canyon som går förbi Chugchilán. It was supposed to take 5-6 timmar, men vi tog en liten omväg i början och kom tillbaka först efter 8,5 timme, två minuter innan middagen kl 19. Så igår hade jag inte tid att ge nån massage… :) Vandringen där nere i den gigantiska klyftan var fantastiskt vacker, men det var ganska muppigt att ta sig fram eftersom det inte fanns nån riktig stig att följa det mesta av tiden. Så vi gick fram och tillbaka längs floden på säkert tio ställen och letade efter bästa platsen att korsa den på. Två gånger fick vi ta av skor och strumpor och vada genom det 4-gradiga, starkt strömmande vattnet… Jag höll mina byxor uppvikta för det mesta eftersom det var så varmt, varför mina smalben blev duktigt skurna av det vassa sigsig-gräset som växer lite överallt. Stråna är så vassa att man förr skar av navelsträngen med dem när ett barn hade fötts… Nere i kanjonen syntes inga tecken på civilisation och jag tänkte både en och två gånger på Ronja och kunde höra hennes vårskrik i bröstet. My kind of place… :)

Nu tjuter den tredje tekannan med kokande vatten på spisen där nere, och jag känner att jag är redo för en skrivinsats om Black Sheep Inn. Ska tända vedspisen i massagerummet om en timme och 15 minuter, det blir precis lagom!

*varma lyckliga kramar* från 3 200 m.ö.h

/la pata