Snart en vecka i Sverige redan...

Vackert med snön, men så k-k-k-kallt ute! Maten är dyr o bussarna är tomma, jag tvekar fortfarande innan jag dricker kranvattnet eller försöker gå över gatan, jag tog inte på mig säkerhetsbältet i mammas bil, och jag vill smörja händerna med alcogel så fort jag rört vid pengar eller ska äta...

Känns underligt att vara tillbaka fortfarande. Men jag märker att jag inte är helt som jag var förut. Jag känner mig lite annorlunda inuti. Lugnare. Tryggare på nåt vis... Men inte helt glad...
Någon frågade mig vilken mat jag saknat mest och vad jag alltså nu inte kan få nog av. Men jag vet inte vad det skulle vara. I Ecuador har jag ätit godare och bättre vegetarisk mat än nånsin i Sverige tror jag, och jag är inte stormförtjust i nåt vi har här, såsom Rasmus o hans messmör till exempel. :) Fast Läkerol Cassis är ju gott... men de är så dyra så brukar ändå inte äta dem särskilt ofta...

Det var jättekul att träffa alla spexarna - gamla som nya - igen under manusuppläsningen i onsdags! Lulle läste upp sitt manus med samma underliga inlevelse och energi som alltid, och igår (torsdag) fick vi veta våra roller samt läsa igenom manus alla tillsammans. Det kommer bli ett jättebra spex! Rasmus ska spela Kronprins Frederik och jag ska vara en LSS'are, en polis från Dalby samt en polsk byggnadsarbetare som gillar porr. Det blir intressant! Gillar utmaningen i olikheterna bland mina karaktärer och att kunna hålla isär deras sätt att prata och röra sig! Uj uj... :)

Imorgon ska Staffan och Anna döpa sin lille Ture på ett okristet sätt och Rasmus o jag är bjudna. Blir första gången jag får träffa den lille knodden, den svenska motsvarigheten till José Andrés i Quito! :)

Nu ska Ramsus o jag se om nån av mina piratkopierade dvd från Ecuador funkar i min dvd-spelare... Popcornen är redan uppätna, så det är ingen katastrof om det inte funkar...

*kraaaam*

Och oj vad mitt lureri gick hem!

Jag landade på Kastrup imorse kl 9:25, och överraskade mamma på hennes 60-årskalas! Hon sa bara "Va!?" typ fem gånger innan hon klev över tröskeln och kramade mig. Så skönt att få se henne igen, känna hennes doft och få dela en välkänd varm kram!
Rasmus var den enda i Sverige som visste att jag skulle komma hem den 15e, och vi hade bestämt att ses på Centralen, men han överraskade mig och stod och väntade på Kastrup! Det hade tagit nästan en timme för mig att få mitt baggage så stackarn hade väntat toklänge eftersom han hade kommit innan planet ens landat! :) Första flyget innebar 5 timmar från Quito till Atlanta, och jag sov större delen av tiden. Av 3-timmarsbytet i Atlanta gick 2 timmar åt att passera passkontrollen, men jag hann köpa en large fat free chocolate ice cream med cookie dough (för US$ 4,59!!! Som tre almuerzos (luncher) i Quito!!!) samt lägga märke till att antalet blonda människor vid gaten till Köpenhamnsflyget var fler till antalet än jag sett under de senaste fem månaderna... Jag utbytte tre ord med killen jag hamnade bredvid under de sista 9 timmarna. Kände mig fullständigt asocial, trött och inkletad i tankar, orkade bara inte prata med ännu en ny person... Och kunde knappt tro pilotens röst när han sa att det var -6 grader i Köpenhamn... Under inflygningen tittade jag ner på marken och såg till min förvåning att den var blekgrå av ett tunt lager snö... Bara sett snö under endagsturen till Cotopaxi i oktober!

Alla på stan, tåget, bussen är blekgrå i ansiktet, har svart jacka/kappa, är långa, ser bistra ut, är tysta eller talar geggig skånska. Färgskalan går alltså i svart/vitt och profilen är lång och tyst. Så fullständigt tvärt emot Ecuador... Men bilarna saktar snällt in när man ska korsa gatan på övergångsstället, och kära kusin Lina drog på mig säkerhetsbältet i bilen på väg till stationen efter mammas fest. Så underligt...

Hälsade på inneboende Alex för andra gången nånsin, och lärde Rasmus o Alex tärningsspelet från Maquipucuna, medan vi drack te och åt popcorn. Imorgon vill jag göra varm choklad med ost i och inom en snar framtid ska jag nog kunna få till llapingachos också. Men först ska jag leta fram mina favoritjeans ur den fullständigt överbelamrade garderoben...

Håller andan medan mina känslor infinner sig i förståelsebar ordning.
De senaste fem månaderna har varit helt fantastiska och jag är så glad att jag fick (och tog) möjligheten att åka iväg till Ecuador. Uppsatsen ska nog bli klar så småningom och jag ser fram emot att få maila den till alla fina människor jag mött under resans gång och som har intresserat sig för mitt arbete och velat prata hållbar utveckling, turism, miljö och allt möjligt annat.

Mitt hjärta är varmt av minnen.

Hoppas det kan hålla mig varm till våren...

/anka

Et quoique tu fasse, l'amour et partout tu regards -
dans le moindre coin de l'espace,
dans le moindre rêve ou tu t'attardes...

(Francis Cabrel, Je t'aimais, je t'aime, je t'aimerai)

En av mina favoritsånger. Min mp3-spelare pajade för ganska längesen och jag har verkligen saknat att lyssna på musik. Har en hopplockad spelningslista på gång i datorn, men det är inte samma ljud, inte samma känsla. Men känslosamt, ojojoj... Lång lista med favoriter i lugnt tempo och med starka texter... tankarna virvlar...

Har glömt att berätta om Tubey! Han är min nya förälskelse! Med svans o fyra ben... ;) Under tillbakavägen från en vandring i det storslagna landskapet kom det plötsligt upp en hund till oss och viftade som attan på svansen. Den var smal, ganska ung och fortfarande valpig, vackert sandfärgad och med två ojämnt långa vita fläckar på frambenen. Och en decimeterlång bit plaströr runt halsen... Såg ut som om hunden kört huvudet genom röret för att få tag på nåt på andra sidan, eller kanske har några busungar varit taskiga mot honom. Han var iaf väldigt glad och skuttade glatt bredvid oss en lång bit på vägen. Funderade på om vi kunde locka upp honom till Black Sheep Inn och få Andy att klippa av röret, men hunden försvann på vägen dit. Vi döpte honom till Tubey (tube = rör, samt låter som namnet Toby) och jag kunde inte riktigt sluta tänka på honom. Till skillnad från de flesta andra hundar around here var han så glad och vänlig och nyfiken, istället för att skälla his head off och vilja attackera... Men så igår, på vägen tillbaka från en annan gångrunda, hörde jag ett galopperande ljud bakom mig, blev omedelbart adrenalinstinn av tanken på en attackerande best, och vände mig om: men det var ju en glatt svansviftande Tubey! Men utan rör runt halsen! Så otroligt glad jag blev! :D I väntan på en toktidig buss delade jag min frukost med Tubey och blev så varm när han hade lugnat sig så pass att han la sig ner och somnade under bänken jag satt på. Mmmm... Hade gärna adopterat honom och tagit med honom hem om jag bara kunnat...

Ett gäng på tre amerikaner i andra halvan av 20-årsspannet har varit här tre dagar nu. de två tjejerna Karin och Rachelle reser runt tillsammans i Sydamerika under några månader, medan killen Casey har arbetat som forskningsassistent på Galápagos i 4 månader. Han har hjälpt till med ett sjölejonprojekt och tillbringat det mesta av sin tid på en liten ö som är 100 m i diameter... Nu, efter Black Sheep Inn, siktade han på att bestiga Chimborazo; Ecuadors högsta berg och vulkan. +6 000 m... Han verkade väldigt säker på att han skulle klara det, men jag fick beskedet av Karin via facebook att han nästan nått toppen. Imponerande ändå, herregud!
Men det mest intressanta med unge mister Casey är hans efternamn! Han visste inte var det kom ifrån eftersom ursprunget tydligen har försökts sopas undan av tidigare släktmedlemmar, men hans efternamn är det ytterst ovanliga och smått peculiar Youngflesh... "Ungkött"?!
Ska man skratta eller visa medlidande? :)

Michelle har fått en andra massage, och denna gången fick stora lufsiga hunden Mapacha komma in. Förra gången stod hon och gnällde utanför och krafsade på dörren till min lilla studio, men denna gången gick Michelle med på att ta in henne. Så underbart mysigt det var med en halvslumrande, avslappnad klient, klingande abstrakt musik, goda dofter från oljan och ett gosigt jättelufs kring fötterna! :) Mmmm... Teresa, den enda personen och kvinnan från byn intresserad av att lära sig massage, kom tillbaka en tredje gång, men nu för att själv få massage. Det är nog ganska viktigt att själv känna hur greppen känns, så att man vet hur hårt man kan gå och vilka ställen man ska undvika. Hon fick en halvtimmes rygg- och axelmassage och jag tror att hon gillade det. Det var första gången jag masserade en ecuatorianska och första gången hon fick massage över huvud taget. Teresa är väldigt sweet och snäll, och bad mig att ta med en present till en danska hon känner. Danskan jobbade som volontär på BSI i höstas men är nu tillbaka i Köpenhamn. Hade varit kul att åka över dit med den lilla påsen och prata om Ecuador och BSI över en kopp te med henne! Men det är mycket som ska göras så fort jag kommer hem, så vi får se hur den kontakten faller ut...

Bara en dag kvar här... Underligt... så underligt...

Tankarna virvlar...

*höglandskram*

/la sueca

Ännu en underbart god trerättersmiddag i den varma "storstugan" på Black Sheep Inn är över och stillheten från folks matslag och trötthet efter dagens strapatser har satt in.

Mitt rum är fortfarande varmt efter dagens sista massage client och det kommer att bli skönt att gå och lägga sig. Igår blev det ännu en 7 timmars vandring längs Rio Toachi och idag vandrades det runt hela Laguna Quilotoa. Gideon och jag gick upp kl 4:30 för att ta bussen kl 5 till Quilotoa. Vi kom fram kl 7, drack te för att värma oss och åt vår medhavda frukost, och började vandra kl 8. Vi hade hört att det skulle ta 5-6 timmar att vandra runt jättekratern och vi satsade på att hinna med en buss tillbaka som skulle gå kl 14, men typiskt oss så tog vi paus för tidigt, somnade nästan i det solvarma gräset på 4 000 meters höjd och förlorade en halvtimme. Några kullar senare hade mitt blodsocker dalat så pass att Gideon var orolig att jag skulle svimma och falla ner för den branta kanten, så det blev ännu en halvtimmes paus i form av socker- och lunchätande - men efter det tuffade vi på ordentligt och kom tillbaka till byn Quilotoa kl 13:15. Av damen som serverade oss dagens andra kopp te fick vi veta att bussen inte gick tillbaka förrån 14:30, varpå Gideon nästan blev arg av förvåning. Vi som kämpat på så bra! :)

Imorgon åker Gideon vidare och siktar på att ta sig via Quito upp till provinsen Carchi för att besöka Polylepis och kunna se frailejones. Det är de där roliga växterna uppe på Andernas páramo som växer en cm per år och har löv som långa kaninöron. Han såg foton av dem på min facebooksida och blev högst intresserad. Han har berättat om sin plan att skriva en bok om växter i Ecuador och dekorera den med egna foton. Hans kamera är jättebra och när vi har varit ute och vandrat så har han burit ryggsäcken med vår lunch medan jag fått bemanna kameran och fota så mycket jag velat. Underbart!! :) Han är även surfare förresten och har varit sponsrad och allt, men ändå vill han inte besöka surfVM som just nu pågår vid kusten, strax söder om min tredje ecolodge Alándaluz. Han är inte direkt så tävlingsinriktad av sig och ser hoolabalo't som ett enda stort reklamjippo. Intressant synvinkel!

Någon jag kommer att saknar härifrån är Marjorie. Hon är en vacker singel kvinna i blyga 50-årsåldern från strax norr om Seattle. Hon beställde tre massagesessioner och betalade allt i förväg. Första gången jag sett en 100-dollar sedel i Ecuador... Hon har en dotter som heter Emma och som arbetar som arkeolog i Mongoliet, medan hon själv lever på en farm med 9 mjölkfår och en åsna. Hon arbetar som advokat och är väldigt laglydig (enligt henne själv), men det fascinerande är hur hon lyssnar på vad alla säger, tänker på det, men bara har frågor som kommentarer. Inte dömande, inte fördomsfull, bara nyfiken och kontemplerande. Och så skrattar hon ofta och pratar gärna om allt möjligt från llamor till Guantánamo! :)

Okej, måste gå och sova... ännu en tidig morgon imorgon och en dag fylld av äventyr.

Jag älskar Ecuador...

*sov gott*

Söndag eftermiddag…

Utsikten här från loftvåningen ovanför matsalen är otrolig, med en zick-zackande canyon, en avlång platå och majestätiska berg vid horisonten. Ägarinnan Michelle satte just på trallvänlig musik där nere och Gideon och jag nickar i takt. Han ska leta upp namnen på alla växter han tagit foton av de senaste tre dagarna och jag ska börja skriva ner vad jag vet om Black Sheep Inn. Den enda andra gästen här för stunden, Marjorie från strax norr om Seattle, sitter och läser en bok i gungstolen tre meter bort. Så lugnt och stilla… Jag andas långsamt och jag känner mig i balans med mig själv. Just ätit de traditionella ostmackorna, popcornen, morotsstängerna och äpplet till lunch, efter en förmiddag på marknaden nere i byn Chugchilán. Där såg vi bland annat ännu ett grishuvud till salu samt hur ett får lyftes upp på taket av en buss för vem vet hur lång bus ride.

Black Sheep Inn-ägarna Michelle och Andy är från Massachusetts och Illinois och är 40 respektive 42 år gamla. De ser ut som 30 och 32… Paret reste runt i Sydamerika och Ecuador 1992, fell in love with detta område och kom tillbaka 1993, köpte 4 hektar mark och började bygga Black Sheep Inn. Detta ställe är den mest miljövänliga och hållbara ecolodgen jag har besökt i Ecuador, så jag har frågat Michelle om jag fick add den till min uppsats och hon sa jaaaaa! Samt att hon var förvånad över att jag inte kommit hit från början… Jag med…

Samma dag som jag kom, söndags för en vecka sen, kom även volontärerna Susan och Nick. De är 53 resp 58 år gamla och kommer från England, men har rest över hela världen i hur många år som helst, stannat länge i varje land och arbetat med allt möjligt för att tjäna sitt uppehälle. De har bland annat cyklat runt på Island i en månad, kört hundsläde i fyra dagar runt Kiruna nånstans och lärt ut engelska i Kina i 8 månader. Nu senast var de på Galápagos i 4,5 månad… Där lärde Susan ut engelska till universitetspersonalen kl 8-10 samt 18-20 varje dag, medan Nick arbetade i skolbiblioteket kl 8-10. Resten av tiden var de ute och snorklade eller besökte andra öar. Najs!
De tänkte arbeta här på Black Sheep Inn i minst en månad, eventuellt fram till augusti, om de trivdes, eftersom de i så fall skulle få stanna här gratis. Men igår bestämde de sig för att villkoren inte funkade för dem så de lämnade Gideon o mig helt ensamma här med alla turisterna. :) Vi fyra har vandrat en hel del tillsammans och pratat, pratat, pratat, så det känns som om det är riktigt goda vänner som åker iväg. Vi besökte Quilotoa (den vattenfyllda kratern) i torsdags och vandrade hela vägen tillbaka till Chugchilán och Black Sheep Inn. Jag var ju där med Julieta i lördags också, men då tog vi oss inte hela vägen tillbaka eftersom vi började vandra för sent. I torsdags var det den 5 februari vilket är tvåårsdagen sen Gideon blev diagnostiserad med cancer, så på ett ställe längs kraterkanten bad han mig att inte kika, tog av sig alla kläderna, ställde sig med magen mot kratern och armarna snett upp mot himlen, tog ett djupt andetag och bad mig sen att ta ett foto av honom…

Fotot ser helt fantastiskt härligt, fritt och livfullt ut! :)

När Gideon började med kemoterapi (chemotherapy in Swedish?) träffade han samma dag en kille som heter Terry och de två blev nära vänner. Terry hade bara fått 20% chans att överleva sin cancer, men de höll ut tillsammans mot illamående, värk, trötthet, förlorande av hår med mera, och idag är de båda helt okej! Vi har pratat mycket om cancer, och familj och vänner som haft det. Underlig sjukdom… Med cancer på båda sidor av familjen är jag ganska rädd för att få det, och samtidigt tämligen säker på att jag kommer att få det, och med de tankarna i huvudet är det så inspirerande och stärkande att få höra om Gideon och människor som honom som hanterat det med sådant mod och klarat sig igenom det. Jag har tackat honom för att han kämpade vidare och inte gav upp, och jag har tackat honom för att han gärna berättar om det.

Folk kommer och går från Black Sheep Inn och Andy och Michelle ger samma välkomsttal, instruktioner och avsked varje dag. Det är väldigt skönt att stanna relativt länge på ett ställe istället för att hatta runt, men jag känner allt starkare att jag inte vill åka hem… Visst finns det saker som lockar, såsom familj, vänner och cykel! Men mörkret… och kylan… och att alla omkring en talar svenska… nej, jag vill inte åka hem. Inte än…

Massagen med ägarinnan Michelle gick jättebra i onsdags, och idag kommer Teresa tillbaka för att se på när jag masserar Andy kl 17. I fredags hade jag tre pensionerade amerikaner på raken efter att de kom tillbaka från Quilotoa, men annars har det varit ganska lugnt. Igår vandrade Gideon och jag först längs floden Toachi och sen längs den mindre Sihui, båda nere i den stora canyon som går förbi Chugchilán. It was supposed to take 5-6 timmar, men vi tog en liten omväg i början och kom tillbaka först efter 8,5 timme, två minuter innan middagen kl 19. Så igår hade jag inte tid att ge nån massage… :) Vandringen där nere i den gigantiska klyftan var fantastiskt vacker, men det var ganska muppigt att ta sig fram eftersom det inte fanns nån riktig stig att följa det mesta av tiden. Så vi gick fram och tillbaka längs floden på säkert tio ställen och letade efter bästa platsen att korsa den på. Två gånger fick vi ta av skor och strumpor och vada genom det 4-gradiga, starkt strömmande vattnet… Jag höll mina byxor uppvikta för det mesta eftersom det var så varmt, varför mina smalben blev duktigt skurna av det vassa sigsig-gräset som växer lite överallt. Stråna är så vassa att man förr skar av navelsträngen med dem när ett barn hade fötts… Nere i kanjonen syntes inga tecken på civilisation och jag tänkte både en och två gånger på Ronja och kunde höra hennes vårskrik i bröstet. My kind of place… :)

Nu tjuter den tredje tekannan med kokande vatten på spisen där nere, och jag känner att jag är redo för en skrivinsats om Black Sheep Inn. Ska tända vedspisen i massagerummet om en timme och 15 minuter, det blir precis lagom!

*varma lyckliga kramar* från 3 200 m.ö.h

/la pata

Nytt ställe…

Bra ställe!

Så många dagar som har förflutit sen jag var online sist! I fredags gick jag upp tidigt, åt frukost innan ens Marta kommit, och tog en taxi till terminal terrestre, Den Farliga Busstationen (som jag inte alls tycker verkar vara farlig…). Julieta hade quichualektion på morgonen, men fick gå tidigt för att kunna vara på stationen kl 8:30. Jag hann somna på en bänk med armarna om min vandringsryggsäck… :) Vi tog en buss från Quito till Latacunga, två timmar söderut längs motorvägen Panamericana, och bytte där till en annan buss som tog oss till den extremt lilla byn Chugchilán. Avstånden för bussarna var ungefär densamma, men det tog mer än dubbelt så lång tid för den andra bussen eftersom den kör upp och ner längs med smala lervägar… Det var nog ganska bra att Julieta och jag sov det mesta av vägen, eftersom – trots att utsikten var bedårande vacker – skulle vi haft hjärtat i halsgropen och ohälsosam puls hela tiden… Två små pojkar, ca 9-10 år gamla, kom till oss längst bak i bussen och ville sälja cd-skivor med den mest okända, gamla landsbygdsmusik, de bad och bad och fladdrade med ögonfransarna, men vi var verkligen inte intresserade. Pojkarna bad därefter om en allmosa istället, ”solo un dolar, para comer!” (bara en dollar, för att kunna äta!), men vi var sannerligen obevekliga. Alla jag pratat med eller som har sagt nåt om saken avråder turister från att ge pengar till tiggande, eftersom det uppmuntrar dem till att göra det. Det hindrar dem från att skaffa ett jobb istället, samtidigt som det är förnedrande både för dem och för den som ger något. Den mer artiga pojken satte sig så nära mig han bara kunde och försökte be superduperjättesnällt, men hans kompis förlorade tålamodet och skrek plötsligt ”Jag hoppas du dör på vägen!”. Jag blev helt paff, kände mig fullständigt osäker och var på väg att leta upp en dollar i fickan, tänkandes ”Jag vill inte dö!”…

hm…

Chugchilán, denna metropol med typ 10 hus, en kyrka, en liten affär och ett bibliotek öppet kl 10-12 tre dagar i veckan, ligger mitt på Quilotoa Loop; en otroligt tillbucklad oval av vägar som leder västerut från staden Latacunga och bland annat passerar den fantastiska, vattenfyllda vulkankratern Quilotoa. Kratern ligger på 3 800 meters höjd, och on a clear day kan man se både vulkanen Iliniza Sur och underbara Cotopaxi därifrån. När solen bryter igenom molnen blir vattnet glittrande grönt och världen är otroligt vacker… Julieta o jag tog oss dit på lördagen, tillsammans med några andra gäster på vårt hostel Mama Hilda. Två av dem var systrar från London. Den ena hade en cp-skada som påverkat hela hennes högra sida av kroppen, bland annat genom att få hennes hand att ständigt vara böjd i 90 graders vinkel och hennes ben att inte riktigt lyda. Hon sluddrade ibland och kunde ha lite svårt att komma på ord, men hon var otroligt trevlig och rolig. Hennes syster å andra sidan hade blivit upptäckt av en känd fotograf och jobbat som fotomodell de senaste 8 åren. Hon hade en lägenhet i Soho på Manhattan, vilken hon nu hyrde ut till en 20-nånting tjej som hade en månatlig inkomst från sina föräldrar på – håll i dig! – 40 000 dollar… OTROLIGT!!! Det är mer än tre gånger mer än jag gör av med på ett år!!! Vad gör hon med pengarna egentligen?? Herrejisses… en helt annan värld…

Mama Hilda’s var jättemysigt och väldigt familjärt, och hade riktigt trevliga gäster. När man kom tillbaka från en dagsvandring på eftermiddagen och samlades i the common room medan regnet satte in så drack vi te, åt popcorn och spelade kortspelet 40 eller tärningsspelet jag lärde mig på Maquipucuna, pratade, skrattade och kände oss som en stor familj. Najs! :)
På söndagen fortsatte Julieta och jag till Black Sheep Inn vilket visade sig vara bara på andra sidan den 50 meter höga kullen bakom Mama Hilda. BSI är dubbelt så dyrt som Mama Hilda, så Julieta tänkte bara stanna en natt, eftersom hon inte var säker på om hennes pappas resebyrå skulle betala för hennes resa eller inte. De skickar ofta turister till Chugchilán men har faktiskt inte besökt lodgerna innan, så Julieta ville hit för jobbets skull. Det visade sig dock vara alldeles för lite tid med bara en natt, eftersom det därmed bara skulle bli en eftermiddag på Black Sheep Inn då bussen därifrån går kl 3 på morgonen… Hon stannade hela måndagen också och vi hann ta några långa promenader i det magnifika landskapet, diskuterandes politik, kärlek och religion. Heavy stuff… Vi tycker nog ganska olika om en hel del saker, så det var underbart att kunna prata så öppet och ofördömande om så känsliga ämnen! Spännande att lära känna henne djupare! :)

På måndagen kom även min vän Gideon till Black Sheep Inn! Vi träffades i Amazonas i början av november, på min andra ecolodge Napo Wildlife Center. Han reste runt med sin kompis Tony i två veckor i Ecuador och Galápagos, och på NWC kom vi bara så jättebra överens och pratade och skrattade nästan hela tiden. De åkte hem igen i slutet av november, men Gideon tyckte det var så kallt och mörkt i England att han bestämde sig för att resa iväg 6 veckor till. Nu har han precis varit i Costa Rica i tre veckor och bara surfat, surfat, surfat, men nu kom han till Ecuador för att vara tillsammans med nån han känner den 5 februari. Denna dag är tvåårsdagen sen han blev diagnostiserad med testikelcancer, och tydligen är de första två åren svårast att klara sig ur, så han vill fira att han lever och att livet är underbart imorgon! :) Han är en underbart öppen, rolig och positiv människa, och man känner att man kan helt vara sig själv och prata om precis allt med honom. Så otroligt inspirerande och energigivande! Han har berättat om en bok han nyss läst som heter ”Join me!”. Den handlar om en kille som reser runt i Europa och ber folk att joina honom, vilket de gör fast de egentligen inte vet varför… Hur det går sen vet jag inte, men om man skickar sitt namn och ett passfoto på sig själv till killen så blir man medlem av hans… sekt? Det man binder sig till att göra som medlem är att vara glad på måndagar och göra något bra/snällt för någon på fredagar. I like! Gideon ska skicka in ett foto så fort han hittar nåt ställe att ta ett på… Funderar på att göra detsamma. Fast varför bli medlem, man kan ju vara glad på måndagar och snäll på fredagar ändå? Eller tisdagar? Eller torsdagar och lördagar? Så ofta man bara kan?

Jag trivs jättebra här på Black Sheep Inn! Har masserat två kunder och idag ägarinnan Michelle. Ganska nervös! Men det var samtidigt en kvinna från byn, Teresa, med öfr att se och lära lite om hur man masserar på svenskt vis. Michelle funderar på att bjuda in whoever från byn som är intresserad av att lära sig massage som yrke, för att få lära sig under en intensiv vecka, men intresset verkar svalt. Teresa sa att hon gärna ville lära sig efteråt, men problemet i allmänhet verkar vara att ecuadorianerna är för blyga. Teresa är 44 år och har en son som är 12, men hon var otroligt försiktig och blyg över att ens titta på medan jag masserade Michelle. Intressant! Men hon kommer tillbaka på måndag kl 9:30 för att få en massage själv in order to känna hur greppen känns och förstå vad som är skönt och mindre skönt. Hon var jättetrevlig, så jag ser verkligen fram emot det!

Mycket mer att berätta om detta stället, men det är snart dags för middag. Mycket folk här idag: 22 pers, så det gäller att få en bra plats vid bordet…

Black Sheep Inn är fantastiskt miljövänligt, här är trevligt folk och omgivningen är slående!
Kan inte fatta att jag bara har mindre än 2 veckor kvar i detta underbara land…

!!!Stort varmt grattis till Marianne som fyllde år i fredags och pappa som fyllde år igår!!!

P.S. Internetuppkopplingen kostar 6 dollar per timme så jag skriver på min egen dator först och kopierar sedan över det via usb...