Dag 4.

Herregud vad tiden går lååååångsamt! Men på ett underligt ambivalent sätt... Känns som jag hinner med så mycket under en dag, vilket är jättekul, men å andra sidan sved det till bra när jag pratade med Rasmus igen på Skype och sa "Älskling, snart har det gått... en hel vecka?"

Inte mer?

Känner samtidigt att jag verkligen behöver läsa på mer inför min magisteruppsats, för det är ju egentligen den jag är här för, inte att läsa spanska och upptäcka kultur, människor, smaker, vyer, m.m. En vän påpekade det med de humble orden: "Att du ska göra vettiga saker i skolans namn verkar lite långt borta." I agree... Men så svårt det är att koncentrera sig när så mycket annat o nytt surrar omkring en hela tiden! Som exempel på surrande häftigheter kan nämnas två nya saker jag sett:

• En kolibri! Livs levande, flög in i vårt klassrum igår, min första dag på spanskaskolan! Jag hoppade till i stolen och sa "LOOK!", kunde inte släppa den lilla vackra varelsen med blicken! Dock verkade de andra i rummet inte lika begeistrade, men jag lät mig icke nedlåtas utan njöt med smilgroparna ovanför öronen tills den lilla älvan hittade ut igen genom ett ventana (fönster)... Fantastiskt!
  

• Svarta snorkråkor! Från casa Muñoz går jag på ca 12 minuter till språkskolan, men mestadels längs med den busy avenida 6 de Diciembre. Massor av bilar, hela tiden, de flesta inte direkt av nyare modell, blandat med stadsbussar. Dessa bussar går på, tycks det, orafinerad olja och fullkomligt spyr ut tjocka, feta, kompakta moln av kolsvart rök... Mitt i gatan finns två filer för trollebús (korsning mellan spårvagn och buss) som längs ave. 6 de Diciembre kallas ecovía. "Eco-", som i ("ekologisk", "miljövänlig") för att trollbussarna går på "cleaner gasoline"... Hm... Idag åt jag lunch med två nya kompisar; Frances från Tyskland och Anne från Belgien, i en liten restaurang längs med en lite mindre gata. Jättegod mat; kålsoppa med popcorn, följt av arroz (ris), chochos (en sorts böna), ett stekt huevo (ägg) o lite grönt. Till detta fick vi juice (som vi inte drack eftersom vi anade att det var koncentrat utspätt med kranvatten...) och en liten bit sockerkaka. Sittandes vid eget bord och med trevlig servitör blev priset ändå inte mer än det facila 6 dollar. För oss tre tillsammans... Efter lunchen gick vi mot Gamla Stan på mindre gator. Kikade in i några affärer, gjorde färgkopior av tjejernas pass och köpte vatten innan vi nådde en stor park med coola träd, lekande barn och en massa gubbar som såg på när några unga killar spelade volleyboll halvnakna (hm...). Efter parken tjocknade trafiken och vi anade att det var en bra bit kvar så vi viftade in en taxi till kanten. Både vägen till Gamla Stan och sen tillbaka till språkskolan kördes med nervevade fönster mitt i den smockfulla trafiken, direkt bakom bussar, tutandes och ryckigt. Frances började bli åksjuk och jag fick ont i huvudet av alla avgaser. Resan tog kanske 10-12 minuter och vi fann den barely uthärdlig. Men hur är det inte då för taxichaufförerna? Hur svarta är inte deras snorkråkor? Och lungor?

I söndags kväll slog det mig att jag inte visste vilken tid min spanskalektion skulle börja på måndagsmorgonen... Jag chansade; satte väckarklockan på 7:30 och hoppades att den skulle börja kl 9. Men för säkerhets skull ringde jag skolan kl 7:55 och fick ställa den smått tokroliga frågan: "A qué hora do the classes start today?"... Svaret blev "Oh! 8:30!", så jag kastade i mig yoghurt o havregryn och tog med en PBnJ-macka på vägen. Hann precis... Skolan ligger i ett orange hus i ett extremt färgglatt område. Till och med varenda gatusten är målade i annan färg än grannstenen! Mí profesor se llama Martín och är ganska rolig. Pratar snabbt, men en av de första meningarna vi fick lära oss var "Puede hablar... " Fan, jag har glömt den... Men "långsammare"...

Kom hem vid kl 13 när dagens lektion var över, och fann Marta i fullt sjå med att laga lunch till familjen. Ingen annan var hemma än, men bara en liten stund senare kom mamí. Marta knackade på min dörr och sa (nog) att mamí satt i la sala. Vilket betydde att jag skulle vara sällskapsdam. Till denna kvinna, 80+, som inte talar ett ord engelska. Men det gick faktiskt ganska bra! Vi hankade oss fram, trots att hon himlade med ögonen efter varannan mening... Hon verkar dock ha dåligt minne eftersom hon frågade om nästan samma saker som i lördags hos Estrellita o i söndags på hotellet. Men ändå, I don't mind! Så in på ämnet novios (pojkvänner); var jag förlovad?? Jag hade ju en ring, vad gjorde jag här om jag skulle gifta mig snart?? Pressade ur mig ett kanske-om-ett-år-eller-så, varpå första utbrottet uppstod:
"Noooooo!! No más tarde, rápido!" (vänta inte så länge, gör det snart!)
Hon verkade lugna sig lite när jag typ förklarade att jag ju pluggade här nu och Rasmus pluggar i Sverige, så då övergick hon till att fråga hur han ser ut istället:
"Es guapo?" (snygg), med skarpa ögon över kanten på glasögonen...
"Sí! Muy guapo! El tiene de hair down to here" visade jag och måttade strax under öronen.
Utbrott två: "NOOOOOO!! [Måste ha kort hår, snaggat!!]"
Jag svarade inte utan andades några gånger och log, mamí lugnade sig och försökte igen:
"El tiene cuantos años?" (Hur gammal är han?)
"23..."
"Y tú?"
"25..."
Utbrott 3: "NNNNNNOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!"
Och det var droppen. Det gick ju bara inte att vara ihop med en kille yngre än en själv. No es posíbile!!
Jaha, vad göra nu med en halvt hysterisk mamí som kanske riskerar hjärtattack eller att rusandes ut snubbla på mattan och bryta lårbenshalsen... Men tur som jag verkar ha haft den senaste tiden kom Julieta den yngre just in genom dörren, tätt följd av mamá Julieta, som enkelt och smidigt kunde skratta vulkanen mamí lugn.

*puh*

När lunchen var över (känns verkligen skumt att bli serverad av en maid hemma...) hastade jag iväg till rummet o letade fram ena punschflaskan ur garderoben. Eftersom Julieta den yngre sagt att hennes föräldrar knappt dricker någon alkohol alls kändes det lite dumt, men va fasen: "Tenga! Y muchas gracias de letting me stay with you!" Tillsammans med julgransornamenten från Royal Copenhagen blev det dock en riktigt lyckad present och alla var glada! (Tacktacktack mamma!!). På eftermiddagen träffade jag sen min mystiske kontakt Rene på hotel Sebastian (mamá Julietas hotel) och gav honom den andra flaskan. Undrar vad Marta kommer att tro...

Ska försöka koncentrera mig mer på att läsa artiklarna o allt jag har med, but for now är det min rosa säng som gäller. Den må vara rosa, men den är skön...

Oh, en annan vän skrev en kommentar till förra inlägget om valet: det är inte regeringen som byts ut utan regeringsformen! Presidenten fick härmed rätt att byta ut regeringen en gång per mandatperiod och det verkar även som om homosexuella ska få rätt att ingå partnerskap. Ganska hyggliga idéer tycker jag... Med tanke på att Martín idag sa att Ecuador är väldigt rasistiskt, särskilt mot ursprungsbefolkningen och de afrikanska ättlingar som är kvar sen deras förfäder fördes hit som slavar av spanjorerna. Till exempel släpps inte "negras" in på vissa klubbar och barer och "indigenos" anses smutsiga och lägre stående. Kan knappt tro att det är sant. Jag är ju mitt i det! Men då kanske en förändring är på sin plats?

Dag 2.

Känns som vecka 2...

Vaknade kl 8:30 igår, och trodde att det var ungefär samma tid när jag vaknade idag, men nej, klockan var 11... Kom ut i köket samtidigt med madre (mor) y (och) hija (dotter) för sen frukost. Njöt det rosa slimet med havregryn igen, men fick även färskpressad apelsinjuice, nästintill fettfri ost och färska, ecuadorianska jordgubbar... Känns som sommarlov!

Vid doze y media (halv ett) åkte madre, hija y yo (jag) för att rösta. Kände mig som en internationell journalist som bevakade valet... Vi rullade iväg i deras mörkblå Mercedes längs Avenida 6 de Diciembre (avenyn "sjätte december", den dag 1535 då spanjorerna kom till stan de grundade den 15 oktober från en annan stad...) mot den skola där Julieta den äldre skulle rösta. En massa folk på gatorna runt omkring, korta ecuadorianer och ännu kortare indianer, och så vakter beväpnade med maskingevär... Julieta den yngre sa att det var "for your protection", men jag kan inte direkt säga att jag kände mig tryggare... Tvärs över gatan från skolan var några trevåningshus med lägenheter och på muren som omgärdade dem hade byggarna murat fast stora bitar av krossat glas, upprätt, tätt tätt längs hela kanten... "It's for their protection!"

Hm...

Gatan var kantad av försäljare med helado (glass), dricka, godis, majs i 20 varianter, grillat grishuvud - och laminatorer! Det är nämligen obligatoriskt att rösta, så när du gjort din medborgerliga plikt får du en liten lapp som du behöver om du till exempel ska ansöka om visum eller andra myndighetsdokument. Så många laminerar sina röstkvitton för att de inte ska nötas och vikas i plånboken!
Om man inte röstar får man betala böter. Det ligger på ungefär $15 = ca 100 SEK, men ökar med tiden tills du faktiskt betalar... Julieta har aldrig röstat tidigare eftersom hon började läsa på universitet på Island efter gymnasiet, och varje gång har hon fått betala när hon kommit tillbaka till Ecuador... Surt!
Röstningen var som sagt om en ny riksdag (constitución?), så i bilen mellan skolorna pratade vi lite om det politiska läget i landet. Julieta den yngre berättade att folk i allmänhet är väldigt religiösa katoliker och att den nuvarande riksdagen är konservativ. Bland annat tror man inte på skilsmässor, aborter eller sex före äktenskapet.
"That's why you live with your parents until you get married!"
"Oh, so you don't move in together with your boyfriend for example? Like I just did?"
"Exactly!"
Kände hur det spände lite i nerverna, hur reagerar de på detta? Kastar de ut mig ur huset nu?

... tystnad...

"Is abortion illegal in Sweden?"
"No, it isn't..."
"But you can only do it for some reasons?"
"No, you can do it for any reason..."

*host*

Sen åkte vi till skolan där Julieta den yngre skulle rösta. Kom in genom en gigantisk metallport och framför oss öppnar sig en stor betonginnergård, omgärdad av fyravåningshus med balkongkorridorer längs hela sidorna. Och på var tionde meter står en vakt i kamouflageuniform och maskingevär. Kändes som en scen ur Schindler's List eller någon fängelsefilm... Medan Julieta letade upp rätt skolsal för henne att rösta i, gick jag några meter längs trottoaren till ett litet hål i muren där det stod en leende kille.
"Agua con gas, por favor?"
"Si. Quarenta, por favor..."
"Quarenta? Forty? Cents? Öööööh..."
Gav honom en dollar och fick sextio cent tillbaka. Och jag hade fört min första konversation på spanska helt på egen hand!! YEAH! Några minuter senare slog det mig att flaskan alltså kostat mindre än 3 spänn. En halvliter kolsyrat vatten! Loka, släng dig i väggen!

Igår åt jag lunch med mami (mormor) och David hos hans kusin Estrellita (= liten stjärna), hennes dotter Stephania med make Andrés, samt parets två veckor lilla bebis José Andrés. Tänkte hela tiden på mina vänner Staffan o Anna som ska ha sitt första barn om knappt två veckor... Vi fick fyra rätter av jättegod, tipical ecuadoriano, mat (bl.a. tre sorters majs), medan vi beundrade den lilla människan i hans barnvagn, i hans "gungstol", i mormor Estrellitas famn, i mamma Stephanias famn, i pappa Andrés famn, i Davids famn, och via ljudet från hans baby monitor när han låg i sin spjälsäng i föräldrarnas sovrum...
Efter maten satt vi alla i sofforna i la sala (vardagsrummet) och pratade. Eller, de andra pratade, på spanska, och jag lyssnade. Men det var kul, jag försökte hänga med, förstod lite här o där, och tyckte ändå att jag lärde känna folk lite bara genom att lyssna på deras röster och betrakta deras ansikten. Verkligen intressant!

Efter röstningen idag åkte vi och hämtade mami igen och åt lunch på hotellet som paret Muñoz äger. Det är ett jättefint, fyrstjärnigt hotell mitt i centrala Quito! Beställde först en potatissoppa med avocado, ägg och nästintill fettfri ost i. Jättegod, men ack så mättande! Eftersom de verkar vilja äta flera rätter till lunch trodde jag att det skulle komma in en liten skål med soppa, men denna var ganska stor! Så nästa rätt, pasta med ostsås, blev inte ens halväten... Tur att man fick hem resten i en doggy bag!
Under lunchen kom vi fyra kvinnor in på ämnet smycken och ringar. Mami undrade om jag hade någon och drog upp mina händer på bordet. På mitt vänstra ringfinger sitter sen tre dagar en glittrande ring i "silver" som jag fick av Rasmus sista kvällen hemma. Han hade just köpt den och en till sig själv på ICA, ur en godisautomat. Jag tycker att det är den vackraste ring jag nånsin sett. Mami sa genast "Oooooh, spanskaspanskaspanskaspanska!?" och mamma Julieta översatte "Is it an engagement ring?"...
Med tanke på det vi pratade om tidigare i bilen, att mami är ultrakonservativ och att jag inte vill stöta mig med familjen pluppade det ur mig ett "Sí!"...
"Oooooh!" kom det unisont från kvinnorna runt bordet, men jag räddade mig med ett förklarande "I WANT it to be!...".

*rodnar lätt*

Det är spännande att vara i Quito!

Kan knappt tro det...

Sitter ju vid ett köksbord i ett vanligt kök och chattar med Rasmus på gmail och med Emily på facebook. Jag kan ju vara i Malmö eller kanske Stockholm... men Quito??
När jag skulle checka in på Kastrup igår morse visste inte killen var det låg nånstans:
"Quito, that's..."
"What, a city? Oh, you mean WHERE it is? In Ecuador!"
"Ah... eck-waa-dårr... of course..."

Tillbringat fler timmar sovande än vaken i landet än så länge, men har ändå många små anekdoter och tankeställare:

• Under min 23 timmar långa resa (Lund-Köpenhamn-Atlanta-Quito) hörde jag ordet "Facebook" nämnas ett skrämmande antal gånger av helt olika människor. Tanken svindlar angående facebook's expansion, för att inte tala om internets omfattning och hur vi påverkas av det...

• Kaptenen på första flyget lät precis som Arnold Schwarzenegger i högtalarna...

• När jag landade på Mariscal International i Quito möttes jag av min vän Julieta och hennes pappa Osvaldo. Jag får bo hos dem i familjens hus, tillsammans med mamma Julieta (jo, mor och dotter har samma namn...) och storebror David. Utanför flygplatsen stod ett band med bleckblås och trummor i Mexikanska sombreros och glittrande, rödvita uniformer och spelade galet glad mexikansk musik. "They're called Mariajos" sa Julieta, "and they're very popular here. In all of Latin America actually...". Den tokroliga, snabba musiken av korta, stelbenta, småhoppande män kan jämföras med välkomnandet man får på Hawaii: kvinnor i bastkjol och kokosnötsbikini som leende hänger ett blomsterhalsband runt din hals med graciösa rörelser, till musik som låter som vågor som långsamt slår in mot en sandstrand i solnedgången... Kontraster är kul!

• Under bilresan (tämligen ryckig och snabb) från flygplatsen berättade Julieta att det är folkomröstning i Ecuador imorgon, söndag. Då ska man rösta ja eller nej till en ny... riksdag, gissar jag. Man väljer en ny vart fjärde år och president vart fjärde år, men med två års förskjutning. Nu hade iaf president Correa beordrat folkomröstning för att få till en ny riksdag eftersom den nuvarande är så korrumperad, men då somliga är så övertygade om att folket kommer att rösta ja till en ny, så har de tagit sig friheter som de befogar med att de kommer att vara lagliga/nödvändiga när den nya riksdagen blir tillsatt. Hm... Men vad som också var intressant angående denna omröstning är att det är förbjudet att dricka alkohol fredag och lördag innan valdagen, så polisen stod o stoppade bilar för att kolla att de inte hade öl och annat i dem. "Yeah, if people would be allowed to drink, they would make such a mess during and after the election..."
  

• Vi kom hem till casa Muñoz vid 23-tiden och jag fick hälsa på mama Julieta o David och blev erbjuden dricka o mat. Föräldrar o Julieta skulle upp tidigt och vi var alla trötta, så det blev läggdags ganska snart och jag bonade in mig lite i mitt nya rum. Det innefattar ett stort vitrinskåp i mörkt trä med en massa glas i, tre (?) små nattduksbord och en säkert 1,60 bred säng. Den var förresten hård, men inte lika hård som sängarna i Kanada... Har även eget badrum med toa och dusch och det var skinande rent och hade nya fräscha handdukar upphängda åt mig. Samt en Crest tandkräm. Ett av många tecken på landets nära band till USA. Väggarna är täckta med träpanel och det hänger foton på afrikansk storvilt på dem. En rolig sak är att det inte fanns möjlighet att mörklägga rummet - i ett land där solen alltid går upp kl 6...
  

• På tal om sprit så tog jag med mig två flaskor punsch; en till familjen Muñoz som jag bor hos och en till min kontaktperson Rene Torres för hans hjälp med att boka in mig på ecolodges. Vet inte om det är så lämpligt med att ge bort alkohol i Ecuador, men det är en lite svensk tradition så jag kan väl alltid skylla på det... Imorse när jag vaknade i mitt rum, började jag packa ur min ryggsäck och lägga in kläderna i garderoben. De två flaskorna visste jag dock inte riktigt var jag skulle ställa så de fick stå bakom väskan intill ett stort skåp för att inte Osvaldo eller Julieta skulle råka se dem innan jag gett en till dem. Oinräknad i ekvationen var familjens "maid" Marta. Hon kom in och städade undan det jag lagt på sängen så länge, bäddade min säng - och hittade spritflaskorna. Just då kom jag in i rummet för att hämta min dator och hon vände sig om, med en punschflaska i vardera handen, och såg förbryllat på mig. Efter en lång sekunds stillhet tog hon två korta steg med sina korta ben fram till garderoben, öppnade dörren och visade på att hon ställde in flaskorna där. Sen stängde hon dörren, vände sig mot mig och med en mycket bekymrad min tog hon ett tag med ena handen om min arm och klämde åt lite, som för att visa sitt deltagande och medlidande. "Es para señor Osvaldo y Julieta! Come... gift... öh... present!" sa jag och blinkade med ena ögat. Hon tittade fortfarande mycket tvekande på mig, men klämde ur sig ett svagt, "ja, ja...". Jag försökte lätta upp stämningen och visa att det skulle vara en överraskning så jag la ett finger framför läpparna och hyschade för att hon skulle förstå att hon inte skulle säga nåt. Marta gick ut ur rummet...

• När jag vaknade imorse hade jag inte den blekaste aning om vad klockan var, men jag var hungrig. Vågade mig ut i köket och började leta igenom skåpen efter djup tallrik, stor tekopp och ätbart. Visste att de hade yoghurt, så jag letade efter flingor. Hittade minihavregryn och gamla pappburkar från KFC (Kentucky Fried Chicken)... Hällde upp lite yoghurt och blev chockad över hur chockrosa den var... Kändes som att äta rosa slime, det där rinniga kletet man lekte med när Ghost Busters var inne... Men det var lyckligtvis godare... ;) Gjorde även en PBnJ-macka (Peanut Butter n' Jelly) och en stooooor kopp varmt te. Det är precis som Julieta sa i ett mail: "Bring warm clothes. Temperatures go down to 4-5 degrees in the evening and when you go inside it doesn't get warmer...". De har isolerade hus, men ingen uppvärmning. Miljövänligt o bra... Efter en stund kom Marta ut i köket och började lära mig vad de olika tropiska frukterna på diskbänken heter. Grenadillo, tomata de arbol, manzana, mandarina, oreito, platana, avocate... Coolt! Vet inte hur man stavar hälften, men goda är de! Fast grenadillan var lite svår; den är släkt med passionsfrukten och har på samma sätt en frön i sig och det är dem man äter. Men dessa frön ser ut som stora fiskyngel...
  

Det var lite av dygnet so far! Om en knapp timme ska jag få åka med David och hans farmor för att äta lunch hos deras kusiner. Lunchen är viktigaste målet enligt Julieta, så det blir kanske et stort baluns. Hoppas de har nåt vegetariskt. "Estoy vegetariana", kan det heta så?

WOAAAA!!!

Bara t-t-t-t-tre dagar kvar! Hur gick det här till?? Det ska ju vara JÄTTELÄÄÄÄÄÄNGE tills jag ska åka till Sydamerika! D-d-d... K-k-k-k... m-m-men, men, men... eeh...
*andas som en svettandes kvinna med värkar, två korta andetag, ett låååångt, två korta, ett lååångt...*

Okej, okej, jag visste att det här skulle hända. Bara ta det lugnt! Allt ordnar sig, allt ordnar sig...

Var en gång till på Apoteket idag. Hämtade ut malariamedicinen förra veckan, men kom på att jag ju inte köpt allergitabletter och vätskeersättning. Det sa de på förberedelsekursen att det är bra att ha med sig om man skulle få turistdiarré eller annan variant av dito.
Och regnstället hänger på tork nere i torkrummet i källaren här på Michael Hansens Kollegium, det trygga, säkra, stabila, gamla Michael Hansen. Varför åker jag härifrån??? Här finns ju det jag kommit på att jag vill ha efter de senaste årens terapi och hårsliteri!

...

Men gillar inte jag äventyr?
Visst är väl jag en äventyrlig tjej, en sportig och lite tuff tjej som gillar utmaningar och spännande natur? Jag brukar väl tänka att jag är det? Då får jag väl leva upp till det då, annars blir jag ju besviken på mig själv!... Där kom det igen ja, det gamla talesättet:

"Man ångrar bara det man inte gjorde!"

Den är bra den...

Fick visst lite resfeberpanik ikväll, troligtvis på grund av att jag är trött efter en ihållande grav förkylning, nervös inför resan och under en eftermiddag på stan möter fem olika vänner som alla säger
"Ska inte du resa snart??"
"Jo, på fredag..."
"På FREDAG? Det är ju JÄTTESNART!!"
"Jo..."
"Är du NERVÖÖÖÖÖS!?"

Vad tror de?

Och ovanpå det är de alla underbara vänner som jag kommer att sakna så mycket! En trygghet, en glädje och en inspiration som jag nu kommer att vara utan i hela tre månader innan Rasmus kommer... För jag kommer ju inte umgås med NÅN, jag kommer inte träffa eller se eller ens säga hej till nån annan under hela tiden jag är i Ecuador...

Hahaa, det är ju inte sant! Vilken bra taktik det är att använda omvänd psykologi på sig själv!
Den metoden måste jag komma ihåg...

Fick även nedanstående lilla mail från min kontaktperson Rene idag:

Annika

I already have dates and when to start with the jungle lodges.

Sani Lodge October 24 through 31 (www.sanilodge.com)

Napo Wildlife Center October 31 to November the 7th (www.napowildlifecenter.com)
Both lodges are close to each other. That`s why is very easy to jump from one lodge to the other at the same day.

Think about how is gonna be the transportation on the day in. Are u going to take the plane (25 min. $ 60,00 one way) or bus the night before (9 hours, $ 10,00 one way).

I will keep u informed as soon as I get more news from my friends.

Regards,

Rene

"Hohooo!" tänkte jag och gick genast in på lodges'arnas hemsidor. Vilka bilder!! Ni måste kolla! Särskilt videon som finns att klicka på på Sani Lodge's hemsida är väl värd ett kik!
Men en liten stund efter draget i smilbanden kom istället prestationsångesten:
"Shit!" Jag kan ju ingenting om detta! Jag måste läsa, läsa, läsa!! Jag måste imponera på dem när jag kommer, tänk om de förväntar sig att jag är en expert som typ ska göra en MKB (miljökonsekvensbeskrivning) eller nåt åt dem gratis när de ger mig sån rabatt på boendet och har nåden att ta emot mig över huvud taget! Vad har jag gjort fram till nu!? Flyttat o jobbat o haft feber o huvudet fyllt av snor? Vad är det för taffliga ursäkter?? Börja läsa på för f*n!"

Men jag måste ju krama Rasmus en gång till... Han är ju en prins och jag... jag behöver krama honom en gång till... och han kanske behöver det också... en gång till... man lever ju bara en gång... Var det inte nån klok kines som sa att man inte ska ta livet på så stort allvar? Men på tillräckligt allvar för att våga leva det? Jag vill leva mitt liv! Och i det ingår att krama Rasmus!

Nu ska jag gå och krama Rasmus...

Sov gott alla!

P.S. Jag kommer nog att flyga ut till lodges'arna fast det inte alls är miljövänligt, men det är på grund av de varningar jag hört från flera håll om att man inte ska åka nattbuss över Anderna, dels på grund av risken att chauffören somnar och dels på grund av risken av att gäng stoppar bussarna och rånar alla passagerarna. Är man tillräckligt när Colombia så kan det vara gerilla som kidnappar utvalda passagerare också... så, jag är ledsen, men jag tar flyget... Denna gången...

Tio dagar kvar till avfärd.

Känner mig ganska redo rent praktiskt. Har kvar att hämta ut malariatabletter på Apoteket samt impregnera mitt gamla regnställ. Är det verkligen inget annat?

Har fixat visum, försäkring för hela resan (om bara Rasmus ringer sitt försäkringsbolag o kollar om jag kan få joina hans hemförsäkring som sambo), shoppat upp halva Apoteket, köpt regnskydd till vandringsryggsäcken, har kontaktkonverterare så att jag kan få el till bl.a. datorn, anmält mig till spanskaskola, pratat med Julieta hos vars familj jag ska få bo gratis (på obestämd tid, hoppas jag...) och förankrat den relationen lite mer, fått en massa saker av mamma som jag kan ge bort som present dels till Julietas familj och dels till min kontaktperson Rene som fixar in mig på ecolodges och förhandlar om priserna åt mig. Han har två barn som är 12 och 14 år och han har arbetat som guide på ett antal ecolodges innan han började forska i biologi ute i Amazonas. Mer än så vet jag inte om honom så det känns lite knivigt att leta upp en bra present... Funderat på en flaska svensk Punsch, men om ecuadorianerna inte dricker alkohol så kan det bli lite genant kanske... Mailade Julieta och frågade om det var en svensk tradition att ge bort alkohol i present eller om den kan tillämpas globalt, men har tyvärr inte fått svar på frågan...

Rasmus o jag har verkligen fått fram ett hem nu, tack vare en redig möbelleverans av pappa i helgen. Han kom ner med två gamla sängar från Stockholm och så hämtade vi en gammal soffa hos mamma, så tillsammans med de två bokhyllorna vi köpte på Blocket förra veckan så snubblar man inte över flyttkartonger hela tiden utan kan röra sig relativt fritt i vår tvåa! Känns jättebra att vi hunnit rota oss lite tillsammans innan jag åker...

Har förresten frågat folk lite här och var vad de tänker om att jag föredrar att Rasmus har en kille som inneboende hellre än en tjej. Somliga (mest tjejer) har svarat "Gud, jag förstår dig precis!", medan andra (mest killar) har sagt "Gud, jag fattar verkligen inte varför tjejer får för sig sånt!".

Kände mig inte särskilt mycket klokare av den undersökningen.

Men så sa en bekant "Om förhållandet inte fungerar efter tre månader med en tredje person i närheten så kanske det inte skulle ha hållt ändå..."

Fast är inte det lite cyniskt? Jag vill ju inte tvinga Rasmus att stanna hos mig, särskilt inte om han nu skulle falla för någon annan. Men å andra sidan är det som med godis; man blir inte alls lika sugen på godis om man inte har det framför näsan...

Hm...

Men vi har pratat om det och Rasmus verkar lugn så då blir jag också lugn. Han påpekade dock att jag ju ska bo med Julietas storebror David, 27 år, medan föräldrarna är iväg en vecka och att han lika väl skulle kunna protestera mot det. Men då kontrade jag med att det inte alls är samma sak!...

;)

Det löser sig... Bara Rasmus är lycklig så är jag lycklig...

Har köpt ny mobil som ska kunna fungera i Ecuador också och något av det första jag gjorde var att ta en fin bild av Rasmus för att ha som bakgrund på telefonen. Så det löser sig...

Förändring

Jag lämnade tillbaka nycklarna till mitt gamla korridorrum på Kämnärsrätten idag och är nu helt inflyttad tillsammans med Rasmus i en studentlägenhetstvåa på kollegiet Michael Hansen. Det ligger precis söder om LTH så man cyklar in till AF-borgen på 5 minuter. Lund är inte så stort... men lägenheten ligger iaf mer centralt än min gamla korridor!

Jag har mest klagat över mitt boende i korridoren och det är så underbart rent och fint i vårt nya kök, men ändå kändes det lite sorgset att stänga dörren till det renstädade rummet och låta ytterdörren slå igen efter mig i förmiddags när besiktningen var klar. Jag har ju bott i korren halva min studietid i Lund och väldigt mycket av mitt liv som student är förknippat till den... Så många minnen som jag nu kommer ett stort steg ifrån. Visserligen både dåliga o roliga minnen, men de bra vill man ju ha kvar... Som då Jocke kastade en stekpanna mot mig ute vid cykelstället kl 4 på morgonen, festen med Nintendo-tema då man såg hoppande svampar överallt, sena uppekvällar i köket med te o djupt filosofiskt prat, när hela korridoren såg på film och vi låg huller om buller på madrasser o filtar o kuddar framför TV'n - och det var där jag bodde när jag gick med i Spexet och det var där som Rasmus o jag sov i samma säng för första gången... Nostalgiskt... Det var mitt första boende i Lund eftersom jag hade en lägenhet i Malmö första läsåret, och det blev stor skillnad på kompisumgänget när jag väl flyttade dit.
"Kom över på fika!"
"Jag är där om 5 minuter!"
"Du, vill du hänga med till Willys?"
Såna grejer blev plötsligt möjliga när jag bodde så mycket närmare mina nya kompisar och det betydde väldigt mycket för mig då.

Visst finns minnena kvar och visst finns det inget som säger att det som komma skall inte är minst lika bra som det som har varit (tack o lov...) - men ändå... Det gamla kommer lite längre bort och det nya har man ju ingen uppfattning om... I stunder som denna blickar jag hellre bakåt än framåt och separationsångesten gror friskt i den saftiga vemodigheten...

*djupt andetag*

Men nya tag, frisk luft i lungorna och en positiv framtidssyn - heja, heja!
Man kan inte gräva ner sig i det förgångna, vare sig det har varit bra eller dåligt... Finns det inte ett kinesiskt ordspråk som lyder ungefär: "Minns igår, dröm om imorgon, lev idag".

Tur att man har simultankapacitet...