Grusse aus Zagreb!

Jag ar pa resande fot. Finns manga tankar kring det. Men med de sista tre bokstaverna i svenska alfabetet i, sa det har kanns lite talfel-aktigt... Menmen...

Ha fatt ett myggbett pa hogra handleden. Vanligtvis kliar det bara, men denna har blommat upp i en jattebula som kliar som attan! Tur att Cissi har med kylsalva, det hjalper en stund...

Men att resa. Jag reser nu, kanner efter hur det kanns och forestaller mig hur det kommer att vara att resa runt ensam, utan en resekamrat att prata med, diskutera med, se saker tillsammans med och fa hjalp av. Ingen som har med sig kylsalva som jag kan lana. Ingen Rasmus.
Det kommer att bli tufft!
Pa vandrarhemmet vi bodde pa i Budapest sa pratade folk valdigt oppet med varandra. Man sa hej till den som var i rummet och fragade sina sovrumskompisar var de kom ifran, hur deras resa varit och vad de skulle gora nu. Men man orkar det battre om man har en resekamrat med sig, nagon att falla tillbaka pa och skamta med eller bara vara tyst med. Det blir en latt desperation over kontaktsokeriet annars. "Snalla prata med mig, jag har bara talat med mig sjalv alldeles for lange nu!"

Men man vet aldrig vem man stoter pa! I Budapest var det en himla massa kanadensare overallt. Och fransoser. Och nu vid datorn pa ett hostel i Zagreb dimper det ner en kille i stolen bredvid och sager med grov svensk accent "Do you know how to make a snabel-a on this tangentbord?"
Ungefar...
Och han e ocksa fran Hasselby, precis som Cissi.
"Det var som fan, horru!"
En annan rolig sak med hostels, forutom alla trevliga, glada, resande manniskor man kan traffa ar att varje hostel hade kunnat vara placerat precis var som helst i varlden. Mixen av manniskor bestar ju oftast! Sa om man bara lyssnar pa surret av alla accenter och sprak sa kan man for en stund glomma bort vilken stad man faktiskt ar i...

Jag har atit mig matt pa salta pinnar, medan jag forsokt att inte tappa smulor mellan tangenterna, men ska ga ner till Cissi pa vart rum i kallaren nu och kompensera for allt salt. Drar nog ut pa stan ett varv i eftermiddag, fast allting ar sondagsstangt, och forsoker hitta nanstans att se EM-finalen ikvall. Kanske med svensken och resten av varlden i the common room pa vart hostel...

Snart är det midsommar!

Jag älskar nog egentligen midsommar... eller i alla fall sommar! Senvåren och försommaren är bäst, då så mycket som möjligt blommar och man märker hur kvällarna blir längre och längre. Och alla koltrastar sjunger som galningar i skymningen. Ååååååh, svensk sommar är verkligen bäst!

Dessa tankar ploppade upp i mitt huvud idag för att följande nyhetsbrev ploppade upp i min inbox:

http://www2.arla.se/Default____19776.aspx

Se, njut och känn hur det vattnas i munnen och börjar klia i matlagningsfingrarna! Eller ätfingrarna för min del, jag gillar ju att äta med fingrarna... Det blir liksom godare då, smakar mer...

Bjöd över några kompisar till en annan kompis igår kväll för att laga hemmagjord pizza och spela det fantastiska TV-spelet wii. Till min förvåning vill alla andra ha kniv och gaffel till pizzan! Besticken tog slut så jag fick en sked istället, men det gjorde inte mig någonting! Konstigt bara att ingen annan hakade på trenden, folk fattar visst inte vad de missar?

I alla fall så kom jag i samband med midsommar att tänka på att det ju inte finns några årstider i Ecuador. Det ligger ju på ekvatorn!... Fast ibland regnar det har några källor uppgett... Och så har jag ju läst om fenomenet El Niño på klimatologikursen i våras, det kan påverka vädret en hel del! Men ändå... Vintern, januari och februari, är ju inte mycket att hänga i granen, men maj! Och juli-augusti! September! Mmmmm... Utan dem och naturens skiftningar så är ju varje dag den andra lik! Istället för vinterdepression så kanske ekvadorianerna får tristessymptom? Eller blir förvirrade och tappar tidsuppfattningen:

"Es måndag mañana, si?"
"No, no, no, no, no! Mañana es torsdag! Estupido..."

Återstår att upptäcka...

Det är så många som har varit i kontakt med Ecuador på ett eller annat sätt!

Sen jag fick mitt stipendium har jag fått tips från höger o vänster om folk jag kan fråga, prata med, träffa eller ringa. Ganska häftigt, med tanke på att landet är drygt hälften av Sveriges storlek och drunknar i jättekontinenten Sydamerika jämfört med bamseländerna Brasilien, Argentina, Colombia, Venezuela, Peru o Chile... Idag ska jag träffa en tjej från Ecuador som läser i Lund just nu på IIIEE - International Institute of Industrial Environmental Economics. Mina kursare och jag läste en kurs i industriell miljöekonomi där för ett drygt år sen och man lärde sig ändå aldrig helt att rabbla institutionens namn... Men det var spännande att vara i de gamla lokalerna som från början hyste en bank och/eller ett försäkringsbolag. Där finns ett bankvalvs metertjocka metalldörr och i salen vi hade föreläsningar i är det högt i tak, några skånska städers stadsvapen hänger på väggarna och en gigantisk matta värd över 2 miljoner kronor brer ut sig över golvet. Första dagen fick vi veta att de föredrog att vi torkade av skorna innan vi gick in i salen...
Monica som jag ska träffa idag är en av de många internationella studenter som läser på Miljöinstitutet (som det också kan kallas...). Det var roligt att som svensk vara i minoritet i förhållande till antalet icke-svenskar på en institution mitt i Lund! Skratt låter annorlunda när de kommer från någon som har ett annat modersmål, tror jag. Kanske på grund av att satsmelodin ofta är annorlunda? Och i de pampiga lokalerna ekade de olika skratten och blev till en glad gröt som studsade mellan väggarna... Härligt!

Av någon anledning har jag inte direkt föreställt mig människorna i Ecuador som skrattandes, kom jag på nu... Varför inte? Har sett människor till vardags i mina tankar, men visst skrattar man till vardags? Herregud, man ska ju skratta varje dag!

Får se om jag kan få Monica att fnissa lite när vi ses i eftermiddag. Hon har förresten läst här i ett år nu, men hade inte lagt märke till att det står ett träd mitt på Stortorget. Det är helt ensamt och när man står under det ser man inga andra träd, förutom tre-fyra stycken längst bort på andra sidan torget, men de är avskärmade av bänkar, överbelamrade cykelställ och en minst lika överbelamrad uteservering. Och det ensamma trädet är inte särskilt stort heller. Tur att det sitter folk på bänken under det varje dag, om än bara en liten stund...

Det går ännu lite mer framåt. Fast det blir också desto mer läskigt. Desto mer hisnande, som en alltmer intensiv bergodalbana. Fast man har redan klivit på o kan inte kliva av.
Men jag skulle ju kunna kliva av...
Men jag vet inte hur dyrt det skulle bli...
För mycket krångel...

Menmen,
det blir säkert bra!
Hejåhå!
Tänk positivt!

Såja, nu känns det bättre!

Fick just ett mail från Hostelworld, sökmotorn där man kan hitta o boka rum på vandrarhem i hela världen. Rasmus o jag använde oss nog bara av Hostelworld när vi bokade alla rum på vår USA-resa i januari. Funkar utmärkt! I mailet jag nu fick från dem står det bland annat att varje gång man bokar rum via deras hemsida så skänker de en (troligen liten, men ändå!) summa pengar till Unicef! I april i år skänkte de drygt US$17 000! Stod visserligen inte när de skänkte pengar senast, eller när de skänker nästa gång, men bättre det än inget!... I mailet fanns även tips på vad man kan göra om man reser ensam för att slippa vara så ensam. Som en ren sinkadus... Några tips var rent sunt förnuft och vissa av dem brukar jag göra ändå, men en del var bra. Som att man, för att undvika att bli rånad, kan ha två plånböcker; en man använder och en med bara några få sedlar i. Om en rånare dyker upp o begär ens plånbok ger man honom den med de få sedlarna i. Han får vad han vill ha och själv förlorar man inte så mycket. Super!
Och för att man inte ska se ut lika mycket som en turist - bortsett från ens gigantiska vandringsryggsäck, karta som sticker upp ur bakfickan och blicken som vill se allt, allt, allt - för att se hemmavan ut så kan man ha en dagens tidning under armen! Såna köper ju inte turister! A-ha!

Läs på o bli kunnigare:
http://www.hostelworld.com/viewtravelfeature.php/FeatNO.63

Fast om man hamnar inför en rånare så kan man ju alltid göra som en god vän i en av Malmös parker gjorde: Bli fly förbannad och banka ner honom!

Tur för båda dock att ingen av dem hade pistol...

Ett steg närmare. Ett litet, men lite större än att ströläsa om myror i Amazonas. Fast lite mindre än att få stipendiet eller faktiskt köpa flygbiljett enkel väg till Sydamerika.

Det lilla steget kommer nog att kännas lite molande i ett par dagar eftersom det hade som följd att jag fick tre små plåster på min vänstra axel. På deltoideus posterior om man ska vara mer korrekt. Men nu är jag vaccinerad mot Gula Febern, Tyfoid samt Polio (för femte gången tydligen...). Och 630 kr fattigare. Men hellre det än att bli sjuk mitt i djungeln med två dagars skumpig resa till närmsta läkare... Det sa infektionsläkaren också och skrev även ut ett recept på malariabehandling. 12 små piller som ska slukas under tre dagar. För bara 450 kr.
Fast som sagt, hellre betala än att bli sjuk mitt i djungeln utan läkare.

Tur att man KAN betala.
Med tanke på alla de som INTE kan...

Fast på vägen tillbaka till Miljöstrategiska enheten o ytterligare några timmars praktikarbete så ploppade tanken upp i mitt huvud att det var något helt annat i sprutorna än vad som stod på de små glasflaskorna! För min inre syn hör jag hur sjuksköterskan tänker "Hum-ti-dum, se normal o lugn o glad ut, så anar flickan ingenting. Jag hjälper ju bara världen att bli fri från västvärldens konsumerande, ignoranta drägg... Jag gör fullständigt rätt i att pumpa in lite sprittande HIV i alla små människor som kommer o sätter sig här på min gröna stol! Och så kommer världen att bli mycket ljusare o renare o bättre när det inte finns så många hemska, förgörande människor kvar! Hum-ti-dum-ti-dum..."
Jag var på väg att frysa till mitt på gågatan, men nej Annika, inte tänka så! Är det gjort så är det gjort och du kan inte "göra bort" det - men det HAR inte hänt! Bara lugn, bara lugn... Hör Rasmus trygga, mjuka röst o se hans snälla blick, var bara lugn... Sååå ja...

he...

Hum-ti-dum var det ja...