Måndag.
Innebär pirr i magen sen jag var liten. Minns när jag satt i skolbänken och tittade ner under trälocket ibland för att registrera min andning. Varför slog hjärtat alltid fortare på måndagar? Jag hatar inte måndagar, så som katten Gustaf gör, men de innebär alltid en extra spänning. Faktiskt till och med på semestern. De är inledningen på en ny vecka, vilket betyder att en annan vecka har tagit slut och kommer aldrig åter, en vecka mindre kvar att leva... Upplevde man den tillräckligt? Var man så närvarande man kunde och hade man roligt? Skärpte man sig ordentligt för att uppleva livets goda? Såg man livet från den ljusa sidan hela tiden?

Men varför blickar jag bakåt? Är det inte bättre att se måndagar som början på något nytt? Nya tag, nya chanser och möjligheter, nya tillfällen att ha roligt, lära sig något nytt och att se livet från den ljusa sidan... Idag är det måndag, wohooo!!!

Har precis pratat med min MFS-handläggare i en timme och sen med min studievägledare i en halv. Om Ecuador: detaljer, idéer, funderingar, möjligheter, val. Försäkringar, regler och villkor. Mycket att hålla i huvudet. Vad gör du och vad gör jag? Du fixar försäkring och Letter of Declaration, så fixar jag visum, kollar läget med UD, jagar vidare efter handledare och, och... vad var det nu? Fan... Tur att jag skrev upp det...